|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v31/1998
27/7/1998
Syster/Broder,
Över Grisslehamn lyste solen när jag i lördags talade till dem som från stugor och längs vindlande vägar tagit sig dit.
För ett år sedan väckte jag visst uppseende hos den församlade kåren av politiska recensenter genom att tala om förnyelsebehovet av Sverige i sak utan att göra det i strikt partipolitiska termer. Det sades att mitt huvudintresse var samförstånd, vilket var lite fel, eftersom mitt huvudintresse faktiskt var sakdebatt. Kunde denna leda till samförstånd om den politik som är riktig och viktig är det självklart en fördel.
Men svaret från socialdemokraterna har varit närmast obefintligt. De har inte varit intresserade av sakdebatt och de har inte varit intresserade av samförstånd. De vill bygga sin valrörelse på att skrämmas och att tala om det som var. De har försatt sig i en situation där de egentligen inte har något alternativ till den uppläggningen.
I Grisslehamn i år återvände jag till i stort sett samma frågor. Behovet av förnyelse i Sverige har inte blivit mindre under det år som gått tvärt om. Ekonomin går visserligen upp Europa är i dag ljuspunkten framför andra i den globala ekonomin men det innebär inte att strukturproblemen är lösta. Och jag hade nu anledning att rikta bitvis hård kritik mot socialdemokraterna för ovilja och oförmåga på viktiga områden.
Jag är övertygad om att socialdemokraterna kommer att försöka att föra en valrörelse utan att ge några besked värda namnet i de viktigare frågorna. Varje försök att ge konkreta besked kommer att leda till inre slitningar och yttre problem, och kommer därför till det yttersta att undvikas. De kommer att mumla och att mörka så mycket det bara går.
Och jag ser i kommentarerna efter Grisslehamn att det finns socialdemokratiska bedömare som håller med mig.
Ledaren i tidningen Östran i Kalmar skriver t ex, att ”socialdemokraternas hittillsvarande valrörelse är ett bedrövligt kryssande mellan frågor som väljarna har rätt att kräva svar på men lämnas i ovisshet om”, och att
”allt talar för att en av oppositionens främsta uppgifter i det här stadiet av valrörelsen är att locka ut socialdemokraterna på den politiska arenan och avkräva dem klara och raka besked.”
Frågan om euron är bara ett exempel. Vi har Europas fegaste regering i denna fråga den vågar inte ha någon åsikt alls. Ändå handlar det om den enstaka största och viktigaste ekonomiska förändring i vår del av världen i vår tid.
Kan ett parti med anspråk på politiskt ledarskap bara abdikera i en så viktig fråga?
Frågan om nya jobb hänger ihop med denna. Här måste vi konkret diskutera vad som behöver göras för att skapa radikalt bättre förutsättningar för nya jobb och tillväxt.
I sin ledarkommentar till Grisslehamn skrev socialdemokratiska Arbetet i Malmö, som i övrigt förordar en annan politik, så här:
”Socialdemokratins stora misslyckande under den gångna mandatperioden är arbetslösheten. Den ligger fortfarande på över tio procent och enligt konjunkturinstitutets prognoser lär den inte sänkas drastiskt de närmaste
åren, trots högkonjunkturen.”
Här vet socialdemokraterna inte vad de vill. Åter mörkar och mumlar de i en viktig framtidsfråga.
Så gott som samma dag kan man höra näringsminister Anders Sundström säga att det kommer en liten skattesänkning och kvinnoförbundets ordförande Inger Segelström förkunna att man absolut inte kan tänka sig en sådan. Samma dag kan man höra samme Sundström i en debatt med Per Unckel i Piteå säga att det är nödvändigt med ett bortre parentestecken i arbetslöshetsförsäkringen och LO:s ordförande Bertil Johnsson skriva indignerade öppna brev till mig och protestera mot varje sådan tanke.
Rödgrön röra är förvisso ett hot som fortfarande finns. Men i denna valrörelses inledning är det nu tydligt att det finns en rödröd röra i nästan varje viktig framtidsfråga inom socialdemokratin. De vågar inte tala om euron. De säger olika saker om skatten. De är helt oförmögna vad beträffar arbetsmarknaden.
Jag är övertygad om att det mitt i valrörelsen kommer något mummel från socialdemokraterna om någon form av sänkta skatter. Någonting om öppet mandat för att göra lite som det passar. Men jag är lika övertygad om att det efter valet kommer förslag om nya och höjda skatter. Det finns ingen socialdemokratisk regeringsperiod i modern tid som inte har inneburit att man har höjt skatter. Ränderna går inte ur så lätt.
Jag vill tala framtid med socialdemokraterna i denna valrörelse. Inte därför att jag inte med entusiasm skulle vilja ta en diskussion om den ekonomiska politiken i Sverige under det senaste decenniet. Men därför att det är om framtiden som valet faktiskt handlar. Det är inte ”omval” 1988, 1991 eller 1994 det är ”nyval” för mandatperioden fram till år 2002.
Dagens Industri skriver i sin ledare efter Grisslehamn, att ”skulle socialdemokraterna i förväg ha talat om vilken politik de skulle föra efter valet skulle de ha förlorat både valarbetare och väljare vid de flesta av 1980- och 1990-talets val.” Det är säkert riktigt. Då liksom nu visste de inte vad de skulle göra.
Detta gäller både i sak och i regeringsfrågan.
Göran Persson vill inte för allt smör i Småland ge besked om huruvida han skall föra politik lutad på Gudrun Schyman, på Birger Schlaug eller möjligen på någon annan. Ändå är det en avgörande fråga när det gäller att bedöma politikens inriktning.
I Grisslehamn sade jag klart och tydligt att det är min uppfattning att regeringsfrågan måste prövas öppet om inget parti eller klar konstellation har en tydlig majoritet när rösterna räknats. Jag menar, att om regeringen inte har en klart uttalad majoritetsallians i riksdagen, skall statsministern avgå för att öppna regeringsfrågan under talmannens ledning.
Hur Göran Persson mer i detalj ser på den frågan får vi sannolikt inte något besked om. Den kommande helgen har recensenterna i alla fall en möjlighet att fråga honom. Jag skulle tro att han kommer att försöka att mörka även här.
Såväl när det gäller sakpolitikens inriktning som när det gäller regeringsfrågan tycker jag att det är vår sida som har fördel när valrörelsen nu inleds. Visst finns det skillnader mellan de tre partierna i
”jobballiansen”, och visst återstår det för centern att fullborda sin vandring, men här finns i alla fall tydliga linjer både när det gäller sak och samverkan. I socialdemokratin är det rödröd röra som leder till mörkande och mummel i viktiga sakfrågor som t ex jobb och skatt, och därtill total osäkerhet om hur man skall säkra riksdagsmajoritet.
Nästa helg förflyttas fokus i debatten från Grisslehamn, där färjorna går
över Ålands Hav till den del av Euroland som Finland kommer att bli, till trakterna av Katrineholm för Göran Perssons sensommartal och för ett framträdande också av Lennart Daléus.
Själv är jag nu tillbaka från semester. I mitten av veckan åker jag över till Åbo och Helsingfors för traditionella möten med olika företrädare för Finland. Jag möter president Ahtisaari i hans sommarhus Gullranda utanför
Åbo och statsminister Lipponen i hans hus i utkanten av Helsingfors. Det är viktigt, också i valtider, att hålla uppe kontakter och förbindelser.
Och våra två länder är viktiga. Under den kommande mandatperioden kommer först Finland andra halvåret 1999 och därefter Sverige första halvåret 2001 att inneha ordförandeskapet i Europeiska Unionen. Finland har redan lanserat ambitiösa och viktiga tankar om att föra fram och förankra den nordliga dimensionen på det europeiska samarbetet då. Här har Finland med tydlighet tagit över en roll som tidigare Sverige hade.
Mycket skulle kunna förena våra bägge länder inte minst när det gäller de politiska förutsättningarna för informationsteknologin. Vi ligger bägge i framkanten också globalt när det gäller möjligheter. I fredags presenterade finska Nokia ett spektakulärt bra halvårsresultat, och i dag måndag har Ericsson presenterat ett också mycket imponerande resultat men med lite större ”asiatisk skugga” eftersom man är tung i den delen av världen. Våra två länder har lyckats att skapa förutsättningarna för två av världens särklassigt ledande företag inom ett av världens särklassigt mest dynamiska områden.
IT-frågor är dock knappast någonting som intresserar vår nuvarande regering. I förra veckan utsågs slentrianmässigt en lätt devalverad ny IT-kommission. Det blev knappt notiser i tidningarna. Några av de tydligaste profilerna i den förra hade lyfts bort, för säkerhets skull, och andra har uppenbarligen inte ansett det mödan värt att träla vidare under en ointresserad regering.
Denna ”Uusmann 2-kommission” kommer liksom alla andra delegationer och motsvarande som denna regering har den dåliga smaken att fatta beslut om mitt under valrörelsen; det ligger en brist på politisk stil i detta som är tydlig att med ett enda regeringsbeslut avsättas efter det att vi bildat regering. Sedan format vi de organ som vi vill ha föra att föra en ny och kraftfullare politik.
Från BBC i London ringer man om ber mig kommentera uppgifter i New York Times om att USA nu lagt ner alla planer på att gripa de för krigsförbrytelser anklagade bosnienserbiska ledarna Radovan Karadzic och Ratko Mladic. Om läget i denna fråga just nu saknar jag direkt kunskap, men kan därmed uttala mig något friare.
Jo, det stämmer att det i början av 1997 sattes upp en speciell organisation för att planera insatser för att arrestera misstänka krigsförbrytare, att denna organisation leddes av en amerikansk officer och lade ner ett stort arbete, men att det hela sedan körde fast på högre politisk och militär nivå inte minst i Washington.
Då diskuterade vi länge om det var rätt att börja ”uppifrån” med ingripanden mot bl a dessa toppnamn, eller ”nerifrån” med mindre prominenta namn. Jag argumenterade hårt för att börja ”uppifrån” eftersom en inledning
”nerifrån” skulle leda till att skyddet kring t ex Karadzic och Mladic snabbt skulle byggas ut, och det därefter skulle vara mycket svårare att gripa dem än vad det då enligt min mening var.
Men falangen ”nerifrån” vann den debatten, och så har det därefter blivit, med exakt de konsekvenser jag förutsåg. Om uppgifterna i New York Times är riktiga eller ej vet jag inte, men jag hoppas innerligt att de inte är det. Fred och rättvisa kan aldrig frikopplas från varandra.
Stockholm den 27 juli 1998
Carl Bildt
PS. Jag ser nu på TT att det kommer en dementi från Anders Sundström där han hävdar att han inte menat det som han sagt om sänkta skatter, och för den delen förmodligen inte heller om arbetsrätten. Den rödröda röran är inte bara ett problem för regeringen som kollektiv. Den verkar dessutom ställa till problem för enskilda statsråd. Jag avvaktar med spänning nästa uttalande i ärendet.
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
