Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Balkans  


God morgon, Serbien!
6/10/2000
Mina reflektioner om revolutionen i Serbien. Lätt kortad version publicerad i Aftonbladet 6 oktober.


Carl Bildt
2000-10-05











Jag står i sensommarsolen på Ballhausplatz i Wien. Ettrigt ringer mobiltelefonen på samma sätt som den hela denna dag av drama.

Det är Misha Glenny mitt på gatan mitt i tårgasen mitt i Belgrad mitt i revolutionen.

Carl, nu brinner parlamentet.

Vi stannar bägge upp i samtalet. Intensivt vill vi Milosevics fall och Serbiens demokrati. Det är förutsättningen för den europeisering som är den enda vägen till fred också i denna del av vår kontinent.

Men vi ryggar tillbaka inför risken för våld.

Ändå känns det som en förlösning. Väntan är över. Nu finns det inte längre någon väg tillbaka. Vi vet att vi sett slutet på början på omvandlingen av Serbien.

I grunden var det Milosevic som fällde sig själv. Det kommer inte att saknas de som vill ta sig äran. Men omvärldens agerande snarare stärkte än försvagade honom under dessa tilltagande tragiska senare år.

Till slut blev Milosevic sin egen baneman.

Han hittade själv på detta val, och beordrade själv att en seger för honom skulle ordnas. Han såg en splittrad och diskrediterad opposition som verkade mer intresserad av presskonferenser utomlands än att bygga förtroende i Serbien.

Men sedan gick allt fel. Den oberäknelige Vuk Draskovic drog sig rädd efter attentat tillbaka till en badort i Montenegro. Den begåvade men knappaste valmässigt möjliga Zoran Djindjic fick gå åt sidan. Och fram trädde plötsligt den svårmodige anti-hjälten Vojislav Kostunica.

Så fick Serbien sin räddare. Han var inte korrupt. Han var inte inblandade i det ständiga maktmyglet genom åren. Han var tydligt kritisk till NATO-bombningarna.

Han var en ny möjlighet i en nation vars desperation han börjat sjunka ner i depression. Han blev hoppet för en nation i hopplöshet.

Jag tror inte Milosevic någonsin förstod vad som hände. Jag läste hans tal och följde hans förehavande. Han blev allt mer irriterad. Han avvisade tanken på att han skulle kunna förlora. Han vägrade att lyssna.

Det sägs att han så gott som bokstavligen kastade ut sin lojale man Sainovic när denne försökte att informera om valresultatet. Kostunica hade vunnit fler röster än vad Milosevics apparat klarade av att stjäla. Det skulle inte gå att fuska fram en valvinst.

Dygnen efter valet på söndagen den 24 september var allt förvirrat. Han omgavs av hustrun Mirja Markovics nykommunistiska drömmerier. Han vägrade att lyssna till de som förordade en ordnad reträtt. Han försökte hålla med dem som ville ha undantagstillstånd, stridsvagnar och fängelser.

Men det var för sent. Han förlorade fotfästet. Och sedan dess har det blivit värre och värre och värre. Han blev sin till slut egen baneman.

Jag såg honom på TV i måndags. Man hade ställt upp en talarstol och en TV-kamera i rummet bredvid hans ämbetsrum. Och där rabblade han blekt fram paranoida fantasier om de faror som hotade den serbiska nationen. För första gången någonsin hörde jag honom tala offentligt om sig själv. I tredje person singularis.

Det var sista budskapet från bunkern.

Men då var det redan förlorat. Marx gjorde sin revansch i denna den europeiska kommunismens sista bastion. Gruvarbetarna vägrade att bryta kol till de kraftstationer som höll resterna av den serbiska ekonomin gående. Man sände generaler att försöka övertala dem. Man sände poliser för att försöka arrestera dem. Man vill sända andra gruvarbetare för att ta över från dem. Allt var förgäves.

Och så kom revolutionen till Belgrad torsdagen den 5 oktober 2000.

Det började försiktigt. Min telefon ringde då och då. Sköt fart. Telefonen ringde allt tätare. Och sedan tystnade den. Dramat var för tätt på gatorna. Omvälvningen tog över.

Nu ligger Serbiens öde i Vojislav Kostunicas händer. Han har under de senaste veckorna uppträtt med en statsmans vishet, målmedvetenhet och moderation. Och han fortsatte hela detta dramatiska dygn. Lugnt. Gränsande till tråkigt. Målmedvetet.

Än är inte dramat över. Men maktskiftet i Serbien har passerat sitt Rubicon. Den fredliga torsdagsrevolutionen var avgörande.

Jag ser hur utrikesministrar och andra runt om i Europa och USA snubblar över varandra för att säga någonting vist om en situation som knappt någon av dem förutsett, som ingen av dem varit förberedd på och som ingen egentligen vet hur man skall hantera. Jag ser hur EU-toppmötet kommande helg plötsligt fått en ny dagordning.

Nu öppnas ett av dessa historiens sällsynta fönster av möjligheter. Hittills har den samlade politiken i omvärlden dominerats av strävan att vara anti-Milosevic. Men någon seriös politik för denna del av Europa post-Milosevic har knappast funnits. Ändå är det just det som nu måste finnas – och måste finnas snabbt.

Serbien kommer att behöva vår hjälp. Dess demokrati kommer att vara stapplande och svag.

För ett decennium sedan drömde vissa om ett Storserbien, men nu har Serbien i stället blivit Europas största flyktingläger. Närmare tre kvarts miljon serber från krigen i Kroatien, Bosnien och Kosovo som – med rätt eller orätt – känner sig förrådda.

Det var också deras desperation vi såg när rum i parlamentet sattes i brand. Det var inte bara en demokratisk desperation som nu vällde fram. Det var också desperationen hos dem som förr satt Balkan i brand, men sedan dess bara upplevt nederlagen och bitterheten.

Det handlar om ett sargat och sårat samhälle. Om en ekonomi som förstörts av en förödande kombination av sanktioner och socialism. Om resterna av en maktstruktur som förenar nomenklatura och mafioso.

Vad vi vill och vad vi gör – Europa, världen, FN – kommer att ha avgörande betydelse för vilken väg Serbien – och därmed freden i denna del av Europa - kommer att gå.

Det är därför jag talar om ett av dessa historiens sällsynta fönster av möjligheter.

Alla det senaste decenniets oförlösta konflikter i sydöstra Europa ligger nu plötsligt på bordet. Viktiga veckor ligger framför oss.

Vi vill vara med och bygga upp det parlament som brann i går. Och vi vill återskapa den fred som förlorades för ett årtionde sedan.








Tuesday 
15/3/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]