|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v32/1998
3/8/1998
Syster/Broder,
Jo, nog har det blivit valrörelse, även om inte alla förefaller att vara så förtjusta över att den politiska diskussionen nu börjar att få ett högre tempo.
Precis när jag skulle avsluta skrivandet av detta veckobrev på mitt rum i riksdagshuset i Stockholm har centerledaren Lennart Daléus avslutat ett torgmöte utanför mitt fönster.
Han vill ställa frågor till mig. Och då har han kallat media till ett möte på torget utanför riksdagen. Lite karaktär av mediajippo har det, med fler journalister än vanliga väljare. Men Chris Heister är där och ger svar.
Jag tycker att valrörelsen börjat bra för vår del och svagt för socialdemokraternas del.
De har valt tystnaden som taktik, och det börjar att märkas allt tydligare. Vi har möjlighet att diskutera viktiga sakfrågor och försöka få socialdemokraterna att ge besked. Skatter eller skola eller euro eller brottslighet vi har en politik, medan socialdemokraterna inte har någonting att redovisa.
I går framträdde så Göran Persson vid ett nostalgiskt upplagt möte i Björkviks Folkets Park i närheten av Katrineholm.
Stilenligt var Göran Perssons svar på frågan om varför socialdemokraterna inte vill ge besked i politiska frågor inför de kommande åren.
Jo, Gunnar Sträng hade en gång sagt till den dåvarande ordföranden i Katrineholms Arbetarekommun Göran Persson att valrörelsen börjar först fyra veckor före valdagen.
Gunnar Sträng avgick som socialdemokratisk finansminister för 22 år sedan. Han är lite av symbolen för 1950- och 1960-talets socialdemokratiska politik. Han kände sig aldrig riktigt hemma ens i 1970-talets antydan om att världen höll på att förändras.
Att han är den som åberopas av Göran Persson för att motivera varför socialdemokraterna inte vill ge besked är talande för den nostalgi som finns inom den s k rörelsen. Som argument för tystnaden är Gunnar Strängs ståndpunkt självfallet totalt irrelevant. Som tecken på socialdemokratins bakåtblickande desto mer talande.
Jag är inte ensam om att tycka detta. I veckan som gått var t o m socialdemokratiska pensionärsorganisationen PRO ute och efterlyste en vision för framtiden. Dess ordförande Lage Andreasson sade om det gamla Sverige att ”då skapade vi folkvisioner utifrån depression och arbetslöshet”, men nu står industrisamhället vid vägs ände och arbetslösheten är hög, och ”då saknar arbetarrörelsen en vision.”
Göran Perssons vision, som den framträder, är att Göran Persson skall vara statsminister i Sverige. Men vilken politik han skall föra och med vem han tänker forma denna politik anser han vara av mer underordnat intresse. Där säger han att han är öppen för alla och det mesta, med undantag för moderater.
I sitt anförande sade han att det inte bara var vänsterpartiet och miljöpartiet utan också centern och andra mittenpartier som kristdemokraterna och folkpartiet som han var öppen för.
Det finns tydliga och klara maktpolitiska skäl till denna Perssons uppläggning. Det han säger är att socialdemokraterna är beredda till ad hoc-samverkan med mindre partier som inte kan eller vill ifrågasätta vare sig socialdemokratins maktdominans eller dess grundläggande politiska intressen. Så länge han är statsminister och så länge hans regeringsdominans inte ifrågasätts är han beredd att ad hoc ta stöd från än den ena och än den andra.
Han vill ha satelliter kring socialdemokratin. Men en genuin samverkan i svensk politik är han i grunden ointresserad av. När jag under månader sände signaler om det möttes jag bara av fientligheter och förtal från socialdemokratins sida.
I viktiga nationella frågor förblir jag övertygad om att det borde finnas en större möjlighet till samverkan i Sverige men någon satellit till en maktfixerad socialdemokrati blir vi moderater aldrig.
Med denna Björkvik-uppläggning illustreras både hans fixering vid makten och hans tydliga tomhet i politiken. Att inte göra någon skillnad på en politik formad med folkpartiet och en politik formad med vänsterpartiet eller miljöpartiet är att vara tämligen likgiltig när det gäller framtidspolitiken.
Mot denna bakgrund är det inte förvånande att socialdemokratin än så länge i denna valrörelse är ett parti utan skattepolitik, utan europolitik, utan politik för nya jobb och utan klar samarbetspolitik när det gäller hur landet skall regeras. Tidningen Norrländska Socialdemokraten beskrev detta som att politiken blir en ”blind-date” mellan partierna och väljarna. Och så vill man tydligen ha det under de närmaste veckorna.
Hur de stackars socialdemokratiska valarbetarna skall hantera dessa veckor av tystnad blir spännande att se. De kan visserligen tala om att 1950-talet var bra och att moderater är dåliga, men de riskerar att framstå som just så fattiga och tomma i sakfrågorna som de förefaller att vara.
Men för oss ger det möjlighet att fortsätta den offensiv i olika frågor som vi inlett denna valrörelse med. Vi kan tala sakfrågor och ge besked medan socialdemokraterna får hålla tyst med anledning av att en sedan 22 år avgången finansminister ansåg att man borde göra så.
Det är inte utan att man skulle vilja se hur en socialdemokrat som skall svara på frågor om politik ute i en skola skall bete sig. Dagens förstagångsväljare var inte ens födda när Sträng lade fast att man inte skulle tala politik förrän fyra veckor före valdagen.
Skattefrågan var åter aktuell den gångna veckan i samband med att medlemmen av EU-kommissionen Mario Monti tydligt sade att de höga svenska skatterna bromsade möjligheterna till nya jobb. Och i sedvanlig ordning ledde det till att statsrådet Östros han som höjer och sänker tobaksskatten utan någon ordning eller princip var ute och förklarade att så visst inte var fallet. Att han står allt mer isolerad i den åsikten bekymrade honom föga.
Och rättsfrågorna fick plötsligt aktualitet när det började att dyka upp s k medborgargarden för att göra det som polisen annars skulle ha resurser att göra.
Den socialdemokratiska nedrustningen av polisen är inte uttryck för någon krisbesparing, utan för en medveten politik som de drivit sedan lång tid tillbaka. Jag minns hur de protesterade under vår regeringstid när vi förstärkte rättsväsendet även om detta ledde till att brottsligheten började att tydligt minska.
Under socialdemokraterna har det varit tvärt om. Var tionde polis har försvunnit, och ty följande har vi sett hur brottsligheten åter har börjat
öka.
Expressen redovisade i går hur 118 nattöppna polisstationer under vår regeringstid i dag blivit 49 stycken efter det att inte mindre än 69 stationer i olika delar av landet nu stängs. Det säger sig självt att detta får dramatiska effekter på polisens möjligheter till ingripanden nattetid. I stora delar av landet blir det grönt ljus för brott under en betydande del av dygnet.
I Blekinge Läns Tidning läser jag om hur Marie och Mona, som varit poliser i tio år, beskriver hur antalet poliser i Ronneby minskat från 50 till 33 samtidigt som antalet civilanställda halverats.
”Det känns tröttsamt. Vi hinner inte vara utanför dörren såvida det inte händer något verkligt akut. Någon måste svara i telefon och ta emot allmänheten. Efter det att den enda civilanställda gått hem kl 14.30 hinner vi inte ens öppna dörren för den som ringer på.”
Facit av socialdemokratisk politik på detta område är således tydligt: fler oskyldiga har blivit drabbade och färre skyldiga har blivit straffade.
Jag tycker inte att det skall accepteras, och det är därför vi lagt fram förslag som innebär en förstärkning av polisen med ca 2.000 personer under de närmaste åren.
Efter en helg på Gotland och nere på Västkusten kommer jag nu att vara några dagar i Stockholm. En och annan utflykt kan dock aldrig uteslutas.
Och därefter är det på fredag och lördag dags för riksdagsgruppens valupptakt i Kalmar innan jag på söndagen åker till ungdomsförbundets dito i Norrköping och därefter på måndag i nästa vecka till Gällivare för några dagar i Norrbottens glesbygd med dess speciella karaktär och förutsättningar.
I Kalmar blir det överläggningar med både partistyrelse och riksdagsgrupp för att efter sommaren och valrörelsens inledning finslipa politik och planering. Då skall vi också besluta om när vi skall lägga fram vårt valmanifest, men jag tror att mycket talar för att vi gör det ca två veckor senare i samband med de större möten som då är inplanerade i först Stockholm och sedan Göteborg.
Nere i Kosovo ser situationen i dag utomordentligt allvarlig ut. Risken för en ny stor flyktingtragedi i Europa växer nu för varje dag som går. Den kommer att påverka också oss.
Förra veckan förhandlades det fram en skiss till överenskommelse om en ny politisk ledning för albanerna i Kosovo för att överbrygga dels de olika politiska motsättningarna mellan de olika grupperingarna och dels försöka att knyta den militära organisationen UCK närmare denna. Detta är en förutsättning för att det skall gå att få igång en meningsfull politisk dialog med ledningen i Belgrad. UCK lovade att inom kort komma med ett besked om man accepterade denna överenskommelse, och i mellantiden lovade Milosevic att iaktta militär återhållsamhet.
Så har det inte blivit. I går söndag blossade nya kraftiga strider upp. Vem som startade dessa är sannolikt av mindre intresse med tanke på den omfattning de nu fått. Hjälporganisationerna har åter stoppats av strider, fler har tvingats eller valt att fly, och det finns en överhängande risk för att den sköra politiska framgången förra veckan nu inte kommer att kunna föras vidare.
Jag ser bilderna på TV av kvinnor och barn som flyr i förtvivlan. Jag minns ständigt det jag själv så nära och så handgripligt var med om sommaren 1995. Jag hade hoppats att detta inte skulle behöva upprepas.
Inom NATO kommer under de närmaste dagarna de olika planerna för olika militära operationer att godkännas. Den diskussionen står Sverige utanför. Inom EU sker ett visst politiskt arbete, men utan att det förefaller att ha den kraft som jag och andra hade hoppats.
Vi har en skyldighet att som engagerade européer reagera. Jag har lagt fram konkreta förslag på vad som borde kunna göras, och jag hoppas att regeringen, också mitt i valrörelsen är villig att både lyssna och att driva på. Sverige har inget intresse av en ny flyktingtragedi.
Stockholm den 3 augusti 1998
Carl Bildt
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
