|
|
 |
| Foreign & security policy |
Försök till Försenat Försvar av Sovjet
24/11/2001
| I mitt veckobrev 24 november 2001 finns en mer utförlig kommentar till den rapport om ubåtsfrågan som Rolf Ekeus tagit fram på uppdrag av Göran Persson. Rapporten reser allvarliga frågetecken på flera punkter. |
Från platser som Los Angeles, Washington och Mexico City har jag i alla fall i viss utsträckning kunnat följa det tumult som utbrutit i den gamla ubåtsfrågan hemma. Ibland tycker jag att det verkat rent dårhus över det hela.
Bakgrunden var att statsminister Persson efter ett av de senare utbrottet av upphetsad förvirring i media gick åstad och körde över de borgerliga partiernas förslag om en brett förankrad säkerhetspolitisk utredning och i stället själv bad sin handplockade ambassadör Ekeus att allena utreda hur ubåtsfrågan hanterats under de gågna decennierna. Tillkomsten visade att det var en utredning med politiska förtecken och politiska syften.
För någon vecka sedan kunde vi ta del av den rätt bluddriga presskonferens där Ekeus skulle försöka att skapa klarhet i allting. Därav blev föga, och förvirringen har sedan dess trappats upp till nya nivåer när en person som ett tag var en del av Ekeus sekretariat därtill presenterat sina alldeles egna och än mer förvirrade rön.
Skall man se en röd tråd i rapporten så är det försöket till ett försenat försvar av Sovjetunionen.
Rapporten är föga stringent skriven och ger i sina mer politiska delar stundtals ett påfallande amatörmässigt intryck. Men genomgående är dock en tydlig strävan att spela bort, tona ner och relativisera varje form av indikation eller information som kunde leda till slutsatsen att Sovjet bar ansvaret för dessa kränkningar. Och parallellt med detta bygger man upp resonemang som leder fram till den slutsatsen att Sovjet och NATO hade lika starka motiv att kränka Sverige.
Indirekt skapas därmed bilden att, i den mån det var någonting alls, så var det nog bägge två som var skyldiga. Det är tydligt att detta är den bild man medvetet försöker att sätta.
Men för den finns det ingen som helst saklig grund. Rapporten är ty följande ett föga imponerande hopkok av trådar som skulle kunna leda i den riktning som man tydligen har politiskt bestämt sig för. Den som förväntade sig fakta, klarhet och slutsatser finner föga av detta.
Det förblir nämligen ett faktum att alla de indikationer och indikationer som finns, och alla de seriösa försök till bedömningar som tidigare gjorts, såväl inom utrikes- som försvarsledningarna i Sverige, tydligt pekar mot Sovjetunionen. Och det förblir ett faktum att det saknas varje form av indikation eller information om att NATO eller NATO-stater skulle ha haft ansvaret för dessa operationer.
Till detta kommer att vi ju numera vet betydligt mycket mer om Sovjetunionen och dess sätt att agera än vad vi gjorde på 1980-talet. I dag har jag själv i andra sammanhang träffat personer som rätt naturligt kan berätta om de små ubåtar som Sovjet sökte dölja i baser bl a i dagens självständiga baltiska länder.
Det handlade ju inte bara om någon enstaka kränkning av Sverige. Varje seriöst försök till analys kommer fram till att det handlade om operationer som med ett visst mönster pågick under betydande tid. Synnerligen noggranna genomgångar av alla fakta har lett fram till slutsatsen att dessa operationer pågick mellan i alla fall 1980 och 1992, och att antalet inte var obetydligt.
Antalet kommer vi aldrig att få veta innan vi får tillgång till dem som ledde och beordrade dessa operationer. Även den ekeuska rapporten utgår dock från närmare tio absolut säkra fall och ett trettiotal fall som är så nära absolut säkra som man kan komma. Viktigt är då att konstatera, att operationer som dessa sker ytterligt dolt, och att sannolikheten för att vi kunnat säkert konstatera varje enstaka av dem gränsar till det obefintliga.
Beroende på vilka antaganden man vill göra av hur stor andel av de genomförda operationerna som vi mer eller mindre absolut säkert kunnat konstatera får man olika omfattning av de samlade operationerna, men so oder so blir det ett rätt betydande antal som visar på en betydande organisation och en betydande militär avsikt.
Hade det bara handlat om någon enstaka observation hade spännvidden i spekulationerna när det gäller vem som var skyldig varit betydande. Jag erinrar mig något fall när vi t ex hade en chilensk ubåtskränkning på västkusten. Det var en i norra Tyskland nybyggd ubåt som en alldeles ny chilensk besättning höll på att lära sig att hantera.
Men nu handlade det inte om enstaka operationer utan om systematiska och relativt omfattande sådana under en längre tidsperiod. Sådant ställer krav på bas- och andra system som rimligen måste finnas relativt nära och som man på olika sätt försöker att dölja. Och det kan inte göras av vem som helst och var som helst.
De resonemang i den ekeuska rapporten som tar sig an den säkerhetspolitiska bilden och med denna som utgångspunkt försöker att peka fingret också mot NATO är okunniga och amatörmässiga. Jag kommer säkert att ha anledning att återkomma till dem. De bortser alldeles från vissa grundläggande fakta.
Tekniken i rapporten är att säga att det egentligen inte finns ”bevis” för särskilt mycket alls när det gäller nationalitet, och att därefter med utgångspunkt i gamla kålsuparteorier ge sig ut i kannstöperier som leder till att fingret implicit pekas åt både Sovjet och NATO.
Detta är korrekt att det inte finns ”bevis” vad gäller enstaka indikationer. Redan ubåtsskyddskommissionen 1983 konstaterade detta, och noterade att det är gränsande till omöjligt att bevisa nationaliteten hos en enstaka indikationer eller observation. När den kommissionen anslöt sig till de bedömningar som pekade mot Sovjet skedde det mot en betydligt mycket bredare bakgrund.
Med allt högre beviskrav kan det mesta definieras bort. Det är svårligen möjligt att entydigt ”bevisa” att Osama bin Laden var direkt ansvarig för attackerna den 11 september, och därmed skulle det vara möjligt att bara säga att det var visserligen någonting som inträffade, men det finns egentliga inga faktiska bevis, och att man därmed inte kan vare sig säga eller göra någonting alls.
Men det vore lika orimligt som ansatsen i den ekeuska rapporten är orimlig. Attacken inträffade och kränkningarna har skett. Ansvaret för dem finns, och lägger man ihop den samlade mängden av indikationer och informationer pekar ansvaret för den 11 september på Osama bin Laden och ansvaret för ubåtsoperationerna mot Sverige på Sovjetunionen.
Varför rapporten har tagit sig an uppgiften att försöka att försvara Sovjet och peka anklagande finger på NATO är för mig något av ett mysterium. Möjligen handlar om ett behov av en sedan länge över denna fråga deprimerad vänster att försöka visa att man på något sätt hade rätt när man förr sade att Sovjet inte var så dåligt som den s k högern sade och att NATO och USA ofta måste betraktas i samma sinistra ljus.
Men i dagens värld framstår detta som bara bisarrt. Sovjet finns inte längre, och Sverige söker ett nära och förtroendefullt samarbete med de regeringar i Washington, London och Berlin som Ekeus nu säger sannolikt bedrivit svekfulla militära operationer riktade mot vår säkerhetspolitik och vår neutralitet. Det hela är mycket märkligt.
Men rapporten har inte bara en utrikes- utan också en inrikespolitisk sida. Och den är inte mindre märklig den. Trogen partiboken återkommer en del socialdemokratiska favoriter i repris riktade mot mig. Talande är att ordet ”misslyckande” i rapporten aldrig används om det faktiska misslyckandet under 1980-talet att få slut på dessa operationer, medan det med största möjliga styrka använts mot mig för mina kontakter om dessa med president Jeltsin. Flera faktorer bidrog alldeles säkert till detta, men det förefaller tydligt att det var under den tid som jag hade ansvaret som storoperationerna mot Sverige upphörde. Jag har svårt att se det som ett misslyckande.
Om hela den utrikespolitiska hanteringen av dessa frågor under 1980-talet i olika kontakter med Sovjetunionen tiger rapporten konsekvent. Därmed undviker denna mycket av substansen i de debatter som då fördes. Skälen är inte svåra att förstå.
Mycket talande är den kritik som riktas mot statsminister Olof Palme för att han bad f d utrikes- och försvarsministern Sven Andersson att med den kommission som även jag ingick i utreda dessa frågor. Här målar Ekeus med bred pensel och säger att Palme inte bara svek sitt konstitutionella ansvar utan också svek det förtroende han hade hos väljarna.
Här går det bisarra i den säkerhetspolitiska delen över i det närmast oansvarigt okunniga i den inrikespolitiska. Påståendena om att Palme skulle svikit någon form av konstitutionellt ansvar är befängda och visar bara hur lite Ekeus och hans gäng begriper av konstitutionella frågor. Och när de i utredningstexten beklagar sig över att väljare må ha svikits är det måhända en självbeskrivning det handlar om, men har inte ett smack med dessa saker att göra.
Allvarligt är dock tesen att det rätta hade varit att bara tysta ner allt detta, låtsas som om ingenting hade hänt och fortsätta som vanligt. Bortsett från att detta hade varit att svika ett mer allmänt demokratiskt krav på öppenhet i viktiga nationella frågor, hade en sådan politik självfallet varit förödande för varje försök att återupprätta förtroendet för varje form av säkerhetspolitisk linje inriktad på neutralitet. Vare sig det demokratiska statsskickets krav på öppenhet eller den valda säkerhetspolitiska linjens krav på konsekvens när det gällde försvaret av territoriet ens antyds i den ekeuska rapporten. Den linje som rapporten retroaktivt rekommenderar hade kommit att allvarigt äventyra bägge.
Detta må i dag vara historia, men att tankar och teser som dessa fortfarande kan sättas på pränt av företrädare för utrikesförvaltningen som gör anspråk på respekt är utan tvekan både oroande och allvarligt. Den intellektuella vakthållningen kring viktiga värden har alldeles uppenbart försummats.
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
