Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v40/1998
28/9/1998

Syster/Broder,

Maktskifte i Tyskland; men Sverige först.

Bilden av vår svenska valrörelse och dess resultat börjar att klarna när vi nu har möjlighet att se på siffrorna mer i detalj.

Det finns skäl att tala om ett politiskt allt mer delat Sverige.

Moderater dominerar tydligare än någonsin tidigare bland yngre människor och i det som brukade kallas ”tillväxtens boningar”. Det visas i blixtbelysninga av att moderaterna har ersatt socialdemokraterna som det största partiet i Stockholm, och att moderater enligt den stora vallokalundersökningen är det största partiet bland alla väljare upp till 30 års ålder.

Att resultatet för oss moderater ändå inte blev bättre berodde på att dessa betydande vinster kom att balanseras av andra förluster, främst bland äldre och i delar av landet där inte minst kristdemokraterna nu har etablerat en påtagligt stark ställning.

Detta innebär självfallet vissa utmaningar för framtiden, men på det stora hela taget visar denna valrörelse och detta valresultat att framtidsbasen för den moderata politiken är tydligt starkare än motsvarande bas för något annat parti. För socialdemokraterna är bilden blott bekymmersam. Den av mig ofta citerade socialdemokratiska tidningen Östran i Kalmar skrev i veckan som gick, att ”den här valrörelsen måste gå till historien som den mest schabbliga som sossarna genomfört på den här sidan andra världskriget.”

Jo, så är det säkert. Men problemen ligger djupare än bara en osedvanligt
”schabblig” valrörelse.

Titta bara på 1990-talet i dess helhet med de tre valen 1991, 1994 och 1998.

För oss moderater har varje val under 1990-talet inneburit att vi gått framåt. Förvisso inte spektakulärt, men steg för steg, och med en uthållighet som vår tidigare historia saknar motstycke till.

Men för socialdemokraterna har två av de tre valen på 1990-talet inneburit historiska bottennapp - valet 1991 var deras sämsta sedan det s k kosackvalet 1928 - och valet 1998 var deras sämsta sedan den allmänna rösträttens införande i Sverige.

Det som sker i Sverige - alldeles för långsamt! - är dock en successiv förskjutning av politikens långsiktiga tyngdpunkt i riktning mot den förnyelse som vi talar om. Och en successiv ommöblering av den politiska scenen i dess helhet.

I dessa dagar nöter Schyman och Schlaug trapporna i Perssons Rosenbad i syfte att försöka få fram någon typ av långsiktig samarbetspakt mellan de tre partierna.

Vad som kommer att komma ut ur detta återstår att se. Jag har uttryckt stark oro för att man börjar att förhandla om vänsterändringar i de uppgörelser vi har om pensionsreformen och om riksbankens ställning. Varje försök att fingra på dessa två viktiga överenskommelser vore utomordentligt farligt.

Det indirekta inflytande som vänsterpartiet kommer att få över socialdemokratins regeringspolitik kommer so oder so att bli påtagligt större än deras direkta inflytande. Inför varje politiskt steg som regeringen skall ta kommer den att tvingas att tänka på relationerna inom vänsteralliansen, och kommer i och med detta att vrida politiken mer åt vänster redan innan man inlett samtal med de övriga partierna.

Dessa rader skriver jag sittande i Italien. Här styr en center-vänster regering under Romano Prodi som är beroende av de mer hårdföra kommunisterna för att få igenom sin politik i parlamentet.

Konsekvenserna är tydliga. Trots att tillväxtsprognoserna nu skruvas ner påtagligt i Italien, och det därmed förefaller osannolikt att man kommer att lyckas att pressa ner arbetslösheten, presenteras det budgetförslag som lagts fram i dagarna som en budget för ökade offentliga utgifter.

Kommunisterna är inte nöjda med detta, utan kräver nu mera, och hotar t o m att fälla regeringen. Av detta blir med stor sannolikhet ingenting, men det
är ändå tydligt hur vänsterberoendet i parlamentet driver regeringen vänsterut på ett sätt som bromsar nödvändiga reformer och gör att ekonomin utvecklas sämre än vad som annars hade behövt att bli fallet.

Så kommer det att bli i Sverige intill dess att det hela helt enkelt inte kommer att fungera. Och jag är alldeles övertygad om att den tidpunkten ligger väl hitom valet den 16 september 2002. Det kommer helt enkelt inte att vara möjligt att bromsa den nödvändiga förnyelsen av Sverige i evighet, och det kommer knappast att vara möjligt att under en så lång tid regera Sverige med en så bräcklig och en så obstruktionsorienterad majoritetssituation.

Vi har - med den goda framtidsbas som valresultatet innebar - all anledning att hålla krutet torrt.

Omvärlden tränger sig allt tydligare på. Under de senaste tolv månaderna har IMF mer än halverat sin prognos för den globala tillväxten 1998 från 4,25 till nu ca 2 procent. Europa berörs mindre än andra delar av världen, men trots detta allt tydligare.

I fredags och lördags samlades EU:s finansministrar till informella och formella möten i Österrike för att diskutera såväl planerna för eurointroduktionen som situationen i Ryssland och den internationella ekonomin i stort.

Notabelt är, att såväl Danmark som Grekland nu har förklarat att de kommer att gå in i växelkurssamarbetet ERM2. För Greklands del är detta en del av den strategi som syftar till euroanslutning 2001, och det är svårt att tyda den danska politiken på annat sätt än att man eftersträvar att så tydligt och tidigt som möjligt få del av den stabilitet som euron ger.

Hur det kommer att gå har betydelse också för Sveriges del. Ett medlemskap för Grekland fr o m 2001 skulle bli ett resultat av den granskning av ekonomiska data för 1999 som kommer att ske under senvåren 2000 enligt de procedurer som har fastställts.

Det skall inte alls uteslutas att det kommer att bli en försening för Greklands del, och då kommer vi att hamna i den lika pikanta som förödmjukande situationen att det blir under det svenska EU-ordförandeskapet första halvåret 2001 som beslut kommer att fattas om att också Grekland kommer att bli en del av euron. Då kommer det svenska utanförskapet att bli ännu mycket tydligare.

Den 13 juni nästa år är det åter dags för allmänna val i Sverige, nu till Europaparlamentet. I den valrörelsen måste frågan om vårt utanförskap och alla dess konsekvenser bli den stora och dominerande frågan. Inte minst för oss är det viktigt att då kunna visa på den positiva vision av det europeiska samarbetets betydelse som vi har, med euron som en påtagligt viktig del.

Under den kommande veckan samlas världens finansiella ledare i Washington till årsmöten med såväl IMF som Världsbanken. Då kommer läget i världsekonomin att stå i centrum. Vi kommer att få höra mycket om den asiatiska krisens effekter, om det allvarliga läget i Ryssland och om det stora steg som euron innebär.

Ryssland oroar allt mer. Nu har också Alexander Sjochin avgått från posten som vice premiärminister med ansvar för ekonomin, det finns ingen antydan till vettig plan för vad som skall göras och förutsättningarna för ytterligare internationella insatser från IMF:s eller viktigare regeringars sida förefaller i detta läge att vara utomordentligt dåliga.

I butikerna i enklaven Kaliningrad finns det i dag bara mineralvatten, vodka och bröd att köpa. Apoteken börjar att stänga därför att det inte längre finns mediciner.

Detta kommer att påverka. Jag ser att den litauiske premiärministern Vagnorius talar om sitt land som en ö av stabilitet i en ocean av kaos. Inte heller vi kommer att kunna undvika att påverkas av en tilltagande kris i Ryssland när de rödbruna reformfienderna nu allt tydligare blockerar det som måste göras.

Och det är med alla dessa bilder på näthinnan som också valresultatet i Tyskland måste bedömas.

Att det blir ett maktskifte är knappast oväntat. Efter 16 år med Helmut Kohl vid rodret finns det en allmän känsla av att en era håller på att gå till ända. Tyskland har röstat för en personell förnyelse - samtidigt som man med all sannolikhet vill ha politisk kontinuitet.

Helmut Kohl lämnar med detta den centrala politiken. Han avgår efter 16 år som förbundskansler och efter 25 år som partiordförande för CDU. Och han gör det med en extraordinär politisk insats bakom sig.

Jag hade förmånen att redan tidigt lära känna honom, och har haft möjlighet att regelbundet filosofera om den europeiska utvecklingen med honom under dessa omvälvande decennier. Och den länken har också varit av stor betydelse för Sverige inte minst under våra förhandlingar om medlemsskapet i EU.

Mer än någon annan ledande politiker jag känner vägleds han av en historisk vision. Som liten grabb såg han krigets och de omedelbara efterkrigsårens elände. Och den stora och dominerande politiska uppgiften för honom har varit att skapa ett Europa där detta inte kunde upprepas.

Att göra det med den starka medvetenhet om Tysklands historiska börda som han besitter har inte alltid varit en enkel eller kontroversiell uppgift, men en uppgift som så gott som varje dygn under dessa decennier sysselsatt honom.

Jag minns en gång för länge sedan när jag följde honom på valrörelse någonstans i Tyskland. Plötsligt sade han att han ville visa mig varför det europeiska samarbetet var så viktigt för det Tyskland som han ville vara med och bygga. Han vände sig till publiken på det möte där han skulle tala, sade att han hade en vän från Sverige med, och att han ville att alla som förlorat någon nära i familjen genom krigen under 1900-talet skulle räcka upp handen.

Praktiskt taget alla i den stora salen räckte upp handen. Helmut Kohl vände sig till den unga politikern från Sverige. Nu, sade han till mig, förstår du varför detta är så viktigt för mig.

Och detta vägledde honom också när det gällde enandet av Tyskland. De allra flesta hade skrivit av detta som en möjlighet. SPD var beredd att göra det också formellt. Men Kohl höll hoppet uppe och hade beredskapen för det
ögonblick som öppnades. Med goda kontakter med USA och Frankrike och med en förtroendefull relation till Moskva gjorde han det möjligt för Tyskland att
återförenas fredligt och inom ramen för såväl EU som NATO. Det var en bedrift av historiska dimensioner.

Det sägs då och då att han inte tillräckligt tydligt tagit sig an den nödvändiga ekonomiska reformagendan för Tyskland. Något kan det ligga i detta. Men medan denna kunnat och kan hanteras av andra, är det svårt att se att någon annan under detta långa skede skulle ha kunnat ge den kombination av stabilitet och hisnande omvandling av alldeles grundläggande säkerhets- och samarbetspolitiska förhållanden i Europas och i den forna supermaktskonfrontationens hjärta som han har gett.

Nu lämnar han om några veckor över till Gerhard Schröder som ny kansler. Så mycket är säkert. Och med stor sannolikhet blir det en koalition mellan SPD och de Gröna som kommer att styra Tyskland. Under valnatten har jag dock i de olika TV-kanalerna sett icke så få socialdemokrater som är oroade för att basen för en sådan koalition i förbundsdagen är för smal samtidigt som de politiska motsättningarna mellan partierna är för stora.

Men någon ”stor koalition” med CDU kommer det knappast att bli. CDU har nu all anledning att gå i tydlig opposition för att från den positionen stärka sin ställning.

I sina kommentarer till det tyska valet ser jag att statsminister Persson drar paralleller till situationen i Sverige vad gäller regeringsunderlaget.


Men skillnaderna är tydliga. Schröder vill ha en tydlig regeringsmajoritet i förbundsdagen - absolut inte någon minoritetsregering - och han är dessutom mycket bestämd på att i Bonn och Berlin avvisa varje form av direkt eller indirekt samarbete med ex-kommunisterna i PDS.

I utrikes- och säkerhetspolitiken talar SPD ständigt om kontinuitet med Kohls politik. Om man sedan kommer att klara av att ge den kontinuiteten tillräcklig tyngd återstår att se. Eurokursen kommer att ligga fast - den har också stöd av de Gröna.

Den inrikespolitiska moderniseringen är en mer öppen fråga.

Hitintills är det SPD som med sin majoritet i förbundsrådet blockerat den skattereform som alla inser är en nödvändighet för den tyska ekonomins konkurrenskraft i det nya Europa.

I retorik talar Schröder ofta om modernisering. Men SPD:s valrörelse har varit en blandning av gammal återställar- och klasskampsretorik från partiordföranden Lafontaine och brutal uppriktighet om att Tysklands behöver ”djärv politik för omvandling” i stället för ”socialdemokratiska drömmar” från den tilltänkte ekonomiministern Stollmann.

Nu skall en ny politisk kurs läggas ut. Gerhard Schröder talar om vikten av en ”jobballians” - känns det igen? - för att klara arbetslösheten. Han är förvisso ännu ingen Tony Blair när det gäller förnyelse, men det skall i
ärlighetens namn sägas att han sannolikt inte heller är någon Persson när det gäller traditionalism. Hans slogan har varit ”den nya mitten” - känns också det igen? - och sannolikt representerar han just mitten i en allt mer disparat europeisk socialdemokrati.

Europa förändras. Om de politiska förändringar vi ser gör det lättare att möta de ekonomiska och andra utmaningar som nu blir allt tydligare låter sig diskuteras. Sverige går baklänges. Tyskland stannar tills vidare upp innan vi vet den politiska kursen från en möjlig men svag rödgrön koalition. I Ryssland är det de rödbruna reformfienderna som anger tonen. Det kommer att ta sin tid innan konturerna av det nya kommer att klarna.

Under tiden fortsätter Schyman och Schlaug att nöta trapporna i Rosenbad. Rödgrönt reformstopp står på dagordningen. Och det samtidigt som jag är alldeles övertygad om att kraven på förnyelse kommer att ställas allt tydligare. Ekonomin är bara en del av detta. De politiska uppgifterna i ett mindre stabilt Europa - från Kosovo till Kaliningrad - är ytterligare en del.

Vi har - som sagt - all anledning att hålla krutet torrt i den tid som nu randas. Våra idéer kommer att behövas. Om det kommer det att diskuteras vidare under den vecka som inlettts.

Nästa måndag samlas den nya riksdagen. Då får vi se vad Persson, Schyman och Schlaug har kokat ihop för Sverige. Och då har vi börjat att dra upp de första riktlinjerna för vårt arbete i denna osäkra situation.

Positano den 28 september 1998


Carl Bildt









Sunday 
20/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]