Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v34/1998
17/8/1998

Syster/Broder,

För socialdemokraterna har valrörelsen inte startat särskilt bra. Den första i den kommande lavinen av opinionsundersökningar hade visserligen bara förändringar inom den statistiska felmarginalen, men den största och mest påtagliga förändringen var i alla fall en tydlig försvagning av stödet för socialdemokraterna.

Och det stämmer med den stämning man känner när man är ute och rör sig i den begynnande valrörelsen. Socialdemokraterna är än så länge undflyende och frånvarande, och det är tydligt att de känner en viss osäkerhet i viktigare frågor.

Början av förra veckan tillbringade jag uppe i ”röda Norrbotten”. Många journalister undrade vad jag gjorde i bygder där det finns så många socialdemokrater och så få moderater. Men är det inte just där man skall vara om man vill öka stödet för sin politik?

Hur som helst är ”röda Norrbotten” en bra plats att känna av läget inom socialdemokratin. Och gott var det inte. Statsrådet Anders Sundström, som också agerar som något slags regional röd hövding där uppe, tvingades erkänna att han var ”besviken” över att det gått så dåligt som det gjort i fråga om jobben och sysselsättningen under dessa fyra år.

Och den besvikelsen ser jag tydligt i hela Norrland och i övriga delar av landet. I dag måndag ser jag att Norrländska Socialdemokraten i Luleå börjar att bli allvarligt oroad, och säger med adress till sin partiledning att ”det är dags att stiga upp från hängmattan och bedriva valrörelse”, och att ”det duger inte att bara tala om vad som varit”. Rör jag mig lite söderut till socialdemokratiska tidningen Nya Norrland i Härnösand märks bekymren med sysselsättningen tydligt. Dess chefredaktör Svante Säwén skriver bredvid en bild av en besviken Sundström att ”det är en fråga där vi önskat att regeringen lyckats bättre”, men att läget dock ”kunde vara värre”.

Jo, så är det nog. Det kunde ha varit än värre. Men det var ju inte direkt med löften om besvikelser eller på att det kunde vara värre som socialdemokraternas med stolta fanfarer övertog regeringsmakten för snart fyra år sedan. Jag skulle våga en ganska säker prognos på att socialdemokraterna kommer att gå tillbaka rejält i dessa bygder som de en gång betraktade som alldeles självklara.

Om jag bortser från Sundströms ord om sin ”besvikelse” så innebar den gångna veckan knappast att vi blev så mycket klokare vad gäller den politik som socialdemokraterna möjligen avser att föra under kommande år. Jag noterade att Göran Persson och Margot Wallström stilla reste runt utan att säga så mycket över huvud taget.

Och när Ingela Thalén i fredags presenterade socialdemokraternas valaffischer visade de sig vara lika avslagna och ointressanta som budskapet i övrigt. Det framgick att socialdemokraterna var för saft och bullar till barnen. I den mån det tidigare rått oklarhet på den punkten har vi således fått besked. Även om vi inte har just den frågan på våra valaffischer är också vi för saft och bullar till barnen. På den punkten vågar jag nog tro att vi skall kunna få en bred uppslutning i riksdagen.

Andra bullar kommer det säkert att bli när socialdemokraterna förr eller senare börjar att pressas på besked i viktigare framtidsfrågor. Är det verkligen rimligt att ha en statsminister utan någon som helst uppfattning om euron? Kan de verkligen vara alldeles lomhörda när det gäller behovet av lägre skatter för också låg- och medelinkomsttagare? Inser de inte att vi behöver ett radikalt bättre företagandeklimat om vi skall kunna få de hundratusentals nya jobb vi så väl behöver? Finns världen utanför Sveriges gränser inte längre i socialdemokratins föreställningsvärld?

Och inte minst håller regeringsfrågan på att komma i ett nytt ljus. Skulle vi få ett valresultat i närheten av söndagens opinionsmätning är det en självklarhet att Göran Persson skulle få avgå och regeringsfrågan därefter prövas öppet. Med tanke på att den ”rödgröna röran” utgör majoritet skulle han möjligen kunna återkomma antingen efter att ha fått stöd av Schyman och Schlaug med den politik detta skulle innebära eller efter att ha frigjort sig från vänsterbanden och slutit någon form av pakt med såväl centern som kristdemokraterna och folkpartiet.

Han måste då välja om han vill regera med en majoritet till vänster vilket jag tror skulle vara mycket farligt för Sverige eller med en majoritet till höger vilket säkert skulle leda till svårartade konvulsioner inom såväl partiet som i relationerna med LO. Alternativet att driva vind för våg finns knappast, och tron att det skulle räcka med någon typ av relation med centern får nog snart överges.

Inte minst relationerna till LO är ett problem. Och det har funnits där länge. Jag kom i helgen att bläddra i Kjell-Olof Feldts bok "Alla dessa dagar” med dess interiörer från 1980-talets ganska sorgliga socialdemokratiska saga.

1981 hade socialdemokraterna och mitten ingått en skatteuppgörelse, som då spräckte en borgerlig regering, men som socialdemokraterna efter sin
återkomst till makten 1982 började att springa ifrån eftersom den inre pressen från LO blev allt hårdare och hårdare. Feldt skildrar hur Palme av LO drevs till att bryta överenskommelsen med mittenpartierna, och beskriver sedan väl den maktpolitik det handlar om i spelet mellan LO och parti:

”Om regeringen gjorde överenskommelser med andra partier minskade LO:s inflytande över regeringen. Och omvänt, om regeringen efter påtryckningar från LO bröt överenskommelser med andra partier, isolerades den och blev ett med tiden allt lättare byte för LO:s politiska strävanden.”

Så såg den interna socialdemokratiska maktkalkylen ut då, och så ser den fortfarande i grunden ut i dag. Och det påverkar utan tvekan hur man kan hantera olika viktiga frågor.

I veckan råkade Margot Wallström uttala sig om bl a turordningsreglerna inom arbetsrätten på ett sätt som visade det dilemma som socialdemokraterna sitter i. Hon sade att ”man kan inte in absurdum försvara regler som har kommit till när arbetsmarknaden och verkligheten såg fullständigt annorlunda ut”, och exemplifierade detta med att en tillämpning av turordningsreglerna i ett specifikt landsting skulle medfört att samtliga ambulansförare i ett distrikt hade fått gå eftersom de hade anställts senast.

Men att försvara ålderdomliga regler in absurdum är just vad socialdemokraterna gör i valrörelse efter valrörelse eftersom man är så beroende av LO på olika sätt. Och därmed hamnar man också i en situation där man försvårar inte minst för de mindre företagens möjligheter och därmed minskar de möjligheter att åstadkomma nya riktiga jobb som annars finns och kommer att finnas.

När jag bläddrar i Feldts bok kommer minnen tillbaka. Han erinrar om tillfället när den socialdemokratiska partikongressen 1981 efter klubbslaget om löntagarfonder spontant reste sig upp och sjöng Internationalen. Man trodde på sin socialism, och man sjöng för att man trodde att man bröt marken för framtiden.

Det var länge sedan. I dag är det inte sång, utan mutter, som möter oss från det största partiet.

Och det finns anledning att vara medveten om hur viktigt det var att vi fick en borgerlig regering 1991. Betänk att utan den hade vi i dag haft många löntagarfonder och inga friskolor och ett sämre Sverige.

I en stockholmstidning läser jag hur det pågår en personalflykt från det som länge var den strategiska kärnan i det svenska regeringskansliet, nämligen finansdepartementet. En konsultrapport om personalkrisen säger, att ”politikerna, som ofta sitter på korta förordnanden, är till största delen intresserade av att få igenom politiskt korrekta, snabba beslut som tas utan att vara tillräckligt bearbetade.” Politik utan strategi och sammanhang i en tid när det största partiet förlorat sin kompass.

Stig-Björn Ljunggren, med klara socialdemokratiska meriter, skriver i en annan tidning och frågar vad som egentligen gjorts under denna mandatperiod. ”Jag har inte kommit på någon politisk händelse av större offensivt slag som regeringen vidtagit”, skriver han lätt uppgivet, men hamnar till slut på att Carl Thams demontering av forsknings- och universitetsvärlden visar på en bestämd politisk inriktning i alla fall i en politisk fråga.

Arma Sverige!

Besked i en valrörelse skall ges av alla, och i fredags presenterade centern så sitt valmanifest. Men att påstå att det besked som gavs i regeringsfrågan var alldeles glasklart är nog att tänja på definitionen av det begreppet.

De vill ha ”en ny regering” och talar tydligt om att denna skall vara icke-socialistisk, men hamnar därefter i olika typer av frågor som inte leder till större tydlighet än att ingenting kan uteslutas. Det är i och för sig alldeles riktigt, och på sitt sätt ett svar det också. Men det är kanske inte så klarläggande som jag skulle tro att väljare i allmänhet och osäkra väljare i synnerhet faktiskt förväntar sig i en viktig valrörelse.

I sak innebär centerns valmanifest dock att man kommer tydligt närmare
”jobballiansen” i den avgörande frågan om hur vi skall skapa förutsättningarna för ökad sysselsättning.

Man säger, att detta skall ske genom ”småföretagande, moderniserat arbetsliv och sänkt skatt”, och säger i detta senare sammanhang, att man vill ”sänka skattetrycket i takt med att ekonomin medger under mandatperioden 1998-2002”, med ett mål om ett skattetryck lägre än 50% några år in på 2000-talet som ”inledningen på en långsiktig strategi för sänkta skatter.”

Andra besvärande frågor kärnkraften och inställningen till euron kvarstår oförändrade. Men det tydliga närmandet till oss och till ”jobballiansen” i det som är valets huvudfråga är detta till trots av stor betydelse. Det ger också oss en bättre grund att stå på.

Min egen valrörelse rör sig nu snabbt runt om i landet.

I går kväll söndag var jag tillsammans med ca 3.000 åhörare i det s k korstågstältet i Alingsås och svarade på frågor på det sätt som blivit en fin tradition i valrörelser under de senaste decennierna. Det var värme i det mötet.

I dag har jag tillsammans med Beatrice Ask presenterat ett program för en
”kvalitetssäkrad” skola i framtidens Sverige. En ny regering måste bli en regering som sätter skol- och kunskapsfrågorna i högsätet. I början av 1990-talet hade vi siktet inställt på att bygga Europas bästa skola, men under senare år verkar det mest att ha varit en snabb expansion av den kommunala vuxenutbildningen för att hyfsa arbetsmarknadsstatistiken som stått i centrum.

1990-talets strategiska skolreform var utan tvekan friskolorna. I dag finns de runt om i landet och blir, trots rött motstånd, fler och fler. De har inga problem att rekrytera lärare. De har ofta ett bättre studieresultat. De upplever en frihet att undervisa och att utveckla skolan. 337 friskolor från Kiruna i norr till Trelleborg i söder är ett starkt bevis på en riktig politik.

Men vi måste gå vidare. Lärarnas Riksförbund visar i dag hur de s k Persson-pengarna inte har lett till någonting alls. De har försvunnit ner i de socialdemokratiska kommunernas svarta hål. Jag vill successivt under perioden börja införa den nationella skolpeng som gör att varje skola i Sverige blir en friskola med alla de möjligheter detta innebär.

Då får vi raka rör när det gäller pengarna, ökad frihet för skolorna själva och ett helt annat utrymme för nydanande. Samtidigt som stat och kommun släpper detaljstyrning blir staten tydligare i kvalitetskrav och kvalitetskontroller.

Detta är en viktig framtidsfråga för Sverige. Jag får ofta frågan om det räcker med sänkta skatter för att få fart på Sverige under kommande decennier. Självfallet inte. Skolan är av oerhörd betydelse både för individen och nationen. Ser jag på en nation som Irland som gått fram mycket starkt under de decennier då Sverige halkat efter allt mer, handlar det om en kombination av ett mycket bra företagandeklimat med bl a låga skatter och en mycket medveten satsning på skola och utbildning med kvalitet.

I morgon bär det för min del vidare till Malmö och Landskrona med bl a ett torgmöte i invandrartäta förorten Rosengård, på torsdag kväll är det valupptakt på Solvalla i Stockholm, och på fredag har vi först partistyrelse och därefter presentation av det moderata valmanifestet för
övrigt samma dag som socialdemokraterna kommer med sitt. Det kommer att bli intressant att kunna lägga de bägge dokumenten vid sidan av varandra.

Att bedöma ekonomins utveckling nu är inte alldeles enkelt. Konjunkturen är tillfälligt stark dock något mindre så än i slutet av 1994 men det finns samtidigt en del oroande tecken på att industrikonjunkturen har passerat kulmen.

Och vad som kommer att hända i omvärlden är svårt att bedöma. Jag tror i grunden på goda förutsättningar för mycket god global tillväxt under kommande år, men det utesluter dock inte finansiella och andra spänningar som kan vara nog så besvärliga. Dagens devalvering av den ryska rubeln är mycket oroande, mindre för dess effekter för Sverige och andra länder än för vad den kan komma att innebära i form av ny inflation och social spänning inför valet av ny duma riksdag - i december 1999 och ny president i juni år 2000.

Det finns också viss anledning till oro för vad som händer med den svenska kronan. Den tydliga försvagning vi sett under senare veckor är svår att relatera till någonting som hänt i vår inhemska ekonomi. Jag tror att vi ser början på den mer instabila period för vår valuta som är en följd av att regeringen valt att kronan skall vara en randvaluta till det stabilitetsområde som euron bör kunna bli. Det finns en risk för att kronan blir en randvaluta som skvalpar runt vid euro-kanten så fort det börjar bli osäkerhet av ett eller annat slag ute i världen.

Det säger sig självt att detta inte är bra för möjligheterna till tillväxt och nya jobb. Det riskerar att ligga en valutarisk uppåt eller nedåt spelar ingen roll i väldigt mycket av det som händer i vår ekonomi. Detta innebär en omedelbar kostnad och en bestående osäkerhet. Det är vad vår samhällsekonomi riskerar att få betala för den socialdemokratiska ledningens feghet i denna viktiga framtidsfråga.

När jag kommer till Rosengård i morgon är det mycket möjligt att jag också där kommer att få frågor om min syn på situationen i Kosovo. I Rosengård finns den största gruppen flyktingar från Kosovo som vi har i Sverige.

Läget nere i Kosovo är i dag mer bekymmersamt än vad jag hade hoppats. Det visade sig i förra veckan inte möjligt att få samtliga Kosovoalbanska ledare att enas om en gemensam förhandlingsdelegation, utan den delegation som med internationellt stöd utannonserades i fredags blev dessvärre utan väsentlig förankring.

Och under den tid dessa interna kosovoalbanska dispyter pågått har Milosevic passat på att med en betydande polisoperation inta och ta över kontrollen över så gott som samtliga av de områden som tidigare behärskades av UCK-gerillan. Vad som för ögonblicket förefaller att ha varit dess sista mer sammanhållna förband lyckades inte ens fly över gränsen till Albanien.

NATO:s planering för olika typer av flyginsatser är nu klar. Den kan verkställas inom 48 timmar från beslut. I dag inleds en NATO-övning kring Albaniens huvudstad Tirana med deltagande också av ett litet förband från Litauen. Men i ett läge där Milosevic förefaller att ha avslutat större militära operationer är det inte lätt att se att NATO-vapnen kan sättas in alldeles enkelt för att ge den politiska processen stöd.

Det måste nu komma igång seriösa förhandlingar och det måste komma till ett eldupphör som bl a gör det möjligt för de som tvingats att fly att så snabbt som möjligt återvända till sina hem. Den humanitära hjälpen måste komma fram, och det måste finnas en betydande internationell närvaro för att göra detta möjligt och säkert.

Kommer inte förhandlingar igång nu - och börjar leda framåt - kommer våldet förr eller senare att börja trappas upp igen. UCK klarar inte av att hålla territorium, men alldeles säkert klarar man av snabba överfall, terroristaktioner och en successiv återuppbyggnad efter de bakslag man nu lidit. Det är av mycket stor betydelse att de politiska ledarna för Kosovo nu har kraften och modet att sätta sig ner för samtal. De kommer att ha ett starkt stöd av både EU och USA i de samtal som nu måste börja.

September är valmånad. Inte bara i Sverige. Den kommande helgen börjar valrörelsen inför det tyska förbundsdagsvalet den 27 september på allvar. Och samtidigt med valet i Sverige kommer det faktiskt också att vara ett flertal olika val i Bosnien Hercegovina. Men till detta hoppas jag få möjligheter att återkomma också mitt i det svenska valbullret.

Stockholm den 17 augusti 1998



Carl Bildt

PS. En innovation som vi börjat med är en daglig internet-sändning av vad som händer i valrörelsen. Moderat Direkt kan Du få genom http://www.moderat.se. Varje vardagmorgon kl. 10:15. När det gäller IT är vi först som vanligt!









Sunday 
20/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]