|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v38/1998
14/9/1998
Syster/Broder,
Om en vecka har Sverige valt sin politiska färdriktning på tröskeln till 2000-talet. Tillbakablickande traditionalism eller framåtblickande förnyelse? Åtminstone jag tycker att det är riktigt att ibland formulera valet i just dessa termer.
Över oss sköljer nu den ena opinionsundersökningen efter den andra, och politiska journalister föredrar ofta att ta just dessa som utgångspunkt för det mesta i sina olika spekulationer.
Men valet är väljarnas. Och all vår erfarenhet säger att valresultat ofta brukar bli annorlunda än vad opinionsundersökningarna säger.
Det visades på nytt så sent som i går i det viktiga delstatsvalet i Bayern i Tyskland. Valet i Bayern är av speciell betydelse som fingervisning om de verkliga vindarna inför det viktiga avgörandet i förbundsdagsvalet i Tyskland i dess helhet, en vecka efter vårt svenska val.
Mot alla förhandstips och mot alla opinionsundersökningar slutade delstatsvalet med att socialdemokraterna SPD fick registrera en tillbakagång. Visserligen bara lite mer än en procentenhet, men för ett parti som intalat sig själv och som i media dessutom fått läsa att partiet skulle gå framåt väldigt var det ingen alldeles trevlig afton. För våra partivänner inom CSU och CDU var det en desto större framgång.
Av detta har också vi anledning att lära. Nu matas vi med undersökningarnas dagligen dallrande decimaler. Det säger inte så mycket -men ändå något.
Under den senaste veckan visar Sifo:s dagliga mätningar att vi i
”jobballiansen” och på den icke-socialistiska kanten successivt stärkts, och den samlade vänstern gått tillbaka. Och det är den vinden - ty den finns där! - som vi nu skall ge ytterligare styrka.
Men i detta finns självfallet ingen automatik. I ett osäkert läge gäller osäkerheten åt bägge håll - åt alla håll, får man säga i ett läge med så många partier. Jag skriver detta mer för att visa hur öppet läget faktiskt
är än för att säga någonting alls om hur det kommer att gå. Det avgörs också av alla våra insatser.
Det jag med säkerhet vet är att det under veckan kommer att läggas ut en veritabel bombmatta av socialdemokratiska osanningar om moderat politik
över landet. Jag vet att den socialdemokratiska partiledningen i lätt desperat tonfall uppmanat LO:s organisationer att satsa än mer pengar, och ser man på vad som nu sägs verkar det som om de sista hämningarna vad gäller kraven på sanning och sans nu börjar att falla.
I fredags var jag på det blivande universitetet i Karlstad, och plockade där upp en exklusivt tryckt socialdemokratisk broschyr riktad till kvinnor. Där drog man sig inte för att säga att moderater inte vill att kvinnor ska ha möjlighet till högre utbildning. Man skriver, att i moderaternas värld skall de möjligheter högskolan ger ”bara vara männen förunnat.”
Man häpnar inför den fräckhet som ligger i ett djupt lögnaktigt påstående som detta. Jag skulle - uppriktigt - skämmas om ett parti som jag var företrädare för sänkte sig ner i osanningar som dessa.
Av detta kommer vi med all sannolikhet att få se mera. Jag tycker inte att socialdemokraterna hitintills har lyckats producera så mycket av egen politik i denna valrörelse, och därför är det också stilriktigt att de
ägnar det mesta av sin kraft åt att åka runt och attackera oss moderater.
Här i Stockholm hörde jag i går kväll att Göran Persson föraktfullt talade om oss i jobballiansen som ”högerledaren och hans vasaller”. Säkert kan sådant språkbruk hetsa upp de egna valarbetarna till nya stordåd i form av fler grovheter. Men jag tror uppriktigt sagt inte att det bidrager vare sig till den demokratiska dialogen eller till respekten för politiken som sådan.
Samarbetsfrågan efter valet - d v s regeringsalternativen - är dock alldeles självklart en mycket viktig fråga. Vi har jobballiansen med den möjlighet som centern har att ansluta sig till denna. Vi har ett klart redovisat alternativ för en borgerlig majoritet som att döma av opinionsundersökningarna, ligger väl inom räckhåll.
Skillnader finns förvisso mellan våra partier. Men i huvudfrågor om färdriktningen finns en gemensam uppfattning.
Hur det förhåller sig på den andra kanten är lite svårare att få besked om. Under den mandatperiod som nu går till ända har Persson klarat sig med det organiserade samarbetet med centern. Det har gett hans minoritetsregering den majoritetsbas som är nödvändig för att kunna föra en konsekvent politik med viss kraft.
Med den sagan är nu över. Och även om man skulle försöka att återuppliva den, är det svårt att se att det skulle räcka. Tillsammans kommer dessa två partier med stor sannolikhet att vara för svaga.
Då måste Göran Persson söka organiserat samarbete åt annat håll. Och jag har svårt att tolka de senaste dygnens dialog via media mellan Erik Åsbrink och Gudrun Schyman som annat än ett publikt förspel till ett sådant.
Åsbrink ställer krav på Schyman, och Schyman svarar med att detta är frågor som får diskuteras efter valet.
Skulle vi inte få en borgerlig majoritet på söndag går vi med allra största sannolikhet mot ett försök till ett organiserat samarbete mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet. För något annat kommer det
åtminstone under ett bra tag framöver inte att finnas några politiska förutsättningar. Dels därför att det inte finns någon samarbetspartner till höger. Centern räcker inte, Leijonborg och Svensson ägnar sig Persson åt att trakassera personligen, med oss vill han inte ha att göra. Dels därför att valrörelsens vänsterretorik inte skulle ge Persson politiskt utrymme för någonting annat.
Detta vore utan tvekan illa för Sverige. Jag är övertygad om att vi skulle få se företag och jobb flytta från Sverige när det gjordes klart att den enda möjliga rörelseriktningen för skatterna var uppåt och att dörren till euron kommer att vara ordentligt stängd under ett bra tag framöver.
En och annan skulle säkert glädja sig. Jag såg en utländsk valutahandlare med erkänt goda kontakter inom socialdemokratin som i en debattartikel i DN i går skrev att han absolut tyckte att en socialdemokratisk regering var bäst. Från sina olika utgångspunkter hade han tveklöst rätt. Med min europolitik skulle han inte kunna ägna sig åt att spekulera på den svenska kronans ständiga instabilitet. Valutahandlare har all anledning att rösta vänster om de bara ser till sina personliga möjligheter att tjäna pengar.
Men för många andra vore det utomordentligt illa om det skulle gå på detta sätt. Och det är därför som de närmaste dagarnas insatser är så viktiga. Jag tycker att den valvind som blåser leder till en successiv försvagning av vänstern och en successiv förstärkning av vår sida. Nu gäller det att se till att den vinden blåser vidare hela vägen så att vi klarar av att få balansen över på vår sida.
Runt våra gränser fortsätter världen att se allt osäkrare ut. Ryssland har fått en regeringschef, vilket alltid är något, men det går inte att frigöra sig från intrycket av att det nu är de rödbruna reformfienderna som anslår tonen i Moskva. De utnämningar som gjorts på det avgörande ekonomiska området är vare sig mer eller mindre än alarmerande. När G7-ländernas representanter i dag möts i London för överläggningar om den ryska krisen finns det all anledning att ta Rysslands djupa bekymmer på allvar.
I Bosnien har nu det andra valet efter fredsavtalet avslutats under helgen. Allt förefaller att ha gått lugnt till, och nu räknas rösterna i en process som på grund av det mycket stora antalet poströster från inom och utom landet kommer att ta betydande tid. Valet är förvisso viktigt, även om jag tror att det är fel att tro att det kommer att leda till stora förändringar. Det viktiga är nu vad omvärlden är beredd att göra efter det att valet hållits. Nu är den absolut ideala tidpunkten för NATO-styrkorna att snabbt arrestera bl a Radovan Karadzic. Missar man också detta tillfälle kan saker och ting komma att bli mer svårhanterliga längre fram.
Hur det blir med det och mycket annat påverkas också av krisen i och kring Vita Huset i Washington. Med det som händer där, i Moskva, i Tokyo och i Latinamerika har vi dessvärre en värld till stor del utan stark ledning, och det i en tid som såväl finansiellt som politiskt kräver detta.
Våra möjligheter att påverka allt detta är begränsade. Men ju starkare vi står i det europeiska samarbetet, desto större stabilitet kan vi få, och desto större är våra möjligheter också till inflytande. När ansedda Frankfurter Allgemeine Zeitung publicerar en ledare på förstasidan som beskriver Sverige som landet som genom egen politik blivit en ”dvärg i Europa” är det ett förödande omdöme om socialdemokratisk politik, men också och inte minst någonting som borde bekymra oss alla.
Sverige kan bättre. Låt oss då se till att vi skaffar oss möjligheterna att göra bättre.
Stockholm den 14 september 1998
Carl Bildt
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
