|
|
 |
Kunskap på Agendan
26/6/2001
| I Svensk Linje redovisar Per Unckel ambitionerna och resultaten av den storsatsning på kvalitet och kunskap i skola och utbildning som gjordes av den borgerliga regeringen 1991 - 1994. |
Svensk Linje 2-3/2001 - Tema: Utbildning
Kunskap på agendan
Av Per Unckel
Det socialdemokratiska partiet har ingen idé om vad man vill åstadkomma, än mindre någon strategi för Sveriges möte med det så kallade kunskapssamhället. Det är illa, ty en bra sådan idé är A och O om vårt land skall kunna klara den internationella konkurrensen. Det räcker inte att vara sisådär. Regeringen Bildt 1991-94 hade en klarare kunskapsagenda än någon annan regering före eller efter. Den hade ett par tydliga ingredienser:
- Trots att Sverige sparade på de offentliga utgifterna för att klara den ekonomiska krisen byggdes utbildningen ut. Och det skedde med kvalitet. Det behövdes efter många års försummelser. Det var också ett tydligt besked om regeringens prioriteringar.
- Skolorna och universiteten fick en större självständighet. Ädel tävlan om den bästa kvaliteten skulle främja utveckling och framsteg. För universiteten tillkom dessutom ett filosofiskt självständighetsmotiv. Universitet värda namnet kan inte vara en del av staten, som vilket Lantmäteriverk eller SMHI som helst.
- Forskningen fick både ny finansiell styrka och större frihet. Löntagarfonderna avvecklades till förmån för ett dynamiskt kunskapssökande.
Samtliga dessa huvudfrågor skulle må väl av att återuppväckas och radikaliseras.
En fortsatt kunskapsuppbyggnad
För tio år sedan inleddes den första verkliga utbyggnaden av den högre utbildningen i Sverige på lång tid. 1980-talet hade dessförinnan varit ett hopplöst försummat årtionde. Andra länder hade byggt ut, men inte Sverige. Vårt land lider fortfarande av den tappade marken.
Problemet är att när mark väl har tappats tas den inte med någon lätthet igen. Det går tyvärr inte att bygga ut utbildning mer än bland annat tillgången på kvalificerade lärare tillåter. Den utbyggnadstakt som slogs an vid början av 1990-talet kunde försvaras, men inte bara multipliceras hur lättvindigt som helst.
Hade den borgerliga regeringen valts om 1994 fanns det en plan för hur utbyggnaden skulle fortsätta, nämligen växelvis mellan traditionell utbildning och kvalificerad yrkesutbildning. Mellan varven skulle respektive verksamhet få chansen att konsolidera det som uppnåtts.
Dessutom fick lärosätena ordentliga anslag för varje student som togs in. Det garanterade att intagna studenter också kunde få en undervisning värd namnet. Lärosäten med de bästa kvalitativa förutsättningarna gavs försteg framför andra. Socialdemokraterna syndar i dag mot kvaliteten i alla ändar!
Sedan 1994 har utbyggnaden ensidigt riktats gentemot traditionella utbildningsvägar. Några konsolideringsplaner har man inte brytt sig om. Tuta och kör har varit ledmotivet, må det sen bära eller brista.
Inriktningen av utbyggnaden har dessutom styrts om för att i första hand främja de nya högskolorna. Kvalitetsöverväganden och studenternas preferenser har medvetet prioriterats bort. Som grädde på moset har anslagen per student skurits ned med mellan 15 och 20 procent. Det har drabbat alla, men först och främst humanister och samhällsvetare.
Av det som vid 1990-talets början var tänkt och planerat som en målmedveten och långsiktig utbyggnad av den högre utbildningen har i mycket blivit en utbildningsfabrik. Nu är det volym, inte kvalitet och resultat som räknas. Det som tar stryk i denna process är de akademiska idealen. Universitet som en plats för mognad och eftertanke får vi snart reservera för anekdotiska historier från en tid som varit.
Men värst drabbas naturligtvis studenterna som inte får en utbildning de kan vara stolta över. Av en av de viktigaste investeringarna i livet riskerar dagens studenter att få ett mycket otillräckligt utbyte.
Frigörelsen
Kunskapsstrategins andra huvudkomponent utgjordes av en frigörelse av stora delar av utbildningsväsendet. Friskolorna har så här i efterhand blivit det tydligaste och fortfarande levande resultatet av frigörelseambitionerna. Historiskt sett har bara en handfull elever i Sverige fått möjligheten att gå i friskola. Privatskolor hette det då och där fick man betala det mesta själv.
Friskolorna är någonting annat än den gamla tidens skolor för dem som kunde betala. Friskolorna främjar valmöjligheterna och konkurrensen på bredden. Genom skolpengen står det offentliga för lejonparten av kostnaderna. Friskolorna skulle bli varje elevs möjlighet att få förverkliga just sina ambtioner.
Studier från framför allt USA har tidigt visat på det fria skolvalets betydelse för underpriviligierade elever. Rätten att välja har öppnat vägen bort från utsatthet och segregation.
Senare studier, även från Sverige, har också visat på den kvalitetsdrivande effekt för hela skolväsendet som friskolorna visat sig ha. Friskolereformen har blivit enormt framgångsrik. I dag går närmare fem procent av alla elever i friskolor och andelen ökar snabbt.
"Hemligheten" bakom framgången förutom det uppenbarligen uppdämda behovet av något annat än det monopol skolan i övrigt förmår erbjuda ligger i finanseringsautomatiken. Blir man godkänd som skolhuvudman kommer pengarna på posten. Och man behöver dessutom inte hitta på något särskilt jippo för att motivera sin skolas existens. Det räcker med att man är bra!
Efter 1994 har socialdemokraterna gjort vad man kunnat för att få stopp på intresset för friskolor. Trassel med regler och hot om ofördelaktiga förändringar av de ekonomiska villkoren har avlöst varandra. Världens mest liberala skolvouchersystem har varit en rejäl sten i den socialdemokratiska skon!
Ingenting tyder emellertid på att man kommer att lyckas så till vida att man inte tar till en direkt förbudslagstiftning ā la riksdagsmannen Bengt Silverstrand. Och säkert är det många inom socialdemokratin som skulle vilja att man följde Silverstrands råd. Friskoleintresset är på flera sätt en utmaning mot hela det gamla socialdemokratiska sättet att organisera samhället.
Det svenska sättet att låta offentliga och fria skolor konkurrera med varandra, men med gemensam offentlig finansiering, är på väg att bli ett föredöme även för andra länder. I Sverige, som tidigare stod för statens oinskränkta makt görs nu många olika skolor tillgängliga för alla. Valfrihet och kvalitetsförstärkningar uppnås samtidigt, det senare som en direkt följd av det första.
Om socialdemokraterna inte rått på friskolorna har man tyvärr lyckats bättre med att rasera det tidiga 1990-talets andra frigörelseprocess på utbildningsområdet, nämligen den som präglade universiteten.
Många års socialdemokratisk högskolepolitik hade fram till 1991 gjort universiteten och högskolorna till en del vilken som helst av staten. Hela den klassiska tanken att universiteten inte får inlemmas i statsapparaten, utan skall garanteras en fristående ställning, hade raderats ut. Begreppet "högskolan" bestämd form singularis är ett språkligt uttryck för denna konformism.
Med två huvudreformer skulle nu det fria universitetet upprättas. Den första av dessa hade en till synes odramatisk innebörd, nämligen avvecklingen av den centrala antagningen. Det blev nu universiteten och högskolorna som själva fick avgöra vilka krav man ville ställa på studenternas förkunskaper. För att stödja de fria lärosätenas arbete inrättades VHS, Verket för Högskoleservice. Observera, service, ingenting annat.
Självständighet i fråga om förkunskapskraven har flera värden. Det viktigaste är att den utgör själva grundbulten i universiteten och högskolornas fria ställning. När någon annan bestämmer kraven reduceras universiteten och högskolorna till utgörare av andras ambitioner.
Ett annat värde är den stimulans nedåt gentemot gymnasierna som den ökade akademiska friheten skulle få. Gymnasierna skulle tvingas öka sina kontakter med akademin för att veta vad man skulle förbereda sina elever för.
Efter regeringsskiftet 1994 blev det naturligtvis helt om på detta centrala område. Ordningen är nu återställd. Staten bestämmer.
Många menar att det i fråga om centralistiska ambitioner i dag är värre än någonsin. I stort och i smått är det regeringen som bestämmer hur lärosätena skall bete sig. Skulle denna hållning bestå är Sverige illa ute. I stället för nycentralismen borde frigörelsen utvecklats, till exempel genom att låta anslagen till universiteten och högskolorna följa studenternas personliga val.
Om friheten att sätta förkunskapskraven var den första frigörelsesatsningen var stiftelsehögskolorna Chalmers och Internationella Handelshögskolan i Jönköping den andra. Under den Bildtska regeringen överfördes dessa båda statliga högskolor till fria stiftelser, upprättade med gamla löntagarfondspengar. Staten tecknade avtal med stiftelserna om utbildningserbjudanden och ersättningen för dessa.
Tanken bakom de båda stiftelsehögskolorna var enkel. Sverige behövde flera högskolor som stod än mer fria från staten än vad som var möjligt också med självständiga statliga universitet och högskolor. Det skulle vara särskilt viktigt om en kommande regering skulle börja återreglera det som var möjligt att ge sig på! Denna analys visade sig senare vara profetisk.
Chalmers och Jönköping har blivit exceptionellt framgångsrika. Båda utnyttjar friheten på det konstruktiva sätt som både studenter och landet har anledning att förvänta sig och uppskatta. Och friheten består, mitt i den socialdemokratiska pekpinnepolitiken. Visst försöker regeringen sätta käppar i hjulet, men det vill sig ändå inte riktigt.
Smolken i glädjebägaren är att inte KTH i Stockholm kunde tillerkännas stiftelseformen samtidigt med Chalmers. Då hade två excellenta högskolor fått samma konkurrens- och utvecklingsförutsättningar.
Fri och stark forskning
Den tredje delen av kunskapsstrategin handlade om forskningens frihet och nödvändiga utveckling. Det excellenta behövde större svängrum. Klarar inte Sverige att delta på de allra mest utvecklade kunskapsarenorna, då kan inte vårt land hävda sig i en värld där endast det bästa är gott nog. Den som inte har något att själv bidra med i det internationella vetenskapliga utbytet, kan inte gärna vänta sig att få del i andras landvinningar. Också denna del av kunskapsstrategin följde flera vägar:
- Löntagarfondsmedel överfördes till forskningen. Det blev en exempellös förstärkning av forskningens möjligheter, dessutom i en tid när det sparades på nästan allt annat.
- De nya forskningsmöjligheterna koncentrerades på strategiska forskning, lite schablonmässigt området mellan grundforskningen och den tillämpade forskningen. Här hade Sverige en lucka.
- De nya forskningsmedlen tilldelades nya självständiga stiftelser. Härigenom infördes ett skydd mot statlig klåfingrighet. Dessutom bröts en tidigare starkt centraliserad forskningsfinansieringsordning. Flera alternativa finansieringar skulle säkra att goda forskningsidéer också kom till utförande.
Parallellt med de nya forskningsstiftelserna byggdes den statliga grundforskningen ut. Det säkerställde att balansen mellan olika forskningsinriktningar och forskningsfält kunde upprätthållas. Sammantaget skulle ett fullföljande av denna strategi ha kunnat ge Sverige en betydande skjuts i det internationella forskningsarbetet men tyvärr kom Carl Tham emellan!
Med alla upptänkliga knep begränsades de för honom så förhatliga "löntagarfondsstiftelserna". Pengarna borde inte alls ha satsats på forskning och stiftelserna skulle absolut inte vara fria från staten, löd Thams stridsrop.
Till en del lyckades han att fördärva vad som kunde ha blivit en unik möjlighet för Sverige, en möjlighet som i vart fall inte lär komma tillbaka i brådrasket. Stiftelserna finns kvar, men har förstatligats. Dålig stämning har på många håll fått ersätta stimulans och entusiasm.
Thams allra sämsta sida visade han när han insåg att han till slut inte skulle förmå avveckla de nya stiftelserna. Då drog han helt sonika in andra statliga forskningsanslag i stället. Problemet var bara att då var det grundforskningen, det allra mest känsliga och långsiktiga kunskapssökandet, som fick ta smällen. Balansen mellan de olika forskningsinriktningarna bröts sönder.
Carl Thams bidrag till den högre utbildningen och forskningen i Sverige är faktiskt nästan uteslutande destruktiv. Frihet och frigörelse förbyttes i socialistisk dogmatism. Priset härför har blivit mycket högt.
En ny början
Det behov att förändringar inom hela utbildningsväsendet som var så tydligt vid 1990-talets början är inte mindre tio år senare. Snarast har kraven av en sådan politik som Bildt-regeringen stod för bekräftats under de år som gått. För en ny regering efter nästa års val måste därför kunskapsutvecklingen bli kyrkan mitt i byn.
För att lyckas omstöpa det svenska samhället till ett vitalt kunskapssamhälle behövs stora förändringar och mycket mer frihet. Gammal statskonformism passar dåligt in i ett samhälle där det personliga skapandet är utvecklingens och framgångens förutsättning. Högskoleverk, Skolverk, CSN och andra uttryck för den gamla tidens fyrkantighet bör få ge vika för fria kunskapsinstitutioners dynamik.
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
