Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v37/1998
7/9/1998

Syster/Broder,

Nu är det mindre än två veckor kvar till Det Stora Avgörandet. Men det går inte att komma ifrån intrycket av att det är en ganska syrefattig valrörelse hitintills.

Det är, tycker jag, påtagligt svårt - inte minst i media att tränga igenom med en diskussion om de verkliga frågor som politiken i Sverige faktiskt står inför under de kommande åren.

Socialdemokratins tillstånd är nog det enstaka viktigaste skälet till detta. Lyssnar man på vad Göran Persson har att säga när han då och då talar på ett torg någonstans i Sverige, så handlar det mest om allt grövre formulerade varningar för vad den s k högern skulle komma att innebära för Sverige. Det är allt mer av klassisk skrämseltaktik klädd i klassisk klasskampsretorik.

Men inte ens detta verkar slå an någon starkare sträng. Orden verkar försvinna ut i den tomma rymden.

Och det är slående att det sägs så lite om vad socialdemokraterna själva vill göra. Nej till moderata skattesänkningar men ingen egen skattepolitik. Nej till jobballiansens sju punkter men ingenting eget om nya jobb. Nej till euron men ingen egen politik för hur vi skall klara stabiliteten under de närmaste åren.

Och till det skall läggas den kompakta oviljan att åtminstone antyda en
öppenhet inför de stora frågor som på ett eller annat sätt står på dagordningen under de kommande åren. Högskattestatens tilltagande svårigheter i den allt mer internationaliserade ekonomin. Det europeiska samarbetets stora avvägning mellan den stora utvidgningen och den nödvändiga fördjupningen. Tendensen till trendmässigt sämre konkurrenskraft för ett Sverige som inte riktigt förmår att klara omvandlingen till det nya.

Jag medger gärna att ämnen som dessa inte alltid är lätta att hantera i en valrörelse. Men jag tycker ändå att en antydan till intellektuell öppenhet eller i alla fall nyfikenhet inför dem skulle kunna ses som passande.

Men icke. Socialdemokraterna varnar för den s k högern, och har ingenting eget att komma med. Och därmed sänks valrörelsen ner i en torftighet som nog många tycker sig känna av.

I fredags presenterade Per Unckel och jag i Uppsala ett forskningspolitiskt program för framtiden. I mitt brev till väljarna skrev jag, att den nedrustning av avancerad forskning som skett under denna regering, i Sverige men också runt om i världen, uppfattas som en signal om att vi är ett land som förlorat lite av tron på framtidens möjligheter. Det Sverige jag vill bygga skall vara ett kunskaps-Sverige där blixtar av briljans skall synas över hela världen.

Något större intresse mötte nu inte detta, men det hindrar inte att det är av största vikt för framtiden. Jag sade, att jag som statsminister vill inbjuda företrädare för forskning, utbildning och näringsliv till en bred och öppen diskussion om hur vi gemensamt kan bygga en tydligare spjutspetsposition på främst två områden informationstekniken och biotekniken. Jag är övertygad om att det i det lite längre perspektivet är våra möjligheter att flytta fram positionerna på dessa områden som kommer att avgöra mycket av våra möjligheter att flytta fram positioner som samhälle i allmänhet.

Från socialdemokratisk sida har det under det senaste året talats mycket om det s k kunskapslyftet. Tillkommet främst för att hyfsa den besvärande statistiken på arbetsmarknaden har det funnits anledning att sätta
åtskilliga frågetecken för detta, men det har i alla fall varit positivt när det talats i termer som antytt en uppskattning för vad bildning och kunskaper betyder.

Men fernissan förefaller tunn när det gäller synen på kunskaper.

I skolan i allmänhet är det ytterst sällan man hör någon socialdemokratisk företrädare tala om just detta. De undersökningar som gjorts visar ju dessutom att moderatstyrda kommuner satsar mer på undervisningen i skolan och i allmänhet når bättre resultat än socialdemokratiskt styrda diton.

Och i veckan har vi sett kollapsen för det som statsminister Persson i början av året kallade den andra stora utbildningsrevolutionen, nämligen möjligheten till kompetensutveckling inom arbetslivet. En arbetsgrupp gemensam med näringsliv, fackliga organisationer och regeringskansli har på regeringens uppdrag presenterat en rapport med ett förslag, men i fredags meddelade så arbetsmarknadsminister Winberg att detta nu skrinlagts av regeringen och inte kommer med i budgetpropositionen.

Hennes motiv var milt sagt anmärkningsvärda. Hon sade rakt upp och ned på presskonferensen, att i en valrörelse var det viktigare att lägga pengar på dagisavgifter och barnbidrag eftersom det angick väljarna mer direkt, och att detta förslag därför nu lades i malpåse.

Så var det med den saken. Kunskapslyftet var en nödvändighet för att hyfsa statistiken, och kläddes därefter i mer principiella termer. Men när det så blev dags för det som ju är långt större och viktigare i form av den kontinuerliga kunskapsutvecklingen i arbetslivet fick det snabbt vika för valpolitiskt viktigare löften.

Kunskapslyftet var tydligen inte så viktigt det är med bidragslyftet som valet skall vinnas.

Det är illa. Utan att vilja binda mig för den lite korporativistiska modell som arbetsgruppen presenterat är det tveklöst så att detta är viktigt för framtiden. I den offensiv för nya jobb som måste prägla en ny regering måste detta på ett eller annat sätt finnas med.

Den som är intresserad av en politik också för tiden efter valet, och inte bara för de plötsliga löften som passar mitt i valrörelsen, måste ta denna fråga på långt större allvar än vad Margareta Winberg å regeringens vägnar gjort.

Men nu är inte jobben någonting som bekymrar regeringen nämnvärt. Efter att ha sett Göran Persson utfrågad av ”Loket” i TV4 förstärks intrycket av en betydande likgiltighet inför denna fråga. Han ser helt enkelt inte jobben som ett stort problem - och därmed inte en politik för att skapa radikalt bättre förutsättningar för jobb och tillväxt som särskilt viktigt.

Göran Persson är mer bekymrad för att det kan bli överhettning genom för stor efterfrågan på jobb.

Jag undrar om han varit i Rosengård, Rinkeby eller Angered? I den mån det
är risk för överhettning där, så är det sannerligen inte för att jobben är för många. Hettar det till här, så är det för att jobben aldrig kommer, bidragen aldrig räcker och eländet bara växer.

När jag talade om detta i TV1:s partiledarutfrågning i torsdags var det tydligen många som spärrade upp ögonen och tyckte att de hörde någonting alldeles nytt. Men de har i så fall dåligt följt med vad jag sagt och gjort under det senaste året.

Jag är och förblir genuint oroad över att det håller på att byggas upp en situation av social desperation i utsatta delar av Sverige och jag är genuint förvånad över att andra inte vill se det, inte bryr sig om det och ingenting annat har att göra än att skapa evigt nya bidrag.

Och problemens cirklar kan målas vidare än så. I lördags var jag i Malmö och tvingades konstatera att staden förefaller att fortsätta att halka efter. Medan den sysselsättningsuppgång vi ser i dag i Sverige till stor del handlar om de stora städerna, går Malmö tydligt mot denna trend och visar färre jobb i dag än för fyra år sedan och fortsatt allt större socialbidragskostnader under den första delen av detta år.

Om detta hade Göran Persson ingenting alls att säga när han i veckan stod stolt på Möllevångstorget i Malmö och talade om allt socialdemokratin gjort för staden under de senaste åren. Jo, förvisso mera statsbidrag. Men vart tog de riktiga jobben vägen? Är det inte arbete som är välfärdens grund?

Tron att allting nog löser sig i alla fall har föga stöd i de ekonomiska prognoser som kommer. I förra veckans brev redogjorde jag för hur vare sig Konjunkturinstitutet eller MeritaNordbanken såg några förutsättningar för att socialdemokraternas mål om halvering av den öppna arbetslösheten till
år 2000 skulle kunna nås. Och i veckan som gick kom en större ekonomisk bedömning från Handelsbanken som hade än dystrare siffror på denna punkt.

”Under de närmaste åren ser vi egentligen ingen ljusning när det gäller arbetslösheten”, skrev man, och gjorde prognosen att den öppna arbetslösheten år 2000 skulle ligga på samma nivå som i år. Ingen
överhettning där inte.

Och därmed är det tre underkänt av tre möjliga när det gäller de ekonomiska prognosinstitutens bedömningar av regeringens politik för nya jobb. I veckan som kommer ser jag att Industriförbundet kommer att presentera sin bedömning av ekonomins utveckling, och jag får återkomma till om det nu blir fyra noll mot regeringen. Industrikonjunkturen är dock inte det som drar Sverige just nu.

Opinionsinstituten fortsätter att vräka ständigt nya sifferserier över oss. Att få någon ordning på dem är inte alltid lätt. Trots variationer av olika slag ger de dock en bekymmersam bild för socialdemokraterna. Min socialdemokratiska favorittidning Östran i Kalmar var i lördags påtagligt bekymrad över vart detta egentligen komma att leda hän, och det efter att tidningen något dygn innan tagit heder och ära av sitt parti för dess nya taktiska reträtt när det gällde fastighetsskatten.

Nu konstaterade Östran, att ”så svaga regeringar som en Persson-ministär med 38 procents eget stöd har Sverige inte haft sedan 20-talet med ständiga regeringskriser"”, och spekulerade i hur en regering i detta läge ”har alla möjligheter att malas sönder till identitetslöshet.”

Mycket av detta kan jag hålla med om. Men enligt min uppfattning har processen för socialdemokratins del redan inletts. Genom att inte kunna ge besked om man avser att bilda allians åt vänster med vänsterpartiet eller
åt höger med ett eller flera borgerliga partier har socialdemokraterna försatt sig i en situation där de riskerar att förlora åt bägge hållen.

Jag är fullt och fast övertygad om att en ansvarskännande regering måste ha en tydlig majoritetsförankring i riksdagen. Det går inte att spela roulett med parlamentet i fråga efter fråga när Sverige skall ta steget in i 2000-talet. Och det var i grunden denna insikt som förde socialdemokraterna till det organiserade samarbetet med centerpartiet under den mandatperiod som nu går till ända. Utan detta hade man antingen blivit drivande för vinden, eller fått ha ett motsvarande organiserat samarbete med vänsterpartiet.

Med jobballiansen som kärnan och med öppningen till centern har vi en möjlighet att ge Sverige en sådan majoritetsförankrad regering under den kommande mandatperioden. Det behövs mycket små förändringar i opinionen för att detta skall bli valresultatet.

Men socialdemokraterna fortsätter att mörka om vad de vill. Stärkt av opinionsundersökningar har Gudrun Schyman krävt ett samarbetsavtal med socialdemokraterna för att ge dem stöd. Det är svårt att se annat än att det ligger både parlamentarisk och politisk logik i det kravet. Och i ett läge där Persson inte vill eller inte kan åstadkomma en sådan allians eller ett sådant samarbetsavtal högerut till några av de borgerliga partierna blir han nog logiskt tvingad till beroendet av vänsterpartiet.

På sina håll finns det en tro att han i ett sådant läge i alla fall skulle gå högerut, och att ett eller flera partier skulle nappa på det. Jag såg någon av alla dessa bedömare på bankerna säga detta med stor trosvisshet. Vederbörande var också ganska säker på att skatterna skulle sänkas, en omsvängning mot euron ske och arbetsrätten liberaliseras också av en socialdemokratisk regering.

Sancta simplicitas! En av vänsterpartiet skadeskjuten och av sin egen retorik bakbunden socialdemokrati skulle för lång tid framöver sakna den politiska möjligheten till detta. Då skulle vi få se ytterligare en fördubbling av opinionsstödet för vänsterpartiet och en ytterligare stark erodering av socialdemokratin. Och vi skall inte glömma att det är allmänt val till Europaparlamentet redan i juni 1999.

Det finns all anledning till oro. Ett val som ger oss en riksdagsmajoritet som avvisar euron under överskådlig tid, som snarast motarbetar tillväxt- och företagarpolitik, som vill satsa tiotals miljarder kronor på att förtidsavveckla kärnkraften och som ser som det viktigaste vad gäller skola och vård att bara förstärka statsanslagen till dagens kommuner blir ett val som kommer att bromsa Sverige.

Och som dessutom kommer att isolera oss. Jag ser att socialdemokraterna nu får hjälp av det norska arbeiderpartiets ordförande Thorbjörn Jagland i valrörelsen. Men det intressanta är ju snarare vilka som inte kommer. Från statsrådsberedningen har vid olika tillfällen antytts att Clinton skulle komma före valet och att man hoppades att Tony Blair skulle komma och ge draghjälp. Men i slutändan förefaller inte en enda av de övriga socialdemokratiska ledarna i Europa anse att det är intressant att komma till Sverige och ge draghjälp åt socialdemokraterna här.

Förklaringen är enkel. De politiska skillnaderna är så stora att det skulle riskera att bli besvärande.

I helgen sammanträdde EU:s utrikesministrar för ett informellt möte i närheten av Salzburg I Österrike. Rapporterna därifrån ger ett ganska så sorgligt intryck. Tydligt på efterkant när det gäller Kosovo lyckades man nu demonstrera allmän förvirring när det gällde Ryssland.

Vår egen utrikesminister passade på att kritisera valutafonden IMF för dess hjälpprogram för Ryssland, och antydde att man inte skulle ställa så tydliga krav på landet. Men jag vet ingenting annat än att också den svenska regeringen i IMF:s exekutivkommitté röstat för dessa program, och jag har svårt att se att det skulle vara rimlig svensk politik att ge bort pengar utan att ställa krav. Utan tydliga krav på reformer riskerar Ryssland att bli ett ovanligt stort och ovanligt svart hål för ovanligt stora summor av också våra skattepengar. Lena Hjelm-Wallén är ofta bra, men här tror jag att hon var ute på alldeles för djupa vatten.

Dragkampen om reformpolitiken fortsätter i Moskva. Det som nu avtecknar sig som ”plan” är att först med sedelpressen lösa ut hela banksystemet för att därefter inrätta en s k sedelfond och därmed sätta hela stabiliseringspolitiken på stenhård autopilot. Det förefaller vara en plan av denna art som förste vice premiärministern Boris Fjodorov nu tagit fram.

Det finns anledning att sätta frågetecken för detta. En sedelfond skulle kräva i storleksordning 100 miljarder kronor i kapital från EU och USA för att över huvud taget ha någon möjlighet, och det är tveksamt om det skulle fungera. Att den nu i alla fall övervägs också av IMF hänger nog mer ihop med att man möjligen ser detta som den enda politiska möjligheten att klara av också den nödvändiga budgetsaneringen i Ryssland.

Det säger sig självt att vi måste ställa krav om våra skattepengar skall vara med och hjälpa till i Ryssland. När de s k G7-länderna samlas i London i helgen är jag övertygad om att deras budskap kommer att ligga mer på den linje jag förespråkar än längs de suddigheter som utrikesministern gav uttryck för.

Till helgen går viktiga delar av Europa till val. I Bayern i Tyskland är det viktigt delstatsval, och i Bosnien är det åter val efter de första val som jag var med att organisera i september 1996. Några avgörande förändringar finns det knappast anledning att vänta sig, men ett och annat av intresse. I den muslimska delen av Bosnien förefaller SDA-partiet snarare att stärka sin ställning, i den kroatiska delen kommer sannolikt den mer tydligt nationalistiska delen att segra och i den serbiska delen fortsätter maktkampen mellan de mer moderata och de mer nationalistiska elementen. Jag återkommer med en valkommentar i sinom tid.

Under tiden fortsätter min valrörelse. Just dessa rader knackas ner på ett flygplan mellan Jönköping och Köpenhamn. Efter överfullt möte på handelshögskolan i Jönköping skall jag åka längs arbetet med den fasta förbindelsen över Öresund. Och i den takten fortsätter sedan denna vecka.

Det är god stämning och bra fart i den moderata valrörelsen när man reser runt i landet. Överfyllda möten. Tro på framtiden. Engagemang för förnyelse. Just nu skiner t o m solen. Bättre kan det knappast bli.

I luften över Skåne måndagen den 7 september 1998


Carl Bildt

PS. På planet ner till Jönköping hade jag sällskap med Margareta Winberg. Hon såg lite butter ut efter sin TV-debatt med Chris Heister i går kväll. Jag såg att hon i en intervju i Länstidningen i torsdags sade att hon ”väldigt gärna” ville vara kvar som arbetsmarknadsminister, eftersom ”det finns så mycket som är ogjort.” Det senare håller jag med om. Däremot inte att det logiskt leder till det förra. Snarare tvärt om.









Sunday 
20/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]