Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v44/1998
26/10/1998

Syster/Broder,

Finns det några möjligheter till en trovärdig och tydlig tillväxtpolitik i Sverige under de kommande åren?

Ingen fråga i vår samhällsdebatt är egentligen viktigare än denna. Ändå spelar den en tämligen undanskymd roll i de fragment till både eftervals- och framtidsdebatt som möjligen kan spåras.

Om man bara utgår från valrörelsen har man förvisso anledning att vara bekymrad. Som jag lyckades att spränga in i en längre eftervalsintervju i radio i lördags - som närmast principiellt verkade att vilja undvika alla politikens och nationens sakfrågor - var vårt kanske allra största problem i valrörelsen just svårigheten att levandegöra tillväxtperspektivet på politiken i en miljö där fördelningsperspektivet är så förlamande dominerande.

Sin grund har detta i den politiska miljö som under så lång tid färgat så mycket av Sverige, och som också media i sina sätt att angripa olika frågeställningar därmed ofta kommer att spegla. Och när på detta sätt fördelningsperspektivet ofta utnyttjas för att skjuta undan eller ifrågasätta tillväxtperspektivet är jag rädd för att media i en tid av stora förändringar håller på att bli en konserverande kraft i samhället.

Varje förslag till förändring nagelfars och ifrågasätts med det fördelningspolitiska perspektivet som utgångspunkt. Det går alltid att kräva besked om vilka som ”drabbas”, och det går alltid att exercera statistiska tabeller med en ögonblicksbild över vilka som är ”förlorare” och vilka som är ”vinnare”. Folket delas in i ”drabbade” och ”åtgärdade” med det statiska fördelningsprismat som utgångspunkt.

Delar av detta är inte orimligt. Det är högst rimligt att det också i det korta perspektivet ställs krav på att politiken skall kunna redovisa konsekvenser för enskilda individer. Men det blir inte rimligt när beviskraven på förslag till förändring alltid ställs långt högre än beviskraven på en politik som bara motsätter sig förändring.

Därmed byggs det i själva systemet in en presumtion att stillastående är bättre än förändring - och det är en alldeles uppenbart orimlig utgångspunkt i en tid som vår. Det är lätt att hävda ståndpunkten att Sverige under de senaste decennierna ”drabbats” hårdare av politik som bromsat förändringar än av politik som sökt att bereda vägen för dem.

Skattesänkningar för tillväxt kan dissekeras med felräknade fördelningstabeller i TV. Men hur dissekeras på motsvarande sätt konsekvenserna av en politik som inte vill göra någonting annat än att bevara det bestående?

Det statiska fördelningsperspektivet tränger nästan per definition ut det dynamiska tillväxtperspektivet, och resultatet blir en mediamiljö som blir en konserverande kraft, och en samhällsdebatt som jag tror försummar grundläggande skyldigheter i en tid som vår.

Detta var förvisso ingenting som var nytt i denna valrörelse. Men varje valrörelse förs också i en mer tillfälligt påverkad miljö, där inte minst uppfattningen om den ekonomiska utvecklingen spelar en stor roll. Medan det var lättare att vinna förståelse för tillväxtperspektivet i t ex valrörelsen 1991 med dess snabbt fallande ekonomi, var det svårare i valrörelsen 1998 med dess mindre akuta ekonomiska utmaningar när en bild målades av att allt med automatik var på väg mot det bättre.

I en sådan situation trängs tillväxtperspektivet lätt undan, fördelningsperspektivet blir än mer dominerande, och det blir lättare att framställa en förändring som ett hot än att få den att framstå som ett löfte.

I dessa ords snäva bemärkelse var 1998 års valrörelse en valrörelse i konservatismens och i provinsialismens tecken. Förändringskrav trängdes tillbaka, och världen utanför Sveriges gränser definierades bort.

Men problemet med en sådan valrörelse är att den lämnar det politiska systemet illa rustat för de uppgifter som ligger framför det. Många har frapperats av hur det efter valet har sagts att det är tillväxt- och Europafrågorna som är de viktigaste under de närmaste åren. Men dessa frågor behandlades av socialdemokraterna närmast med förakt under den gångna valrörelsen. Var det någon som talade om dessa frågor, så var det vi.

Nu - efter valet - står just dessa sakfrågor på den politiska dagsordningen.

Efter det att den i grunden passiva och ointressanta budgeten - ett dokument från ett parti som vill administrera, men som inte verkar kunna regera - presenterats pågår nu allmän motionsperiod i riksdagen med förslag från hel-, halv- eller kvartsoppositionspartierna i denna församling.

På onsdag är det sista motionsdag, och på torsdag är det dags för denna mandatperiods första partiledardebatt.

De förslag vi lägger fram i riksdagen nu är de förslag som vi argumenterade för i valrörelsen. Vi byter inte politik före, under eller efter en valrörelse. Huvuddragen är nog väl kända.

Sänkta inkomstskatter till 30/50. Sänkta skatter inte minst på småföretag för fler jobb. Strategi för införande av den gemensamma eurovalutan. Vårdgaranti för att få bort vårdköer och börja förbättra vården. En modernare arbetsmarknad.

I förra veckan presenterade bl a Chris Heister vår linje i de olika socialpolitiska frågorna. Och på onsdag lägger vi fram det samlade alternativet med dess tyngdpunkt på den ekonomiska politiken och skattepolitiken.

I riksdagen kommer vi med all sannolikhet inte att komma särskilt långt med detta. Där finns den rödgröna majoriteten med dess nej-linje. Vad det lider kan saker och ting ändras, men dit är det ännu en tid.

Av stort intresse är att det parallellt med politiken nu inletts en dialog mellan arbetsmarknadens parter - LO, TCO, SACO och SAF - för att se om det finns förutsättningar att nå en bred enighet om olika tillväxtfrämjande insatser. Det är uppenbart att det på bredden av arbetsmarknaden finns en frustration över att politiken har kört fast.

I en artikel i lördagens Dagens Nyheter skisserade SAF-ordföranden Anders Scharp lite av bakgrunden till detta viktiga initiativ. Där fanns frustrationen över att de viktiga frågorna om tillväxten, euron, skatterna, arbetsmarknaden och energipolitiken till stor del trängts undan i valrörelsen.

Och vid sidan av andra ansåg Scharp att också näringslivets företrädare får ta på sig en del av ansvaret för detta. ”Vi borde kanske tydligare, oftare och klarare givit uttryck för våra bedömningar”, skriver han, men säger att många av näringslivets företrädare sannolikt skrämts till tystnad av kraften i de också personliga attacker som socialdemokratins företrädare ibland riktar mot dem.

Det som nu skall diskuteras inom ramen för en ”allians för tillväxt” är kravet på ”tydlighet” i eurofrågan, vikten av ”en trovärdig plan för sänkta skatter och arbetsgivareavgifter”, förändringar för att få ”en arbetsmarknad som fungerar bättre” och insatser för kompetensutvecklingen i näringslivet.

Det är en bra agenda. Och jag tycker att det, i nationens intresse, är viktigt att också denna möjlighet att bryta förändringsmotståndet på dessa områden nu seriöst prövas.

Värt att notera - och det har sin politiska betydelse för framtiden - är att detta knappast handlar om samtal där fackliga organisationer står mot arbetsgivarna, utan där i de avgörande frågorna arbetsgivarna tillsammans med två av de fackliga huvudorganisationerna står mot den tredje och dess motstånd.

Hur detta kommer att påverka den politiska utvecklingen återstår att se. Kan eurofrågan och arbetet för rimliga inkomstskatter drivas framåt är det självfallet bra. Men än finns inga tecken på rörelse från regeringen. I eurofrågan handlar det bara om en rätt futtig informationskampanj, och i skattefrågan har ingenting alls ännu försports om de överläggningar som skulle komma att äga rum.

När den Europeiska Unionens stats- och regeringschefer möttes i Pörtschach i Österrike för informella samtal under helgen, var det ett politiskt förändrat EU som träffades.

Efter 16 år fanns inte längre Helmut Kohl där som dominerande personlighet. Och medan det som skulle kunna beskrivas som centerhöger-politikens Europaagenda från 1980-talets slut och 1990-talets början - den gemensamma valutan, den inre marknaden, den nya utvidgningen - nu börjar att förverkligas, infinner sig frågan vad en ny politisk inriktning kommer att betyda i ett läge då 11 av 15 av EU:s regeringschefer är någon form av socialister och socialdemokrater.

Allt av centerhögerns agenda är dock inte förverkligas. I Maastricht 1991 talades om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, och av det har blivit väsentligt mindre än vad det fanns anledning att hoppas. I Pörtschach var det nu Tony Blair som tog upp denna fackla, och presenterade de nya brittiska tankarna om att ge den europeiska fredspolitiken en försvarspolitisk komponent inom ramen för EU.

Här inleds en viktig framtidsdebatt som kommer att påverka inte minst Sverige. Även om allt inte är glasklart i de brittiska tankarna - det är nog klokt på detta stadium - finns det all anledning att ge dem stöd när de försöker att få en tydligare europeisk identitet också i försvarsfrågor, och när de för in dessa i samarbetet inom EU.

Trycket på säkerhets- och europapolitiskt nytänkande i Sverige kommer därmed att öka påtagligt. Vad tycker Anna Lindh? Tycker någon i regeringen någonting alls i denna fråga?

Nyhetsrapporteringen från Pörtschach domineras annars av att socialdemokraterna nu vill satsa på sysselsättning och tillväxt och att de därför vill ha sänkt ränta.

I den förra delen är det ingen nyhet. Inriktningen på att skapa bättre förutsättningar för tillväxt och sysselsättning har funnits allra senast sedan Thatchers initiativ 1985 om den inre marknaden och Delors vitbok om tillväxt och sysselsättning 1993.

Men den avgörande frågan är hur detta skall åstadkommas. När det nu sägs att den gemensamma valutan kommer att kräva kompletterande insatser är detta alldeles sant. Men det som behövs är inte centraliserade regleringar och ett EU-AMS - så kan det ibland låta från socialdemokratiskt håll - utan en tydlig politik för avregleringar, bättre fungerande marknader och ofta dessutom sänkta skatter.

Kommer de europeiska socialdemokraterna att klara detta? Regeringen Blair i Storbritannien har hitintills valt att inte rubba tidigare konservativa ståndpunkter i dessa frågor. Regeringen Jospin i Frankrike har gått åt vänster med arbetstidsförkortning och privatiseringsmotstånd. Regeringen Schröder i Bonn - som tillträder på tisdag - har hitintills sänt signaler som tyder mer på Lafontaines röda linje än på Schröders modernare, och har också fått åtskilligt med kritik för sina tendenser till
återställarepolitik.

I detta läge är det självfallet lättare att diskutera räntepolitiken. Och i sak står den dessutom inför både känsliga och viktiga avvägningar under de närmaste månaderna.

Men den lämpar sig i det känsliga skede som Europa nu går in i, med starten för euron bara lite mer än två månader avlägsen, sällsynt illa för politiska kannstöperier från mer eller mindre trängda regeringschefer.

Skall euron kunna etableras med trovärdighet är det viktigt att det finns en stark trovärdighet för den Europeiska Centralbankens auktoritet och självständighet.

Skulle det skapas en bild av att räntorna i Europa bestäms på socialistiska lunchmöten kommer problemen snabbt att infinna sig. Och de kommer ytterst att drabba tillväxten och jobben.

Att Göran Persson har synpunkter på den Europeiska Centralbankens politik
är lite pikant. Sverige har ju medvetet ställt sig utanför den gemensamma valutan och dess gemensamma monetära politik. Dubbelt underligt blir det när han viker undan från att ge pekpinnar till Sveriges Riksbank - han vet att sådant omedelbart kan sänka kronkursen - men är frikostig med råd till en institution och ett samarbete han ställt Sverige vid sidan av.

Säkert kommer denna debatt att fortsätta. Ganska snabbt tror jag dock att det kommer att bli klart att räntorna sätts oberoende av ECB. Därmed kommer diskussionen mellan stats- och regeringscheferna snarare att bli en diskussion mellan den mer gammaldags reflationspolitik som nu verkar att få en tung förespråkare i nya tyske finansministern Oscar Lafontaine och ett mer modernt strukturellt synsätt som bärs fram av t ex de brittiska och spanska regeringarna.

I lördags trädde som bekant den numera berömda personuppgiftslagen (PuL) i kraft. Som jag sade i förra veckans brev, har jag skrivit till Datainspektionen, anmält detta veckobrev och frågat om det är förenligt med lagen eller ej.

Jag har nu fått beskedet att omnämnandet av personer i mina veckobrev anses utgöra behandling av personuppgifter för ett visst bestämt ändamål. Även för sådana fall gäller övergångsbestämmelserna i PuL. Med andra ord har jag fått en frist på tre år innan mina veckobrev blir olagliga.

Det säger sig självt att vi kommer att utnyttja alla de parlamentariska möjligheter som finns att få en snabb ändring till stånd. Det har ju tydligt framgått av debatten, att den svenska regleringen går tydligt utöver vad direktivet från EU ställer krav på. Kombinationen av oförmåga att inse det nya informationssamhällets nya villkor och gammaldags regleringsiver har lett till detta felsteg till lag.

Att ändra i Sverige är det viktigaste just nu. Men, som jag många gånger tidigare framhållit, handlar det om behovet av en aktiv profil också inom EU. Den svenska regeringen tillhör typiskt nog de mindre aktiva inom EU på dessa viktiga framtidsområden, med regeringar som Irlands och Finlands i tätpositionen.

Ändå är detta ett framtidsområde av oerhörd vikt från Sverige. I USA har i dagarna publicerats en lista över världens 100 ”hetaste” IT-företag. Högst upp av icke-amerikanska företag kommer Nokia på fjärde plats - gratulerar!
- men Sverige kommer dock med två företag i form av Ericsson på plats 58 och Netcom på plats 73. Av EU-länder är Storbritannien med på listan med sex företag, Sverige med två och därefter Finland, Danmark och Tyskland med vardera ett.

Detta veckobrev skulle nog upplevas som fattigt utan en kommentar till fredsprocesserna både i Mellersta Östern och kring Kosovo. Rubrikerna står täta kring bägge.

Avtalet från Wye bryter det dödläge när det gäller förverkligandet av Oslo-avtalet om fred i Mellersta Östern som rått under de senaste 20 månaderna. Det är i sig en betydande framgång. I sak innebär det att man börjar att förverkliga delar av det som man tidigare var överens om att börja förverkliga, men inte mer än så, och delvis mindre än vad som tidigare sagts. Det viktiga är dock att dödläget brutits, men det avgörande
är om detta innebär att det skapats ett momentum som kan föra vidare mot de förhandlingar om de kommande avgörande stegen som nu skall inledas och som bör vara avslutade före maj nästa år.

Motsättningarna på marken är påtagliga. Kring Hebron och Jerusalem är det bosättningspolitiken som skapar ett påtagligt spänt läge. Det är svårt att se att det skulle vara möjligt att gå fram ytterligare utan att dessa frågor på ett eller annat sätt läggs på bordet. Kan en palestinsk stat i symbios med Israel skapas i ett läge som det som nu håller på att växa fram runt dessa städer?

Till det tydligt positiva hör att Yassir Arafat nu gått med på att de formuleringar i PLO:s s k charter som ifrågasätter staten Israels rätt att existera skall tas bort. Det är ett symboliskt mycket viktigt steg.

Kring Kosovo fortsätter de svårigheter som jag beskrev i förra veckans brev. Nu löper den senaste av de tidsgränser som NATO satt ut i morgon, men samtidigt har de realistiska möjligheterna att ta till flygangrepp försvunnit. Det går inte att samtidigt skicka in civila och oskyddade observatörer på marken och låta bomberna regna från skyn. Lärde Bosnien beslutsfattare ingenting annat, så borde man i alla fall lärt detta.

Säkert kommer någon mellanlösning med NATO:s hot hängande kvar, men med observatörerna fortfarande på väg in. Viktigt blir om UCK-gerillan kommer att provocera eller ej. Och alldeles avgörande blir om det finns en möjlighet att komma igång med de politiska samtalen om ett interimsavtal. Det skall enligt plan föreligga första veckan i november - och det råkar vara nästa vecka.


Stockholm den 26 oktober 1998



Carl Bildt









Monday 
21/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]