Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v43/1998
20/10/1998

Syster/Broder,

Allt kan man ju inte skriva i veckobrev.

I slutet av förra veckan åkte jag mycket riktigt till Lyon för att under ledning av Europeiska Kommissionen och dess vice ordförande Martin Bangemann diskutera de utmaningar som det nya globala informationssamhället innebär. Därefter fortsatte jag till Sarajevo för såväl privata engagemang, av en vid det här laget i media väl dokumenterad karaktär, som för att presentera den nu på bosniska tillgängliga upplagan av min bok Uppdrag Fred.

Men nu är jag tillbaka i Stockholm och vardagen igen. Den politiska verkligheten tränger sig på.

I media möts jag av allehanda rapporter om muller inom moderaterna. När jag ser på vad som sägs och skrivs förefaller det mesta vara en kombination av sund, viktig och bra eftervalsdebatt och allmänna spekulationer om olika personmotsättningar. Sådant kommer och går. Det är inte onaturligt att man då och då riktar sökarljuset åt olika håll för att försöka se vad som möjligen kan finnas i det avseendet.

Men eftervalsdebatten är förvisso viktig. Jag tycker att vi som parti har en stark och bra bas för framtiden - betydligt bättre än vad något annat parti kan skryta med. Socialdemokraterna kommer att drabbas av tilltagande problem. Andra partier på den icke-socialistiska planhalvan kan visserligen vara bra på det ena eller det andra, men inget av dem är i närheten av att kunna forma ett helhetsalternativ i de viktiga framtidsfrågor som också vårt samhälle står inför.

Och därtill kommer, att jag tror att agendan i Sverige under de närmaste
åren kommer att bli den agenda som vi talat om under lång tid. Tillväxt- och företagarefrågorna. Europapolitiken och euron. Det nya informationssamhället. Kvalitet i kunskap och forskning.

Det innebär förvisso inte att andra frågor inte är och kommer att vara viktiga. Men det innebär att en politik som inte förmår att ge ledarskap i dessa frågor heller inte kommer att ha förmågan att ge ledarskap i de frågor som är avgörande för vårt samhälles utveckling när vi tar steget in i 2000-talet.

Och det finns inget annat parti som är ens i närheten av den position som vi har i dessa frågor.

Men den måste ständigt utvecklas, förnyas och föras ut. Omständigheter förändras. Den politiska och allmänna miljön är aldrig statisk. Vi måste ständigt vara beredda att ta nya steg framåt, också när detta innebär att vi tar steg bortom vad som för dagen kanske dominerar det offentliga samtalet.

Mina dagar i Sarajevo var - förutom dess privata och avgörande delar - dagar i en verklighet i Sydosteuropa som kommer att påverka den internationella agendan under lång tid framöver. I mitt förra veckobrev förutsåg jag att det skulle bli en uppgörelse i Belgrad som ett resultat av de överläggningar som Richard Holbrooke hade. Men jag sade också att detta knappast kommer att lösa de grundläggande problemen.

Och detta förblir sant. Kosovo kommer att förbli en kris- och en krigshärd
även när nu internationella kontrollanter kommer dit och NATO:s spaningsflyg får operera över området. Avgörande är hur det kommer att gå med det principavtal om en interimsuppgörelse om den politiska strukturen i Kosovo som utannonserats till första veckan i november. Och för att det skall kunna komma till stånd krävs att stridshandlingar upphör och samtal snabbt kommer igång.

En vecka efter avtalet i Belgrad har så inte skett. Under helgen var det tydligt att denkosovoalbanska UCK-gerillan gick till attack mot serbiska poliser. Och nu förefaller det som om de serbiska stridskrafterna slår tillbaka med alla de konsekvenser detta kan få. Några samtal eller möten har inte utlysts. I NATO-kretsar talas om att Milosevic ännu inte fullt ut levt upp till de krav på tillbakadragande som fanns i avtalet i Belgrad.

Det som sker är ett försök att gradvis etablera en Pax Americana i denna del av Europa. Sällan har europeiska ansträngningar marginaliserats som nu. Den europeiska rollen inskränks ofta till att ställa pengar och personal till förfogande för en politik som man haft föga inflytande över.

I allt väsentligt är detta européernas egen förtjänst eller skuld. Det går inte att klaga över att amerikanarna gör ett eller annat i ett läge där européerna uppenbarligen inte gör det. Och för att det skall bli ett mer balanserat och konstruktivt samarbete över Atlanten - vilket är av alldeles avgörande betydelse för den europeiska säkerheten under kommande decennier
- krävs enligt min mening ett starkare och mer sammanhållet Europa när det gäller freds- och säkerhetspolitiken.

På längre sikt är det bara den vägen som stabiliteten också i sydöstra Europa kan säkras.

Sarajevo är i dag en annan stad än när jag lämnade. Trafiksituationen är eländig. Luftföroreningar börjar att bli ett problem. Närvaron av 30.000 soldater och 11.000 civila från andra länder innebär en ekonomisk infusion i samhället - årskostnaden för den internationella insatsen ligger sannolikt kring 100 miljarder svenska kronor - som mest verkar resultera i att billiga bilar i massor vräks ut över befolkningen.

Men fortfarande bromsar det dubbla arvet av kommunism och nationalism mycket av den förnyelse och den frigörelse som också detta samhälle skulle behöva. Situationen i dessa avseenden är förvisso bättre än vad den är i Serbien och faktiskt också i Kroatien, men alla bär de på ett dubbelt arv som de inte förmått att frigöra sig från. Och jag tror bara att det kan ske inom ramen för en utbyggd europeisk integration. Europa förändras just nu politiskt.

Min förutsägelse för några veckobrev sedan att premiärminister Prodi i Italien skulle överleva sin kris visade sig felaktig, och nu bildas en ny regering under ledning av ordföranden för det reformerade kommunistpartiet D’Alema. Samtidigt har i Bonn koalitionsförhandlingarna mellan SPD och De Gröna avslutats och det ger bättre möjligheter att bedöma vad den tyska regeringspolitiken kommer att innebära. Jag tror att det finns anledning att vara oroad.

I Bonn har regeringsförhandlingarna visat att den mer vänsterinriktade SPD-ordföranden Lafontaine stärkt sin makt över politiken så tydligt att den kandidat till ekonomiministerposten som rekryterades från näringslivet och i valrörelsen spelade en så stor roll när det gällde att ge SPD en modernare profil - IT-entreprenören Jost Stollmann - nu hoppat av och sagt att han är djupt oroad för att politiken kommer att motverka jobb och tillväxt. Och den ledande gruppen av tyska ekonomer underkänner dessutom den rödgröna skattepolitiken som dels otillräcklig när det gäller sänkningar och dels farlig när det gäller skatteväxlingar.

Med all sannolikhet kommer den europeiska konjunkturen under det kommande
året att bli mindre stark än vad det fanns anledning att tro för några månader sedan. Och det är i detta klimat som en rödgrön politisk kantring skall kombineras med införandet av euron. Risken för att politiska tendenser i ett land förstärker dem i ett annat skall inte underskattas. Som det nu ser ut förefaller det inte att vara modernisering à la Blair som vinner terräng, utan snarare att det finns en risk för att han kommer att förlora mark också på sin egen hemmaplan. I den brittiska ekonomin stundar svårare tider.

Rödgröna spänningar i ett läge där tillväxt- och strukturpolitik blockeras kommer således att dominera många länder. Här hemma ser vi det med den allra största tydlighet. Medan tillväxtduon Rosengren och Sahlin mumlar om moderater, protesterar de rödgröna stödpartierna, och Göran Persson får gå emellan och näpsa sina frispråkiga ministrar. Det är alldeles tydligt att det finns starka oförlösta spänningar, och att dessa med all sannolikhet kommer att fördjupas allteftersom mandatperiodens utmaningar blir allt tydligare.

Strukturen på det rödgröna samarbetet är inte alltid lätt att förstå. Vi informeras om att vissa områden är undantagna. Vi hör att de övriga partierna är fria att motionerna om vad de vill. Ibland antyds att det är ett samarbete för det mesta under mandatperioden. Ibland låter det som att det bara är en begränsad testkörning av stöd för budgeten.

Mitt krav på att Göran Persson efter valet skulle ha avgått och förhandlat samarbetsmöjligheterna och politiken för perioden i botten framstår som allt mer välgrundat ju längre som detta rödgröna jönseri pågår.

Nu har miljöpartiet meddelat att de kommer att lägga en motion om en uppluckring av arbetsrätten för de mindre företagen med undantag från turordningsreglerna. Och att de också kommer att rösta för denna politik. Jag skulle gärna se att det var möjligt att gå längre än vad miljöpartiet vill. Men vad gäller just de mindre företagen överensstämmer miljöpartiets förslag med våra. Om inte miljöpartiet skräms eller mutas till underkastelse kommer vi således att få se ett riksdagsbeslut om en förändrad arbetsrätt.

Det är alldeles utmärkt i sak. Men med all sannolikhet kommer det att leda till att det rödgröna tumultet kommer att tillta. Vi kan nog förvänta oss att LO kommer att sätta tumskruvarna på Persson för att se till att denne sätter tumskruvarna på Schlaug. Det är ju försvaret för en föråldrad arbetsrätt och den maktställning som detta ger facket som är hela kärnan i LO-ledningens politiska insatser.

Rödgrön stormvarning utfärdas härmed i denna fråga.

Möjligen gäller samma sak i eurofrågan. Här låter nu Schlaug meddela, att om en socialdemokratisk partikongress hösten 2001 tar ställning för ett svenskt medlemskap kommer miljöpartiet att uppfatta detta som en
”krigsförklaring”, dock med det i breda kretsar välkomna tillägget, att
”det handlar inte om krig i form av att man mördar varandra.” Några gränser får det vara även på vad rödgröna dispyter kan leda till.

Jag är övertygad om att den socialdemokratiska europositionen snabbt kommer att bli förbisprungen av allt större delar av Sverige. Redan nu ser vi hur rörelser i opinionsundersökningar bekräftar det jag hela tiden sagt - det massiva och starka folkliga motstånd som Persson och andra gömt sin politik bakom är en av dem själva konstruerad myt.

Och samma sak gäller också i andra frågor. En opinionsundersökning under helgen visade att beredskapen för en bredare säkerhetspolitisk omprövning
är mycket större än vad man vill göra gällande. Undersökningen var beställd av det amerikanska utrikesdepartementets informationstjänst, vilket lär ha föranlett regeringen att framföra syrliga synpunkter till härvarande amerikanska ambassad.

Barnsligt, får man väl beteckna den reaktionen som. Men samtidigt ett uttryck för den känslighet som finns inom socialdemokratin när det gäller de förändringar som måste komma.

Till helgen träffas EU:s stats- och regeringschefer till informell diskussion i Österrike om hur samarbetet skall föras vidare. Agendan för mötet förefaller lätt överbelastad, och säkert är det övergången från Kohl-eran som kommer att dominera, men det är i alla fall bra att den löpande dialogen på denna nivå förstärks.

Jag är alldeles övertygad om att den kommer att leda till krav på ett förstärkt europeiskt samarbete. Det gäller förvisso euron och den ekonomiska politiken. Det kommer också allt tydligare att gälla freds- och säkerhetspolitiken. Och det kommer också att gälla de institutionella frågorna när den viktiga utvidgningen nu rycker allt närmare.

Allt detta kommer i sin tur att innebära en ökad press på det rödgröna Sverige. Vill vi vara med? Eller vill vi stå utanför?

I Lyon diskuterade vi mycket det nya globala informationssamhället. Martin Bangemann kom direkt från först OECD-konferensen om elektronisk handel i Ottawa och därefter överläggningar i Tokyo i delvis samma frågor.

Och inte minst var det olika europeiska och amerikanska synsätt som diskuterades. Medan en del på mötet höll fast vid en mer klassisk europeisk linje om direktiv och regler när det gäller digitala signaturer och integritetsskydd, kom jag att tillsammans med några entreprenörer på området att luta allt mer åt den amerikanska syn som nu inte vill reglera för mycket, öppna upp för olika typer av privata lösningar och avvakta utvecklingen.

Det var en intressant och spännande debatt som kommer att föra vidare till nya diskussioner inte minst vad gäller krypteringspolitiken. Också här rör det sig om alldeles grundläggande konkurrens- och utvecklingsvillkor för den revolutionerande nya ekonomi som kommer att bryta fram under de närmaste åren.

För många är detta säkert rena rappakaljan. Men om bara några år - och kanske kortare tid än så - kommer dessa frågor att stå högt upp på den politiska dagordningen. Medan riksdagen fortfarande har ett utskott som domineras av de frågeställningar som har sin utgångspunkt i jordbruksnäringens problem, har den nya tidens nya frågor knappt börjat att etablera sig än.

Och ibland leder detta fel. När den hopplöst föråldrade datalagen från 1973 nu på lördag ersätts av den nya personuppgiftslagen är det mycket som tyder på att vi gått från ett äldre till ett modernare missfoster. Det kan t o m vara så att denna nya lag innebär att jag begår brott när jag till Dig och
övriga ca 23.000 prenumeranter distribuerar detta veckobrev.

Detta är självklart en i grunden otillfredsställande situation. Jag avser därför att se till att jag med åberopande av den nya lagen anmäls för det brott som dessa veckobrev möjligen kan vara. Jag ser ingen annan möjlighet att klarlägga om jag begår ett brott eller inte än att se till att frågan prövas i laga ordning. Blir det grönt ljus så borde detta innebära ett viktigt prejudikat för framtiden, medan ett rött ljus väl rimligen får andra konsekvenser.

Men till den saken blir det tid att återkomma.

Stockholm den 20 oktober 1998

Carl Bildt









Monday 
21/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]