Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Europe  


Vad vill vi?
28/5/2000
Vad vill Sverige med det europeiska samarbetet? Den tyske utrikesministern Fischers tal har lett till debatt runt om i Europa. Är det inte hög tid att vi i Sverige och Norden formulerar vår vision om framtidens Europa? Kolumn i SvD 27 och 28 maj 2000.


Carl Bildt
2000-05-25








Den tyske utrikesministern Fischers tal på Humboldt-universitetet i Berlin har med stor tydlighet visat två saker.

För det första att det finns ett vakuum i den politiska Europadebatten runt om i de olika länderna, och ett uppdämt behov att diskutera de europeiska samarbetsfrågornas längre perspektiv.

För det andra att den drivkraft i det europeiska arbetet som axeln mellan Frankrike och Tyskland under lång tid var nu håller på att förlora sin kraft, och frågan och utvecklingens politiska drivkrafter därmed är betydligt mer öppen än tidigare.

Det första var möjligen lite förvånande. När den nytillträdde kommissionspresidenten Prodi i hösten genom en grupp av vise män försökte att lansera lite mer av framtidsdebatt om de europeiska författningsfrågorna blev hans initiativ nedskjutet lika effektivt som enigt. Ingenting utöver det allra närmaste skulle finnas på debattens dagordnig, hette det då.

Men nu är det tydligt att det är annorlunda. Intresset för Fischers tal hänger mindre samman med det han i olika detaljer sade än med det försök till mer visionär ansats som han representerade. Han visade på ett stort vakuum i den europeiska politiska dialogen just nu.

Det andra var sannerligen inte hans avsikt att visa. Talet är fyllt av vördnadsfyllda hänvisningar till samarbetet mellan Frankrike och Tyskland. Men reaktionerna på det har snarare kommit att visa på det som skiljer än på det som förenar i den förr så dominerande axeln mellan Bonn och Paris.

Men nu har den gamla västtyska huvudstaden Bonn övergetts, och det största EU-landets politiker blickar ut över Europa från ett Berlin som ligger långt närmare Warszawa och Prag än Bryssel och Paris.

Och den geografiska förskjutningen motsvarar också den politiska perspektivförskjutning som skett i Europa i dess helhet.

I början av 1990-talet var det axeln mellan Francois Mitterand och Helmuth Kohl som i Masstricht drog upp grunderna för den Europeiska Union som var det politiska svaret på Tysklands återföring. Frankrike accepterade ett förenat Tyskland under förutsättning att detta Tyskland var en del av en starkt fördjupad union.

Och den nya kärnan i denna nya union skulle vara den gemensamma valutan. Den plågsamma spänningen mellan den tyska marken och den franska francen skulle upplösas genom en förening av valutorna.

Så blev det också. Under 1990-talet, vars första hälft kom att bli långt mer ekonomiskt turbulent än vad någon hade föreställt sig, lades steg för steg grunden för den gemensamma valutan. Det som de flesta ekonomiska bedömare hade tvivlat på visade sig vara möjligt så länge den grundläggande alliansen mellan Bonn och Paris bestod.

Men nu förändras perspektiven. Utvidgningen utöver de resterande västeuropeiska nationerna har visserligen i princip stått på programmet länge, men det är nu som principen plötsligt håller på att förvandlas till praktik.

Nu står vi inför realförhandlingar i avgörande fråga med kärngruppen av centraleuropeiska och baltiska stater som söker medlemskap. Och samtidigt beslutade toppmötet i Helsingfors i december att inleda förhandlingar med ytterligare sex stater och att ge Turkiet samma möjlighet.

Om man för ett decennium sedan stod inför frågan hur ett samarbete som inkluderade ett återförenat Tyskland skulle kunna gestaltas, är frågan nu hur vi kan gestalta ett samarbete som på sikt kommer att omfatta alla Europas länder väster om Ryssland och Ukraina, och som kommer att sträcka sig från den arktiska Atlanten i norr till berget Ararats gränser mot Persien i sydöst.

Den nya verklighet som detta kommer att innebära har få förstått. Om några decennier kommer huvudstaden i den Europeiska Unionens folkrikaste medlemsstat sannolikt inte längre att vara Berlin, utan i stället Ankara. Vårt samarbete har då för länge sedan sprängt det klassiska västra Europas gränser.

Vad Fischer i all enkelhet säger är, att detta inte kommer att kunna fungera utan att vi i grunden ser på hur detta samarbete institutionellt och demokratiskt skall fungera. Och i all enkelhet finns det ingen som kan påstå annat än att den frågan är alldeles central för de kommande decenniernas europeiska utveckling.

Hans tal är mer en serie av olika tankar än ett genomtänkt och färdigt program. På centrala punkter ansluter det nära till tankegångar som s k förtänkare inom CDU tidigare har fört till torgs. Men det är en inbjudan till debatt om den europeiska framtidsvägen som nu av allt att döma håller på att tas upp av allt fler.

Att anklaga svensk Europadebatt för att ha visat framfötterna i dessa frågor är knappast möjligt.

Till stor del präglas detta av regeringens hantering av dessa frågor. Det är inte de offensiva tankarna, utan i stället de ständiga försöken till diskreta reträtter, som kännetecknar denna. I fråga efter fråga är socialdemokraterna partiet som backar in i Europa. Så har det varit med euron, och så är det nu med stegen mot en verklig fredsallians i Europa. Och denna de ständiga diskreta reträtternas politik påverkar dessvärre debattklimatet även i övrigt.

Reaktionerna på Fischers tal i olika länder visar att diskussionsklimatet nu är långt mer öppet än tidigare. Det finns ett utrymme för initiativ och visioner som inte har sitt ursprung vid Rhen eller vid Seine. Ett Europa som vidgar sina ramar är också ett Europa som vidgar sina perspektiv.

Detta borde vi ta upp här uppe i Norden. Och jag skriver avsiktligt om Norden i stället för bara Sverige. Efter en tid av försiktighet för att undvika möjliga motreaktioner mot nordiska blockbildningar inom EU finns det nu allt skäl att försöka att förstärka nordiskt samarbete och identitet inom det vidgade samarbetets ram.

Utgångspunkter är ibland olika i Stockholm, Helsingfors och Köpenhamn – eller Oslo. Historien och geografien har behandlat oss olika, och det sätter fortfarande sina spår.

Men tillsammans är vi en grupp europeiska småstater som borde ha ett brinnande intresse av att det nya förenade Europa som nu växer fram blir ett Europa som förmår att förena effektivitet med demokrati. En europeisk Union som vattnas ur till föga mer än ett frihandelsområde med massiv byråkrati har vi inget intresse av, inte minst därför att vi i ett sådant kan vara övertygade om att det blir de storas intressen som styr.

Därmed borde vi ha ett starkare intresse av den nya europeiska författningsdebatten än de flesta andra länder. Vi vet institutionernas betydelse för att de små inte skall komma bort. Vi vet författningarnas grundläggande betydelse för att en demokrati skall fungera. Vi har en motvilja mot byråkrati och en förkärlek för öppenhet. Vi kan förvisso vara insulära, men vi har trots detta en öppenhet för Europa och världen som då och då bryter fram med betydande kraft.

Och vi är – än så länge! – den nya ekonomins starkaste fotfästen i det nya Europa som nu växer fram.

Jag skulle vilja efterlysa ett gemensamt nordiskt initiativ för en ny europeisk författningsdebatt. Samtidigt som det är sannolikt att den pågående regeringskonferensen måste fortsätta att fokuseras på en tämligen minimalistisk agenda, måste debatten om vad som kommer därefter nu komma igång på allvar.

Tanken från den grupp av s k vise män som redovisade sina tankar i höstas om en europeisk författning som reglerade grundläggande frågor, men lämnade huvuddelen av dagens komplicerade europeiska traktatflora till lägre nivåer, borde tas fram igen. Det borde vara ett starkt medborgarkrav att vi fick en författning för det europeiska samarbetet som vi alla hade möjlighet att förstå.

Ett Europa med kanske fler än 30 medlemsstater kommer att vara ett Europa som ställer krav på länder att samverka på nya sätt. Det är knappast tänkbart att alla länder automatiskt skulle ha rätt till sin egen ledamot av kommissionen.

Inte minst i det perspektivet kan det vara konstruktivt att nu försöka att förstärka tankeutbytet över Kölen och kring Östersjön om hur framtidens europeiska demokrati skall byggas upp. Och att våga att lägge fram de tankar, perspektiv och visioner som det finns ett så starkt behov av.

Vi skall utgå från att Estland, Lettland och Litauen under de närmaste åren blir medlemmar. Och vi har all anledning att också ge Norge en roll i en debatt om den framtid som de förr eller senare också fullt ut kommer att vara en del av.

Demokratin kan inte göra halt vid de gamla nationsgränserna i det nya Europa som nu byggs upp. Jag tror att det finns starka skäl för den mer direkta koppling mellan nationell och europeisk demokrati, kanske genom ett Europaparlament med två kammare, som också Fischer talar om. Den politiska framtidsdiskussionen förs nu i allt fler frågor med både det nationella och det europeiska perspektivet.

Det var lite mer än ett decennium sedan muren föll, och lite mindre än ett decennium sedan webben först såg dagens ljus. Men det är nu som konsekvenserna av dessa två teutoniska skiftningar verkligen håller på att förändra den europeiska framtidsagendan.

Det måste vi ha modet att diskutera. Fischer har startat en ny debatt. Vågar Sverige och Norden i övrigt att delta?


Tuesday 
15/3/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]