Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v41/1998:2
7/10/1998

Syster/Broder,

Dagen efter regeringsförklaring och annat kan det finnas skäl till en kort kommentar.

I media dominerar de nya namnen i Göran Perssons regering. Vad dessa kommer att innebära återstår att se. Statsråd kommer och går, men sakpolitikens avgörande betydelse består.

Att göra sig av med arbetsmarknadsdepartementet var alldeles rätt. Det har jag talat om tidigare. Sedan tror jag att det är realistiskt att inse att det kommer att ta sin tid innan en så stor departementssammanläggning som det handlar om kommer att kunna fungera på ett bra sätt. Med två statsråd
ökar dock förutsättningarna.

Avgörande är trots allt sakpolitiken. Och här var det tunnsått med tydlig politik i regeringsförklaringen. Det kan knappast skyllas enbart på samarbetet med miljö- och vänsterpartierna. I allt väsentligt är det socialdemokraternas egna bindningar och blockeringar som bromsar.

Två tydliga besked gavs.

Det första var att det viktiga vallöftet om maxtaxa på dagis skjuts på obestämd framtid. Och det har redan brutit ut ett häftigt rödgrönt kackel om vem som är ansvarig för detta. Det kacklet kommer säkert att fortsätta - men faktum kvarstår.

Det andra var att tillväxtprognoserna skruvades ner. I sin artikel i Dagens Nyheter dagen före valet skrev statsministern att en tillväxt ”över” tre procent de närmaste åren var ”sannolik”, men i går hette det i stället att en tillväxt ”närmare” tre procent var ”möjlig”. Och det är en skillnad som
är betydligt mycket större än bara en skillnad i ord.

I olika kommentarer har regeringsförklaringen beskrivits som EU-positiv. Men då måste man ha mycket lågt ställda krav.

Att det konstateras, att ”den gemensamma valutan” kommer att införas under dessa år är att erkänna fakta som inte går att bestrida. Men det finns inte ens en antydan till viljeinriktning i den svenska politiken i frågan. Socialdemokratins väg i denna viktiga fråga förblir osäkerhetens och den politiska feghetens väg.

Ett annat av de stora europeiska projekten just nu den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken; fredspolitiken - nämns över huvud taget inte. Det vittnar om en inskränkning i det europapolitiska perspektivet som är allvarlig. Säkert kommer detta att leda till höjda ögonbryn runt om i Europa.

Men vad gäller det tredje av de stora europeiska projekten - utvidgningen - finns ett tydligt och bra svenskt stöd. Men att detta kommer att kräva institutionella reformer som kan komma att kräva också mer av
överstatlighet i samarbetet förbigås med kompakt tystnad i regeringsförklaringen.

Och totalbilden blir därmed, att den Europeiska Union som regeringen kan tänka sig är en mer urvattnad skapelse utan den kraft som ligger i den gemensamma valutan, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och de institutionella och andra förändringar som är en förutsättning för att utvidgningen inte skall leda till en urvattning.

Sammanfattningsvis har jag svårt att bli imponerad av det som skrivs i regeringsförklaringen om europapolitiken. Det är svagt och svävande. Det förändrar inte bilden av den svenska regeringen som marginell i de stora framtidsprojekten och de stora framtidsdebatterna.

Det som utöver detta kommenterats i regeringsförklaringen - och det med rätta - är det nya mål för sysselsättningen som nu sätts upp. Delmålet om en halvering av den öppna arbetslösheten till år 2000 ligger fast, men därtill kommer att man nu strävar efter att till år 2004 se till att 80 procent av befolkningen i arbetsför ålder är sysselsatt.

Detta kan beskrivas som jobballiansens ambition - men helt utan jobballiansens politik.

Vår ambition med vår politik var och är att under denna mandatperiod skapa förutsättningar för ca 300.000 nya jobb. Regeringen uttalar sig nu i likartade termer. Och vår ambition var att därefter fortsätta in i den därpå följande mandatperioden för att mot mitten av decenniet ha avskaffat arbetslösheten som samhällsproblem. Det förutsätter ca 500.000 nya jobb totalt sett.

Men detta kommer inte att gå om inte politiken läggs om - och läggs om tydligt och radikalt i företagandevänlig riktning. IMF- och OECD-rapporterna visar de vägar som måste gås.

Signalerna i regeringsförklaringen är fortsatta signaler om stopp för strukturreformer.

När det gäller den alldeles nödvändiga moderniseringen och liberaliseringen av arbetsmarknaden sägs, att ”Formerna för lönebildningen, arbetsrätten, arbetstiderna och andra frågor som rör förhållandet mellan de anställda och företagen bör formas i samarbete mellan parterna på arbetsmarknaden.”

Det innebär i praktiken att LO-ledningen får vetorätt på detta område. Och till detta kommer självklart de blockeringar som ligger i det rödgröna samarbetet självt.

När det gäller nödvändigheten av att sänka skatter för företagande och jobb, är det nej som signaleras. ”Det utrymme som kan finnas för skattesänkningar när välfärden tryggats skall främja rättvisa och jämlikhet.” Med den formuleringen signaleras att det är förstärkta fördelningspolitiska snarare än tydliga tillväxtpolitiska ambitioner som skall styra de skattesänkningar som det möjligen kan bli tal om.

Så på de avgörande punkterna för ny tillväxt och nya jobb - vårt deltagande i den gemensamma valutan, en moderniserad arbetsmarknad, sänkta skatter för jobb och företagande - är det negativa signaler som ges i regeringsförklaringen. Ingen departementsreform i världen kommer att kunna kompensera detta.

Regeringen köper jobballiansens ambition - men står fortsatt i harnesk mot den politik som kommer att krävas för att förverkliga den.

I övrigt är regeringsförklaringen en ordbukett av sedvanligt slag. Tydligare besked kommer att ges när budgeten presenteras på tisdag i nästa vecka. Påtagligt många arbetsgrupper och delegationer kommer möjligen att skapa ett och annat nytt jobb i regeringskansliet.

När riksdagen öppnades i går konstaterade jag, att statsministern inte respekterat valresultatet och avgått för en regeringsbildning under talmannens ledning på det sätt som hade varit naturligt. Och mot denna bakgrund yrkade jag på en misstroendeförklaring.

Detta är naturligt när det gäller att markera mot den tendens till arrogans mot valresultat och parlamentarisk praxis som Göran Perssons agerande innebär. Det handlar om respekten för väljarna, för parlamentarisk praxis och för riksdagen.

Säkert kommer socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet gemensamt att rädda Persson. Något annat är inte att vänta. Men med misstroendevoteringen i Riksdagen visar vi för framtiden att vi menar vad vi säger och att vi också är beredda att ta konsekvenserna av det. Även om voteringen inte ändrar någonting nu är jag alldeles övertygad om att den kommer att påverka hur situationer av likartad karaktär i framtiden kommer att hanteras.

Och det är inte oväsentligt. Som oppositionsparti är våra möjligheter att vinna voteringar i riksdagen ytterligt begränsade. Vår uppgift är i stället att vinna framtiden genom en tydlig idé och oppositionspolitik som visar visionerna och stakar ut vägarna för tiden bortom dagens rödgröna stoppolitik.

Stockholm den 7 oktober 1998



Carl Bildt

PS. Såg ni att Anders Sundström blev socialminister efter Margot Wallström? Jag lämnar det utan kommentar.









Monday 
21/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]