Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v16/2000
18/4/2000

Vänner,

I tunnelbanevagnen i Milano satt någon mitt i vimlet och spelade rysk folkmusik på dragspel. Jag var på väg till ett möte med en italiensk webbyrå som plötsligt hade gått och blivit svensk.

Så ser den verklighet som präglar allt mer av vår vardag ut. Kulturella och ekonomiska impulser som förvisso inte suddar ut de gamla nationsgränserna, men som för att allt större delar av vår framtid formas i nätverk för vilka de betyder allt mindre.

Jag är i norra Italien för kombination av påsksemester och diverse annat. Tidningarna är till brädden fyllda av analyser av och kommentarer till helgens viktiga regionalval i Italien. Här finns ingen tidning med självaktning som inte ägnar så gott som allt utrymme åt detaljerad och sakkunnig analys. Man får ett in tryck av att inrikespolitiken konkurrerar med fotbollen om titeln som den verkliga italienska nationalsporten.

Och resultaten av regionalvalen är förvisso värda analys.

Gamla vänsterfästen i främst Norditalien faller för en tydlig högervåg i den politiska opinionen. Men det är inte bara Piemonte, Lombardiet och Veneto som nu framträder som högeroppositionens starka fästa. Det är här den italienska ekonomiska framgången är som tydligast. Också i provinsen Lazio, som inkluderar Rom, tar man över makten. Det talas om ett betydande nederlag för Maximo D’Alemas vänsterregering.

Så förefaller det också att vara. Det finns ett missnöje med vad vänsterregeringen lyckats att åstadkomma. Inte för att denna regering nödvändigtvis varit så förfärande mycket vänster i sin politik, utan mera för att den inte varit så förärande mycket någonting alls.

Motsättningarna har varit plågsamma. Kriserna i det ständigt pratande parlamentet nere i Rom har varit legio. Allt fler känner ett dunkelt hot inte minst från en kriminalitet som med rätt eller orätt kommit att associeras med invandringen.

Här ligger en av de allra viktigaste frågeställningarna i den europeiska politiken under de kommande åren. Kreativiteten i våra samhällen kräver de kontakter mellan kulturer som nu blir allt vanligare och allt viktigare. Men samtidigt är det uppenbart att detta utlöser spänningar och problem i våra samhällen som inte alldeles enkelt låter sig hanteras.

Den frågeställningen kommer att bli allt viktigare. Demografer pekar på hur de olika västeuropeiska samhällena kommer att bli allt äldre och äldre i sin åldersstruktur med alla de påfrestningar som detta kommer att medföra. Kommer det att vara möjligt att uppfylla löften om pensioner och sjukvård när de som arbetar riskerar att bli allt färre och de som kräver försörjning blir allt fler?

En möjlighet att försöka att lösa dilemmat är en kraftigt accelererad invandring av yngre människor till Västeuropa. Inte minst i Tyskland diskuteras detta nu i termer av de behov man anser sig ha av individer med datorkunnande. Men samtidigt som det inte går att se den europeiska framtiden utan denna ökande öppenhet, kommer detta kommer aldrig att kunna vara hela lösningen, vilket också demograferna påpekar.

I Bryssel i förra veckan satt jag länge med Bryssels borgmästare och filosoferade kring dessa problem. Han är borgmästare och polischef i en franskspråkig stad som utgör en ö i en flamländsk del av Belgien och med betydande olika grupper av invandrare, utlänningar och flyktingar. Flamländarna är distinkt minoritet, men av denna minoritet är det i dag upp mot en tredjedel som ger sitt stöd till direkt främlingsfientliga politiska partier. I Antwerpen mitt i det flamländska området är andelen betydligt mycket större.

Och det är därför, förklarar han för mig, som vi reagerar så starkt mot Haider och Österrike. Det har mycket lite med vare sig Haider eller Österrike att göra. Vi förstår att det är överdrivet och kanske t o m felaktigt. Men det handlar, säger han, om risken för att krafter hos oss själva som vi inte klarar av riskerar att få luft under vingarna. Vi är rädda för vårt eget misslyckande.

Så är det alldeles säkert. Att isolera Österrike har blivit symbolpolitik. Men en symbolpolitik som riskerar att bli kontraproduktiv för det europeiska samarbetet i dess helhet. I Österrike självt visar opinionsutvecklingen att förbundskansler Schüssels ÖVP-parti nu mycket tydligt återerövrar stöd som man under tidigare år förlorat till Haiders ÖVP. Vad dessa väljare ville var inte extrem politik, utan enkelt och simpelt ett rejält regimskifte i ett land som varit förnekat ett sådant under alltför lång tid.

Men vad kommer att hända med Italien om parlamentsvalen inom ett år kommer att ge ett resultat motsvarande det vi såg i regionalvalen under den gångna helgen? En del av det som sägs i det lindrigt sagt udda partiet Lega Nord tål näppeligen en närmare granskning. Och här finns också partier som kan beskrivas som räknade sina anor tillbaka till fascistepokens strukturer.

Men skulle de olika europeiska regeringarna kunna besluta att bilateralt isolera en italiensk regering utan att detta skulle få omfattande följder för hela det europeiska samarbetet? Icke. Det som går mot det lilla landet skulle inte ens komma på fråga mot det stora.

De utmaningar det europeiska samarbetet står inför under kommande år gör det, enligt min mening, nödvändigt att bygga konsensus snarare än att söka konfrontationer. Det handlar om det stora utvidgningsprojektet, och det handlar om att i verklig mening ställa om Europa till den nya ekonomins alla möjligheter.

Förhandlingarna om utvidgningen av EU är nu snabbt på väg från det allmänna till det mer konkreta stadiet. Och det sker samtidigt som just dessa politiska spänningar i de olika europeiska samhällena blir allt tydligare. I fredags överlämnade Europakommissionen till de olika medlemsländerna sitt förslag till förhandlingsposition när det gäller jordbrukspolitiken och den fria rörligheten. Även om det sannolikt kommer att ta sin tid för de olika medlemsstaterna att uppnå enighet om en förhandlingsposition med bl a Estland och Polen, och det därefter sannolikt kommer att ta sin tid innan verkligt hårda förhandlingar börjar, är det nu tydligt att det börjar att bli allvar.

Därmed ökar också spänningarna mellan medlemsländerna och ansökarländerna. När Östersjörådet sammanträdde i Kolding i Danmark i förra veckan var det inte att ta fel på den polska irritationen över att allt förefaller att gå så långsamt. Men i Bryssel är det inte heller svårt att höra irritationen över att den polska inrikespolitiken producerat den ena protektionistiska positionen efter den andra, och därmed riskerar att sätta käppar i hjulet för landet i stort.

Ett är alldeles säkert vi kommer att få höra mer av bägge dessa ståndpunkter under det kommande året.

Och kön av länder som står på kö är lång. Med allt större utmaningar ju längre på denna lista man ser.

Är Rumänien över huvud taget i närheten av att kunna behandlas seriöst? De kommande valen kan mycket väl leda till en vänsterposition som i grunden kommer att vara protektionistisk och reformfientlig.

I Turkiet firades i går måndag 700-årsminnet av det ottomanska imperiets grundande under stor pompa och ståt. I vår svenska skola inskränks väl undervisningen om sagda imperium till någon kommentar att det på något sätt låg bakom kalabaliken i Bender, och kanske också påpekandet att Karl XII trots kalabaliken och en del bekymmer med räkningar dock tog med sig receptet på kåldolmar hem till fädernesjorden.

Men detta Turkiet bröt fram ur det ottomanska imperium som under mer än ett halvt årtusende härskade över viktiga delar av Europa, och var en brygga mellan det som i dag är Europa och det som i dag är Asien. Och när man i Istanbul nu firar detta imperium så handlar det om att med det historiska arvet försöka att visa också en framtida roll som brygga inom ramen för den Europeiska Unionen.

Men för att detta över huvud taget skall vara möjligt krävs inte bara att ett land som Turkiet tydligare betonar sin europeiska roll, utan i lika hög grad att vi andra länder lär oss att förstå, värdera och hantera de roller som historia och geografi gjort att olika nationer mer eller mindre tydligt gör anspråk på.

Klarar vi inte det, kommer de spänningar vi nu ser att bara öka och öka. Men klarar vi det genom klok politik finns i denna utveckling kärnan till en ny europeisk renässans.

Det finns en kraft i det europeiska samarbetet när det gäller att hantera spänningar som dessa som inte skall underskattas. Den grekiska valrörelse som presenterade förra helgens hårfina resultat förefaller att ha varit en valrörelse olik många andra i Grekland.

Här var det annars ofta nationalismens heta känslor som dominerade politiken. Mot den s k USA-imperialismen om Cypern. Mot den turkiska forna arvfienden om det mesta. Mot ett litet Makedonien som plötsligt kunde blåsas upp till ett avgörande territoriellt hot mot avgörande delar av den grekiska nationen. Känslorna svallade, fanorna brann och retoriken flödande. Det var så det brukade vara.

Men icke längre. Utrikespolitiken var så gott som borta. Avspänningen med Turkiet allmänt accepterad. Cypernfrågan knappt omnämnd. I stället var alla ense om framgången när Grekland kommer med i den gemensamma eurovalutan och diskuterade snarare takten i de privatiseringar, liberaliseringar och strukturreformer som nu krävs för att i verklig mening göra den grekiska ekonomins konkurrenskraftig.

Förändringen var tydlig. En europeisk normalbild tar över ett land där den mer onyanserade nationalismen tidigare varit central.

På det övriga Balkan är det annars en lång väg att gå i dessa avseenden.

I fredags samlade oppositionen cirka 70~000 människor till en imponerande manifestation mot regimen i Belgrad. Vi får se om man förmår att bygga vidare på den kraft man där lyckades att visa. I Bosnien är resultatet av lokalvalen ännu inte färdigredovisat i alla delar, men i de serbiska och kroatiska områdena är det föga förvånande de mer nationalistiska partierna som får det starkaste stödet. I Kosovo är det en framgång att serbiska observatörer nu anslutet sig till den interimsadministration som FN leder.

Men allt är en utveckling där två steg framåt alltid förenas med allra minst ett steg bakåt.

I förra veckans brev noterade jag att den ryska presidenten Putin rör sig påfallande försiktigt fram när det gäller att utforma en trovärdig reformpolitik. En positiv tolkning är att han tar tid på sig att förbereda, och en mindre positiv att det inte kommer att bli så mycket av den varan trots det myckna pratet. Juryn är fortfarande ute i den frågan.

Men ett klart positivt tecken var det sätt på vilket Putin i förra veckan drev igenom en ratificering i Duman av det s k Start 2-avtalet om begränsning av strategiska kärnvapen. Avtalet ingicks redan 1993, men Jeltsins försök att få det ratificerat misslyckades gång efter annan. Men nu är Dumas sammansättning en annan, Putins behov att visa ledarskap tydligt, och ratificeringen blev ett faktum.

I sak betyder detta föga. Avtalet stipulerar att antalet strategiska kärnladdningar i USA och Ryssland till år 2007 skall begränsas till 3 000 till 3 500. Sannolikt kommer dock reduceringen att gå snabbare än så. I dagens värld är behovet av kärnvapenarsenaler som dessa begränsade. Putin påpekade för Duman att det i alla fall alltid kommer att vara möjligt för Ryssland och USA att rikta förödande slag mot vilken plats som helst på globen.

Men därtill kommer att kostnaderna för dessa system är betydande. Ryssland har med betydande fördröjning förra året fått ett regemente med den nya tunga strategiska roboten Topol-M i tjänst. Man talar om att ett andra regemente är på väg. Men takten i omställningen är påtagligt låg. Och skall Putin dessutom lyckas att leva upp till bara delar av de löften han ställt ut om upprustning av de mer konventionella stridskrafterna kommer det att vara attraktivt att gå vidare med reduktion av strategiska kärnvapen.

Den som lever får se, men mig skulle det inte förvåna om får se Clinton dyka upp i Moskva och sluta avtal om såväl ytterligare kraftiga reduceringar av strategiska vapen och vissa justeringar i avtalet från 1972 om begränsningar av defensiva strategiska system.

När dessa rader skrives ner spekuleras det fortsatt om utvecklingen på de internationella börserna. Fredagens fall i New York var dramatiskt. Jag råkade sitta framför en TV och följde en kontinuerlig sändning från dramat. Nu har vi fått en viss stabilisering, men om detta är en andhämtningspaus i nedgången eller en botten är det nog ingen som med säkerhet vågar att säga. Fortfarande handlar det om värderingar på börserna som för bara ett år sedan skulle ha framstått som påtagligt höga.

Dilemmat inte minst för den amerikanska politiken är dock påtagligt. När det funnits tecken på alltför kraftiga börsnedgångar tidigare har det ofta varit möjligt att klara dem med viss försiktighet i penningpolitiken. Men i dag är det tveksamt om den möjligheten finns.

Den amerikanska ekonomin dundrar fram i en årstakt som just nu förefaller att ligga kring sju procent (!). Och börsraset i fredags utlöstes av farhågor för att denna dundertakt nu riskerar att medföra att man inte klarar av att fullt ut tämja inflationen. Att i ett sådant läge lätta på eller ta det mer försiktigt med penningpolitiken framstår nog som en något äventyrlig strategi.

Då är det nog mer sannolikt att man kommer att se det som hänt som en visserligen kraftig men dock korrigering, och hoppas att det hela håller sig inom ramar som inte påverkar ekonomin i övrigt alltför mycket. Att vänta-och-se förefaller i dagsläget att vara en strategi som inte saknar risker, men som dock förefaller ha något mindre av den varan än de alternativa strategier man för dagen kan föreställa sig.

Tyngdpunkten kommer att fortsätta att ligga på reformer som ser till att ekonomins fundamenta utvecklas väl.

Förra veckan innebar att den svenska regeringens vårbudget presenterades. Den blev det stolpskott som det fanns anledning att befara. Order reformstopp förefaller ovanligt väl placerat. Det mesta handlade om utgifter och bidrag. Med utgiftstakets olika delar ägnar man sig numera åt manipulationer.

Det är öppenhet för det nya som vi behöver och som vi behöver betydligt mera av.

För någon vecka sedan presenterades en s k syntesrapport från det projekt ”Teknisk Framsyn” som tagits fram gemensamt av Ingenjörsvetenskapsakademin, NUTEK, Stiftelsen för Strategisk Forskning och Industriförbundet. Det handlar om ett försök att se in i framtiden.

Rapporten talar om hur vi skall skapa det man kallar ”det framsynta samhället”. De olika tekniska prognoser man presenterar pekar alla på de stundtals revolutionerande förändringar i möjligheter som vi kommer att ställas inför. Den panel som diskuterade informationsteknologin ansåg det t ex inte meningsfullt att försöka att blicka mer än ca tio år fram i tiden eftersom förändringstakten är så hög att utvecklingen längre fram år så osäker.

Därmed blir det ”graden av beredskap, vilja och förmåga till snabba förändringar” som blir avgörande för vårt samhälles möjligheter. Man skriver, att ”för att inte överraskas av framtiden krävs förändrade attityder och då inte minst hos traditionella makthavare. Förändringsvilja, nyfikenhet och experimentlusta måste fås att genomsyra hela samhället, från dagis och skola till universitet och forskning, från den offentliga administrationen till den konkurrensutsatta industrin.”

Så är det. Det är förmågan till förändring som formar framtidens möjligheter.

Jag kommer att fortsätta veckan i norra Italiens fascinerande blandning av renässansens kultur och den nya ekonomins möjligheter. Här fanns storheten i Venedig och Florens. Nu spelas det rysk folkmusik i tunnelbanan i Milano och på de populära radiostationerna blandas musiken med ständiga trailers för de allra senaste Internetsatsningarna.

Är det en ny europeisk renässans vi ser möjligheterna till? Kanske. Men de hinder som måste övervinnas skall inte underskattas.

Tabiano den 18 april 2000



Carl Bildt

PS. Oppositionen har nu presenterat sina alternativ till regeringens IT-proposition. Det moderata motionen finns enkelt tillgänglig på http://www.moderat.se

http://www.bildt.net finns aktuella dokument och kommentarer i övrigt.









Wednesday 
7/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]