|
|
 |
| Foreign & security policy |
Debatt Ekeus KKrVA
19/3/2002
| Här min inledning från debatt med Rolf Ekeus om hans kontroversiella ubåtsutredning på Kungl Krigsvetenskapsakademien. Ett mer utförlig sammanställning av argument för bägge ståndpunkter kommer att finnas på www.ui.se. |
Inledningsord av ledamoten Carl Bildt vid möte med Avdelning IV på Krigsvetenskapsakademin måndagen 19 mars 2002.
Låt mig börja med att uttrycka min tillfredsställelse med att detta möte äntligen kunde komma till stånd. Alldeles lätt var det inte – men nu är vi i alla fall här.
Rolf Ekeus tillsattes av regeringen för att utreda både ubåtsfrågans hantering och svensk säkerhetspolitik i dess helhet i tidsskedet efter det som täcktes av den s k neutralitetspolitikkommissionen.
Tillsättandet av Ekeus skedde på ett sätt som bröt mot sedan decennier etablerat svensk tradition i frågor som dessa. Aldrig tidigare har en utredning i en säkerhetspolitisk fråga tillsatts ensidigt av den sittande regeringen och i konfrontation med den rådande oppositionen.
Som både f d statsminister f d oppositionsledare kan jag tala med dubbel erfarenhet på den punkten.
För Rolf Ekeus kom detta självfallet att bli ett problem. Det fanns individer – bland dem jag själv – som reagerade så starkt på detta brott mot svensk tradition i hanteringen av centrala säkerhetspolitiska frågor att vi valde att inte stå till denna utrednings förfogande.
Om detta haft någon betydelse för arbetet eller ej kan Rolf Ekeus bedömna bättre än jag kan.
Att det blev på detta sätt kan knappast Rolf Ekeus lastas för. Möjligen kan man ifrågasätta att han accepterade ett uppdrag som tillkom på detta sätt.
Ubåtskränkningarna var den mest komplexa och krävande säkerhetspolitiska utmaning som Sverige ställts inför under det senaste halvseklet. Vi vet alla de olika spänningar som den ledde till.
Det fanns egentligen ingen del av vårt samlade säkerhetspolitiska system – från säkerhetspolitiska doktriner och analyser av omvärlden till vapen- och spaningssystem – som var förberett på den utmaning man plötsligt hade att möta.
Därför blev det också problem. Sjunkbombsalvorna var stundtals lika förvirrade som de säkerhetspolitiska resonemangen. Vårt samlade system ställdes inför krav på omprövning och förändring som var mycket betydande.
När nu decennierna gått kan vi möjligen resonera om detta med större distans än vad som var fallet då. Rolf Ekeus utredning var möjligen avsedd som en slutpunkt för debatten. Jag tror att den i stället blir startpunkten på en ny debatt med ny distans.
Låt oss se på de grundläggande frågorna.
Först och främst: fanns det ubåtar i våra vatten?
Inrikes fanns det de som antydde att allt var ett påhitt av flottan för att få mer pengar, och utrikes hävdades från Moskva att det var ett påhitt av s k särskilda kretsar för att störa relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen.
Rester av denna debatt finns fortfarande, men i allt väsentligt borde den vara avslutad.
1993 konstaterades i ett gemensamt uttalande av Rysslands dåvarande president Jeltsin och mig i egenskap av dåvarande statsminister att svensk teknisk bevisning visade på förekomsten av undervattensfarkoster i svenska vatten.
1995 konstaterade den mycket tekniskt inriktade ubåtskommissionen att det var bevisat att operationer på svenska vatten skett mellan i alla fall 1980 och 1992, och här talades nu också om medveten skadegörelse på svenska militära installationer.
Så ingen tvekan råder om kontinuerliga ubåtsoperationer mot Sverige under en längre tid.
Omfattningen av dessa förblir en öppen fråga. Förr eller senare kommer vi att veta även detta, men erfarenheten visar att det kan ta lång tid innan just dessa arkiv börjar att se dagsljus.
Ekeus utgår från ubåtskommissionens från 1995 – som ställde kraven betydligt högre än tidigare - uppgift om strax under 10 helt säkra kränkningar och ytterligare ett 30-tal tämligen säkra.
Till detta finns rimligen ett s k mörkertal. De fall som kommissionen anser som säkra var fall där man förvisso strävade efter mycket dolda operationer. Sannolikheten för att vi – ofta med slumpen som främsta hjälpreda – skulle ha kunnat både upptäcka och entydigt fastställa samtliga de försök till dolda operationer som genomfördes gränsar till det obefintliga.
Man kan göra olika antaganden om mörkertal – att vi kunde konstatera hälften eller en tredjedel eller en fjärdedel av operationerna. Även med mycket konservativa bedömningar här, och med ubåtskommissionens säkra och så gott som säkra kränkningar som grund, kommer vi fram till tal som ger genomsnitt på ett flertal operationer varje år under en relativt lång tidsperiod. Och dessutom under en tidsperiod av betydande politisk uppmärksamhet på dessa.
Detta tyder på det inte var några tillfälligheter, och heller ingenting som var oviktigt. Vi vet ju dessutom att det ofta handlade om djupinträngningar i svenska militära basområden med utnyttjande av sofistikerad och delvis okonventionell teknologi. Bakom fanns väl utbildade och väl utrustade militära enheter.
Också kring detta borde det vara möjligt att uppnå en betydande enighet.
Besvärligare förefaller det att vara när man kommer till frågan om var dessa väl utbildade och väl utrustade militära enheter hade sin hemvist.
Ser vi på omfattningen är det uppenbart att det måste handla om antingen Sovjetunionen eller, på ett eller annat sätt, NATO. Andra möjligheter skulle möjligen kunna komma in om det hade varit frågan om någon enstaka eller isolerad kränkning. Men det handlade om ihållande och omfattande operationerna.
Så vi kan säga att kränkningarna var verklighet, att de var omfattande och att de kom från antingen Sovjet eller NATO. Det är kring denna fråga som den hetaste debatten fortfarande står.
Det sägs ofta att det inte finns bevis. Ubåten S363 på grund i Gåsefjärden accepteras dock i allmänhet som ett undantag.
Och det är i allt väsentligt rätt. Att bevisa nationaliteten på enstaka indikationer gränsar till det omöjliga.
Möjligen kan detta illustreras av dåvarande statsministern Per Albin Hanssons erfarenhet när han 1942 kallade upp sovjetiska sändebudet madame Kollontaj för att, med stöd av bevisning i form av delar av sovjetiska torpeder, protestera mot de sovjetiska ubåtsoperationerna då på svenskt vatten.
Madame Kollontaj avvisade omedelbart dessa bevis. De var tillverkade av tyskarna och avsedda som en provokation. Anklagelsen tillbakavisades med kraft. Och i formuleringar som låter antyda att karbonpappren fanns kvar länge talades om s k särskilda kretsar som ställt till det hela.
Jag hävdar bestämt, att alla de informationer och indikationer som samlats in under dessa år, och alla de bedömningar av olika slag som gjorts, pekar på att det var Sovjetunionen som var ansvarigt för dessa operationer.
Jag har åtskilliga synpunkter på Ekeus utredning. Den är slarvig gränsande till slafsig på viktiga punkter. Och det finns stora svarta hål i dess försök att i alla fall ytligt beskriva vad som hänt.
Men min alldeles avgörande kritik riktar sig mot Ekeus avgörande slutsats att motiven för kränkningar var lika fördelade mellan Sovjet och NATO, att medan Sovjet “knappast kan uteslutas”, säger han att NATO “kan heller inte uteslutas”, och att “undervattensfarkoster från Väst inte kunnat uteslutas vid något av de konstaterade eller förmodade ubåtsintrången”.
Detta – i förening med en när det gäller t ex händelserna 1980 uppseendeväckande missvisande bedömning av informationer i nationalitetsfrågan – visar att Ekeus utredning strävar efter att teckna bilden av Sovjet och NATO som lika goda kålsupare.
Det är ett eko från en tid som jag hade hoppats att vi lagt bakom oss.
Ingenting av det vi lärt sedan dessa år har lett till misstankar mot NATO, och allt det vi lärt sedan dess har gett oss mer information om både det övermilitariserade och slutna sovjetiska samhällets natur, om inriktningen av sovjetiska militära operativa förberedelser och om den faktiska förekomsten av förband och utrustning, t ex miniubåtar, av den art vi konfronterades med under dessa år.
Då ifrågasattes ständigt uppgifter om att det i Sovjet fanns miniubåtar eller förband med sådana. Och Ekeus utredning försöker märkligt nog att fortsätta på den vägen.
I dag är dock detta allmänt accepterat och knappt ens längre förnekat. Den dåvarande marinchefen Korojedev talade för något år sedan för ryska media om de olika specialförband med bl a olika former av miniubåtar som från slutet av 1960-talet byggts upp i de olika sovjetiska flottorna.
De numera till betydande delar kända f d sovjetiska miniubåtsfamiljerna Piranhya och Triton har drag som inte känns obekanta från observationer i svenska vatten under dessa år.
Det är mot denna bakgrund som Ekeus-utredningens återfall i en svunnen tids kålsuperi är så anmärkningsvärt. Och jag skulle tro att man t o m på sina håll inom regeringen uppfattar det som utrikespolitiskt besvärande.
För mig är det knappast förvånande att dessa förband och dessa kapaciteter fanns. Sedan slutet av 1960-talet hade den säkerhetspolitiska betydelsen av det samlade nordatlantiska och nordeuropeiska området successivt ökat. Fokus låg över och under ytan av den väldiga norra Atlanten, men hela området mellan denna och Ryssland låg i en ny strategisk skugga.
Sovjetunionen rustade kraftigt.
Vi vet i dag att deras förberedelser för mycket omfattande offensiva operationer i centrala Europa var mer omfattande än vad någon västlig underrättelsetjänst då förmådde uppfatta. Att vi inte har motsvarande informationer om den s k nordvästra strategiska teatern beror på att här inte fanns några satelliter som föll samman, och kan knappast leda till slutsatsen att sådan planering inte fanns.
Vi vet att man vidtog förberedelser som var mycket provocerande. I en lång rad västeuropeiska länder har man kunnat gräva upp hemliga förråd av vapen och sprängämnen som skulle användas av infiltrerade specialister före eller i en konflikts omedelbara inledning.
Ingenting av detta behöver nödvändigtvis betyda att den tröttnade ledningen i den tröttnande Moskva var beredd att när som helst trycka på knappen. Invasionen av Afghanistan i december 1979 eller det under invasionshot framtvingade krigstillståndet i Polen i november 1981 visade dock en påfallande beredskap att ta till det militära instrumentet för att värna mycket extensivt definierade sovjetiska intressen. Men i allt väsentligt fungerade avskräckningspolitiken trots de krigsförberedelser som vidtogs.
Här ligger bakgrunden till det vi drabbades av. Det hade sin självklara bakgrund i den ökade strategiska betydelsen för det samlade området, och sina rötter i motsättningen mellan de bägge maktblocken, men handlade om mycket avancerade operativa förberedelser för militära operationer på svenskt område och mot svenska militära intressen och installationer.
Och detta tycker jag att det skulle finnas möjlighet att säga med större öppenhet och tydlighet i dag än under den tid då detta Sovjet fortfarande fanns.
Ekeus uppdrag handlade till stor del om att redovisa det sätt på vilket Sverige hanterade denna utmaning.
Men han gör det bara i mycket begränsade delar.
Han ägnar stort utrymme åt att kritisera 1983 års ubåtsskyddskommissionen på ett sätt som är både felaktigt i sak och närmast förolämpande mot dess ordförande Sven Andersson.
Han kommer med det stolliga påståendet att regeringen Palme “abdikerade från regeringsansvaret enligt Regeringsformen” när den tillsatte utredningen.
Och han ägnar betydande utrymme åt kritik av delar av min regerings hantering av dessa frågor, dock med utlämnande av centrala delar av denna, och det trots att all dokumentation har varit tillgänglig. Allt reduceras till frågan om ett brev och ett band.
Men den avgörande frågan – nu som då – måste ju vara varför vi under mer än ett decennium misslyckades med att värna våra vatten och våra gränser. Det finns, med mycket få undantag, praktiskt taget ingenting alls om diplomatiska kontakter och utrikespolitiskt agerande i denna centrala fråga mellan 1983 och 1994 i Ekeus utredning.
Allt det som stod i centrum för en ofta livlig diskussion – jag vet att Ekeus haft tillgång till t ex utrikesnämndens protokoll – under dessa år är ett stort svart hål i hans utredning.
Man frestas att säga att det som skulle ha utretts inte har utretts.
Jag sysslade själv intensivt med dessa frågor under några centrala skeden.
Först som ledamot av ubåtsskyddskommissionen 1982 och 1983 under Sven Anderssons imponerande ledning. När jag nu haft skäl att läsa om dess betänkande är det för mig anmärkningsvärt hur väl dess formuleringar och slutsatser står sig i ljuset av allt det vi sedan erfarit.
Och jag måste säga att jag reagerar starkt mot Rolf Ekeus sätt att beskriva Sven Andersson och hans insatser. Han hade en erfarenhet som ingen annan i den tidens Sverige av centrala säkerhetspolitiska skeenden och problem. Hans integritet var mycket stor. Ekeus beskivning av honom är en historisk oförskämdhet.
Därefter kom jag att syssla med dessa frågor som statsminister för ett decennium sedan. Jag tillträdde som nästan ett decennium efter den stora Hårsfjärden-krisen 1982, och tvingades konstatera att tidigare ansträngningar att få stopp på dessa operationer misslyckats.
Jag var fast i min föresats att få ett stopp på dem genom en kombination av kraftfullare militära signaler och en öppen och tydlig dialog direkt med den ryska statsledningen.
I efterhand tyder alla bedömningar på att detta också lyckades.
Jag hade en dialog med såväl president Jeltsin som utrikesminister Kozyrev, men också andra centralt placerade personer.
Dessa personer var långt mindre känsliga för att diskutera utifrån hypotesen att ansvaret var sovjetiskt än vad betydande delar av svensk politisk debatt då var – och Rolf Ekeus fortfarande verkar vara.
De var tidvis mycket öppna om de problem de hade att i andra fall få korrekt information från de militära instanserna, och de fall där det var uppenbart att de varit felinformerade också i sina kontakter med omvärlden.
Tydligheten i de militära åtgärderna och ärligheten i den politiska dialogen var viktig. Vi kunde tala klarspråk i ubåtsfrågan samtidigt som vi hade en nära, konstruktiv och viktih dialog i andra känsliga säkerhetspolitiska frågor, främst då frågan om det totala tillbakadragandet av samtliga f d sovjetiska militära förband och installationer från de tre baltiska staterna. Jag är övertygad om att vår öppenhet i den känsliga dialogen skapade ett förtroende som underlättade hanteringen också av andra frågor.
Här finns en alldeles uppenbar skillnad i filosofi mellan mig och Rolf Ekeus. Han berömmar statsminister Ingvar Carlsson för att denne 1988 gjorde stora ansträngningar att bemöta den omfattande ÖB-rapporten i slutet av 1987 som ju talade om fortsatta sovjetiska kränkningar. Detta, säger Ekeus, var viktigt för att skapa ett utrikespolitiskt utrymme för andra kontakter med den sovjetiska ledningen.
Jag tror att det är fel sätt av Sverige att umgås med omvärlden. Också, på den tiden det begav sig, med den sovjetiska supermaktsgrannen. De vet vad vi tycker, tänker och vet, och uppfattar det som ett tecken på svaghet snarare än styrka om vi inte har kraften att också framföra detta, med de konsekvenser detta med nödvändighet har för våra möjligheter att hävda våra intressen.
Vilken roll som vår politiska dialog med den ryska ledningen i dessa frågor spelade kan vi i detalj inte veta. Jag har skäl att tro att den, i förening med de s k expertsamtalen, spelade en viss roll.
De stora operationerna mot Sverige bringades – äntligen – att upphöra.
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
