Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Moderate Party 1986-1999  


Från Jobb- till Förnyelseallians
31/12/1998
I en artikel i DN 29 december 1998 blickade jag bakåt på valet, och föreslog att valrörelsens mer begränsade s k jobballians inför valet 2002 skulle byggas ut till en bredare s k förnyelseallians med samma kraft och betydelse som Ny Start för Sverige i början av 1990-talet. Vi måste gemensamt sätta förnyelseagendan.


Artikel av Carl Bildt publicerad på DNdebatt 1998-12-29


På tröskeln till 2000-talet finns det all anledning att diskutera hur vårt politiska system skall klara av den stora förnyelseuppgift som Sverige står inför.

Bakom oss ligger en paradoxal valrörelse. Den blev tillbakablickande och provinsiell på det sätt som socialdemokratin ville, men resulterade ändå i att detta parti gjorde sitt sämsta riksdagsval sedan 1914.

Valet 1998 var förvisso inget vänsterval, utan blev i stället ett konservativt missnöjesval, där det blev de mer traditionalistiska strömningarna till såväl vänster som höger som skördade de tydligaste framgångarna. Det var sannerligen inte framtidsperspektivens och förnyelseprojektens valrörelse.

Men sedan valet har den politiska agendan dramatiskt förskjutits. Den famlande regeringen trampar vatten i de flesta frågor, men att det är tillväxt-, företagare- och Europafrågorna som måste stå i centrum för det politiska agerandet har plötsligt blivit klart för de allra flesta.

Nu anses det plötsligt självklart att en jobbpolitik utan sänkta skatter och minskade regleringar är en omöjlighet. Det går inte längre att blunda för företagsflytten från Sverige. Vårt utanförskap i förhållande till euron blir allt kostsammare.

Och regeringen avslutade själv sin ”förlorade höst” med att justera ner sin prognos för den ekonomiska tillväxten 1999 med en fjärdedel och justera upp sin prognos för den öppna arbetslösheten 2000 med en tredjedel. Borta var valrörelsen luftslott.

I ett Europa där det talas om socialdemokratin som en allt starkare kraft är Sverige ett av de tydligaste undantagen. I tillväxtens högborgar är det framtidens människor som tydligast flyr socialdemokratin. Dess kompasslöshet är plågsamt tydlig. Det snabba skiftet från valrörelsens retorik till regerandets famlande är bara ett av många tecken.

En gång i detta sekels inledning var den politiska och fackliga arbetarrörelsen en avgörande del av vårt samhälles modernisering. Ett nytt industrisamhällets nya politiska och sociala struktur bröt fram och etablerades. Sverige blev en socialt framsynt och ekonomiskt framgångsrik demokrati.

Men under de senaste decennierna har bilden gradvis förändrats. De röda framtidsprojekten har först falnat för att sedan försvinna. Av samhällsförändringen har blivit förnyelsemotstånd och vaktslående om den etablerade ordningens privilegier. Socialdemokratin har - med DN:s ledarsidas formulering - blivit det konservativa Maktpartiet.

Samtidigt accelererar samhällsomvandlingen. Sverige är inte bara den växande sociala desperationens samhälle, utan också de framgångsrika frambrytande IT-företagarnas hemvist. I internationaliseringen, invandringen och informationsteknologiernas genombrott ligger krafter som omvandlar och utmanar vårt samhälle med större kraft än vad gamla politiska modeller och åldrad politisk retorik förmår att fånga.

1980-talets valrörelser började att röra vid dessa frågor, och 1990-talets har än tydligare fokuserats kring dem. Skall vi vilja och våga förändring? Eller är det bättre att blicka bakåt, hoppas att politiken åter skall gå att ”känna igen” och med gammal retorik försöka att varna för nya realiteter?

Striderna går i cykler. 1985 satsade socialdemokraterna allt på att med skrämsel slå tillbaka krav på förnyelse. 1988 utlovades en traditionell socialdemokratisk politik som skulle gå att ”känna igen”. Men det var detta som ledde till den s k tredje vägens haveri, och 1991 blev det förnyelseprogrammet ”Ny Start för Sverige” som tog det politiska initiativet.

Det programmets frågeställningar har kommit att dominera 1990-talet. De liberala partierna har sökt driva tillväxt- och nystartagendan framåt. Socialdemokraterna har strävat efter att bromsa den men inte sällan tvingats till viss anpassning.

Men nu måste vi vara beredda att se längre. Nu är det politikens riktlinjer för det första decenniet av det nya århundradet som vi borde diskutera. Men i stället är det tydligt att verkligheten förändras snabbare än vårt politiska systems förmåga att hantera den.

Och jag ser en betydande risk för att det gapet kommer att fortsätta att öka under de viktiga år när vi tar steget in i 2000-talet. Vår plågsamma eftersläpning i euro-frågan är bara ett av många tecken på en allt plågsammare eftersläpning för det politiska systemet i dess helhet. Den växande sociala desperationen är på samma sätt som företagsflytten kvittot på en politik som inte längre fungerar.

Det gränsar till det omöjliga att tänka sig att en förnyelse av Sverige under de närmaste åren skulle komma ur dagens rödgröna halvkoalition. Dess senaste artikel här på DN Debatt var snömos utan sammanhang.

Socialdemokraterna är i dag föga mer än ett maktparti. Miljöpartiet innehåller en del ansatser som kan bli av betydelse i ett längre perspektiv, men tjänar i dag främst funktionen som dörrmatta i Rosenbad. Och vänsterpartiet är alltför splittrat mellan traditionalism och gryende förändring för att kunna vara mycket av politisk kraft.

Den jobballians vi bildade inför valet 1998 var en begränsad framgång genom att ta initiativet i tillväxt-, företagare- och jobbfrågorna. Men den var för snäv och för sen för att på allvar föra upp förnyelsefrågorna i den politiska debattens centrum. Den förmådde inte bryta igenom den tillbakablickande provinsialism som socialdemokraterna ville skulle dominera debatten.

Men det är ur denna allians som förnyelsen måste komma. Till det finns det i dag inget realistiskt alternativ. Och inom denna allians finns dessutom starka frön till större styrka under det kommande decenniet.

Jag vill därför pröva möjligheten att bygga ut jobballiansen till en bredare och öppnare förnyelseallians med ambitionen att sätta den politiska agendan för det kommande decenniet. Inför nästa riksdagsval - som mycket väl kan komma före september 2002 - borde det vara möjligt att presentera gemensamma framtidsriktlinjer som kan bli av samma betydelse för det kommande decenniet som ”Ny Start för Sverige” för det flyende århundradets sista årtionde.

De tre beståndsdelarna i jobballiansen är alla viktiga för denna helhet.

Årets val har än tydligare gjort moderaterna till det ledande ungdoms- och framtidspartiet. Vår position i dessa grupper och områden har aldrig varit starkare. Valresultatets mer detaljerade mönster visar att vi nu ligger i position för att kunna växa fram som det gryende informations- och kunskapssamhällets ledande parti på samma sätt som socialdemokraterna en gång var industrisamhällets.

Men detta kommer ensamt aldrig att räcka. I ett mer mångfasetterat samhälle kommer så dominerande partier som vi tidigare haft aldrig att vara möjliga. Det kommer att krävas allianser och koalitioner på ett helt annat sätt än tidigare. Och dessa kommer att spegla den mångfald vi ser i samhället självt. Vårt framtidsalternativ kommer aldrig att vara monolitiskt.

Kristdemokraterna har successivt stärkt sin ställning. Det finns i valresultatets detaljer tydliga tendenser till att partiet ersätter centern som det glesare Sveriges främsta företrädare. Men därtill kommer, att man fångar upp stämningar hos dem som ännu inte övertygats om förnyelsepolitikens betydelse för deras egen framtid.
Folkpartiet fortsätter trots valnederlaget att vara betydelsefullt. Det gäller inte minst för den livaktiga idédebatt som är en absolut nödvändighet om en förnyelseallians skall kunna etableras och utvecklas. Viktiga politiska initiativ under 1990-talet har haft sina rötter i den debatt som folkpartiet fört fram.

På sina håll inte minst DN:s ledarsida har man rest frågan om organisatoriska förändringar för att samla och stärka det liberala alternativet i Sverige. Jag har starkt sympati för den önskan som driver denna debatt, men vill börja diskussionen om den nya oppositionen från den politiska snarare än den organisatoriska utgångspunkten. Vi har alltför stor erfarenhet av hur diskussioner om partiförändringar leder till splittrande försvarsstrider i stället för offensiv samling.

Mellan jobballiansens partier finns en viktig och grundläggande enighet om riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Sverige behöver i dag en tillväxtpolitik med turbo. Klarar vi inte jobben så kommer vi förr eller senare inte heller att klara välfärden. Ett land som företagen flyttar från kommer aldrig på sikt att kunna förbli ett välfärdssamhälle.

Det handlar om att frigöra företagandet i dess allra vidaste bemärkelse. Det företagande som så tydligt finns i ungdomars musikskapande, föräldrars skolengagemang, de nya IT-företagarnas pionjäranda och i invandrarens benhårda vilja att göra nytt och bättre i sitt nya land.

Det handlar om en politik för företagande långt vidare än vad som traditionellt förknippats med detta begrepp. Att få en politisk debatt är fokus förskjuts från det ständiga fördelandet till det nödvändiga företagandet och skapandet av nya resurser och möjligheter. Det är företagarna inte fördelarna som skall vara framtidens hjältar.

Ur detta följer krav och konsekvenser för politiken i dess helhet. Det är viktigt att inse, att ett samhälle som strävar efter mer av frihet också är ett samhälle som ställer större krav på ansvarstagande hos individen, familjen och företaget, och att detta ansvarstagande måste ha sin grund i klara värderingar.

Det kollektivistiska samhället kan fungera med värderingsfria människor. Men det fria samhället kan det inte.

Och det ligger också i förnyelsens natur att det nya, det avvikande och det annorlunda alltid måste värderas mer som en möjlighet för framtiden än som ett hot mot detsom är. Ett samhälle som sätter förnyelse och företagande i centrum är därmed till sin natur ett samhälle byggt på mycket mer av tolerans mot och förståelse för de olikatänkande och de avvikande, och med långt större förutsättningar än det kollektivistiska att klara de utmaningar som utvecklingen mot ett allt mer mångkulturellt samhälle innebär.

Här finns stora spänningar liksom stora möjligheter. Det är farligt och felaktigt att förringa de spänningar som ligger i denna utveckling. Vi får inte sticka huvudet i sanden. Men ett samhälle som ser det nya och annorlunda inte som en fara för konformiteten utan som en möjlighet för kreativiteten kommer att ha långt större möjligheter att klara dessa.

På viktiga områden måste vi vara beredda att gå utöver jobballiansens riktlinjer.

Vi måste få en tydligare linje när det gäller det nödvändiga steget in i den gemensamma eurovalutan. Om socialdemokraterna fortsätter att bromsa, måste vi vara redo att vid sidan av dem söka en riksdagsmajoritet för en tidtabell för det nödvändiga ställningstagandet.

Europavalet den 13 juni blir viktigt både för att bereda vägen för euron i Sverige och för att rida spärr mot ett rödgrönt reglerings-Europa. Vi måste gå i spetsen både för eurons införande i Sverige och för att vi fullt ut skall vara med och bygga en ny freds- och säkerhetsordning i Europa.

Vi går mot en folkomröstning om euron. Hösten år 2000 är sannolikt den senast möjliga tidpunkten om inte Sverige definitivt skall bli jumbonationen i den Europeiska Unionen. Då kan vi vara med fullt ut fr o m år 2002 när sedlar och mynt införs.

Och euron är viktig. Skärningslinjen i eurofrågan är i mångt och mycket skärningslinjen mellan förnyelse och traditionalism i samhällsdebatten i stort.

Vi måste ha en tydligare förmåga till förnyelse av den offentliga sektorn. Inte bara att ösa nya pengar i gamla hål.

Med årets val är det jobballiansens partier som är kärnan i ansvaratagandet för sjukvården i de tre största regionerna i Sverige Storstockholm, Västra Götaland och Skåne. Det ställer stora krav på att forma en förnyelsepolitik bortom de sönderfallande landstingspyramiderna. Klarar vi det är jag övertygad om att detta på sikt kan bli en av våra starkaste och viktigaste frågor.

Vi måste på allvar satsa på ett kunskapslyft inte bara för de arbetslösa utan allra främst för barn och ungdom. Jag tror att det kring de moderata tankarna om en nationell skolpeng och ökad frihet för skolor och ökad valfrihet för elever och föräldrar kan byggas en stark ny kunskapspolitik.

Och vi måste på allvar inse den nya informationsteknologins revolutionerande betydelse. Vi moderater håller redan på att bli internetgenerationens naturliga politiska hemvist. Men arbetat med att ge bredbandens möjligheter till alla och envar måste förankras långt bredare än så. I kombinationen av euron och internet ligger en begynnande ekonomisk och politisk revolution i Europa.

Efter den traditionalistiska och provinsiella valrörelsen 1998, och efter den rödgröna halvkoalitionens famlande höst, är det en skyldighet för oppositionen att ge en ny politisk ledning.

Sverige behöver en liberal förnyelseallians för att forma det kommande decenniets politiska agendan. Vi kan - om vi bara vill.


Monday 
1/8/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]