Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v33/1998
10/8/1998

Syster/Broder,


Valrörelse i flygande fläng. Genom flygplansfönstret kan jag följa norrlandskusten uppåt. Solen lyser över den vackra Höga Kusten-bron. Det var den bro vi t o m lyckades att få centern med oss kring när vi fattade beslut i regeringen.

I fredags och lördags hade vi valupptakt med riksdagsgrupp och partistyrelse i Kalmar. God stämning. Stor trygghet med politiken. Viss undran var socialdemokraterna fanns. Vi fattade beslut om att lägga fram vårt valmanifest fredagen den 21 augusti. Det ger alla möjlighet att mer direkt jämföra de moderata och socialdemokratiska alternativen.

I går på söndagen var det så ungdomsförbundets upptaktsmöte i Norrköping. Synnerligen god stämning. Dessemellan hade jag hunnit med att tillbringa natten med stockholmspolisen för att direkt se mera av hur poliskrisen påverkar möjligheten att möta våldet. Utvecklingen borde bekymra fler.

Och nu maler sig fokkerflygplanet fram genom luften med Gällivare som destination. I tre dagar kommer jag att vara i Gällivare, Tärendö,
Övertorneå, Haparanda och Boden innan jag åter styr kosan söderut. Kanske inte moderata kärnbygder, men bygder jag trivs i och uppskattar, och som skulle kunna utvecklas långt bättre med annan politik och annan attityd.

Jag ser i media en och annan trött journalist som beklagar sig över att valrörelsen är tråkig. Det må de tycka - men det tycker inte jag.

Jag skrev för en vecka sedan att valrörelsen hade börjat bra, och jag har alls ingen anledning att revidera mig på den punkten när ännu en vecka av valrörelse nu passerat.

Tvärt om. Vi har haft möjlighet att få ut viktig politik, samtidigt som det blivit än tydligare att socialdemokraterna söker ett mörkt mandat i viktiga frågor. Och tydligare och tydligare är det kombinationen av jobb och skatt som håller på att bli denna valrörelses huvudfråga.

Jag tycker att det verkar som om socialdemokraterna börjar bli besvärade
över att vi pekar på deras brist på politik i viktiga frågor. De slår tillbaka men de operationer av denna art som deras partihögkvarter hitintills levererat har blivit bumeranger av besvärande slag.

I torsdags hade jag valrörelsens första riktiga torgmöte i Stockholm jag var först av alla partiledare att stå en timme mitt i vimlet och svara på frågor från alla om allt - och fick i det sammanhanget ett paket från socialdemokraterna som ansågs innehålla besked om deras politik om bl a skatt och jobb.

Utmärkt, tänkte jag, slet upp kuvertet och hittade ett av de sedvanliga breven från partisekreterare Ingela Thalén med deras presentationsblad på 26 viktiga områden och valarbetarbok bilagda. Ännu mera utmärkt, tänkte jag och kastade mig över materialet.

Men det var svårt att inte bli besviken. Av de 26 bladen om viktiga frågor som sändes över handlade inget om skattepolitiken. Jag har förstått att skattepolitik inte är en viktig fråga för socialdemokraterna, men att den inte ens kvalar in på en lista över de 26 viktigaste frågorna förefaller trots detta ganska så märkligt. Så var det i alla fall.

Raskt vidare till valarbetarboken. Och här hurra! fanns under uppslagsordet ”rättvisa skatter” i socialdemokraternas Sverige finns per definition inga ”orättvisa skatter” en text som skulle ge besked. Men ack, ack, ack.

Det mest konkreta som gick att extrahera ur denna skrift var att ”det innebär inte att vi kan ha hur höga skatter som helst.”

Jaha. Nähä. Men vad innebär då detta?

Innebär detta att skatterna ännu inte är ”hur höga som helst” och därmed kan höjas efter valet, givetvis ytterligare en bit? Eller innebär detta att skatterna nu faktiskt är ”hur höga som helst”, blivit ett hinder för utvecklingen och ty följande måste sänkas?

På denna inte alldeles oviktiga punkt vill man höja skatten eller vill man sänka skatten? ges helt enkelt inget besked alls. Socialdemokraterna anser inte frågan viktig, men jag misstänker att en och annan i övrigt faktiskt gör det.

Valarbetarboken har redan börjat att gå under arbetsbeteckningen ”Thaléns lilla tomma” mot bakgrund av dess sakinnehåll i viktiga frågor.

Efter denna lilla operation från socialdemokraterna var det så dags för deras nästa försök. Nu var det våra valaffischer som råkade ut för den socialdemokratiska partiledningens misshag, och då alldeles speciellt den där vi frågar ”Är det vettigt att inte jobben blivit fler på fyra år?”

Nu for partisekreterare Thalén alldeles i taket, talade om lögn och krävde att de skulle tas ner.

Men vad menar hon med det? Är hon nöjd med att det inte blivit fler jobb under denna mandatperiod? Är hon stolt över det som socialdemokraterna har
åstadkommit under denna period?

Det är lätt att valrörelser blir sifferkubbningar, som slutar med att alla känner sig mindre upplysta än när kubbningen började. Men när det gäller själva sakläget om hur många jobb det blivit eller inte noterar jag ett TT-meddelande på söndagseftermiddagen. Där förklarar chefen för Statistiska Centralbyråns avdelning för arbetsmarknadsstatistik Berndt Öhman att
”sysselsättningen ligger på exakt samma nivå i dag som när socialdemokraterna tog över regeringsmakten 1994.”

Ingela Thalén hävdar dock att det blivit 40.000 fler jobb under perioden. Med tanke på att Ingvar Carlsson åtta månader efter regeringsskiftet 1994 annonserade ut att det blivit 108.000 fler jobb är det tydligt att de senaste åren inte varit någon stor succé.

Skulle vi utgå från de thalénska siffrorna har socialdemokraterna under denna mandatperiod förmått att skapa förutsättningar för i genomsnitt ca 10.000 nya riktiga jobb om året. Hade någon i valrörelsen 1994 vågat antyda att deras politik inte skulle åstadkomma mer än så hade alla bedyrat att ett sådant misslyckande skulle socialdemokratin aldrig, aldrig, aldrig komma att acceptera.

Näringsminister Anders Sundström, vars föga framgångsrika politik för jobb i Norrbotten jag kommer att ägna mig åt under de kommande dagarna, sade t ex i början av 1995 att ”för att jag ska vara nöjd med det jobb vi har gjort måste vi ha åstadkommit minst 400.000 nya jobb till 1998.”

I dag vill säkert också han att de moderata affischerna om jobben skall tas ned. Men jag kan försäkra att så inte kommer att bli fallet. Hade vi råd skulle vi i stället se till att de blev många fler.

Med den takt som Thalén tydligen är nöjd med har Sverige en lång väg att vandra. I den gemensamma artikel om ”jobballiansen” som Lars Leijonborg, Alf Svensson och jag skrev i början av juni redovisade vi riktlinjerna för den politik som krävdes för att skapa förutsättningarna för ca 300.000 nya jobb under den kommande mandatperioden. Det är en målsättning som är lika nödvändig som den är realistisk.

Men med den takt som Thalén tydligen är nöjd med skulle det ta långt längre tid att nå detta mål, närmare bestämt tre decennier, med det avlägsna året 2028 som teoretiskt slutår.

Är det vettigt att det skulle ta till 2028 att få 300.000 nya jobb i Sverige? Knappast. Då är det inte heller vettigt att det inte blivit fler nya jobb i Sverige under de fyra år som gått.

Vi har nu en uppgång i den europeiska och den svenska ekonomin. Det är mycket bra. Men faran är ju att det i Sverige blir en påtaglig ”jobbsvag” tillväxt genom de stelheter vi har i vår ekonomi. Öhman på SCB talar om en
”svag uppgång” som fortfarande innebär att vi ligger kvar i massarbetslöshet. Han pekar på att det behövs ca 500.000 nya jobb för att Sverige skall komma tillbaka till den sysselsättningsnivå vi hade 1990.

Regeringen har förklarat sig mycket nöjd med att tillväxten mellan det första och andra kvartalet i år blev 1,9%, vilket innebär att tillväxten under det gångna året kan räknas till 4,1%. Statsministern talar om en mycket stark utveckling och ser detta som resultatet av sin politik.

Men då kan påpekas att samma tillväxtsiffror kunde redovisas sista kvartalet 1994 som ett resultat av den kraftiga uppgång vi hade i ekonomin mot slutet av vår mandatperiod. Och medan tillväxten under det sista halvåret av vår mandatperiod efter alla säsongresningar var 1,7% är motsvarande siffra för det sista halvåret av denna mandatperiod i jämförelse med halvåret före 1,1%.

I samband med valupptakten i Kalmar presenterade Per Unckel en rapport som visade att Sverige behöver en genomsnittlig tillväxt kring ca 3,5% under de kommande ca 15 åren för att åter kunna klättra upp mot Europatoppen. Det skall jämföras med de genomsnittligt ca 1,7% vi haft under senare decennier, och det trots att det då och då förekommit toppnoteringar av olika slag.

Det säger sig självt att detta kräver politiska förändringar. Utan ett radikalt bättre klimat för företagande kommer det helt enkelt inte att gå. Och det är här socialdemokraternas kombination av ovilja och oförmåga är så tydligt bromsande för Sverige.

Jag sade inför MUF i Norrköping att jag tycker att vi skulle inrikta politiken för de kommande tre mandatperioderna på att under det första decenniet av det första århundradet av det nya årtusendet åter komma upp i Europatoppen av tillväxt, ekonomisk styrka och välfärd. Uppgiften är svår och målet är ambitiöst men jag ser ingen anledning till att vi inte skulle klara det om bara viljan finns.

Men då måste vi driva en politik inriktad på arbete åt alla. I Kalmar talade jag om att en politik som ger bidrag åt alla möjligen kan ge en bidragsstat, men det är bara ett samhälle som kan ge arbete åt alla som förtjänar beteckningen välfärdssamhälle.

Men bidrag ligger nu en gång för alla fast förankrade i den socialdemokratiska ryggmärgen. I media spekuleras just nu om att socialdemokraterna överväger att i valrörelsen lägga ett förslag om höjt barnbidrag.

För mig verkar detta vara ett utslag av den berömda ”valfeber” som Kjell-Olof Feldt beskrev i sin bok om hur 1980-talets socialdemokratiska ekonomiska politik gick snett. Och jag undrar om inte väljarna kommer att uppfatta det som lite misstänkt när man plötsligt kommer dragande med detta precis före valdagen.

Jag ser ingen anledning till att detta skulle påverka vår politik. Jag tycker att det är en styrka att ha en politik som inte plötsligt behöver
ändras. Och det alternativ vi moderater har för barnfamiljerna är klart starkare genom det extra grundavdrag för barn på 10.000 kr per barn i den kommunala beskattningen som vi föreslagit utöver barnbidraget.

Dock ser jag i de mer informerade mediaspekulationerna att beräkningar inom LO tyder på att det behövs sänkt skatt med 2-3 procentenheter för låg- och medelinkomsttagarna för att man skall kunna tala om rättvisa. Något paradoxalt är det ju just detta som det moderata alternativet innebär. Skall man tro kolumnisten Lena Askling på Aftonbladets ledarsida och hon brukar veta vad som rör sig inom LO så förordar LO internt således någonting som i sin inriktning i detta avseende ligger den moderata politiken nära.

Kanske LO i ett visst läge kommer att utnyttja sin mångmiljonfinansiering av det socialdemokratiska partiet till att se till att deras medlemmar någon gång får sänkt skatt. Men motståndet förefaller kompakt.

I Svenska Dagbladet i dag på morgonen säger Göran Persson, att ”vi behöver inte lova skattesänkningar för att klara den här valrörelsen.” Jag måste medge att jag studsade inför uttalandet, allra främst för att det förefaller att se allt i ett valtaktiskt perspektiv.

Själv föreslår jag inte skattesänkningar för att klara valrörelsen utan för att klara Sverige.

En annan av våra affischer som säkert kommer att misshaga på vänsterkanten säger att ”lägre skatter ger fler företag”. Och det är just detta fler företag, fler jobb som vi behöver för att klara välfärd och tillväxt i morgon. Socialdemokratisk högskattepolitik dömer Sverige till massarbetslöshet.

Norrbotten visar det. Här är bidragen fler, skatterna högre och jobben färre än i andra delar av Sverige. Och medan utvecklingen vad gäller nya jobb är tydligt bättre om man tittar över mot Österbotten och Lappland i Finland eller mot Troms i Norge, har Norrbottens inland försvagats under de senaste åren.

På torsdag bär det så av till min gamla hemstad Halmstad. Och på fredag har jag det fredagstorgmöte i Stockholms innerstad som blir en annan av mina traditioner i denna valrörelse. För att på lördag när vattenfestivalen går mot sitt slut vara med alla moderatkvinnorna på Mosebacke.

Där ute går världen vidare. Dagligen får jag rapporter från Kosovo från olika källor.

Bilderna av de flyende barnen och kvinnorna på traktorflaken sliter bokstavligen i mig. Jag har sett och suttit på dessa traktorflak med människor i desperation och flykt. Jag hade hoppats att det inte skulle ske igen så snabbt.

Ändå tror jag att det finns strimmor av ljus. Möjligen ser vi vissa politiska öppningar för en dialog just nu. Jag får återkomma i nästa veckobrev när vi ser om det visar sig vara en hägring eller ej.

I USA ser jag hur frågan om skattefrihet för handeln på Internet har blivit en stor politisk fråga. I kongressens representanthus diskuteras just nu en Internet Tax Freedom Act, och Clinton talar ofta om Internet som ”the most promising new economic opportunity in decades.”

Där ser man tvärs över det politiska spektrat bredband och skattefrihet som en jättelik ekonomisk möjlighet här verkar det ibland som om framtidens alla möjligheter kommer bort i bidragspolitikernas buller.

På planet mellan Stockholm och Gällivare den 10 augusti 1998


Carl Bildt









Sunday 
20/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]