Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v9/2000
29/2/2000

Vänner,

Jag lämnade i söndags ett vykortsvackert Schweiz för att ta mig
över Atlanten till några dagar i New York och någon dag i Washington innan det bär tillbaka till Europa igen.

I går måndag hade FN:s säkerhetsråd sitt 4105:e sammanträde, som det officiellt hette, och ärendet var ett öppet sammanträde där jag orienterade om läget när det gällde fred och krig på Balkan.

Mötet hade diskuterats länge och skulle ursprungligen ha varit ett möte i mer informell form av den art som annars är vanlig i frågor som dessa, men gjordes sedan om till ett officiellt och offentligt sammanträde.

Jag hade förberett mig för ett möte som inte var öppet men beslöt att säga samma saker i alla fall, trots att jag visste att de skulle mötas med ett och annat höjt ögonbryn.

I slutändan tror jag att det var bra. I ett läge där Balkan kommit tillbaka på dagordningen genom oroligheterna i Mitrovica i norra Kosovo fanns det uppenbart ett intresse för att lyssna på ett försök till en mer sammanhängande analys av läget, och det
även om den inte kom att bli särdeles optimistisk.

Den som är intresserad av vad jag hade att säga finner texten till min inledning på http://www.bildt.net

Diskussionen kom att bli ganska lång. Inte minst när det handlar om ett öppet möte vill alla säkerhetsrådets medlemsstater försöka att ge sitt bidrag till diskussionen, även om inte alla dessa bidrag kanske kännetecknas av den allra yttersta originalitet.

Viktigt var dock det stöd som kom till uttryck för FN:s ansträngningar när det gäller de övergripande fredsfrågorna i regionen. Andra må syssla mer med frågor om t ex
återuppbyggnaden, men få sysslar med de mer övergripande politiska problemställningarna.

Och bra var det självfallet också att få ett så tydligt stöd från de ledande länderna för det arbete som generalsekreteraren, och jag själv, försöker att göra i dessa avseenden. Inte minst USA:s FN-ambassadör Richard Holbrooke var mycket generös i sitt både personliga och politiska stöd för min roll som
”generalsekreterarens ögon och öron” i regionen, för att nu använda de uttryck han själv hade.

Säkerhetsrådet kommer nu att fortsätta att ägna Balkan viss uppmärksamhet. Nästa vecka kommer chefen för FN-missionen Kouchner till New York för att på motsvarande sätt orientera rådet om sitt arbete, och i ljuset av mediarubrikerna den senaste veckan kommer detta säkert att tilldra sig intresse.

Därefter kommer vi under våren att försöka att sammanfatta en del av detta. Generalsekreterare Kofi Annan sade under mötet med säkerhetsrådet och mig att han hade för avsikt att under de närmaste månaderna göra en större sammanfattande rapport till rådet om utvecklingen i regionen och vad som kan göras, och mitt arbete under de kommande veckorna kommer i mångt och mycket att handla om att ta fram denna.

Härifrån New York kommer jag i morgon onsdag att fortsätta till Washington för att främst i Vita Huset, i Pentagon och i kongressen diskutera dessa olika frågor, och efter både arbete och mindre paus hemma i Stockholm under den kommande helgen fortsätter jag med dessa samtal i Moskva i början av den kommande veckan. Mer om detta i senare brev.

I USA är det nu primärvalen inför presidentvalet i november som står i centrum. Och nu accelererar processen upp till ett crescendo under nästa och den därpå följande veckan. Under denna period kommer inte mindre än 25 delstater att ha primärval, vilket innebär att vad som händer under denna period i praktiken kommer att avgöra laguppställningen inför presidentvalet i november.

När jag kort kommenterade förra veckan hade guvernör Bush just vunnit det viktiga primärvalet i South Carolina över senator McCain. Men det som då omedelbart inträffade var att McCain vann primärvalen dels i sin egen delstat Arizona och dels, mer
överraskande, i Michigan. Och därmed ställdes alla begrepp på huvudet igen.

Mönstret är tämligen tydligt i dessa val. Medan Bush tydligt har majoritetsstöd bland det republikanska partiets anhängare, hävdar sig McCain betydligt bättre i primärval där även demokrater eller s k oberoende har möjlighet att rösta. Detta var i hög grad vad som inträffade i Michigan.

Detta kan tolkas som både en styrka och en svaghet. När de viktiga primärval som nu kommer upp till den överväldigande delen inte är öppna är detta en betydande fördel för Bush, vars stöd inom partiet därmed har större förutsättningar att komma till uttryck. Men samtidigt spekuleras det i huruvida de demokrater som nu gett sig in i de republikanska primärvalen för att stödja McCain verkligen skulle vara beredda att rösta på någonting annat
än en demokratisk kandidat i valet i november.

Nu kommer de stora avgörandena snabbt. I dag tisdag är det primärval i bl a delstaten Washington. Men verkligt stort blir det nästa tisdag med New York, California och Ohio bland andra, och därefter den kommande veckan med främst Texas och Florida som
återstående stora delstater.

Det är frapperande hur lite av de debatter och glimtar man ser på TV som egentligen handlar om politikens sakfrågor. Här har den politiska journalistiken hunnit med att bli nästan ännu mer spelorienterad än vad vi är vana vid på vår svenska hemmaplan.

Mycket förefaller det att handla om personer. Här ligger nog en stor del av förklaringen till McCains framgångar. Det handlar både om hans position som amerikansk hjälte efter sina år som krigsfånge i Hanoi och om intrycket av att det är en person med raka ord och raka budskap. Vad detta budskap och dessa ord egentligen består i är det inte alldeles lätt att bli klok på.

Förra veckan skrev jag att dagsbedömningen var att det i slutändan blir ett val mellan Al Gore på den demokratiska sidan och George W Bush på den republikanska, men att detta bara var en dagsnotering, och att allt kunde hända.

En vecka senare skulle jag nog i grunden inte vilja ändra den bedömningen, samtidigt som det blivit viktigare med en gardering för John McCain som republikansk kandidat. Det är drama varje dygn i denna dragkamp.

På andra sidan Atlanten, från den position där jag sitter för
ögonblicket, var det i söndags delstatsval i den tyska delstaten Schleswig-Holstein längst uppe i norr vid Östersjö- och Nordsjökusten.

När socialdemokraterna, SPD, förra året drabbades av en serie svåra valnederlag i delstatsvalen föreföll det som om det fanns goda möjligheter för CDU:s kandidat Volker Rühe att gå segrande ur tvekampen om makten i Kiel. Men sedan kom alla kontroverserna kring finansieringsfrågorna inom CDU och det ras i partiets anseende som alla opinionsinstitut omedelbart kunde rapportera.

Mot denna bakgrund tror jag att den allmänna bedömningen är att Volker Rühe gjorde ett relativt bra delstatsval. SPD bibehöll makten, medan CDU förlorade ca två procentenheter av rösterna, vilket är vida mindre än vad de olika opinionsundersökningarna ger för handen för CDU i Tyskland i dess helhet. Valresultatet var förvisso ingen seger för CDU, men en station som visade att det finns grundläggande stöd och att det finns en väg tillbaka.

Fortsättning kommer att följa. Nu handlar mycket om vem som kommer att ta över ordförandeposten i CDU efter Wolfgang Schäubles avgång. Och de två personer som det spekuleras mest om
är dels Volker Rühe med hemvist i Hamburg och dels den nuvarande partisekreteraren Angela Merkel med sina rötter i Mecklenburg-Vorpommern med dess gamla svenska anor.

Bägge är duktiga politiker. Rühe har den internationella erfarenheten och tyngden efter sina framgångsrika år som försvarsminister. Merkel representerar en ny generation av politiker med sin bakgrund inom den s k alternativrörelsen i det f d Östtyskland innan muren föll och återföreningen kom.

Valet kommer inte att bli alldeles lätt. Och vägen tillbaka för CDU kommer heller inte att vara utan problem.

Det är mycket som nu står på dagordningen. Inte minst gäller detta inom den viktiga Europapolitiken. Utvidgningsfrågorna måste föras framåt. Världshandelsfrågorna får inte tillåtas att stagnera. Den nya europeiska säkerhetspolitikens former måste formaliseras.

Den 23-24 mars kommer det portugisiska ordförandeskapet i EU att ha ett speciellt toppmöte som handlar om hur de europeiska ekonomierna skall göras mer konkurrenskraftiga.

Det borde kunna bli ett intressant och viktigt möte, även om risken alltid finns att tydliga förslag och klara texter i slutändan mals ner till mest allmänna formuleringar och luftig diplomati. Sådant har hänt förr. Men risken för det bör vara mindre nu eftersom kommissionen presenterat ett omfattande underlag för vad som borde göras.

Också kommissionens förslag inför detta toppmöte finns på min webbsida för att vara snabbare tillgänglig.

Och det finns spännande uppslag. Portugiserna vill att Europa skall ha världens mest konkurrenskraftiga ekonomi till år 2010, medan engelsmännen med framgång driver att Europa år 2003 skall ha den snabbaste och den mest spridda uppkopplingen till bredband av alla länder i världen.

Det kommer i så fall att kräva rätt så rejäla attacker på teletaxor och annat som nu begränsar användningen av nätet. Men om bara sammanhanget förklaras ser jag inga avgörande problem med detta. Det är so oder so vad vi talat om i den svenska debatten kring dessa frågor. Och det råkar dessutom vara viktigt.

Det sker ett uppvaknande för dessa frågors betydelse. När förbundskansler Schröder öppnade den stora CeBit-mässan i Hannover försökte han t ex att profilera sig i dessa frågor, och ville bl a stärka Tysklands konkurrenskraft genom att öppna möjligheten för ca 30 000 experter från andra delar av världen att komma till Tyskland och hjälpa dem med lyftet av de nya Internet-företagen och den nya IT-ekonomin.

Utspelet visar hur hård dragkampen om talanger och entreprenörskap kommer att bli mellan de olika länderna, och hur alldeles avgörande det är att bl a Sverige ser till att varje steg som tas är steg som förbättrar vår nationella konkurrenskraft. Låga brittiska och allt lägre tyska skattesatser kommer med all säkerhet att komma att utgöra en frestelse för många talanger som väl skulle kunna komma till användning i utvecklingen av den nya ekonomin i Sverige.

Måndagskvällen börjar nu bli sen i New York, och dagen har varit lång. Jag hade tänkt skriva en del om utvecklingen av den amerikanska ekonomin och den amerikanska börsen, men jag tror att det får anstå. Nervositeten på marknaderna förefaller betydande, och jag tror att vi inom en inte alltför lång tid kommer att få se betydligt mycket mer av en differentierad bedömning också av de nu så högt värderade Internet-företagens värderingar.

Men mer om detta i ett senare veckobrev. Nu stundar sena kvällsförberedelser för de tidiga morgonsammanträdena på 38:e våningen på andra sidan gatan i FN-huset.

New York den 28 februari 2000


Carl Bildt

PS. På http://www.bildt.net finns nu länkar inte bara till mitt anförande inför FN:s säkerhetsråd utan också till senaste nytt från CeBit-mässan och till Europakommissionens förslag om att stärka den europeiska ekonomins slagkraft. Och så rekommenderar jag, när Du är klar med allt detta, ett besök på länken under
”Last but not least…”








Saturday 
19/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]