Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v36/1998
31/8/1998

Syster/Broder,


Veckan som gick var veckan då den ryska krisen gick mot den ryska katastrofen, och världens finansiella system började att skaka. Och konsekvenserna av Sveriges instabila position började långsamt att krypa in också i vår svenska valdebatt.

Jag minns väl valrörelsen för sju år sedan. Mitt i den bröts allt av nyheterna från Moskva om en kupp av konservativa kommunister som riktade sig mot de mer försiktiga reformsträvanden som den dåvarande presidenten Gorbatjov stod för. Men den man som då bröt kuppen, och banade väg både för Sovjetunionens formella upplösning och åren av bestämd reformpolitik i Ryssland, var Boris Jeltsin.

När han mitt i vår svenska valrörelse stod på stridsvagnen utanför det s k Vita Huset i Moskva förändrade han Rysslands, Europas och världens historia.

Reformpolitikens väg har förvisso varit svår. Jag har haft förmånen att genom personliga kontakter kunnat följa den ganska noga. Perioder av framgång har växlat med tumult och osäkerhet. Efter 74 år av kommunism och förfall är det en gigantisk uppgift att reformera ett rike som med ca 160 miljoner människor sträcker sig från Östersjön till Berings Sund.

I början av detta år tyckte jag att situationen såg någorlunda ljus ut. Man hade lyckats att få bukt med inflationen, stabiliserat valutan, spritt
ägandet till många företag och började att runt om i landets olika delar se de första gröna skotten av en ny tillväxt.

Gigantiska problem en militärapparat i kollaps, jätteföretag som vägrade betala skatter, ett vårdsystem som föll samman, en svag och korrupt statsapparat tvingade sig hela tiden på, men det fanns en hygglig möjlighet att man skulle kunna föra reformpolitiken vidare under 1998 innan det under 1999 och 2000 skulle vara de mer politiska frågeställningarna kring successionen efter Jeltsin som skulle komma i fokus.

Så blev det inte. Jeltsin kastade i slutet av mars ut Tjernomyrdin som premiärminister och satte in Kirijenko, som efter en trevande start imponerande med sin reformstyrka, men kastade sedan ut denne och satte tillbaka Tjernomyrdin när reformpolitiken kring förra helgen på allvar började att hota den allt mäktigare finansiella oligarkins intressen.

Ty det var detta som var bakgrunden. Det var när Kirijenko och reformpolitikerna gjorde klart att de inte avsåg att med skattebetalarnas pengar rädda oligarkiernas finansiella strukturer främst bankerna - från kollaps som dessa tvingade Jeltsin att ta tillbaka Tjernomyrdin. Och därmed
öppnades falluckan för det finansiella förtroendet för politiken i Ryssland. Den dramatiska veckan började.

Vad som nu kommer att hända på den politiska scenen i Moskva är knappast möjligt att i detalj förutse. Men i perspektivet bortom det omedelbara blir det ekonomins nedgång som kommer att styra politiken.

Rubeln har fallit mycket kraftigt under de senaste två veckorna. Ledande västliga regeringar säger nu att det inte blir fler krediter om det inte finns ett trovärdigt reformprogram. Det förefaller svårt att se att det skulle bli möjligt att under nuvarande förhållanden gå vidare med den andra betalningen - den 15 september med ytterligare ca 4 miljarder - av det stora tvååriga stödlån från valutafonden IMF på sammanlagt ca 23 miljarder dollar som förhandlades fram i juli. Men samtidigt är det svårt att se att det skulle finnas någon möjlighet att förhindra ett närmast fritt fall utan dessa medel från omvärlden.

Men dramatiken under de närmaste veckorna är nog tyvärr bara början på en dramatik under längre tid. Sanningen är, att reformpolitiken nu bromsas i ett läge där det i stället hade varit nödvändigt att accelerera den på det sätt som Kirijenko-regeringen faktiskt skisserade.

Och därmed blir bilden framöver helt annorlunda. I stället för gradvis tydligare tillväxt runt om i Ryssland som det fanns en möjlighet att hoppas på så sent som för ett halvt år sedan finns det nu risk för ett kollapsscenario som kan komma att påminna om vad Bulgarien gick igenom efter att det gamla gardet hade kommit tillbaka och bromsat reformpolitiken. Det ledde till en ekonomisk, social och så småningom politisk kollaps som först efter oerhörda påfrestningar på samhället förde ett starkt reformteam tillbaka till makten.

Ironiskt nog var det företrädare för denna nya bulgariska ledning som president Jeltsin mötte i Kreml när han efter en våldsam ryktesstorm över världen om hans tillstånd i torsdags trädde fram inför offentligheten. Man kan i alla fall hoppas att hans närmaste medarbetare hade läst på lite om vad Bulgarien gått igenom.

Det är lätt att måla upp dystra framtidsbilder. Och social och politisk kollaps i Moskva har förvisso helt andra dimensioner än vad den hade i Sofia. Ryssland är ett land med mer än 20.000 kärnvapen och med känsliga grannar i alla vädersträck utom det nordliga.

Det berör också oss direkt. Stabilitet i Europa är inte möjlig utan ett stabilt och tryggt Ryssland. Och det gäller inte minst i Östersjöområdet. Det är här som det västliga Europa direkt möter det ryska riket. Vi kommer att bli direkt och omedelbart berörda av instabilitet, osäkerhet eller kris i den relationen.

Jag är tyvärr övertygad om att den ryska frågan i alla dess olika dimensioner kommer att stå högt upp på den europeiska utrikes- och säkerhetspolitiska agendan under de närmaste åren. Vi har gått in i ett delvis nytt skede.

I morgon tisdag kommer President Clinton till Moskva för två dagar av
överläggningar med bl a President Jeltsin. Men pompa och ståt kommer inte att dölja att det handlar om två svaga ledare i en tid som kräver styrka. Clinton har inte egna pengar att komma med, och kongressen förefaller inte inställd på att ge IMF de extra resurser som kommer att behövas för att hantera såväl Ryssland som andra finansiella krishärdar runt om i världen.

Och med ett IMF utan möjligheter, ett Vita Hus i Washington som blockeras av annat och Helmuth Kohl i Tyskland mitt i en valrörelse om sin framtid, finns det en tydlig avsaknad av globalt ledarskap.

Den ryska kollapsen har inte bara sin bakgrund i inre ryska förhållanden, utan i den ihållande asiatiska krisen i förening med kraftiga prisfall på råvaror på världsmarknaderna. Det gäller inte minst olja som gått från ca 20 dollar till ca 13 dollar per fat, och som enligt vissa kan vara på väg ytterligare en bit nedåt.

Finansiellt kan man säga att det som händer i Ryssland i dag inte spelar så stor roll. Den samlade ryska ekonomin är inte större än den holländska. Dess kreditvärdighet är lägre än Indonesiens. Omsättningen på börsen i Moskva motsvarar två minuters omsättning på Wall Street. I de flesta finansiella avseenden är Ryssland i dag ett litet land.

Men det fångar alls inte verkligheten. Det som hände under den gångna veckan var ju att den ryska kollapsen sände chockvågor över hela världen. Och plötsligt såg många en global bild som ingav bekymmer på många kanter.

I Japan som utgör två tredjedelar av den samlade asiatiska ekonomin är recessionen ett faktum. Efter sju år av kontinuerlig och stark tillväxt fanns det tecken på att den amerikanska tillväxtmotorn skulle börja sakta av. Och plötsligt tändes också alla varningslampor för de latinamerikanska ekonomierna, och därmed i viss mån också för de amerikanska banker som är starkt exponerade åt det hållet. Råvaruländer som Canada och Norge fick plötsligt ta mycket stryk.

Tidningsrubrikerna mot slutet av den dramatiska veckan på världens olika marknader talade sitt tydliga spår. Financial Times sammanfattade sin bedömning av det globala läget med att ”the smell of fear is in the air”, och i Tyskland skrev Die Welt en rubrik om ”Panik i Japan - Drama i Hong Kong Tragedi i Sydamerika”. Den stabilitet och tillväxt som förefaller att finnas just nu är den som främst de elva euroländerna i Europa svarar för.

I vår egen valrörelse förklarade statsminister Persson, ställd inför den omvälvande utvecklingen och den plötsliga osäkerheten för den svenska kronan, att detta var de borgerliga partiernas fel. Sällan har de inskränkta perspektivens fattigdom kommit till tydligare uttryck.

Men det som plötsligt demonstrerades var ju instabiliteten i det utanförskap för den svenska kronan som socialdemokraterna - i sin feghet i eurofrågan -fattat beslut om. Medan euroländernas valutor klarade sig bra, skvalpade den svenska kronan plötsligt upp och ned på ett sätt som var direkt oroande.

Att detta skulle komma att ske förr eller senare var ingen överraskning. När det går dyningar på de globala finansiella haven representerar Euroländerna stabilitet, medan valutor som lagt sig själva utanför Eurozonen kommer att skvalpa häftigt upp och ned. För mig har det som läsare av detta veckobrev vet varit ett viktigt skäl till min ihållande kritik av den socialdemokratiska icke-politiken i denna viktiga fråga.

Det går självfallet att tro att allt detta snabbt kommer att blåsa över, och att vi omedelbart kan återgå till att bråka om vem som städat efter vem i svensk politik, svara på radio- och TV-frågor om fördelningskalkyler hit och dit och i största allmänhet ägna oss åt att misstänkliggöra andra. Och det förblir sant att s k ekonomiska fundamenta, inte minst i de europeiska länderna, i dag ser bättre ut än på länge.

Men det tror jag vore kortsynt. Och det var mot denna bakgrund som jag i torsdags föreslog att vi omedelbart efter valet skulle inleda samtal mellan partierna om vad jag kallade en stabilitets- och europakt. En sådan skulle lägga fast en tidtabell för och skapa förutsättningarna för ett svenskt eurointräde efter det slutgiltiga ställningstagande i folkomröstning eller allmänt val som vi är förpliktade till.

Mitt initiativ tillbakavisades omedelbart av statsministern. Men för min del ligger det kvar. Som statsminister skulle jag inbjuda den socialdemokratiske partiledaren till samtal i nationens intresse. Och som oppositionsledare skulle jag alltid vara redo till konstruktiva samtal för att minska den instabilitet och den skvalpighet som Sverige annars riskerar att drabbas av under de närmaste åren.

Detta har inte minst med jobben att göra. Om kronan skvalpar upp och ned, och räntan är osäker, kommer detta att bromsa investeringar och jobb. Vi får en instabilitet som också slår rakt in i statsbudget, bostadskostnader och företagsplaner. Det jobblyft som Sverige så väl behöver kommer att vara svårare att åstadkomma.

Statsministerns svar på detta när han och jag träffades i en TV-studio i fredags kväll var att han upprepade att han var mot skattesänkningar. Det var knappast någon nyhet. Och det var absolut inget svar på hur socialdemokraterna egentligen avser att hantera den allt viktigare eurofrågan.

Att sänka skatter är en del av den strukturella reform- och förnyelsepolitik som svensk ekonomi behöver. Och en mer osäker omvärld gör det snarare än mer angeläget att driva vidare kraven på den politiska omläggningen. Ett fundamentalistiskt försvar för världens högsta skatter
är ingenting annat än ett sätt att blockera den strukturella förnyelse som alla sakkunniga bedömare är alldeles eniga om att Sverige behöver.

I andra länder står dessa frågor i fokus. Jag nämnde i förra veckans brev hur de tyska socialdemokraterna går till val med ett program som innebär lägre inkomstskatter än vad t o m vi moderater här i Sverige har föreslagit för den kommande mandatperioden. Kristdemokraterna i CDU har ett ännu tydligare reformprogram på detta område, och det liberala partiet FDP kämpar för att inkomstskatterna skall vara lägre än så, eftersom man ser detta som nyckeln till förnyelsen av den tyska ekonomin inför 2000-talet.

Och i fjärran Australien utlyste premiärministern i går söndag nyval för att ta ställning till en stor skattereform som bl a sänker inkomstskatterna. Ett av skälen till denna är att stärka den australiensiska konkurrenskraften inför de utmaningar som den asiatiska krisens fortsättning kommer att innebära.

Svensk socialdemokrati är de verkliga extremisterna i världen när det gäller skatter på vanliga människor. Jag hör dem säga, att detta beror på att de har så ”höga ambitioner” i den s k välfärdspolitiken. Kanske det, men hur är det med resultaten? En total arbetslöshet som biter sig fast på utomordentligt höga nivåer, ett skolsystem som många anser är i kris och ett vårdsystem där köproblemen blivit värre?

Inte minst arbetslösheten är det stora och tragiska kvittot på högskattepolitikens misslyckande. Under veckan har jag träffat inte så få socialdemokrater som öppet uttryckt sin besvikelse över att socialdemokraterna inte har någon jobbpolitik och något jobbprogram i denna valrörelse. På ett torgmöte i Norrköping i onsdags dök t ex det socialdemokratiska kommunalrådet Göran Färm upp och höll i allt väsentligt med mig i min kritik på denna punkt.

Och även om Göran Persson förefaller nöjdare än nöjd med läget på arbetsmarknaden, har de två ekonomiska bedömningar som publicerats under denna vecka bägge sagt att regeringens mål om att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000 inte kommer att kunna nås.

I tisdags redovisade Statliga Konjunkturinstitutet sina bedömningar och beräkningar om svensk ekonomi under de närmaste åren, och konstaterade att dessa ”tyder inte på att statsmakternas mål om en halvering av den öppna arbetslösheten till 4 procent år 2000 kommer att nås.” Och i torsdags fyllde MeritaNordbanken på med en i övrigt optimistisk ekonomisk prognos, som dock klart sade, att ”målet om en öppen arbetslöshet på högst 4 procent
år 2000 uppnås således inte.”

Viss förvirring har utbrutit när socialdemokraterna försökt att hävda att, jovisst, det finns någon form av socialdemokratisk jobbpolitik. Anders Sundström har nu hänvisats till att åka runt i kommuner i Norrland och lova miljonstöd till kommunstyrelser som har stora underskott, och det är i stället arbetsmarknadsminister Margareta Winberg som intagit frontpositionen i denna batalj.

Hennes argumentation måste dock ha fått finansminister Åsbrink och andra att hicka till i skräck. Hon förklarar nämligen bl a i en stor intervju i Göteborgs-Posten att ”vi stimulerar köpkraften, det ger fler jobb.”

Och det hela förklaras mer i detalj med att ”om människor får mer att handla för går de mer på McDonald’s”. Därmed blir det enligt arbetsmarknadsministern mer jobb på just McDonald’s, vilket ju annars är en typ av jobb som inte minst Margareta Winberg brukar uttala ett milt förakt för.

Men med denna logik innebär ju stora skattesänkningar en jobbpolitik med verklig turbo! Varför snåla med bidragen och skattesänkningarna, om utdelningar av pengar omedelbart leder till att alla rusar till McDonald’s, och allt fler därefter får jobb på just denna hamburgerkedja? Och i sanning skall sägas att det ju var just Anders Sundström som innan han inledde sin kommunbidragsturné var inne på tankar att sänkt skatt är jobbpolitik det också.

Men den winbergska expansionismen är farlig och felaktig. Vår politik innebär inte ofinansierade skattesänkningar. Och i ärlighetens namn skall sägas, att socialdemokraternas politik inte förefaller att innebära ofinansierade bidragshöjningar. Allt sker inom ramen för en statsfinansiell kalkyl där underskotten minskar och betydande medel avsätts för avbetalning av statsskulden.

Winberg har således fel. Hennes teser är dessutom farliga i en tid då signaler om att den svenska regeringen skulle slå in på en expansionistisk politik lätt skulle kunna få konsekvenser för både valuta och ränta. När hon detta till trots tillåts att kolportera ut sitt expansionistiska budskap är det inte bara ett uttryck för politisk desperation i jobbfrågan, utan också politisk förvirring i frågor av avgörande betydelse för den ekonomiska politikens trovärdighet.

Jobben och skatten kommer säkert att fortsätta att stå i valrörelsedebattens centrum. Men det kommer att bli svårare för socialdemokraterna att bara försöka att tysta varje debatt om Sverige och euron. Jag tror att allt fler upplever det som inte bara en brist på ledarskap utan också en brist på ärlighet.

Och jag reser vidare. I lördags var det Sundsvall. I dag måndag blir det Södertälje. Och i morgon tisdag blir det både Luleå och Umeå. På onsdag är jag tillbaka i Stockholm för att bl a presentera vår inriktning inför slutveckorna i valrörelsen. Dessutom kräver också TV då och då sin tid.

I dag är det den sista augusti 1998. Det är ett datum med en speciell betydelse för mig. Som statsminister kom jag att ägna mycken möda åt att försöka att hjälpa till att få avtal om tillbakadragandet av ryska trupper från de baltiska länderna. En dag kommer säkert historien att kunna skrivas om detta dramatiska skeende i vår omedelbara närhet.

Den sista av de avgörande frågor som vi hade att brottas med var frågan om den stora sovjetiska strategiska radarförvarningsanläggningen vid Skrunda i Lettland. Och kompromissen, som inte minst framkom i ett samspel inte minst mellan Vita Huset i Washington, Rosenbad i Stockholm och Kreml i Moskva, var att en mycket stor modern anläggning som var under byggnad omedelbart skulle överges den jättelika konstruktionen sprängdes sedan medan en
äldre anläggning från 1960-talet skulle få fortsätta att drivas intill utgången av augusti 1998.

Kompromissen var inte alldeles lätt att smälta i Riga jag var själv där och träffade skeptiska parlamentariker men accepterades till slut, och inte minst därför är det med den största tillfredsställelse som jag konstaterar att allt tyder på att i dag är den sista dagen som denna den sista resten av det sovjetiska väldet i Estland, Lettland och Litauen kommer att vara i drift.

Stockholm den 31 augusti 1998



Carl Bildt

PS. I TCO-tidningen ser jag att Inger Ohlsson slår tillbaka mot socialdemokrater som anklagar henne för att föra fram åsikter som kan användas på moderata torgmöten. Men hon står fast vid TCO:s ståndpunkt:
”Sänkta skatter kan ge nya jobb som behövs för att på lång sikt finansiera den offentliga sektorn. Höjda, eller fortsatt höga, skatter kan aldrig rädda den offentligt finansierade välfärden. Det enda sättet att värna omsorg och utbildning är att skapa tillväxt och sysselsättning i Sverige.” Så är det.









Sunday 
20/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]