Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v35/1998
24/8/1998

Syster/Broder,



En hektisk valrörelsevecka bakom mig och en minst lika hektisk som nu inletts.

Och visst är det valrörelse! Även om det på sina håll förvisso verkar att vara lite trögt i starten.

Den socialdemokratiska tidningen Östran i Kalmar, som jag citerat då och då, skrev i sin ledare i torsdags, att ”frågan är om det inte är den trögaste starten på en valrörelse för socialdemokratin sedan 1966.”

Jo, jag skulle tro att det är så. Och jag tror knappast att det kommer att
ändras nämnvärt efter det valmanifest som socialdemokraterna lade fram i fredags - samma dag som vi moderater presenterade vårt.

Det mest anmärkningsvärda i det socialdemokratiska dokumentet var ju dess tomhet när det gäller politik för jobb, företagande och tillväxt. Jag tror inte att det förekommit i modern tid att socialdemokraterna gått till val på ett program som varit tunnare i denna viktiga fråga. Förvåningen är jag inte ensam om.

Professor Lars Calmfors sade i SvD, att ”det är oerhört att vi har en socialdemokratisk regering med en så låg prioritering av sysselsättningen i sin praktiska politik.” Och han är en av de främsta experter vi har på just sysselsättnings- och arbetsmarknadsfrågor.

I går skrev Lars Leijonborg, Alf Svensson och jag ”jobballiansen” en gemensam artikel i Dagens Nyheter där vi med utgångspunkt från våra tidigare sju punkter för en politik för nya jobb granskade det socialdemokratiska manifestet. Vi konstaterade:

”Socialdemokraterna har tröttnat och givit upp när det gäller nya jobb. Därmed riskerar deras politik att äventyra basen för morgondagens välfärd. En politik som inte skapar möjligheter till nya jobb kan aldrig kompenseras med en politik som bara lovar bidrag. Vi är redo. Efter valet kan vi ge Sverige en politik för nya jobb, nya företag och ny tillväxt.”

Visst finns det skillnader mellan våra tre partier. Konstigt vore det annars. Att jag tycker att vi moderater är det mest konsekventa och klara förnyelsepartiet överraskar knappast vi har under lång tid varit tydliga om var vi står. Men vi är nu tydligt på samma linje när det gäller nödvändigheten av en ny politik för jobb, företagande och tillväxt.

Det handlar om sju punkter.

Att sänka skatten på arbete. Att befria tjänstesektorn. Att minska krånglet för företag. Att få en modern arbetsmarknad. Att utnyttja eurons möjligheter. Att föra en förnuftig energipolitik. Och att se till att Sverige blir ett spjutspetsland inom IT.

Det är vår politik. Socialdemokraterna verkar knappt ha någon. Ibland verkar de direkt ointresserade.

Jag häpnade när jag i TV:s ekonomidebatt i går kväll kunde konstatera att arbetsmarknadsminister Margareta Winberg inte visste att sysselsättningen i Sverige hade minskat och minskat dramatiskt mellan 1988 och 1998. Hon satt där och trodde faktiskt att den hade ökat! Inte undra på att hon och hennes kollegor inte verkar vara så intresserade av en politik för nya jobb de har inte ens grepp om problemet.

Sanningen är inte, som Margareta Winberg trodde, att sysselsättningen ökat med ”runt 60.000” jobb sedan dess, utan att den minskat med ca en halv miljon jobb. Att säga att hon hade fel är bara förnamnet…

En politik för nya jobb måste vara en politik som också sänker skatten.

Från socialdemokraternas sida brukar man säga, att våra förslag till skattesänkningar är ”extrema”. Men då ställer man alla begrepp på huvudet. I ett europeiskt perspektiv och i allt högre grad måste vi lära oss att det är viktigt skulle man nog snarare kunna kritisera våra förslag till skattesänkningar för de kommande åren för att vara för modesta.

Vi vill leva upp till det löfte om nivåer på inkomstskatten att de allra flesta bara skall betala 30% av inkomsten i skatt och ingen mer än hälften av en inkomstökning i skatt som gavs i samband med den s k århundradets skattereform 1991. Det är det särklassigt dyraste av våra olika förslag.

Till detta kommer skattereduktionen för de hemnära tjänsterna, att ta bort skatter som tydligt diskriminerar svenska företag i förhållande till företag i andra länder och att mildra beskattningen också av boendet.

Det parti i Sverige som företräder en i detta ords verkliga bemärkelse extrem skattepolitik är socialdemokraterna. De har sprungit ifrån den s k
århundradets skattereform de själva var med om, de står inte längre vid sina gamla löften, de har dramatiskt höjt skatten på alla och snart sagt allt och de närmast vägrar att diskutera de negativa effekter som extremt höga skatter i Sverige har på vårt lands möjligheter till utveckling.

När deras tyska kollegor i SPD i fredags inledde sin valkampanj fanns faktiskt sänkta inkomstskatter på deras program. De tyska socialdemokraterna tycker att det är viktigt för att få bättre förutsättningar för nya jobb.

Och det som de vill åstadkomma är, att den högsta skattesatsen skall sänkas till 49% medan skatten för låginkomsttagare successivt skall ner från dagens ca 26% till först ca 22% och sedan ner mot 15%.

SPD:s politik innehåller åtskilligt av tillväxt- och jobbfientliga
återställare. Men det är ändå värt att notera att de går till val med löften om sänkta inkomstskatter ner till nivåer som ligger under dem som vi moderater diskuterar i Sverige i denna valrörelse.

Det visar tydligt hur extrem svensk socialdemokratis skattepolitik är också i ett europeiskt socialdemokratiskt perspektiv. Och det är ingen tvekan om att detta bromsar Sverige.

Det som nu tydligen skall vara socialdemokraternas räddningsplanka i en valrörelse som inte riktigt vill lyfta för dem är ett plötsligt påkommet förslag om en statlig reglering för att få enhetstaxa på dagis ute i kommunerna.

Valrörelsen är fylld av rockader. Socialdemokraterna har lämnat fältet fritt åt oss om jobben. Men samtidigt börjar de tala om enhetstaxor på dagis, vilket i alla år varit moderat politik under hårt socialdemokratiskt motstånd.

Men detta är och skall förbli en kommunal fråga. Jag skulle välkomna om socialdemokrater i kommunerna i denna fråga slöt upp bakom vad moderater kommunalt ofta har sagt. Men när denna rockad nu plötsligt skall genomföras med statlig reglering och statliga bidrag riskerar det mesta att gå snett.

Det är ett mysterium hur detta skall genomföras. Att Perssons möjliga samarbetspartier i den möjliga rödgröna vänsteralliansen vänsterpartiet och miljöpartiet kategoriskt avvisar det gör sannolikheten för att det någonsin kommer att ske begränsad. Men även bortsett från detta är det svårt att se hur det regel- och bidragssystem som skulle klara detta skall se ut.

Stora statliga pengar skall gå till de kommuner som i detta avseende fört den sämsta politiken, medan kommuner som redan gjort det som socialdemokraterna tidigare var mot men nu plötsligt blivit för därmed indirekt bestraffas. Var finns logiken i detta?

Och till detta kommer det tveksamma i att använda stora statliga miljarder som plötsligt plockats fram till något som bara gynnar vissa - absolut inte alla.

I vårt valmanifest vill vi förbättra för barnfamiljerna för alla, inte bara vissa! genom ett avdrag på kommunalskatten på 10.000 kr per barn. Det kommer till barnfamiljer oavsett om de har dagis eller inte, och det kommer dessutom till alla de barnfamiljer som har barn i skolåldern, men som ställs helt utanför denna del av den socialdemokratiska politiken. Jag tror att många ser vår politik för barnfamiljerna som mer rättvis än detta plötsliga socialdemokratiska påfund.

Sänkt skatt är dessutom rent principiellt ofta en bättre väg att gå än
ökade bidrag.

Till detta kommer en annan invändning som knappt alls förekommit i debatten hitintills. Jag har svårt att se annat än att det bidrags- och regelsystem som nu föreslås inte skulle bli ytterligare ett steg mot det underminerande av det kommunala självstyret och den lokala demokratin som även i övrigt verkar vara så populärt.

Tendensen finns där redan tidigare. Hela diskussionen om extra statsbidrag till kommunerna har ju efterlämnat intrycket, att vad som händer med t ex omsorgen i kommunen avgörs av pengar från Stockholm. Att de s k Persson-pengarna i allmänhet försvunnit ner i allmänna kommunala svarta hål
är en annan sak de var avsedda att skapa intrycket av att kommunernas väl och ve avgörs av stora farbröder i Stockholm.

Och nu meddelas således, att också beslut om kommunala taxor och avgifter skall sättas centralt i Stockholm, administrerat genom något ytterligt komplicerat regel- och bidragssystem för att se till att det blir på detta sätt.

Av lokal demokrati blir det snart inte mycket kvar. Det verkar som om Göran Persson vill vara hela Sveriges kommunalråd genom att centralt bestämma allt mer och mer.

Jag tror att detta på sikt är en både felaktig och farlig utveckling. Om utrymmet för den lokala demokratin kringskärs allt mer, så kommer denna demokrati att upplevas som allt mindre viktig av medborgarna, och det kommer också att bli allt svårare att få människor att engagera sig i den.

Om detta kommer det sannolikt inte att debatteras mycket i denna valrörelse. Det är alltid frestande att säga att regering och riksdag i Stockholm skall reglera mera, besluta mera och ge mera bidrag. Den snabba rubriken i tidningen eller det korta inslaget i TV ger ofta intrycket att man gör någonting och det förväntas i en valrörelse. Men jag befarar att hela utvecklingen håller på att driva iväg i en riktning som riskerar att allvarligt undergräva den unika och viktiga del i vår demokrati som just det kommunala självstyret innebär.

Ett mer centraliserat Sverige, med ett stort kommunalråd längst upp är det verkligen så vi vill ha det? Jag tycker inte det.

För min del fortsätter jag att resa runt så mycket jag bara hinner. Härlig valupptakt i solsken på Trädgårdsföreningen i Göteborg i går söndag med ca 2.000 människor och mycket god stämning. I dag måndag vidare till Uppsala, Enköping och Västerås för möten med frågor och diskussion.

Och just detta tycker jag om. Hålla anföranden, javisst, men än bättre att svara på frågor, att lyssna på människor, att möta och pröva argumenten, att övertyga inte bara genom att predika, utan också genom förmågan till dialog. Jag vet att socialdemokraternas möten mest är predikan. Det må vara deras stil min är annorlunda.

Jag kommer naturligtvis att fortsätta att fråga Göran Persson vart jobben tog vägen i hans politik, vart rättvisan tog vägen i hans familjepolitik och vart talet om samarbete tog vägen när han inte vill redovisa med vem han vill göra vad.

Men viktigast är att föra ut den egna politiken. I vårt moderata manifest talade vi om att under det kommande decenniet söka ge Sverige en av Europas modernaste och mest dynamiska ekonomier. Att bryta tre decennier av eftersläpning. Att sikta mot Europatoppen.

Inte tillbakablickande traditionalism utan framåtblickande förnyelse. Det
är det jag vill tala om runt om i Sverige i denna valrörelse.

Det kräver att vi också tar upp frågor som andra partier helt verkar ha glömt bort, därför att de inte passar in i den gamla traditionalismen. Låt mig bara återkomma till millennieskiftesproblemen med våra datorer.

Problemet är reellt och allvarligt. Ann-Marie Nilsson, som varit kanslichef för IT-kommissionen och som nu är VD på de svenska IT-företagens organisation, försökte på nytt väcka uppmärksamhet för frågan i en artikel i Ny Teknik i veckan. Hon konstaterade, att ”det vi hittills har sett från regeringens sida är i praktiken ingenting och det räcker inte.”

Utanför vårt lands gränser ökar uppmärksamheten kring det som där kallas Y2K-problemet ständigt. En framträdande ekonom sade nyligen att han bedömde att det fanns en 70% risk för att Y2K-svårigheterna skulle kunna ge samma negativa påverkan på den globala ekonomin som den kraftiga höjningen av oljepriserna 1973-74.

Han pekade på, att det ju inte bara är det klassiska flödet av varor och kapital som får hjulen att snurra i den globala ekonomin, utan i allt högre grad också det ständigt växandet flödet av information, och att störningar i detta flöde, med minskad ökning som följd, därmed omedelbart påverkar den globala ekonomin i dess helhet. Då var det problemet med oljeflödet som drog ner den globala ekonomin nu skulle det kunna vara störningar i informationsflödet.

Vårt internationella beroende är stort och det ökar ständigt.

Den dramatiska händelseutvecklingen i Ryssland har också den visat beroendeförhållandena i den globala utvecklingen. Det råder ingen tvekan om att den ryska ekonomin drabbats påtagligt av den finansiella osäkerhet som kommit från Asien, och att den därtill haft att brottas med konsekvenserna av ett oljepris som under de senaste åren sjunkit med ca 50%. Man räknar med att exportintäkterna på grund av detta minskats med ca 35 miljarder dollar.

Men till detta skall läggas politiska faktorer. Jag tillhör dem som i olika sammanhang imponerats av att president Jeltsin trots allt fattat rätt beslut vid avgörande tillfällen. Men under de senaste månaderna är frågan om inte hans ryckighet kommit att bli ett allt större problem.

Beslutet förra helgen att låta rubeln flyta var signalen om ett mycket allvarligt läge. När jag för ca en månad sedan gick igenom läget i Ryssland mer i detalj var det för mig tydligt att en devalvering skulle leda till risker för en mycket besvärlig social och politisk utveckling. Det nya lånet från IMF på ca 5 miljarder dollar skapade ett viktigt andrum för reformpolitiken att klara en del av de akuta problemen och återställa förtroendet.

Det lyckades inte. Rubeln rasade. Den finansiella situationen är allvarlig. Och nu läggs ovanpå denna finansiella kris också en ny politisk kris när Jeltsin avskedar premiärminister Kirijenko och sätter tillbaka den avsatte Tjernomyrdin. Risken är att situationen nu kommer att bli än svårare att hantera.

Detta är oroande. Ett Ryssland i en socialt och finansiellt instabil situation när man närmar sig viktiga parlaments- och presidentval är djupt oroande. Reformpolitiken som skulle behöva förstärkas riskerar i stället att försvagas. Därmed fördjupas en långsiktig kris.

Den gångna veckan har återigen visat hur den internationella agendan förändrats under det senaste decenniet. En allt tydligare internationell terrorism. Finansiell instabilitet. Etniska och nationella motsättningar. Ett allt starkare internationellt ekonomiskt beroende.

Vi blir allt mer och mer beroende, och vi har ett allt starkare och starkare intresse av internationellt samarbete och ett internationellt regelverk. Göran Persson gjorde ett patetiskt försök att skylla den kraftiga försvagningen av kronan på borgerligheten, men tillrättavisades omedelbart av riksbanken, som alldeles riktigt sade att osäkerheten för kronan är en konsekvens av att vi ställt oss utanför euron.

Utanförskap medför osäkerhet så är det på område efter område.

På sitt sätt hör också detta hemma i en svensk valrörelse. Allt detta kommer att påverka också vårt land under de kommande fyra åren.

Vi måste ha förmågan att föra en nationell politik som kan hantera avgörande både nationella och internationella utmaningar inte främst en nationell politik som klåfingrigt ser det som viktigast att göra det som kommunala politiker och den lokala demokratin i grunden gör långt mycket bättre.

Stockholm den 24 augusti 1998



Carl Bildt

PS. Veckans ”Sundström” är att han sagt till TT att socialdemokraterna visst har en jobbpolitik, eftersom man ju vill öka bidrag, och att detta ger samma effekt som sänkta skatter, som ju ger jobb. Hoppla, hoppla!









Sunday 
20/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]