|
|
 |
| Foreign & security policy |
Sanning för svår för Ekeus.
21/12/2002
| Utredningen om Sveriges säkerhetspolitik 1969 - 1989 går förbi många av de stora och de svåra frågorna under dessa dramatiska decennier. Den skriver mycket om relationerna till USA - men mycket lite om inställningen till Sovjet och dess imperium. Den vågade inte redovisa sanningen. Min artikel på DN Debatt. |
Carl Bildt dömer ut utredningen om säkerhetspolitiken:
"Sanningen var för svår för Ekéus"
Rolf Ekéus utredning om säkerhetspolitiken handlar mest om våra förbindelser med USA. Den sovjetiska maktens natur förbigås helt. Detta är ingen tillfällighet. Sanningen har varit för svår för Ekéus. Ty detta var ju decennier då s-regeringen inriktade sig också på den mer politiska samexistensen med Sovjet. Ett välde som först trotsade Sveriges politik genom att rusta och vara aggressivt, och därefter åter trotsade Sveriges politik genom att kollapsa, försvinna och ersättas av frihet och demokrati. Det skriver förre moderatledaren Carl Bildt.
Det är en rätt remarkabelt ointressant utredning som Rolf Ekéus lyckats prestera om svensk säkerhetspolitik mellan 1969 och 1989. Ändå var detta rasande spännande och alls inte okomplicerade decennier.
Globalt, med påverkan också i vår egen del av världen, var detta decennierna då den överrustade sovjetiska makten prövade möjligheterna till konsolidering och expansion, med den oro och de reaktioner detta ledde till, men där den till slut kom att kantra och kapsejsa innan den försvann helt och därmed beredde marken för den nya freds- och samarbetsordning vi nu håller på att bygga i Europa.
Och här hemma var detta decennier då utrikes- och säkerhetspolitik kom att diskuteras allt mer, med kulmen i de olika också ideologiskt färgade debatter som vi fick under främst 1980-talet, och som i grunden kom att handla om synen på den sovjetiska makten. Det var tjugo år där Olof Palme var statsminister under tio.
Om allt detta får vi inte reda på mycket, om ens något, i den lunta som Ekéus presenterade i går. Lätt mekaniskt gås olika skeenden och frågeställningar igenom med ett fokus som förefaller att ligga nästan uteslutande på förbindelserna med USA. Bilden av den sovjetiska maktens möjligheter och ambitioner tecknas knappt alls.
Ett av skälen till försiktigheten är uppenbart. Han ville inte än en gång råka ut för det också internationella ifrågasättande som hans försök till försenat försvar för Sovjetunionen i ubåtsfrågan ju kom att leda till. Vojtech Mastny, som är den kanske internationellt sett mest ansedda forskaren på detta område, har till exempel låtit förstå att han ser det arbetet mera som politiskt betingat än historiskt relevant.
Den föregående så kallade neutralitetspolitikkommissionen, som studerade tiden fram till statsministerskiftet mellan Erlander och Palme 1969, hade ett mer begränsat mandat, en bredare sammansättning och en mer historisk ansats. Den bild som där tecknades av ett begränsat men betydelsefullt nätverk av samverkansförberedelser mellan Sverige och västmakterna i händelse av krig i Europa rubbas inte av Ekéus arbete.
För perioden efter 1969 är denna bild - som väntat - mindre tydlig.
Ett sovjetiskt militärt ingripande mot Sverige var bara tänkbart som ett led i en större operation som riktade sig mot för Nato vitala intressen, och det var en slutsats så självklar att den knappt behövde uttalas att Nato då skulle ha ett intresse av att stärka och hjälpa också svenska försvarsoperationer.
Möjligheter till viss kommunikation fanns, och de insatser med flyg som kunde komma i fråga krävde därför knappast några större förberedelser. Embryot till ett diskret system för att undvika att svenska och västliga ubåtar trasslade till det för varandra under operationer i Östersjön fanns också. Det så kallade exilhögkvarteret i Storbritannien fanns kvar under en betydande del av perioden. Underrättelsesamarbetet var en självklarhet. Så mycket mer behövdes inte.
Och mycket tyst utgick vi ju från att det amerikanska kärnvapenparaplyet omfattade också oss. Så gott som öppet hade det sagts _ när vi avskrev möjligheten att utveckla egna kärnvapen _ att en sovjetisk operation över svenskt territorium måste räkna med möjligheten att mötas med kärnvapen. Inte våra, utan USA:s.
Men perioden efter 1969 blev perioden då hela det nordeuropeiska och nordatlantiska området drabbades av en strategisk chock som det kom att ta tid för oss att se.
Året dessförinnan hade Sovjet färdigställt den första robotubåten av så kallad Yankee-klass. Man inledde ett massivt program med satsning också på det 60-tal ubåtar av klasserna Yankee, Delta och Typhoon som successivt kom att färdigställas inte minst från det enorma varvet vid Severodvinsk vid Vita Havet. Det handlade om grunderna för själva kärnvapenbalansen.
Och dessa ubåtar var under den inledande perioden beroende av att komma ut genom Nordatlanten och dess förträngningar kring Island. Plötsligt befann sig Sverige mellan Sovjetunionen och de områden över, på och under Nordatlantens yta som allt mer kom i centrum för den tysta konfrontationen mellan USA och Sovjet. Den starka sovjetiska upprustningen under främst 1970-talet möttes på 1980-talet av en långt mer framskjuten amerikansk marin strategi i just dessa områden.
Då hade USA under president Carter redan börjat att accelerera sina rustningar. Man höll helt enkelt på att hamna på efterkälken. Sedan slutet av 1960-talet hade Brezjnev-epokens Sovjet rustat också konventionellt allt kraftigare. Sovjet var allt mer och mer av ett gigantiskt militär-industriellt komplex. Och till detta lades så plötsligt invasionen av Afghanistan i december 1979 och nästan invasion av Polen i december 1980.
Att det under dessa år fanns en uppfattning att risken för krig hade ökat är alldeles klart. I väst framgick det också av den offentliga debatten. I Moskva var nervositeten över vart den spänning man utlöst skulle leda tidvis mycket stor. Militära kalkyler dominerade allt mer.
Ekéus gör ett visst nummer av att Warszawapaktens planering var inriktad på ett anfall mot Danmark. Jo, detta var en del av den offensiva sovjetiska planering som räknade med att nå Lyon i Frankrike inom nio dygn. Att den övades med tänkt massiv insats av kärnvapen också långt efter det att man sagt sig avstå från sådan borde kanske ha renderat i alla fall ett omnämnande av Ekéus.
Vad gäller den renodlat sovjetiska militära planeringen vet vi utomordentligt ringa. I motsats till vad Ekéus tror sågs Danmark från den sidan inte som en del av nordflanken, utan var en del av det som kallades TVD Väst, där man opererade tillsammans med underställda satellitarméer.
Men operationer norr om en linje vars exakta dragning fortfarande är oklar var operationer exklusivt för det så kallade TVD Nordväst och den sovjetiska krigsmakten. 30:e gardesarmékåren i Viborg, 6:e armén i Petrozavodsk och 26:e armén i Archangelsk hade med största sannolikhet operationsplaner som sträckte sig över betydande delar av Nordeuropa - 11:e gardespansararmén i Kaliningrad däremot var med all sannolikhet avsedd som den så kallade andra echelongens stöttrupp mot Engelska kanalen eller Pyrenéerna.
Skulle ett krig av en eller annan anledning ha brutit ut, förefaller det mindre sannolikt att vår strävan efter neutralitet skulle ha respekterats. Om de under mer än ett decennium pågående ubåtsoperationerna mot Sverige inte tydde på någonting annat så tydde de i alla fall på detta. Det var uppenbart att operationer på och mot svenskt territorium vid konflikt var så viktiga att man var beredd att ta det politiska pris det innebar att öva för dem också i fred.
Det var därför ubåtskränkningarna blev en så existentiell kris för den svenska säkerhetspolitiken. Över motsvarande operationer i till exempel de norska fjordarna låg det däremot någonting närmast självklart. Här var det en annan sak. Förvirringen som följde var följderna av en säkerhetspolitik som drabbats av en realitet den inte hade räknat med.
Den diskussion som fördes i Sverige under dessa år blev främst en diskussion om synen på Sovjet. Och den speglade en skillnad mellan dem som ville mer i grunden förändra Europa och dem som vill bygga fast det Europa som var.
Olof Palme var mycket hård i sina ord mot dem som sades företräda en korstågspolitik för att befria Östeuropa, och förkunnade inför en socialdemokratisk partikongress 1984 att vi sysslar inte med antisovjetism. Och förvisso var vi en del som såg en befrielse av Östeuropa som förutsättningen för verklig fred i vår del av världen, och som sysslade åtskilligt med det som kunde kallas antisovjetism.
Vi fördömdes för det av den regering som då var, men vi envisas med att känna stolthet över det än dag. Det är säkert långt mer än en tillfällighet att hela denna diskussion om den sovjetiska maktens natur, och den europeiska fredens förutsättningar, helt och hållet gås förbi i Ekéus utredning. Liksom i hans kritiserade ubåtsrapport är de svarta hålen i hans resonemang det som säger mest.
För ordet frihet fanns ingen plats när Europa och dess säkerhet diskuterades, och kopplingar mellan begreppet demokrati och Sovjet i den offentliga debatten förklarades vara oförenliga med den officiella neutralitetspolitiken. Sedermera ambassadören i Moskva, Örjan Berner, skrev att Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden sällan löpt så parallellt med sovjetiska ståndpunkter som på 1980-talet.
Detta till systemfel gränsande fel i vår officiellt proklamerade sovjetsyn gjorde det inte bara svårt att hantera ubåtskränkningarnas realitet, utan skapade också problem när det gällde att tolka den förändring som successivt började att ske i det stora sovjetiska imperiet. Det var ju på vippen att Sverige hann med att fullt ut erkänna den östtyska diktaturen innan dess eget folk vräkte den över ända.
Det går förvisso att hitta felaktigheter också i denna utredning av Ekéus. Ändå är det inte det som denna gång är det mest slående. Nu är det att han inte vågat mer och det han presenterar därmed mera blir brottstycken ur en verklighet, men alls icke den bild av denna verklighet som skulle kunna tecknas.
Förklaringen är nog i grunden ganska enkel: sanningen har varit för svår. Ty detta var ju decennier då man inriktade sig på också den mer politiska samexistensen med ett sovjetiskt välde som först trotsade Sveriges politik genom att rusta och vara aggressivt, och därefter åter trotsade Sveriges politik genom att kollapsa, försvinna och ersättas av frihet och demokrati.
Den antisovjetism som fördömts var plötsligt den som vann. Det kan man inte förvänta sig att en Ekéus skall skriva. Det var därför det bidde en tumme.
Carl Bildt
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
