Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v42/1998
12/10/1998

Syster/Broder,

Förstasidorna på tidningarna denna måndag visar amerikanska bombplan som landar i Storbritannien, redo för insatser mot Serbien. Åter står spänningarna på Balkan i centrum.

Men jag tror att det finns förutsättningar för en uppgörelse, åtminstone i det korta perspektivet. De sex punkter som kontaktgruppens utrikesministrar enades om i London i torsdags, och som är basen för Richard Holbrookes samtal i Belgrad och Pristina, borde vara möjliga att få accepterade, lite beroende på hur de i sina detaljer definieras.

Därmed skulle det också kunna sägas att man uppfyller de krav som ställs i resolutionen 1199 från FN:s säkerhetsråd.

Men det räcker inte med detta. Det krävs två för att dansa. Och splittringen i det kosovoalbanska samhället är ett högst reellt bekymmer såväl när det gäller att komma fram till en uppgörelse som när det gäller att steg för steg genomföra den. Medan det i Bosnien 1995 fanns en betydande krigströtthet som gjorde det lättare för oss, finns det i stora delar av dagens Kosovo snarare en fredströtthet som har sin grund i det förtryck man varit utsatt för under lång tid.

Brytpunkten i de förhandlingar som nu pågår rör med all sannolikhet de fredsstyrkor som på ett eller annat sätt måste komma till Kosovo för att säkra att ett interimsavtal för de kommande tre åren genomförs.

Här ställer omvärlden tydliga krav på inte minst det mandat som dessa måste ha, medan Milosevic har mycket stora, också inrikespolitiska, svårigheter att acceptera någonting som kommer ett internationellt protektorat för en del av Jugoslavien utomordentligt nära.

Och här har problemen också andra dimensioner. Den amerikanska administrationen är mån om en politiskt ledande roll i dessa ansträngningar, men avser uppenbarligen att säga nej till varje form av amerikansk militär markinsats i området. Det är möjligt att det därmed kommer att handla om någon form av robust civil fredsinsats med ett omfattande mandat. Hur denna fågel kommer att se ut återstår dock att se. Det finns - det vet alla - åtskilligt att lära från misstag och framgångar i Bosnien.

Hur det än går i det omedelbara perspektivet är det överväldigande sannolikt att det kommer att krävas en betydande internationell insats i och kring Kosovo under de kommande åren.

Jag har många gånger pekat på vikten av att EU och andra formar en långsiktig regional politik för detta område, och det behovet framstår sannerligen inte som mindre i dag.

Och det kommer att handla om insatser under betydande tid. Efter Dayton-avtalet om fred i Bosnien förkunnades att NATO-trupperna skulle dras ut ur landet efter ett år. Det var självfallet naivt redan då. I dag - snart tre år senare - finns fortfarande ca 30.000 soldater från olika länder i landet, och det är svårt att hitta någon som tror att den närvaron kan avvecklas i sin helhet inom en mycket nära framtid.

I Kosovo kommer det förr eller senare att handla om ett s k interimsarrangemang för de kommande tre åren, d v s till fram mot slutet av 2001, och därefter finns det förhoppningar om att det skall vara möjligt med en mer slutgiltig lösning. Oavsett om man tror att denna då kommer att vara lätt att åstadkomma eller inte, är det alldeles säkert klokt att räkna med en internationell närvaro under t ex två år därefter också.

Europa och USA kommer således att vara tvingade till kostsamma och långsiktiga åtaganden för att förhindra krig och konflikt i denna region. I detta avseende finns knappast något alternativ. Men alldeles avgörande är att man på ett realistiskt sätt strävar efter att åstadkomma förhållanden i regionen som är långsiktigt stabila, och som för sin fortlevnad inte kräver massiva internationella insatser av den typ vi i dag ser i Bosnien och nu med hög sannolikhet är på väg att få i Kosovo.

Här ligger, enligt min mening, den alldeles avgörande uppgiften för den gemensamma europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är en livsnödvändighet för den Europeiska Unionen att man under de närmaste åren tar mer bestämda steg i denna riktning.

Att Europa under denna konflikt och dess olika förhandlingar varit mer frånvarande än kanske någon gång tidigare måste vara mer än bara ett memento i de europeiska huvudstäderna. Europa har abdikerat på ett sätt som leder till allt allvarligare frågor för framtiden.

Den nu sannolika interimsuppgörelsen om Kosovo kommer att ställa krav också på Sverige. En medverkan i en fredsstyrka i Kosovo måste självfallet prövas noggrant. Men hela frågan reser dessutom längre gående frågeställningar om såväl styrkan i vår europapolitik som inriktningen av vår försvarspolitik.

I dag måndag lägger överbefälhavaren Owe Wiktorin fram sina förslag inför den s k kontrollstationen om försvaret kommande vår.

Det försvarsbeslut som socialdemokraterna och centern kokade ihop 1996 har i grunden havererat. Att tala om det som nu förestår som en s k kontrollstation är i grunden hyckleri. Det är ett nytt genomarbetat försvarsbeslut som krävs.

Och ett sådant måste politiskt diskuteras och förberedas. Socialdemokraterna och centern har inte längre majoritet tillsammans i riksdagen. Socialdemokraterna måste ge signaler om de vill driva försvarspolitik med rödgrön eller med mer borgerlig bas. Den gamla basen finns inte längre, och dess politik har havererat.

Då krävs också snabbt en försvarsberedning värd namnet. Den nuvarande leds av en tjänsteman på statsrådsberedningen. Så kan det inte vara. I ett sådant arbete tror jag inte vi kommer att finna det meningsfullt att medverka.

De tre alternativ som ÖB nu presenterar utgår samtliga från en uppfattning om försvarets ekonomi som den rödgröna politiken riskerar att underkänna. Det finns signaler som tyder på att regeringen anser att det finns ca 8 miljarder kr mindre i ramarna under de närmaste åren än vad ÖB gör. Situationen blir då än mer besvärlig att hantera.

ÖB:s tre alternativ är ett uttryck för att det inte längre är möjligt att begära att försvaret skall göra allt samtidigt. Han begär att regering och riksdag skall välja.

Det är rätt och riktigt. Många kommer att tala om att internationella insatser skall prioriteras högre. Jag tror att det långsiktigt är rätt. Men detta leder till omfattande nedläggningar i försvarsindustrin liksom till att vi måste inse att en nedprioritering av uppgiften att försvara Sverige kommer att kräva en omläggning av säkerhetspolitiken i dess helhet.

Hur detta skall kunna ske med rödgrön bas är svårt att se. Här finns samma grundläggande problem som i Europapolitiken. Och som vi börjar att se också på andra områden.

När den nya näringsministern Björn Rosengren i lördags intervjuades av radions ekoredaktion var han påtagligt vag i konturerna när det gällde vad som behöver göras för att förbättra förutsättningarna för tillväxt, men där han hade någonting att säga, gled han mycket påtagligt åt höger.

Mest konkret var han när han höll med om vad jag sade i valrörelsen om att
återgå till 30/50 vad gäller inkomstskatter. Och han höll dessutom med om att de var rätt att avskaffa dubbelbeskattningen på riskkapitalet.

Detta var onekligen pikant. Efter det att socialdemokraterna genom hela valrörelsen drivit agitation mot vad vi moderater sagt om behovet av sänkta skatter för nya jobb, håller så plötsligt den nya näringsministern med oss. Mitt i den rödgröna regeringsröran upptäcks en moderatmumlande minister.

Att det sedan inte kommer att bli så mycket av det hela är en annan sak. Socialdemokraterna band sig hårt mot 30/50 i valrörelsen - de vill ha högre skatter.

Successivt kommer sannolikt verklighetens tryck att göra sig gällande. Under helgens regeringsförhandlingar i Bonn enade sig SPD och de gröna om sänkta inkomstskatter under de närmaste åren. Den högsta skattesatsen sänks från dagens 53 procent till morgondagens 48,5 procent, medan skattesatsen för låginkomsttagare sänks från dagens ca 26 procent till ca 20 procent.

Bilden av Sverige utomlands har sannerligen inte förbättrats av kombinationen av rödgrön politik och Ericssons flyttning av finansfunktion och europahögkvarter till London.

I sitt senaste nummer skriver Business Week - sannolikt världens mest betydelsefulla affärstidskrift - om Sveriges ”unfriendly business climate”, med ”sky-high tax rates and stringent labor laws” och säger mot bakgrund av bl a Ericsson-beslutet, att ”unless the country’s business climate improves, more jobs, capital and talented workers could flee.”

Jag vet inte om Göran Persson, Erik Åsbrink och Björn Rosengren läser Business Week. En stor del av världen i övrigt gör det dock. Och drar sina slutsatser om Sverige.

Det som hänt sedan valet har, enligt min mening, visat hur det behövs en tydlig och klar oppositionspolitik. De rödgröna spänningarna är tydliga, och det blir också allt tydligare att det är i vår riktning som realistisk politik måste bedrivas.

Nu läser man också i de socialdemokratiska tidningarna, att det är Europafrågorna och tillväxten som måste sättas i centrum. Det är en moderat agenda som kommer att kräva moderat politik för att lyckas.

Hur oppositionen i övrigt kommer att agera återstår att utreda. När vi ställde misstroendeförklaring mot Göran Persson för att han inte avgick efter valet och öppnade upp för en normal regeringsbildningsprocess valde de övriga icke-socialistiska partierna att hålla med i sak men att inte vilja rösta på det sättet.

På sina håll har detta tolkats som att de vill hålla en dörr öppen för Göran Persson. Jag tror att det i detta läge är en övertolkning. Men det är uppenbart att deras intresse av att medverka i en samlad oppositionspolitik lämnar en del övrigt att önska. Och det är en signal av intresse även den.

Detta kommer för min del inte att leda till slutsatsen att oppositionspolitiken skall mildras för att anpassas till den tveksamhet som kan finnas i det ena eller det andra mittenpartiet. Tvärt om lägger det ett
ökat ansvar på oss moderater att driva en kraftfull, klar och konsekvent alternativ politik till det som den rödgröna röran kan åstadkomma.

I den andan skrev jag i fredags ett brev till statsminister Göran Persson och föreslog att den informationskampanj om förintelsen och nazismens offer som bedrivits under senare år nu skall föras vidare med en motsvarande informationskampanj om kommunismens offer under detta århundrade.

Alla de miljoner som förlorat livet under kommunismens förtryck och förföljelser glöms allt för lätt bort och problemet sopas under mattan. Vi har en moralisk skyldighet mot såväl dem som mot våra barn att berätta och att lära på precis samma sätt som när det gäller nazismens illdåd.

I regeringsförklaringen i förra veckan talade statsministern med tydlighet mot fascism, nazism och rasism. Men kommunismen verkade plötsligt att ha glömts bort. Så får det inte vara. Jag avser att driva denna fråga med kraft.

Nu på tisdag lägger regeringen fram sitt förslag till statsbudget för 1999. Inom ramen för de utgiftsramar som fastställdes av riksdagen i våras kommer här förslag som rimligen i vissa detaljer påverkats av den rödgröna samverkan. Det är dessvärre en säker prognos att propositionen inte innehåller någonting av den politik för tillväxt och jobb som kommer att behövas.

Störst intresse kommer sannolikt de ekonomiska bedömningarna att tilldra sig. Som jag konstaterade i mitt extra veckobrev förra veckan med anledning av regeringsförklaringen har man redan skruvat ner prognoserna en del. Frågan är nu bara om detta räcker. Och vilka slutsatser man är kapabel att dra.

Efter de finansiella toppmötena i Washington förra veckan är det snarare en dystrare bild av den globala ekonomin som träder fram. Vi har också sett den svenska kronan skvalpa extremt mycket, samtidigt som världens börser upplevt en sällan skådad turbulens.

I Ryssland finns en månad efter regeringen Primakovs tillträdde ännu ingen ekonomisk politik. I USA publiceras nu prognoser som talar om en mycket betydande avmattning i ekonomin nästa år. Och i Europa ser vi nu början till en allt tydligare diskussion om räntepolitiken inför eurostarten vid
årsskiftet.

När jag möter företagare i Sverige - små som stora - ger de alla en bild av starkt ökad försiktighet. Man är inte beredd att ta risker eller göra satsningar i detta läge. Snarare drar man försiktigt ned, konsoliderar, avvaktar. Vi börjar att se tidningsrubriker om varsel om uppsägningar igen.

Jag undrar vilken beredskap den rödgröna majoriteten har för en sämre ekonomisk utveckling. Hela den socialdemokratiska valrörelsen var ju en enda lång sång om att den uppåtgående konjunkturen skulle lösa allt och ingenting behövde göras.

I det omedelbara perspektivet går det sannolikt att låtsas som om det regnar, göra ingenting och hoppas att allt ordnar sig. Ett antal rödgröna kackel om maxtaxor och annat kommer knappast att rubba detta. Men om utvecklingen viker kommer dramatiken snabbt att infinna sig. I vår skall utgiftsramar framöver fastställas, och då kommer också sanningens stund när det gäller politik för jobb och tillväxt.

Bilden av den globala ekonomin är sammansatt. Finansiella spänningar. En tydlig avmattning. Men samtidigt en fortsatt revolutionerande omvandling och snabba strukturomvandlingar.

Euron och informationsteknologin är en del av detta. Stora företagsfusioner börjar också komma allt tätare.

Nu talas om att British Aerospace och Deutsche Aerospace kommer att gå samman i ett gemensamt företag, som av skatteskäl kommer att få säte i Holland. Sammanslagningen skulle också komma att omfatta Saab i Sverige och Casa i Spanien. Franska Aerospatiale borde vara med, men den franska regeringens ovilja till privatisering - känns det igen från Volvo/Renault-affären? - bromsar den möjligheten just nu.

Och IT-revolutionen fortsätter. I förra veckan höll de 29 länderna i industriländernas ekonomiska samarbetsorganisation OECD en stor ministerkonferens i Ottawa i Canada om hur arbetet med den elektroniska handeln skall underlättas. Man kom överens om att några nya skatter på Internethandeln blir det inte - bra! - men lyckades inte överbrygga en del av motsättningarna om dataskydd mellan USA och Europa - mindre bra.

I slutet av denna vecka reser jag till Lyon i Frankrike för att delta i en idékonferens om det globala informationssamhället som organiseras av Europakommissionen och leds av dess vicepresident Martin Bangemann. Det handlar om att diskutera ramar och förutsättningar för nästa stora utvecklingsfas av den europeiska och den globala ekonomin.

Det är här frontlinjerna mot framtiden dras upp. Internationalisering. Individualisering. Informationssamhället.

Andra tycker annorlunda. Jag såg att Göran Persson i sitt tal i TV4 i anslutning till regeringsförklaringen återkom till sin formulering om ett
”grönt folkhem” för att försöka att beskriva vad han vill göra.

För mig låter det rasande föråldrat. Själva begreppet folkhem låter instängd och trångt i en värld som utvecklas så snabbt över nationsgränserna som vår. Och när det sägs att folkhemmet är grönt låter det för mig snarast som att det blivit mögelskadat.

Sverige på väg in i 2000-talet måste våga och vilja långt mer än att bara sätta grön stämpel på ett redan mossigt begrepp.

Stockholm den 12 oktober 1998


Carl Bildt









Monday 
21/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]