Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Moderate Party 1986-1999  


Ystadtal - efter valet, mot framtiden!
31/1/1999
I Ystad den 31 januari försökte jag analysera och dra slutsatserna inte bara av valrörelse och val 1998, utan också av den längre utvecklingen. Och jag gav min bild av de viktiga frågor där vi som moderater måste bli bättre under de kommande åren.


Från motkraft till drivkraft - och med siktet inställt på framtiden.


Anförande av partiordförande Carl Bildt inför moderata Skåne-konferensen i Ystad söndagen den 31 januari 1999


Tack för denna möjlighet att komma hit till er i dag och diskutera våra gemensamma arbetsuppgifter inför framtiden.
Seklet och decenniet lider nu mot sitt slut. Nya problem och möjligheter tränger sig på, samtidigt som gamla fortfarande finns med oss.
Och vi har efter fjolårets val ett politiskt landskap mer annorlunda än vad jag tror att de flesta ännu insett.
Det finns anledning att ta sig tid och reflektera. Det arbete som hos oss har skett med att analysera och dra slutsatserna av fjolårets valrörelse den 2002-grupp som redovisade sina tankar i onsdags - ger också underlag för detta.
Jag tror att det är viktigt att göra detta med de långa perspektivens förmåga till överblick. Det finns ofta något nervöst flämtande över vår politiska debatt. Men den samhällsutveckling som vi både är en del av och som vi vill vara med och forma sker i allmänhet med de långa andetagen.
Vårt Sverige har under det sekel som nu går till ända gått igenom en fantastisk samhällsomvandling. Det brukar talas om utvecklingen från ett fattig- till ett välfärdssamhälle. Från ett samhälle i Europas periferi till en nation som under ett skede verkade att lyckas bättre än de flesta med det mesta.
Vi moderater är ett parti med djupa rötter i och en betydelsefull del av denna samhällsomvandling. Men med en roll som alldeles självklart kommit att förändras i takt med att utvecklingen inneburit nya utmaningar och nya uppgifter.
När industrialismen bröt fram över Sverige och världen var det ett nytt samhälle som ersatte ett gammalt. Den nya tekniken skapade en ny ekonomi som mycket snart kom att skapa både en ny social verklighet och nya politiska krav.

Det råder ingen tvekan om att Sverige kom att klara industrisamhällets epok bättre än vad de allra flesta andra länder gjorde. Vi gick på ett sekel från ett av Europas minst utvecklade till ett av världens rikaste länder. Det var en unik prestation som vi fortfarande har anledning att känna stolthet över.
Många och mycket lämnade sitt bidrag.
Demokratiseringen kom relativt sent till Sverige, men kom då att genomföras genom kompromisser som gav samhällsutvecklingen stabilitet.
Våra naturtillgångar malmen, skogen och vattenkraften gav oss ett försprång i förhållande till många andra.
Men det var framför allt en framsynt politik, från mitten av förra seklet, som genom att skapa fritt klimat för företagande hade lagt en god grund för innovationer som snabbt skapade ett nytt välstånd.
Och till det kom, att vi genom omständigheter som mer hade med försynens spel än politikens skicklighet att göra fick den enorma förmånen att stå utanför de två storkrig som förödde och förstörde så stora delar av Europa.
Under hela denna långa era av framsteg för industrisamhället Sverige var socialdemokratin en dominerande och drivande politiska kraft. Den kunde med viss rätt betrakta sig som moderniseringens och förnyelsens bärare.
Och när vi ser noggrant i tidens backspegel finner vi att detta var någonting som man föreföll att acceptera också i de breda samhällsskikt där det var mer naturligt att tala om konservatismens och liberalismens värderingar än om socialismens ideal.
Det fanns en bild av att industrialismens ekonomiska logik ingått ett förbund med kollektivismens politiska praktik och att det var så ett bättre samhälle skulle byggas.
Stordriften i ekonomi ansågs leda till krav på stordrift också i politik. Den teknologiska ingenjörskonstens triumfer ansågs bädda också för den sociala ingenjörskonstens möjligheter till framgång när det gällde att styra samhället och lägga individernas liv till rätta.
Under denna långa och på många sätt framgångsrika period i vårt lands utveckling uppfattade de som företrädde våra idéer ofta att deras uppgift snarast var att vara en samhällsutvecklingens motkraft.
Uppdraget var i hög grad att se till att utvecklingen inte gick för fort, att den inte äventyrade balansen i samhället, att värden som var viktiga i det längre perspektivet måste värnas - också under de nya förutsättningarna.
Och uppgiften som motkraft var av alldeles avgörande betydelse för den utveckling som Sverige kom att få. Strid efter strid kom att föras mot en socialdemokrati som vid avgörande skiljevägar riskerade att gå en socialiseringarnas väg som skulle ha ödelagt Sveriges möjligheter.
Då stod våra politiska företrädare emot. I slutet av 1920-talet stoppades en socialistisk offensiv och förbyttes i reträtt. I slutet av 1940-talet var det dags igen med samma resultat. Det var inte minst motkraftens styrka som garanterade en samhällsutveckling i balans och frihet. Vi stod vakt för frihetens ideal, och värnade därmed den fria ekonomi som var en förutsättning för Sveriges framgång.
Det var decennier då det gick bra för Sverige. Men ser vi i dag i backspegeln så är det lätt att konstatera hur detta förändrades i övergången mellan 1960- och 1970-tal.
Fram tills dess hade vi successivt klättrat i nationernas välfärdsliga. Men sedan dess har vi successivt förlorat mark och position. Då fanns vi i världstoppen. I dag kan vi möjligen göra anspråk på att vara bland medelmåttorna i västra Europa.
På 1970-talet satte en återigen radikaliserad socialdemokrati nya socialistiska projekt på den politiska dagordningen. Och det skedde samtidigt som förutsättningarna för den globala ekonomin började att tydligt förändras. Priset för nationella felsteg blev plötsligt högre.
En allt mer självtillräcklig och egenmäktig socialdemokrati talade nu om det tredje och avgörande steget in i den demokratiska socialismens rike. Löntagarfondernas maktövertagande skulle leda s k ekonomisk demokrati. Det handlade om att lägga hela samhället under politisk reglering.
Grundläggande frågor om ekonomins och samhällets organisation kom åter i debattens centrum. Och vår roll som motkraft kom åter i centrum för den politiska debatten.
Men det var inte bara denna frågeställning som kom att dominera under 1970- och stora delar av 1980-talen. Den kom att konkurrera med en annan - som delade vårt politiska liv på ett annat sätt.
Sedan i alla fall slutet 1940-talet hade folkpartiet varit det ledande borgerliga partiet. Och man hade under 1960-talet försökt att värva det centerparti som under tidigare decennier ofta räddat socialdemokraterna kvar vid regeringsmakten för den borgerliga saken genom den s k mittensamverkan.
Men under 1970-talet blev det istället centern som steg fram som den dominerande borgerliga kraften genom att förena en klar strävan att bilda en borgerlig regering med reaktionen mot en samhällsomvandling som många hade kommit att uppfatta som för snabb och för stark.
Storstädernas växande bostadsköer kunde kontrasteras mot drömmen om ett samhälle, där en levande landsbygd fortfarande gav trygghet och harmoni.
Men när kärnkraftmotståndet slog över i vad som med viss rätt kom att uppfattas som överdriven misstänksamhet eller t o m fientlighet mot teknik eller modernisering i sig som började centern att tappa sin kraft och förlora sin position Man lämnade politikens huvudfåra och förvandlades till en enfrågerörelse.
Många ville nog kunna stanna upp och tänka efter i en tid när så mycket hade ställts på huvudet. Men de ville inte stoppa världen och stiga av. Och när det föreföll som om det var just detta som centern ville var det i stället centern som man steg av.
I övergången mellan 1960- och 1970-tal hade högerpartiet blivit det moderata samlingspartiet. Och allt tydligare blev den moderata uppgiften att vara den fasta bastion som slog vakt om individens och företagandets frihet när de röda fanorna gick till ny offensiv. Det var ett reellt val mellan socialism och frihet som Sverige stod inför under 1970-talets politiska strider.
Kampen mot fondsocialismen var en kamp för ett samhälle på frihetens grund på samma sätt som tidigare strider hade varit det.
Vi var tydliga i denna frihetens kamp mot fondsocialismen. Och i förening med att vi efter borgerliga regeringsupplösningar såväl 1978 som 1981 var tydligare i kravet på borgerlig regering än övriga partier, gjorde det möjligt för oss att successivt ta över rollen som det ledande av de icke-socialistiska partierna.
Vi hade inlett decenniet som det minsta av de borgerliga partierna. Vi avslutade det som det största av dem.
Under 1980-talet var det successivt en annan och mycket större förändring som höll på att bryta fram och vinna mark. Det kom att ta sin tid för oss att uppfatta dess fulla betydelse och jag är inte alldeles säker på att vi alla ännu fullt ut har gjort det.
Det som inträffade var helt enkelt, att socialismen förlorade sin styrka när utvecklingen valde en ny riktning.
Löntagarfondsprojektet havererade. De statssocialistiska samhällenas kris blev allt tydligare. Frågan vara inte längre om utan när dessa kolosser skulle falla samman under sin egen tyngd och partikadrernas inre upplösning. Och den s k tredje vägen mellan kapitalism och socialism slutade precis där så många bland andra vi hade spått att den en gång skulle sluta.
Det var faktiskt Lars Engqvist som var först att säga att det nu var högern som ställde de rätta frågorna, och det var Anders Isaksson som först konstaterade att socialdemokraterna verkade att ha förlorat sin inre kompass.
Det handlade om mer än bara kastvindar på politikens hav. En epok höll på att gå mot sitt slut. Gamla utvecklings- och tankemodeller, som tidigare setts som tecken på modernitet, var gammalmodiga, irrelevanta eller t o m farliga.
Och det som skedde under 1980-talet var en historisk rockad mellan de som varit drivkraft och de som varit motkraft i vår politik och i vår samhällsutveckling.
När socialismen började att ebba ut, och det var vi som allt tydligare stod för förändring, förvandlades socialdemokraterna successivt från drivkraft till motkraft, medan vår utveckling blev den motsatta från motkraft till drivkraft för moderniseringen av Sverige.
I seklets början hade det varit de unga socialisterna som fulla av självförtroende hade sjungit att de byggde landet.
Nu blev det i stället vi som med ett självförtroende, som uppfattades som utmanande, började att tala om framtidens idéer.
I efterhand är det lätt att se att valrörelsen 1985 kom att bli en vattendelare. Frågan om “systemskifte“ stod i centrum. Och vi drabbades av en tydlig motgång som faktiskt fortsatte under några år.
1985 dominerade vi första gången på den borgerliga sidan. Det var första gången som vi stod i centrum och lade fram ett radikalt alternativ till förändring och förnyelse.
Begreppet “systemskifte“ lanserades aldrig av oss. Det kom att bli en central del i den skrämselkampanj mot oss, med vilken socialdemokraterna lyckades att klara sig kvar vid regeringsmakten.
Begreppet var och är felaktigt i sin förenkling både av verklighet och förändringsstrategi.
Att tala om att det finns ett system bestämd form singularis som kan ersättas av ett annat system bestämd form singularis har mer med gammal marxism än med samhällets strävan efter omvandling och utveckling att göra.
Ändå fångades i denna diskussion i mitten av 1980-talet den stora förändring som höll på att ske. Vi ville förändring. Vi var kraften som drev på. Socialdemokraterna varnade och skrämde. De blev plötsligt motkraften.
1989 firade socialdemokraterna sitt 100-årsjubileum. I jubileumsskriften talades högtidligt om att partiet under lång tid hade format “ett nationellt andligt klimat, som återspeglades inte bara i politiken utan även i de enskilda medborgarnas tänkande.“
Men den nya verkligheten smög sig in också i jubileumsskriften. “Det är möjligt“, skrev man, “men alltför tidigt att slå fast med bestämdhet, att 1980-talet markerar slutet på 50 år av socialdemokratisk hegemoni.“
Utvecklingen sedan dess har förvisso inte varit rätlinjig. Så formas inte framtiden. Men mönstret är tydligt. Kraven på oss som kraft har blivit successivt allt tydligare samtidigt som socialdemokraterna mer och mer glider in i rollen som den räddhågsna tvekaren inför en samhällsutveckling som de inte riktigt verkar att förstå.
I övergången mellan 1980- och 1990-tal havererar deras försök med den s k tredje vägens ekonomiska politik. Sverige står med ryggen mot Europa. Ekonomin är i fritt fall.
Inför valet 1991 var det vi som bar fram kraven på och politiken för en ny start för Sverige. Och på hösten samma år bildades en borgerlig regering under moderat ledning för första gången i mannaminne.
Vår regering hade ett starkt reformprogram. Vi ville så snabbt som möjligt föra Sverige in i den europeiska gemenskapen. Vi ville förbättra för företagsamhet för att bryta decennier av eftersläpning. Vi ville bereda vägen för en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken. Vi ville successivt ge Sverige Europas bästa skola. Vi hade ett ambitiöst program när det gällde miljöpolitiken.
Åtskillig av dess tid fick ägnas åt att lindra verkningarna av den europeiska finansiella krisen och den socialdemokratiska 1980-talspolitik som skapade den svenska historiens största finansiella bubbla. Och lättare blev det inte av de politikens populister som hade berövat oss den tydliga riksdagsmajoritet vi så väl hade behövt. Ändå förde vi under tre korta år större delen av vår reformagenda i hamn.
Nu var det än tydligare att socialdemokraterna hade blivit motkraften i svensk politik. De var mot allt. Och utan att egentligen vara för något annat än den tid som flytt.
I valrörelsen 1994 kunde vi peka på att vi hade vänt en ekonomi i fritt fall till en ekonomi i klar uppgång. Men för regeringskoalitionen i dess helhet räckte det inte. Vi moderater gick framåt också i detta val, men socialdemokraterna kunde med vänsterparoller, förändringsmotstånd och allmän nostalgi återerövra regeringsmakten.
Men utvecklingen sedan dess har inte inneburit att socialdemokraterna förmått att erövra någon framtidsagenda. Ansatserna till nytänkande tonade snabbt bort. Politiken har framstått som lika kortsiktig som kameral.
Och i fjolårets val var det med nostalgiska paroller om en politik som skulle se ut som och låta som politiken gjorde förr i världen som man försökte få förtroende. I ett Europa där det talas om socialdemokraternas framgång ledde det till det sämsta valresultatet för socialdemokraterna i ett riksdagsval sedan 1914.
Vårt eget valresultat förra året innebar att vi fortsatte 1990-talets långsamma men tydliga förstärkning av vår position. Det skulle lätt kunna ses som att vi gick mot den europeiska trenden just nu. Men var samtidigt sämre än många hade väntat sig.
Vi fortsatte att förstärkas i de delar av vårt land och i de grupper som främst blickar fram mot det nya kunskaps- och informationssamhället, men vi halkar efter eller tappar förankring i de delar av och de grupper som kanske främst känner en förankring i det gamla industrisamhället och dess bygder.
Vi har aldrig i modern tid stått starkare i de stora tillväxtregionerna i Sverige än i detta val. I huvudstadsregionen har vi för första gången ersatt socialdemokratin som den största och dominerande politiska kraften.
Vi har aldrig tidigare så tydligt varit de yngre väljarnas parti. Vi framstår i valstatistiken som den nya Internet-generationens naturliga politiska hemvist.
Men samtidigt noterar vi tydliga och markanta tillbakagångar i andra grupper och andra bygder. Det talas om det s k Bibelbältet och valresultatet där. Men problemet är vidare än så om man tittar på siffrorna i detalj.
Det finns både kortsiktiga och långsiktiga förklaringar till detta.
Vår roll som kraft i dag är långt mer krävande än vår roll som motkraft i går. Det är vi som förväntas att både formulera samhällskritiken och lägga fram de konkreta förslagen till förändring och förnyelse på samhällslivets olika områden.
Som skall kunna ge besked om hur skattesänkningar nödvändiga för familjers frihet och företagares möjligheter fullt ut skall finansieras utan att någon “drabbas“.
Som skall kunna visa förslag om hur sjukvårdsbyråkratier som producerar mycket köer och mycket krångel och ibland också en del vård skall kunna reformeras.
Som förväntas ha lösningar på hur en skola där lärarna ofta går på knäna kan bibringas ny optimism för sin viktiga uppgift.
Och vart och ett av dessa förslag utsätts för misstänkliggöranden i den skrämselkampanj som snart sagt är det enda som socialdemokraterna numera förmår.
En kampanj som ofta förstärks i ett mediaklimat där det alltid är långt lättare att ifrågasätta dem som vill ha förändring än dem som bara slåss för status quo. Och där gräl och konfrontation alltid är långt mer intressant att spegla än samtal och samförstånd.
Detta är en konsekvens av rollbytet från motkraft till drivkraft i den politiska utvecklingen. Och då är det inte onaturligt att opinionsundersökningar ser bättre ut när allt är frid än våra resultat gör efter det att vi befunnit oss under häftig attack.
Inte heller bör det komma som någon överraskning att andra politiska alternativ som rätt eller fel uppfattats som oss närstående har kunnat dra till sig de väljare som i grunden kanske vill ha vår politik men utan någonting eller med någonting annat. En gång folkpartiet. Nästa gång nydemokraterna. Denna gång kristdemokraterna. Så har det sett ut under varje val sedan 1985 där vi stått i centrum för debatter och attacker.
Men det finns också förklaringar som går djupare än så. Och som har ett än tydligare samband med skiftet av vår roll från motkraft till drivkraft.
Hoppar vi tre decennier tillbaka i tiden var vår relativt sett starkaste valkrets fortfarande södra Älvsborg. Knallebygder runt Borås. Och med undantag av Göteborg och dess industriregion hade vi valresultat över vårt genomsnitt i hela södra Sverige. Det s k Bibelbältet var då faktiskt ett moderat styrkebälte.
Vi är förvisso även där större i dag än vi var då. Men som parti i stort har vi fördubblats under samma tid. Andra delar av Sverige har kommit att bära den moderata framgången.
Den klyfta vi ser i vårt eget valresultat är på många sätt klyftan i ett samhälle som tvekar inför de stora förändringar som tränger sig på. En del löftesrika, andra hotande.
Vad innebär europeiskt samarbete och globalisering för våra möjligheter och för vår trygghet? Hur ser solidaritet och trygghet ut i en tid bortom den klassiska välfärdsstaten? Är framtiden tillspetsat ett hot eller ett löfte?
Frågorna kan vara desamma men det är allt tydligare att svaren inte är det.
Jag började med att tala om den stora förändringen i slutet av det förra seklet när ett gammalt samhälle steg för steg gav vika för det som då var ett långt modernare industrisamhälle. En tid av stora sociala spänningar och radikala politiska förändringar.
Och jag är övertygad om att de förändringar som dagens skifte från ett äldre industrisamhälle till ett nytt kunskaps- och informationssamhälle innebär har förutsättningar att medföra än större förändringar.
Inte från en månad till en annan. Eller från en mandatperiod till nästa. Men alldeles säkert om vi ser utvecklingens långa andetag.
Det blir vår uppgift att våga visionerna och att visa vägarna.
Men det blir också vår uppgift att kunna ge svaren på frågorna om förankringen och tryggheten mitt uppe i denna tid av förändring och förnyelse. Och det är alldeles uppenbart att vi inte har varit tillräckligt bra på det senare under de gångna decennierna.
Vår roll som framtidspolitikens spjutspets får vi inte överge. Men vi måste bli bättre på att göra tydligt hur samhällets förnyelse kan förenas med den förankring och den trygghet som många människor i vårt land upplever som minst lika viktig.
Vi måste kunna förena förnyelsens och förändringens löfte om en bättre framtid med tryggheten i förankringen i det som en gång var.
Jag brukar ofta peka på hur förändringskrafterna i dag kommer utifrån och underifrån. Förr kanske man trodde att samhällsförändringen beslutades i partistyrelser och lades fast i statliga kommittéer. Att allt byggdes ovanifrån.
Men så är det inte. Informationsteknologin, invandringen och internationaliseringen skapar alla nya möjligheter för förändring som inte alls föds i offentliga planeringspärmar. Och därmed borde det också vara uppenbart att det är en politik som ger så stor frihet som möjligt för förnyelse, ansvarstagande och framtidsbyggande som är den politik som skapar bäst möjligheter.
Teknik och vetenskap skapar ständigt nya förutsättningar. Kapaciteten hos de mikroprocessorer som finns över allt i vår vardag fortsätter att fördubblas var 18:e månad. En helt vanlig bil innehåller i dag fler och starkare processorer än de rymdfarkoster som landade människan på månen.
Kommunikationsförmågan på bredband av olika slag fördubblas varje år. Internettrafiken fördubblas var hundrade dag. Låt oss inse det: Vi har bara sett den allra första början på en revolution i våra förutsättningar för utveckling större och mer genomgripande än något annat teknologiskt språng i människans historia.
Och vi börjar ana betydelsen av den revolution som den nya bioteknologin innebär. Majoriteten av alla de människor som genom historien blivit 60 år och mer lever i dag. Och de barn som föds nu har inte bara goda förutsättningar att uppleva det kommande sekelskiftet utan också det som kommer därefter.
Men teknologi och vetenskap är inte den enda kraften bakom de nya möjligheterna.
Vårt land har i grunden förändrats redan genom att under de senaste sex decennierna upp mot två miljoner människor har sökt sig till oss från praktiskt taget alla världens länder. De kallas ofta invandrare trots att de flesta har vandrat färdigt för länge sedan och nu ser Sverige som sitt och sina barns nya framtidsland.
Internationaliseringen kraft kommer att fortsätta att bryta ner barriärer. Det är inte bara handeln som skapar nya band över gamla gränser. Vi ser hur musikkultur och Internet knyter samman en ny generation i olika kulturer och olika länder. Hur företag och ekonomier vävs samman.
Det är en ny frihet som bryter fram på bredden och på djupet. Som kastar kollektivismen åt sidan. Som skapar nya möjligheter till utveckling. Som för oss in i en ny tid i och öppnar en hel värld.
På oss ligger uppgiften inte bara att fortsätta att föra ut den politik som vi känner så starkt för, och som ju vinner ökat stöd på bredden av vårt samhälle. Allt viktigare blir också uppgiften att förnya denna politik så att den förblir den drivkraft i förnyelsen av samhället som den måste vara.
Vi skall visa vår vision. Men vi också kunna visa vägen från dagens verklighet till morgondagens vision.
Vi måste hela tiden kunna visa att vi står för en politik som både vill och kan.
Vi måste kunna formulera och föra ut och förankra de förändringsstrategier på olika områden som Sverige behöver. System som behöver förändras, förnyas eller skiftas. En frihet som måste säkras och vidgas. Ett samarbete över gränser som måste ges ny styrka.
Förnyelsepolitikens arbetsuppgifter är många.
De omedelbara uppgifterna blir ofta de som dominerar. Under den kommande veckan får vi besked om det finns förutsättningar att bryta en försvarspolitik i förfall. Vi måste fortsätta att driva på för att få ett tydligt bättre klimat för företagande och jobb i Sverige. Vi står inför ett utomordentligt viktigt val till Europaparlamentet den 13 juni.
Men samtidigt skall vi börja att formulera politiken reformstrategierna - för de kommande mandatperioderna. Med siktet inställt på det vi vill åstadkomma under det kommande decenniet.
Låt mig ange ett par viktiga områden som vi måste ägna mer kraft åt för att föra ut politiken.
För det första att göra Sverige till nation av ett första klassens företagande i detta begrepps allra vidaste bemärkelse.
När Volvos personbilar nu säljs till amerikanska Ford är det en epok som går till ända. Det är slutet på eran då vi kunde drömma om att de blågula storföretagen skulle möjliggöra den blågula välfärdsdrömmen.
Men efter storföretagen finns det nästan bara ett svart hål. De stora företagen lämnar Sverige, och det samtidigt som antalet företagare under de senaste åren har minskat.
Det är livsviktigt för Sveriges framtid att så snabbt som möjligt vända denna utveckling.
Vi måste åter bli en nation som lägger större kraft på att skapa nytt i stället för att bara fördela gamla tillgångar. Det handlar inte om att ge diplomatpass till några direktörer. Då handlar det om att i grunden skapa radikalt bättre förutsättningar för nyskapande, nyföretagande och kreativitet i vårt samhälle. Och att göra det på det privata ägandet självklara grund.
I dag pekar kurvorna ner för industrisektorn i stora delar av världen. Men vi ser samtidigt hur nya kunskaps- och informationsföretag skjuter mot höjden som raketer. Och att de gör det i de delar av världen där man förmått att skapa just det klimat för kreativitet som Sverige kommit att sakna.
Lyckas vi inte med detta, kommer Sveriges sakta fall i välståndsligan bara att fortsätta. Unga människor kommer i allt högre grad att söka sig till andra länder. Framtidens möjligheter kommer att gå oss förbi. Fördelningsstriderna kommer att bli allt bittrare. De i dag utsatta kommer att bli än mer utsatta. Det blir ett hårdare och ett bittrare Sverige. Det är detta vår politik måste förhindra.
Vi skall ställa upp som mål att under det kommande decenniet få Europas mest dynamiska ekonomi med Europas mest livaktiga nyföretagande.
För det andra att säkra att Sverige utvecklas till en kunskapsnation i den allra främsta internationella frontlinjen.
En gång var det de bördiga åkrarna, de rika skogarna och den tunga malmens berg som var grunden till vår ekonomiska utveckling. Men i en tid när sand kisel håller på att bli en av de viktigaste råvarorna är det med kunskap och kompetens som individer lika väl som nationer bygger sin framtid.
Skolpolitiken i Sverige har länge varit misskött och sidställd. I dag tror jag knappt ens en majoritet av riksdagens ledamöter skulle kunna svara på vad det ansvarige statsrådet heter.
Och det är ett förfärande faktum att den andel av unga människor som går vidare till en akademisk examen är lägre nu för de som är födda 1968 än för de som är födda 1943. Vi är inte längre en kunskapsnation i främsta ledet.
I början av 1990-talet talade vi om att skapa Europas bästa skola. Socialdemokraterna glömde bort målet och grävde ner politiken. I dag talar rapporter från Skolverket om att vi i viktiga avseenden måste börja om från början.
Vi måste ge alla skolor friskolornas möjligheter. Och samtidigt tydligt skräpa kunskapskraven. Sträva efter att vi blir en skol-, utbildnings- och forskningsnation med kraft och med bredd.
I slutet av det kommande decenniet skall vi kunna säga att vi har Europas bästa skola och kanske något eller några av Europas bästa universitet och högskolor. Vi är inte dummare än andra. Då skall vi heller inte behöva halka efter.
För det tredje att säkra att människor kan känna genuin och grundad trygghet inför ålderdom och sjukdom.
Ofta talas det i allmänna ordalag om betydelsen av de s k sociala frågorna. Men det är ett politikerbegrepp. Vi måste vara mer konkreta i våra reformstrategier.
Det var den gamla högern som drev fram den allmänna folkpensionen. Men det var socialdemokraterna som kom att se den allmänna tjänstepensioneringen ATP som något av kröningen av sitt välfärdsbygge. Och pensionsfrågan gav socialdemokraterna ett decennium av styrka.
Men det var som så ofta ett system byggt på lösan sand. Och under 1990-talet var det en borgerlig regering som tog initiativ till och under bred samverkan fick fram ett nytt och bättre pensionssystem. Vi skall aldrig glömma att påminna om det.
Arbetet är inte avslutat. Och det finns förvisso inslag i det nya systemet som vi vill utveckla vidare. Vi skall klart och tydligt säga, att möjligheten till en trygg och bra pension är alldeles grundläggande, och att vi måste ge bättre möjligheter till detta än vad socialdemokraterna gjort.
Alla blir förr eller senare gamla. Pensionsfrågan är trygghetsfrågan för alla. Men alla blir också förr eller senare sjuka. Sjukvården är en lika viktig trygghetsfråga för alla.
Vi skall göra sjukvårdsfrågorna till en av de nya frontlinjerna i den moderata förnyelsepolitiken. Att påstå att allt är illa i svensk sjukvård är fel. Men jag ser ingen annan del av vårt omfattande sociala system som under de kommande åren kommer att vara i så tydligt behov av förnyelse som detta.
Det är socialdemokraternas förnyelsemotstånd som gjort de växande vårdköerna till symbolen för trögheten i de svenska vårdpyramiderna. Och det är vi som blivit de svagas främsta företrädare mot de vårdpyramidernas herrar som säger att inget får förändras.
För det fjärde måste vi ge långt större kraft att göra Sverige till framtidssamhället för alla.
Det finns en avgörande risk för att vårt samhälle håller på att klyvas i ett två tredjedelssamhälle där en dold kastgräns stänger ute inte minst de som kommit till vårt land från andra länder.
En sådan utveckling innebär inte bara faror för hela samhällets stabilitet på sikt - den innebär också att vi misslyckats med att ta tillvara möjligheter som i ordets bokstavliga bemärkelse är gränslösa.
Jag tror att frågorna kring olika kulturers och traditioners möte med varandra tillhör de allra svåraste i denna tid av allt fler sådana möten. Och jag förblir övertygad om att det är samhällens förmåga att klara dem, och att låta dem bli en kraft för kreativitet, som kommer att avgöra mycket av förmågan till utveckling.
Det nya och annorlunda utmanar det gamla och invanda. Men det är ju just detta som Sverige behöver så mycket mera av under kommande år.
Vi har under de senaste åren gjort olika ansatser i dessa frågor. En del har varit lyckade, en del mindre så.
Men nu måste vi sätta dem i centrum. Inte för att vi nödvändigtvis kommer att vinna opinionspoäng omedelbart. Men därför att det är en avgörande samhällsuppgift. Och därför att ingen annan har förmågan att klara den som vi. Det är inte vi som står för provinsialismen och traditionalismen i samhällsdebatten.
Lika självklart som vi skall vara den kraft som tydligt står för Sverige i världen, skall vi vara den kraft som ser det som en avgörande uppgift att stå för världen i Sverige.
För det femte att bereda vägen för en statsreform i Sverige och en författningsreform i Europa.
Socialdemokratins strävan efter att bygga det s k starka samhället har paradoxalt nog gett Sverige en för svag stat. Den försöker mycket som andra gör bättre, men klarar ofta inte det som ingen annan kan eller får göra.
Vi skall göra staten den offentliga makten och det offentliga ansvarstagandet både tydligt och pålitligt. En rättsstat där man vet vad som är rätt och vad som är fel. En demokrati där vi lägger makten så nära människorna som möjligt.
Vi skall vara rättsstatens parti framför andra.
Vi måste finna nya vägar att värna och att stärka den lokala demokratin. Nu går utvecklingen mot att kommunerna blir statliga lokalkontor. Det utarmar den lokalt förankrade demokratin och på sikt den förankrade demokratin över huvud taget.
Vi skall vara det lokala folkstyrets parti framför andra.
Men vi måste samtidigt finna nya vägar för att förbättra den europeiska demokratin och det europeiska samarbetet.
Det europeiska samarbetet har byggts upp som ett lapptäcke av avtal under nästan ett halvt sekel. Och vi kommer att fortsätta att ställa allt större krav på det som vi vill att det allt bredare europeiska samarbetet skall göra.
Men det kräver att folkstyrets och kontrollmaktens villkor är tydliga. Det kräver en författning för det europeiska samarbetet som definierar inte bara maktens möjligheter utan också och ofta viktigare dess gränser.
Vi skall förbli europatankens och det europeiska samarbetets parti framför andra.
På dessa områden kommer Sverige att behöva tydliga reformstrategier under de kommande åren. Jag hoppas att också andra partier kommer att försöka att formulera dem. Men jag är övertygad om att vi förblir det parti som har de bästa förutsättningarna att faktiskt göra det.
Vi är drivkraften i förnyelsen av ett samhälle på väg från industriåldern in i det begynnande kunskaps- och informationssamhället.
En gång var vi motkraften mot den kollektivism som jag hoppas att vi lägger bakom oss när detta sekel går till ända. Vi förde frihetens fana under decennier då detta var nödvändigt.
Nu är vår uppgift större, viktigare och mer ansvarskrävande. Vi vill och vi måste gå vidare. Vi skall gå vidare med framtidens idéer - för att än tydligare bli framtidens parti.
./.






Thursday 
17/3/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]