Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v45/1998
2/11/1998

Syster/Broder,

I riksdagshuset i Stockholm är det redan många som genom sitt namn i kondoleansboken velat uttrycka sitt deltagande med inte minst föräldrar och vänner till de 62 ungdomar som så tragiskt förlorade sina liv i diskoteksbranden i Göteborg natten mellan torsdagen och fredagen.

Tragedier som denna berör oss alla. Mitt i vardagen kommer frågor om liv och död och hur skör vår tillvaro egentligen kan vara plötsligt fram. Vi är inte drabbade av det som hände på diskoteket på Hisingen - men ändå är vi det.

Många har dragit paralleller med Estonia-katastrofen för fyra år sedan. Skillnaderna är dock stora. Estonia ställde oss inför många nya frågor. Och de frågorna är delvis med oss fortfarande. Den 12 november kommer den utredning som utvärderat hela hanteringen av Estonia-katastrofen att publiceras, och vi kommer åter att konfronteras med många av dessa oerhört svåra frågeställningar.

Också Göteborgskatastrofen kommer att vara med oss under lång tid. På tisdag i nästa vecka ordnas t ex en minnesstund i riksdagen för att på det sättet uttrycka det deltagande som vi alla känner med dem som drabbas.

Förra veckan var riksdagen i fokus i den politiska debatten i och med att de olika oppositionspartierna presenterade sina motioner om den ekonomiska politiken och vi dagen därefter - i torsdags - hade mandatperiodens första partiledardebatt.

Motionerna innebar i allt väsentligt en fortsättning på den politik som förordades under valrörelsen. Underligt vore det annars.

Värt att notera är dock att jobballiansens tre partier snarare förefaller att ha kommit varandra närmare.

Folkpartiet presenterade t ex ett skattesänkningsprogram på ca 65 miljarder kr under fyra år som bl a strävar efter att förverkliga 30/50-principen. Finansieringen framstår dock som något oklar, vilket leder till en del frågetecken kring realismen i det hela.

De tre partierna har i viktiga avseenden en gemensam ansats när det gäller vad som krävs för fler jobb och bättre tillväxt. Och i samband med motionspresentationen uppstod de sedvanliga spekulationerna om borgerlig samverkan.

Jag ser det som naturligt att vi nu i första hand inom ramen för finansutskottets behandling av den ekonomiska politiken ser hur vi kan föra vidare den enighet om den ekonomiska politikens inriktning som vi visade vid slutet av vårriksdagen.

Vad som kan komma utöver detta är det i dag för tidigt att ha någon mening om. Diskussionen kring misstroendeförklaringen omedelbart efter valet visade att vi är tydligare i vår oppositionsprofil än vad de övriga partierna ännu är beredda att vara. Om detta kommer att förändras eller inte är ännu för tidigt att avgöra.

Vår moderata politik denna motionsperiod är den politik vi gick till val på. Men det hindrar inte att det finns viktiga områden där vi tydligare markerar inriktningen på politiken. Vi satsar t ex 500 miljoner kr mer än de rödgröna på forskning och högre utbildning. Det innebär bl a, att medan socialdemokraterna i valrörelsen var frikostiga med att ge universitetstiteln till inte endast Karlstad som klarat den tuffa utvärderingen - utan också till Örebro och Växjö, är det vi moderater som
är beredda att ta konsekvenserna och ge de ekonomiska resurser för bl a forskning som är en nödvändighet om det inte bara skall bli etiketter utan innehåll.

Torsdagens partiledardebatt visade upp en ovanligt lågmäld Göran Persson som lade störst vikt vid att redovisa relativt allmänt hållna riktlinjer för regeringens europapolitik. Lätt plågad av den ständiga strömmen av avhopp av statsråd och spretande debattinlägg från statsråd i olika frågor, vill han öppna dörrar åt olika håll i riksdagen i olika frågor.

Anders Sundström tyckte att det var mer kul att vara chef för Pitedalens Sparbank än socialdemokratisk socialminister i Sverige. Han sade upp sig efter 20 dagar, lämnade ett antal mindre smickrande uttalanden om regeringen i övrigt efter sig och försvann in i den lokala sparbankens förmenta trygghet.

I ett mer historiskt perspektiv var den sundströmska sortin än mer uppseendeväckande. För socialdemokratin var socialpolitiken under många decennier något av kärnan i det politiska uppdraget, och posten som socialminister i regeringen alltid en av de tyngsta och viktigaste. Namn som Gustav Möller, Sven Aspling och Sten Andersson flimrar förbi. Värnet och vidareutvecklingen av socialstaten var bland det finaste av politiska uppdrag.

Men så är det inte längre. Efter att ha tjänat som lockfågel vid Göran Perssons sida under valrörelsen flög Margot Wallströms hem till Karlstad. Lite av den frustration hon kände kan man förstå när man får reda på att hon informerades om det berömda och sedermera svikna vallöftet om maxtaxan på dagis två och en halv timma innan den presskonferens där förslaget skulle presenteras ägde rum.

Och i uppenbar nöd efter det att Wallström flugit iväg satte statsministern plötsligt dit allti-i-allo politikern Sundström, som verkar ha blivit så
överraskad att han inte hann tänkta efter ordentligt innan han plötsligt marscherade in i socialdepartementet.

Väl där satte tydligen eftertanken snabbt in. Han ”brann inte” för frågorna. Nej, det var uppenbart. Han sade att det skulle ta minst ett år för honom och att han intill dess mest skulle få ”prya” på uppdraget. Jo, jo. Och han lade vänligt till att detta ju gällde för ett tiotal av de
övriga statsråden i regeringen också.

Förtjusningen hos halva regeringen över att av den ivägflyende blivande piteåbankiren informeras om att de under ett år framåt inte kunde betraktas som annat än personer i praktisk yrkesorientering var med all sannolikhet behärskad.

Debaclet med försöken att hitta en socialminister är inte främst ett personellt debacle utan ett politiskt sådant. Det visar på en tomhet i en stor politisk fråga inom socialdemokratin. Förr slogs socialdemokrater om att komma till socialpolitiken nu verkar man snarast fly från den. Då var det den självklaraste sak i världen att varje ledande socialdemokrat brann för just socialpolitiken - nu bränns ministrarna ut innan de knappt ens börjat.

Denna tomhet i socialpolitiken tycker jag att vi sett allt tydligare under det senaste decenniet. I valrörelser har olika förslag kastats fram för att försöka visa att man är socialstatens sannaste soldat. Men de har sällan varit genomtänkta, ofta fått överges och aldrig varit del i en större och samlad syn på hur de sociala trygghetssystemen skall reformeras och förbättras.

Nog så talande är att det krävdes en borgerlig regering för att få det pensionssystem som krävdes för att ersätta sönderfallande ATP. Det var från vårt håll som detta decenniums viktigaste trygghetsreform i vårt land drevs fram.

Och det är från vårt håll - mer vitt definierat - som nästan hela debatten om förändringar i socialförsäkringssystemen har drivits under detta decennium. Samma sak gäller behovet av att få en ny och bättre organisation för sjukvården i vårt land.

Jag vill inte påstå att vi har svaret på alla de frågor som socialpolitiken i Sverige kommer att ställas inför under kommande decennier. Men medan det
är uppenbart att socialdemokraterna tröttnat, och att det hos dem mest finns tomhet och politisk utbrändhet, är det hos oss som frågorna ställs och svaren börjar att formuleras.

Men det sundströmska avhoppet visade på mer än bara den socialdemokratiska tomheten i socialpolitiken. Han passade på att förklara, att han ansåg sina inledande statsrådsår som arbetsmarknadsminister som misslyckade.

Jo, så var det förvisso. Men man minns med vilken självsäkerhet han och regeringen i övrigt då förkunnade den gamla arbetsmarknadspolitikens välsignelsebringande effekter. Nu talar man öppet om dess misslyckande, och det är ett tidens tecken så gott som något att arbetsmarknadsdepartementet nu kommer att avskaffas precis som jag förordat.

Så ser vi då hur socialdemokraterna står tomma och tysta i frågor som tidigare gått först i deras parad. Socialpolitiken. Arbetsmarknadspolitiken. Frågor som förr sågs som juvelerna i kronan på det mästerverk som den socialdemokratiska välfärdsstaten ansågs vara. Guldet blev till sand, som man sjunger i Kristina från Duvemåla.

Och det kommer inte att sluta med detta. Om socialpolitiken har sina rötter längre tillbaka, och arbetsmarknadspolitiken något senare under efterkrigstiden, var det under 1970-talet som den arbetsrättsliga lagstiftningen lades till det socialdemokratiska samhällsbygget.

I valrörelsen förklarades det existerande arbetsrättsliga regelverket för heligt och orubbligt. Men i veckan som gick sade statsrådet Mona Sahlin plötsligt, att arbetsrätten ”är föråldrad och bygger på ett annat samhälle.” Sant - men sådana uttalanden var det närmast skottpengar på för bara några veckor sedan. Och samma sak kan för övrigt sägas om mycket stora delar av den socialdemokratiska politiken ”föråldrad och bygger på ett annat samhälle.”

Denna måndag sammanträder den moderata partistyrelsen. På dagordningen står framför allt förberedelserna inför valet till Europaparlamentet den 13 juni nästa år. Redan nu handlar det både om provvalet för att ta fram underlaget för beslut om kandidater och riktlinjer för det politiska arbetet med europafrågorna fram tills dess.

Europavalet är ett viktigt val. Det är viktigt hur Sverige blir företrätt i ett Europaparlament som faktiskt får större och större politiskt inflytande, och det är dessutom viktigt hur den politiska balansen i parlamentet under de kommande fem åren kommer att se ut.

Vi moderater är en del av den bredare partifamilj som European People’s Party (EPP) utgör. Och trots att det talas om vänstervindar i den europeiska politiken har vi en högst realistisk möjlighet att under den kommande mandatperioden ersätta den socialistiska gruppen som den enstaka största partigruppen i Europaparlamentet.

Och det skulle självfallet ha betydelse för politikens utveckling i stort. Allt fler av de beslut som medlemsstaterna i form av ministerrådet fattar kräver dessutom ett godkännande av parlamentet. Ett bra Europaval för oss och de övriga EPP-partierna bereder vägen för en bättre utveckling av politiken i stort.

Och den europapolitiska agendan under de kommande åren är ovanligt tung. Eurostarten. Utvidgningen. Hur EU skall styras. Tillväxt- och konkurrensfrågorna. Den finansiella reformen av EU. Fredspolitiken. Listan
är lång.

Redan denna vecka kommer utvidgningsfrågan upp till ett viktigt avgörande. Kommissionen kommer att göra sin utvärdering av de olika ansökarländerna, och bedöma om det är något som skall tillföras den krets av sex länder som man redan beslutat om förhandlingsstart för.

För regeringen är detta viktigt. Förra året satsade man stort på att samtliga tre baltiska länder skulle komma med i en gemensam förhandlingsstart, men misslyckades med detta. Estland kom med, vilket var betydelsefullt, medan Lettland och Litauen ansågs ha skäl att accelerera ytterligare.

Det är ingen tvekan om att främst Lettland men även Litauen sedan dess gjort framsteg. Men samtidigt har två andra länder de facto tillkommit. Slovakien har nu fått en ny regering som innebär att de tidigare politiska reservationerna - och de var de enda - mot landet bortfallit. Och även i Malta har det blivit regeringsskifte med en aktivering av landets ansökan om medlemskap i EU som mycket konkret konsekvens.

Nya utrikesministern Anna Lindh var i förra veckan ute med ett uttalande som sade att Lettland och Litauen nu borde inleda förhandlingar. Men uttalandet andades inte mycket förståelse för den bredare problematiken med alla länderna, och kom nog därför snarast att försvaga den svenska förhandlingspositionen i frågan. Det återstår att se om regeringen detta år sköter korten skickligare än vad som var fallet för ett år sedan, då man de facto kom att misslyckas.

Utvecklingen av den internationella ekonomin fortsätter att stå i centrum för mycket av debatten runt om i världen. Helgens besked från de s k G7-länderna om reformer av det internationella finansiella systemet skall ses i ljuset också av arbetet med att klara Brasiliens ekonomi och de problem som Ryssland fortsätter att brottas med.

Brasilien är världens nionde ekonomi, men är världens femte befolkningsrikaste stat med en större befolkning än Ryssland och har den största amerikanska direktinvesteringarna av de s k nya marknaderna. Allt sedan den ryska kraschen i slutet av sommaren har olika latinamerikanska länder, och främst av dem Brasilien, varit i en utsatt situation.

Det handlar i mångt och mycket om att rädda valutakursen. På basen av ett saneringsprogram av den omvalde presidenten Cardoso förbereds nu ett IMF-lett stödprogram som utannonserats till ca 30 miljarder dollar men som tydligen kan komma att bli en bra bit större än så. Avgörande är dock om landet självt förmår att genomföra de avgörande reformerna.

Om detta kommer att lyckas eller ej saknar jag förmåga att avgöra. Men jag vet att det har betydelse också för oss. Skulle det inte lyckas kommer med all säkerhet en ny våg av finansiell oro att svepa också över Europa och Sverige. Det påverkar jobb och tillväxt och skatter också i vår del av världen.

Den ryska utvecklingen har andra men på många sätt allvarligare dimensioner. Optimismen för ett år sedan, när reformkursen i ekonomin var rimligt tydlig och tillväxten i den ryska ekonomin började att synas ordentligt, har ersatts av allt dystrare pessimism när detta års politiska osäkerhet och felsteg har lett till att de rödbruna krafterna kunnat blockera och vrida tillbaka viktiga delar av reformpolitiken.

Rysslands ekonomi befinner sig i ett tillstånd som liknar fritt fall. Premiärminister Primakov har uppgett att det hitintills i år handlar om ett fall i BNP på 16 procent. Men när han under denna helg äntligen börjat att presentera någonting som skall föreställa ekonomisk politik förefaller det att bli ett rejält steg tillbaka i reformpolitiken med allt vad detta kommer att medföra.

Nu skall det tryckas sedlar för att betala löner och subventionera olönsamma företag och banker. Och statens ekonomi skall tydligen klaras genom att man på klassiskt ryskt maner skall monopolisera tillverkning och försäljning av vodka.

Detta kommer inte att gå. Det ter sig osannolikt att västländerna kommer att vara beredda att ställa upp med de ytterligare 4,3 miljarder dollar i omedelbara krediter som Ryssland begär och som är en nödvändighet också för detta program. Situationen kommer att förvärras.

En konsekvens av detta är att vi ser hur olika regioner i Ryssland försöker att gå olika vägar. Handelsspärrar. Vägran att betala skatter. En tendens till successivt sammanbrott för en sammanhängande ekonomi.

Vissa delar blir fritt hängande. Jag har tidigare skrivit om situationen i enklaven Kaliningrad vid Östersjöns sydöstra strand. Här breder nu desperationen ut sig samtidigt som den ekonomiska och sociala situationen blir allt värre. I fängelserna finns knappt mat till de intagna. På sjukhusen finns inte längre mediciner. Det finns ingen öppning mot omvärlden och man känner sig övergiven av Moskva. Situationen är inte explosiv - men den kan lätt bli det.

Jag tycker den svenska regeringen har varit för passiv i dessa frågor. Jag skrev till utrikesministern mitt i valrörelsen. Men mycket lite förefaller att hända. Vi bör vakna upp - innan vi blir väckta.

Förra veckan hamnade den senaste rapporten från FN:s befolkningsavdelning på mitt skrivbord. För ett antal år sedan brukade jag följa AIDS-frågan noga men det har blivit mindre av det under de senaste åren.

Men utvecklingen i delar av världen är alarmerande. I de 34 länderna söder om Sahara i Afrika finns stora områden där man nu tror att var fjärde person är HIV-infekterad. I Botswana, som anses vara det hårdast drabbade landet, sjunker medellivslängden dramatiskt. För fem år sedan var den 61
år, nu är den 47 år och man räknar med att den om några år kommer att ha gått ned till 41 år.

Experterna talar om en smittspridning som historiskt snarast kan jämföras med hur smittkoppar härjade bland aztekerna i Mexiko efter de vitas ankomst dit på 1500-talet eller hur pesten förödde Europa i mitten av 1300-talet. Med den nuvarande omfattningen av epidemin räknar man med att befolkningen i många av dessa afrikanska länder kommer att börja att minska inom de närmaste 10 till 15 åren.

Vi kan inte sitta och tycka att detta inte berör oss. Smittspridning kommer att beröra oss på ett mer påtagligt sätt än all publicitet kring den s k HIV-mannen. Och att förebygga och hjälpa i dessa länder kommer att kräva starka och samordnade internationella insatser.

Det finns all anledning att satsa större resurser på forskning och information kring dessa frågor än vad regeringen har varit intresserad av. Sverige behöver en socialminister med engagemang också för dessa viktiga frågor.

Stockholm den 2 november 1998



Carl Bildt









Monday 
21/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]