Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v30/1998
20/7/1998

Syster/Broder,

Med sommar fortsätter det att vara skäligen uselt i fäderneslandet detta
år. Väderkartorna ser möjligen aningen bättre ut, men förbättringen ute i den s k verkligheten låter fortfarande till stor del vänta på sig.

I väntan på den sommar som ännu inte kommit har vi under veckan kunnat följa medias frustande rapportering från parti- och intresseorganisationsfestivalen kring Almedalen i Visby. Jag har länge tyckt att det ligger ett lätt artificiellt drag över denna tillställning, och det intrycket har inte mildrats under veckan som gått.

Substansen i veckan har olika bedömare försökt att analysera. Jag såg en kommentator som sa att det denna gång var politikerna själva som satte det s k sällskapsspelet mellan partierna i centrum för det hela. Om vederbörande hade besökt det moderata seminariet om möjligheterna för en bättre politik för kvinnor vet jag inte, men det verkade so oder so ha gått vederbörande helt förbi.

Där visade Chris Heister och andra hur en politik för valfrihet på en arbetsmarknad som nu ofta mobiliseras av det offentliga, för lägre skatter och inte minst för bättre möjligheter för hemnära tjänster kan ge den moderna kvinnan bättre möjligheter, inte minst till jämställdhet. Socialdemokrater och vänsterpartister pratar och bråkar om kvoteringar och annat, men vi är faktiskt de som har politiken för den moderna kvinnan och den moderna familjen. Det passade måhända inte i sällskapsspelet i Visby men det är icke desto mindre viktigt.

Annars låg det nog en del i kommentaren om sällskapsspelet. Centern uppträdde med ett försök att visa vad det s k mittens rike består av, men det kvarvarande intrycket också efter det försöket - är att mittens rike förefaller att vara en öken.

I bristande relevans överträffades den övningen bara av Margot Wallströms närmast häpnadsväckande ytlighet i den ena frågan efter den andra, exemplifierat i hennes svar på frågan vilket eller vilka partier som socialdemokraterna tänkte regera med om de inte fick egen majoritet:

”Det är totalt värdelöst att fråga mig om det, jag är totalt ointresserad.”

Jo, det må vara, men risken finns ju att det kan finnas andra, t ex väljarna inför valet, som är intresserade av frågan. Svar gavs hur som helst inte.

En viss antydan till debatt fanns om arbetsmarknadens sätt att fungera, eller riktigare! att inte fungera. Multityckaren Kjell-Olof Feldt uppträdde på sedvanligt sätt och förklarade att det mesta är dåligt, men att ingen förmår att göra någonting åt det. Han lider av oförmågan att våga säga att hans eget parti saknar idéer och att andra är bättre, och därmed blir hans analyser i politiskt avseende ofta halvkvädna, ofullgångna och lite egendomliga.

Men andra såg problemen i ekonomin kanske lite tydligare. När jag passerade förbi Kalmar läste jag i den socialdemokratiska tidningen Östra Småland en mer insiktsfull ledarkommentar i fredags av Jan G Andersson:

”Det är visserligen en betydande ökning av jobben nu jämfört med tidigare, men i sanningens namn ska nog erkännas att den ökningen mest beror på konjunkturuppgången. Bakom hörnet väntar dock en sämre industrikonjunktur och då blir det statsbudgeten som får ta stötarna med ett socialt skyddsnät. Den notan skall betalas och det finns inga andra än de som har jobb som kan stå för den.”

Just så. Risk för högre skatt längre fram om vi inte rejält får upp sysselsättningen nu. Och han fortsätter kritiskt:

”En samhällsmodell som på det senaste kvartsseklet inte lyckats tillskapa knappt några reallöneökningar alls trots väldiga nominella lönelyft är inte mycket att bära med sig in i 2000-talet.”

Hoppsan! ”Inte mycket att bära med sig in i 2000-talet.” Och han fortsätter ytterligare:

”Resultatet är att huvuddelen av den standardökning som skett har tillkommit genom transfererade bidrag och därmed lagt en orimligt hög skattebörda också på de lågavlönade.”

Efter denna starka inledning en samhällsmodell som inte är mycket att bära med sig in i 2000-talet eftersom den lett till en orimligt hög skattebörda väntar man sig en politisk slutsats. Någon sådan kom dock inte. Att gå från denna inledning till att lovorda den regering som tidningens ledarsida förväntas stödja klarar skribenten dock inte av. There are limits to everything.

När molnen dragit upp har jag ägnat tid åt att läsa böcker. Jag vill passa på att nämna tre så här mitt i det som skulle ha varit en vacker högsommarmånad.

Den första hittade jag i Bonn nyligen, nämligen den tyska utgåvan av den omfattande s k svartbok om kommunismens förbrytelser som publicerades i Frankrike förra året och som där ledde till stor nationell debatt. Och nu håller ”Das Schwarzbuch des Kommunismus; Unterdrückung, Verbrechen und Terror” ”Kommunismens svartbok; Förtryck, Förbrytelser, Terror” på att leda till en motsvarande diskussion i Tyskland.

Det är ett massivt verk på närmare 1.000 sidor där franska forskare och vetenskapsmän analyserar och beskriver, inte minst med utgångspunkt från nytt material, kommunismens ohyggliga brott mot mänskligheten under detta sekel. I den tyska upplagan har tillkommit ett speciellt kapitel om de särskilda erfarenheterna med den saligt hädangångna s k Tyska Demokratiska Republiken.

Jag vet inte om det är uppgifterna om omfattningen eller enskildheterna som
är starkast i denna bok. Huvudförfattaren Stéphane Courtois skriver i sin inledning att kommunismen skördat mer än 100 miljoner direkta offer, och noterar att nazismens mordlista kommer upp till ca 25 miljoner individer. Från Pol Pots Kambodja, där ca en tredjedel av befolkningen utrotades, över massdöden i Maos Kina, terroravrättningarna på Castros Cuba till den ohyggliga verkligheten i terrorns Sovjetunion löper en i alla bemärkelser röd tråd av ohyggligheter som kommit att märka och förmörka detta sekel.

Alltför ofta glöms eller förträngs detta. Och det gäller också vad som hände i vår egen del av Europa.

Den 22 maj i år höll det litauiska parlamentet Seimas en särskild session för att minnas det som hände exakt 50 år tidigare när ca 40.000 (!) människor väcktes mitt i natten, föstes in i boskapsvagnar och sedan rullades bort mot kyla och död i det fjärran Sibirien. Man antog en resolution där detta beskrevs som en svår krigsförbrytelse med inslag av
”medvetet planerat och genomfört folkmord.”

Nämndes detta i någon svensk tidning eller i något svenskt nyhetsmedium?

Den upplysningskampanj om förintelsen som regeringen tog initiativ till för något år sedan har genomförts på ett mycket bra sätt och också mött ett mycket stort intresse. Det har visat att det finns en törst på information om det som hänt också i vår egen tid.

Snart går vi över millennieskiftet och lämnar detta av krig och totalitär terror i vår del av världen präglade sekel bakom oss. Jag tycker att det finns all anledning att inför denna följa upp informationskampanjen om nazismens och förintelsens offer med en motsvarande om kommunismens och dess terrors offer. Inte minst finns det då anledning att bidraga till att också internationellt sprida kunskap om det som hände på andra sidan
Östersjön.

Och i avvaktan på detta hoppas jag innerligt att också något svenskt bokförlag kommer att översätta och ge ut Kommunismens svartbok. Den är redan central i hela den internationella debatten om 1900-talet.

Min andra bok har ingen direkt anknytning till detta, men sänder kalla kårar längs samvetets ryggrad i alla fall. Minns ni debatten för snart ett
år sedan om tvångssteriliseringar i folkhemmet, som startades av Maciej Zarembas artikelserie i DN? Nu har Maija Runcis, som svarat för åtskilligt av den mer sentida forskningen på området, hunnit ut med resultatet av sitt arbete i form av boken ”Steriliseringar i folkhemmet” på Ordfronts förlag.

Cirka 63.000 människor steriliserades i Sverige under åren 1935 till 1975. Det är fler än i något annat västland. Över 90 procent av dem var kvinnor. Ofta förstördes deras liv av dessa av myndigheter dikterade ingrepp.

Runcis forskning sätter in hela frågan i ett vidare sammanhang. Rötterna till politiken låg inte främst i någon rashygienisk inspiration även om det fanns sådana inslag utan i en strävan som gick hand i hand med ansträngningarna att bygga välfärdsstaten. ”Visst delade socialdemokraterna de rashygieniska idéerna, men de var i första hand intresserade av en effektiv socialpolitik”, skriver Runcis i en analys av den viktiga debatten kring 1941 års lagändringar.

Och så hade det varit också tidigare:

”När socialdemokraterna kom till makten 1932 initierades en ny utredning som förordade ingrepp i första hand av socialprofylaktiska skäl. Därmed sidoställdes den juridiska oppositionen, samtidigt som utredningens definitioner av rashygien och ’sinnesslöhet’ gick långt utöver läkarnas kompetensområde.”

Och vidare:

”Ansvaret för lagarnas genomförande och samhällsnyttiga inriktning stod i första hand socialdemokraterna för inte minst genom sin närvaro i socialpsykiatriska nämnden. De borgerliga partierna stödde stiftandet av steriliseringslagarna huvudsakligen på arvshygienisk grund, men de oroades för att ingreppen kunde uppfattas som kränkande gentemot enskilda individer. Då begreppet ’samhällsnyttan’ för socialdemokratin innebar delaktighet i samhällslivet uteslöts definitionsmässigt de individer som inte ville vara eller som saknade förmåga att vara samhällsnyttiga. De omfattades helt enkelt inte av det generella välfärdsbegreppet som därmed varken var jämlikt eller rättvist.”

Maija Runcis bok är en dokumentation av en stats övergrepp mot sina medborgare i en upphöjd politiks namn. Och hon menar tydligt, att det var en kollektivistisk samhällsfilosofi, där hänsynen till individens frihet och värde sattes på undantag, som ledde till dessa 63.000 övergrepp på enskilda människor.

Men bilden har många bottnar och nyanser. Det fanns konservativa jurister i riksdagen som stod upp i opposition där kollektivistiska socialdemokrater drev på. Men det fanns tydligt rashygieniska drag också i inlägg från borgerligt håll i debatten. Och till dem som sent höjde upp rösten i protest hörde den nyblivne riksdagsmannen Olof Palme.

Ändå finns det en politisk lärdom i denna tragedi. Att individens rätt och frihet är ett värde som politiken och staten inte får sätta sig över. Att den noggranna prövningen av politiska steg som innebär ingrepp i individers rätt och frihet är en kvalitetssäkring av samhället för både nutid och framtid.

I dag ligger allt detta bakom oss. Men vi är ständigt skyldiga att fråga, om de skygglappar som ledde till att detta under så lång tid kunde vara den svenska välfärdsstatens politik i dag är fullständigt borta eller ej. En del av argumenten om ”effektivitet”, ”samhällsintresse” och
”välfärdsmodeller” som kommer krypande genom Runcis bok känns alltför väl igen.

Friheten och värdigheten för den enskilda människan måste vara värden bortom politikens sfär av makt och möjligheter.

Min tredje bok kan efter dessa två måhända framstå som mindre allvarlig. Det är Malin Siwes av Timbro utgivna fakta och funderingar kring arbetsmarknadspolitiken i ”Folk, du åtgärdade”.

Malin Siwe är en skarp och orädd journalist. Hon har vid väl valda tillfällen med välbehag gjort slarvsylta även av mig. Men nu är det en AMS-politik som är ett närmast vettlöst slöseri med skattebetalarnas pengar som är föremålet för hennes skarpsyn.

Med en vid definition kommer hon fram till att politiken kostar var femte krona i statsbudgeten. Rensar man bort förtidspensioner och regionalpolitik blir det ändå var sjunde krona. Och det råkar vara ungefär lika mycket som staten sammanlagt får in i inkomstskatt och bolagsskatt.

För dessa svindlande summor får vi praktiskt taget ingenting alls. Jag råkade ådra mig arbetsmarknadsministern fru Winbergs synnerliga onåd när jag använde beteckningen ”terapijobb” på mycket av det som alla hennes miljarder producerar. Malin Siwe tecknar bilden av hur alla dessa s k
åtgärder dessutom förnedrar många människor.

”En sak är säker. Det kan inte fortsätta så här”, skriver hon.

Inte? Landets största parti går ju till val på den politiken och beskriver den som något av samhällsarbetets kröning.

Men Malin Siwe vill ha en radikal förändring och en radikal reform. Och den kommer att ge resultat:

”Min absoluta övertygelse är att människor, såväl de lönearbetande som de arbetslösa, kommer att skapa många fler jobb för varandra och för sig själva, den dag det står klart att de inte blir omhändertagna. Den dag politikerna inte låtsas att de kan ordna saken med arbetsmarknadspolitik… Svenska folket behöver inte åtgärdas. Det behöver politiker som har en idé om vad de själva kan göra för att få andra medborgare att anställa varandra eller hitta en egen försörjning.”

Så är det förvisso. Och på lördag denna vecka tänkte jag ta upp den tråden när jag håller mitt traditionella sommartal På Hamnplan i Grisslehamn. Vid 12-draget, för den som råkar vara intresserad.

Intill dess hoppas jag att vi alla får se lite mer av sol!

Vid Östersjöns kust den 20 juli 1998



Carl Bildt

PS. Det är nu mer än 20.000 personer som individuellt bett att få detta veckobrev till sina elektroniska adresser. Jag hoppas att denna sommarbrevslängd inte avskräckt för många av dem. Skyll det på vädret!









Saturday 
19/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]