Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v41/1998
5/10/1998

Syster/Broder,


I dag samlas riksdagen för att i den nya skepnad som valet gett den börja sitt arbete. Och när den marginellt utökade moderata riksdagsgruppen samlades i Stockholm i går hade jag anledning att säga, att detta har alla förutsättningar för att bli en utomordentligt spännande mandatperiod i en rad olika avseenden.

Vi märker redan hur mycket som förändrats sedan valrörelsens retorik.

Statsministern har förklarat att det enstaka viktigaste vallöftet det om maxtaxan på dagis var ett misstag och därför med all sannolikhet inte kommer att genomföras. Hans affischkamrat har sagt att hon nog inte vill vara med längre utan överväger att flytta hem. Finansministern har fått medge att valrörelsens tal om en bättre ekonomisk utveckling än väntat nog inte riktigt var korrekt. Och AMS har varit ute och sagt att de nu plötsligt nog ser mindre optimistiskt på sysselsättningsutvecklingen än när man senast gjorde en prognos.

Jo, nog känns det hela igen. Jag minns hur jag före valet varnade för att det skulle komma att låta annorlunda efter valet.

Och jag noterar att t o m framträdande ekonomer som då tyckte att mina varningar för det som riskerade att hända i den internationella ekonomin och vad det kunde betyda för Sverige var överdrivna nu är ute med synnerligen bekymrade uttalanden om vad som kan komma att inträffa.

Mitt i allt detta nöter vänsterpartiet och miljöpartiet trapporna i Rosenbad för att tillsammans med socialdemokraterna få ihop någon form av rödgrön majoritetspolitik för den kommande mandatperioden.

Jag reagerar mot detta såväl i form som i politik. Det handlar av allt att döma om en politik som i de flesta viktiga hänseenden riskerar att vrida Sverige åt fel håll under de kommande åren.

Men därtill kommer, att formerna för detta smussel är synnerligen tveksamma. Under valrörelsen och på valnatten sade jag, att Göran Persson borde lämna in sin avskedsansökan om hans parti och regering drabbades av ett påtagligt bakslag. Då vore det naturligt och i klar överensstämmelse med andan i vår författning att öppet pröva regeringsfrågan och majoritetsmöjligheterna under talmannens ledning.

Nu valde Göran Persson att sitta kvar och låtsas som om ingenting hade hänt efter den kraftigaste bakläxa en svensk regering fått i ett val i modern tid. Det fanns ett tydligt drag av arrogans i detta uppträdande.

I morgon skall han avge en regeringsförklaring inför den nya riksdagen. I skrivande stund vet vi ingenting alls om huruvida detta dokument bara är att betrakta som ett allmänt diskussionsinlägg i pågående rödgröna samtal, eller om det är att betrakta som en förankrad majoritetspolitik för de kommande åren.

Detta är inte acceptabelt. Via media nås vi av olika rykten om vad man håller på med. Det talas om ändringar av fastighetsskatten som av miljöpartiets skatteexpert beskrivs som ”skallskadat”, om skattejusteringar för låginkomsttagare som får Aftonbladets ledarsida att skriva att
”ryckigheten i regeringens ekonomiska politik är rena fiaskot” och om att de rödgröna nu enats om nya försvarsnedskärningar med totalt bortseende från försvarsbeslut och annat.

Det är både nödvändigt och rimligt att det skapas klarhet i de majoritetsförhållanden i riksdagen som har att ta ansvar för Sverige i en utsatt situation. Det hade kunnat ske genom att Göran Persson dagen efter valet gjort det som han borde ha gjort.

I det läge som nu är överväger vi att lägga förslag om ett konstitutionellt misstroende mot statsministern. Ett sådant kommer i så fall att framläggas i kammaren i morgon omedelbart efter det att regeringsförklaringen vad det nu är för någonting i detta läge har presenterats.

Voteringen kring detta förslag kommer att ge underlag både för att bedöma den rent konstitutionella frågan om hur ett betydande valnederlag för en sittande regering skall hanteras, och möjligen också för att bedöma de majoritetsmöjligheter som finns i det nya läget.

Den s k jobballiansens partier har fler röster i riksdagen än socialdemokraterna. Det är tänkbart att det blir ett läge där Göran Persson klarar sig med fler nej- än ja-röster. Men det är också tänkbart att han syr ihop sitt vänsterblock och får dess tydliga majoritetsstöd med det ansvar som vänsterpartiet och miljöpartiet därmed tar på sig för den politik som kommer att föras. Det är också en möjlighet att vänsterblocket spricker, och att vi faktiskt får en situation där de fortsatta samtalen kommer att föras efter det att Göran Persson avgått.

Hur som helst får vi ett klarläggande av en situation som faktiskt i författningens och landets intresse måste klarläggas.

Nu är det ekonomin som pockar på politisk uppmärksamhet. Läget är annorlunda än vad socialdemokraterna frenetiskt försökte göra gällande i valrörelsen. Då utlovades ”sju feta år”, traditionell socialdemokratisk politik och nya förmåner till alla.

Men nu ser det annorlunda ut. I fredags hade vi vad jag tror är det kraftigaste fallet för den svenska kronan på utomordentligt länge. Och när jag skriver detta fortsätter fallet. Det kan se annorlunda ut senare, men instabiliteten, osäkerheten och svagheten i den svenska valutan är ett kvitto på en ekonomi och ett land som inte åtnjuter förtroende.

Utanförskapet i förhållande till euron ger denna instabilitet. Jag föreslog under valrörelsen en stabilitets- och europakt för att hantera den situation som jag förutsåg efter valet. Jag upprepade det erbjudandet och förslaget i förra veckan. Men socialdemokraterna fortsätter att säga nej. De sitter inlåsta i sin vänsterbur med de konsekvenser detta medför för förtroendet för Sverige.

Samma dag som Göran Persson och jag det var måndagen i veckan före valet i TV diskuterade de politiska alternativen satt internationella valutafonden IMF:s styrelse i Washington och diskuterade vilka slutsatser som skulle dras av den granskning man gjort av den ekonomiska politiken i Sverige.

Jag vägrar att tro att stats- och finansministrarna inte var informerade om den diskussionen och de slutsatser som drogs. Regeringen var företrädd på styrelsesammanträdet. Men slutsatserna valde man att mörka över valet. Först nu har de publicerats i Washington.

Och det är slutsatser som går så gott som helt i linje med vad vi sade under valrörelsen och så gott som helt på kontrakurs med det budskap som socialdemokraterna då basunerade ut.

IMF välkomnade utvecklingen av statsfinanserna och de framgångar som kan noteras när det gäller att få bukt med inflationen. Rätt skall vara rätt. Men man uttryckte påtaglig oro över de bristande framstegen när det gällde strukturreformer av den svenska ekonomin.

Och vad man rekommenderade i den delen råder det ingen tvekan om. Jag låter dokumentet tala själv:

”If cyclical conditions did allow a fiscal stimulus, Directors would advise tax reductions rather than expenditure increases. More generally, Directors felt that Sweden would benefit from a medium-term program of sustained expenditure and tax cuts to lessen the overall tax burden and the government’s role in the economy, in order to improve the environment for enterprise and job creation.”

”Directors expressed concern about the absence of significant progress on the structural front, especially in the labour market. They noted, in this context, that some of the fundamental problems which had contributed to the deep crisis of the early 1990’s remained unsolved.”

”In this light, Directors expressed concern that the authorities National Employment Action Plan would be insufficient to address Sweden’s unemployment problem on a sustainable basis. They suggested that there was a need for market-oriented reforms that would spurt employment growth.”

Så lyder rekommendationerna från den mest omfattande och mest auktoritativa granskningen av Sveriges ekonomiska politik. Ingenting av detta talade socialdemokraterna om före valet. Och allt detta är den rödgröna konstellationen tydligt och klart motståndare till.

Bilden kan kompletteras med att IMF också tyckte att Sverige skulle
överväga om det var så klokt att stå utanför euron.

I lördags var det val och folkomröstning i Lettland. Det var ett viktigt val till Saeima och det var en ännu viktigare folkomröstning för att godkänna eller förkasta de förändringar i landets medborgarskapslagar som beslutades den 22 juni men som sedan dess ifrågasatts av en nationalistisk opposition.

Resultatet av folkomröstningen visade en mognad i Lettlands politik som får anses imponerande. Att 53% i en folkomröstning där de nationalistiska vågorna gått höga, och i ljuset av den historia av sovjetisk ockupation och rysk kolonisation som landet utsatts för, röstar för förbättrade möjligheter för personer av rysk nationalitet att bli medborgare i Lettland
är imponerande och viktigt.

Till detta skall läggas resultatet av parlamentsvalet, där partier närstående oss moderater blev de tydliga segrarna. Det blir med all sannolikhet en koalitionsregering med de oss närstående ”Folkpartiet” och
”Lettlands Väg”. Och det blir denna regering som då skall föra arbetet vidare med att få in Lettland i EU tillsammans med Estland och Litauen.

Den 9 november kommer Europakommissionen att avge sin bedömning av om det
är möjligt att ”flytta upp” Lettland och Litauen till samma nivå i förhandlingarna som Estland.

Med lördagens folkomröstning är det som hade kunnat bli ett viktigt hinder på vägen för Lettland borta. Det känns genuint skönt att den krisen i
Östersjöregionen kunde undvikas.

I en annan del av Europa går situationen nu mot en dramatisk tillspetsning. Det är Kosovo som i dag står högst upp på den internationella politikens agenda.

Skälet till detta kan man filosofera kring. Inte mycket har förändrats i sak. Att det begås övergrepp och att människor dödas i denna konflikt är ingen nyhet, även om plötsliga TV-bilder kan ge djup åt det vi ändå vet. Men nu förefaller det att vara TV-bilder från ett av otaliga övergrepp som fått den internationella politiken upp i högvarv.

Och högvarv är det verkligen. I går söndag var den ryska utrikesministern Igor Ivanov i Belgrad för överläggningar med president Milosevic. I dag måndag kommer FN:s generalsekreterare Kofi Annan att avge en rapport om hur Jugoslavien levt upp till kraven på säkerhetsrådets resolutioner, och mot slutet av dagen förefaller det sannolikt att det kommer att komma till någon form av avgörande i säkerhetsrådet. Innan dess kommer det federala jugoslaviska parlamentet att sammanträda i Belgrad. Samtidigt sammanträder EU:s utrikesministrar till ett ordinarie möte som med all sannolikhet kommer att domineras av denna fråga. Till Bryssel anländer USA:s speciella representant Richard Holbrooke för mellanlandning på väg till Belgrad. På onsdag samlas NATO:s försvarsministrar till extramöte för att diskutera frågan. Och på torsdag reser den tillträdande tyske förbundskanslern Schröder tillsammans med sin tilltänkte gröna (!) utrikesminister Fischer till Washington för samtal i Vita Huset.

Därefter kan dramatiken bli mer handfast i luften över och på marken i Kosovo och där omkring.

Sverige står utanför det mer omedelbara beslutsfattande som kommer att ske i NATO-kretsen. Men vi har en röst i FN:s säkerhetsråd. Med anledning av den stora betydelse som den votering som kommer att ske med all sannolikhet kommer att ha också för den vidare europeiska säkerheten har jag begärt att regeringen snabbsammankallar utrikesnämnden för överläggning om hur Sverige skall lägga sin röst.

Regeringsformen säger att regeringen skall överlägga med nämnden ”före avgörande i utrikes ärende av större vikt”. Jag anser att det här handlar om ett avgörande i ett utrikes ärende av större vikt.

Det som nu krävs är att Belgrad skall efterleva de krav som ställts av FN:s säkerhetsråd. Rapporten från generalsekreteraren skall ge underlag för att bedöma om så skett eller ej.

Där krävs ett eldupphör. Men ett sådant förutsätter bägge sidor för att vara meningsfullt. Där krävs förhandlingar. Men också detta förutsätter dels att bägge sidor är beredda att sätta sig ner och dels att de har något meningsfullt att säga varandra. Detta är i skrivande stund knappast fallet. Där krävs åtgärder för att avvärja en hotande humanitär katastrof genom att internationella hjälporganisationer ges fullt tillträde. Men just nu rekommenderar olika regeringar bl a den svenska att alla dess medborgare, också hjälparbetare, skall lämna landet.

Jag har sedan i våras argumenterat för en samlad politisk-militär strategi för att försöka att dämpa konflikten kring Kosovo. Av det har det inte blivit så mycket. Nu talas det om flyganfall mot olika mål. Sådana kan mycket väl komma att bli nödvändiga som en del i en samlad strategi som primärt innehåller andra komponenter, inte minst en realistisk plan för en politisk interimslösning och en beredskap att också med soldater på marken garantera en sådan. Annars riskerar flyganfall bokstavligt talat att bli ett slag i luften som snarare skapar än löser problem.

De militära optionerna finns. Jag hade i förra helgen tillfälle att med NATO:s högsta militära ledning diskutera de möjligheter som kan finnas. Men det som saknas är den politiska viljan och förmågan till en samlad strategi. Jag hoppas innerligt att de kommande dygnens intensiva diplomati kommer att göra det möjligt att börja att formulera en sådan.

So oder so understryks på nytt det faktum att situationen i sydöstra Europa kommer att kräva resurser och engagemang under lång tid framöver. Inte minst för den Europeiska Unionen är detta en avgörande utmaning. Nu har det
österrikiska ordförandeskapet i EU kallat medlemsländernas försvarsministrar till ett sammanträde som Sverige ännu inte vågat att ta ställning till! samtidigt som det finns uppgifter om att Storbritannien förbereder ett förslag som skulle innebära att Västeuropeiska Unionen med dess uppgifter de facto inkorporerades i EU.

Jag applåderar bägge dessa initiativ vi måste få ett Europa med både viljan och möjligheten till ett ökat ansvarstagande för freden i sin egen del av världen.

Så har det då förutsättningar att bli en vecka med viss dramatik. Bedömningarna av ekonomin globalt och nationellt justeras nedåt. Vi får se vad den rödgröna konstellationen här i Sverige har för politik och kraft i samband med ett möjligt konstitutionellt misstroendevotum. Och i sydöstra Europa liksom vad gäller relationerna mellan västländerna och Ryssland finns det alla förutsättningar för en mycket dramatisk utveckling med betydande konsekvenser.

Stockholm den 5 oktober 1998


Carl Bildt


PS. Jo, jag höll på att glömma ”veckans Sundström”. Förutom att han sade i TV att det var fullt naturligt för både statsministern och han själv att vara
”grabbiga” eftersom de ju var ”grabbar”, kommenterade han Ericssons beslut att flytta delar av sin koncernledning till London med att detta var bra och naturligt eftersom företag med marknaden utomlands också borde vara där. Om han tänkt på att detta kan ses som en rekommendation till huvuddelen av svenska storföretag att flytta sin ledning utomlands vet jag inte. Adjö, adjö, sa ”grabben”, och önskade företagen lycka till när de flyttade från landet.









Sunday 
20/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]