Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v46/1998
9/11/1998

Syster/Broder,


Ute börjar hösten att ge vika för en tidig vinter. Och snart sagt dagligen påminns vi om att den politiska och ekonomiska verkligheten ser annorlunda ut än vad det påstods för bara några månader sedan.

Ekonomiska bedömningar förändras. Nyhetstelegrammen i veckan som gick meddelade, att ”oktober blev en mörk månad på den svenska arbetsmarknaden”. Det finns inte en tillväxtprognos i sikte som inte reviderats ned.

Och vi märker hur detta utlöser de rödgröna spänningar som vi kommer att få se allt mer av. Såväl vänsterpartiet som miljöpartiet rycker ut och säger att detta kräver en förändrad ekonomisk politik. Den ene vill ditt - och den andre vill datt.

Men efter en överläggning med dem meddelar finansminister Åsbrink i veckan att man löst det hela genom att besluta att det inte finns någon anledning att revidera prognoserna. Simsalabim. Verkligheten kan man inte göra någonting åt - men prognoserna kan man fatta beslut om. En struts skulle vara stolt.

Sanningen är, att det inte finns mycket av ekonomisk politik eller tillväxtpolitik i Sverige i dag. Margot Wallström var i lördags ute och högg den socialdemokratiska valrörelsen i småbitar när hon bland annat hävdade att socialdemokraterna fick ”rättvis kritik” - jag tackar! - för att de inte hade någon politik för nya jobb.

Och den politik som inte fanns då finns inte i dag heller. Då hamnar man i strutsagerande som att vägra revidera prognoser eftersom man inte klarar av att fatta beslut om politiska åtgärder.

Det finns en växande frustration i breda kretsar över vad som uppfattas som en politisk handlingsförlamning och osäkerhet efter valet. Jag refererade i mitt veckobrev för två veckor sedan vad SAF-ordföranden Anders Scharp skrev om de överläggningar som nu kommit i gång mellan LO, SAF, SACO och TCO.

LO-Tidningen håller i sin ledare i senaste numret i allt väsentligt med. Man skriver att det är ”uppenbart att de nu påbörjade samtalen mellan arbetsmarknadens parter till stor del beror på en misströstan om riksdagens förmåga att fatta kloka beslut med dagens oklara majoriteter."

I detta kan jag i alla fall delvis instämma. Kärnproblemet är dock knappast situationen i riksdagen, utan kombinationen av en rådvill socialdemokrati och dess rödgröna beroendeförhållande.

Men när sju ordförande för fackförbund inom industrin skrev i DN i söndags att ”det vore bra om fler aktivt bidrog i debatten om hur vi skapar
överskott och tillväxt, i stället för att enbart diskutera hur fördelningen skall ske” finns det dock anledning att fråga sig varför åtskilliga av dem satsade mångmiljonbelopp i valrörelsen just för att motarbeta tillväxtpolitik och slå fast att bara fördelningspolitik av gammalt slag var moraliskt acceptabelt.

Är det eftertankens kranka blekhet som nu slagit ner i bland annat Metallindustriarbetareförbundets ledning?

Med det må det vara hur som helst - nu är det viktigt att vi på olika sätt ser på möjligheterna att nå resultat i sak. Arbetsmarknadssamtalen kan möjligen leda framåt i viktiga frågor. Andra öppningar bör också prövas.

I fredags kom så inbjudan från regeringen till de politiska partierna om skattepolitiken. Särdeles bråttom förefaller dock regeringen knappast att ha. Inbjudan aviserades i regeringsförklaringen den 6 oktober, sänds till oss en månad senare, den 6 november, och avser ett första sammanträde som kommer att äga rum mer än ytterligare en månad senare, den 12 december.

Snigelfarten har alldeles säkert sin förklaring i att ett av de partier som skall delta i dessa samtal inte vet vad det vill. Och det råkar vara det parti som innehar regeringsmakten för ögonblicket.

Varje vecka innebär nya illustrationer av detta. I veckan som gick var det
åter Mona Sahlin som ryckte ut, denna gång genom att i en intervju i torsdags säga, att hon avsåg att lägga fram ett förslag till skattelättnader för hushållsnära tjänster, möjligen med utgångspunkt från det utredningsförslag som Dan Andersson lade fram i mars 1997.

Jag välkomnade Sahlins uttalande. Frågan är viktig, både för jobb och för modern jämställdhet. Jag tog redan för ett år sedan initiativ till samtal mellan de tre borgerliga partierna om att ta fram ett gemensamt förslag med denna innebörd. Det gjorde vi i mars, och detta blev därefter ett viktigt inslag i jobballiansens program. Vi mötte hårt socialdemokratiskt motstånd
- men har därmed så mycket större anledning att välkomna Mona Sahlin.

Men det var jag ganska så ensam om att göra. Omedelbart möttes hon av vad som närmast var en kanonad i den socialdemokratiska pressen.

Tidningen Arbetet i Malmö tillhör de försiktigare när den skriver att det var ”förödande” med statsråd som pratade utan förankring i regeringen och noterar att ”förvirringen och kaoset kring maxtaxan på dagis vill vi inte uppleva i ny tappning.”

Arbetarbladet i Gävle är mindre försiktig i sina omdömen och frågar sig om Sahlins tankar är förenliga med socialdemokratins människosyn. Tidningen skriver att ”en unken pust av gamla tider” drar förbi och hävdar att Sahlin spelar ”högerkrafternas våta dröm” om att ”knäcka vår rättvisa välfärdsstat” i händerna med sina tankar.

Länstidningen i Östersund brer på salvan och upprepar med viss ironi August Palms berömda fråga från sitt föredrag på Hotell Stockholm i Malmö den 6 november 1881 om ”vad vilja socialdemokraterna?”. Felet med Göran Persson, tycker tidningen, är ”bristen på ett tillräckligt tydligt ledarskap”, det vill säga ett sådant som ser till att statsrådet Sahlin slutar sprida tankar som dessa.

Dala-Demokraten i Falun är inte mindre nådig. De kallar förslaget
”politiskt ohållbart”, utnämner Mona Sahlin till ”borgerlighetens kandidat till regeringen” och skriver förtvivlat om situationen att ”partiet har ingen pejling på varthän”. ”Ingen begär att regeringen skall ha en modern GPS för exakt orientering men åtminstone en liten luftfylld kompass borde väl gå att uppbringa på något överskottslager. Det räcker för att visa vilken riktning som är fel.” Och fel, det har Sahlin med besked, anser Dala-Demokraten.

Östran i Kalmar - min ständiga favorit - ”tar sig för pannan och undrar om man hört rätt” och stönar över det man kallar ”veckans tankebludder från pratkvarnsdepartementet.”

”Det behövs ingen rödgrön röra. Det räcker så bra med det som regeringen själv ställer till med.”

Jo, så är det förvisso. Och jag återger de olika salvorna mot Sahlin med viss utförlighet därför att de så tydligt visar oförmågan till förändring och förnyelse inom socialdemokratin.

Mona Sahlin har rätt när hon de facto säger att vi hade rätt i valrörelsen. Men hennes kritiker har också rätt när de anklagar henne för att sprida förvirring och förbereda förräderi.

Var detta kommer att sluta vet jag lika lite som någon annan. Men det är tydligt att Mona Sahlin nu stakar ut positioner utan något större hänsynstagande till övriga delar av regeringen. Att det under den föregående veckan skedde gång på gång samtidigt som statsministern och partiordföranden var på semester kan möjligen vara en ren tillfällighet.

En sak är dock alldeles säker - det är bara inledningen till det första kapitlet i det kommande årets thriller som vi hitintills fått ta del av.

Under tiden handlar mycket av diskussionen inom socialdemokratin fortfarande om hur allt kunde bli så fel med vallöftet och valsveket om maxtaxan.

Det överlåter jag åt dem. Men jag vill notera hur Kommunförbundet i fredags meddelade att enligt deras uppfattning kostar ett genomförande av de löften som plötsligt ställdes ut av regeringen mitt i valrörelsen cirka 8,7 miljarder kronor. Det är nästan tre gånger så mycket som stats- och finansministrarna då ville medge.

Att strö vallöften omkring sig på ett så oseriöst sätt är illavarslande. Det handlar om respekten för statsfinanser och budget. Och om respekten för väljarna. Visste man om att löftet var ekonomiskt omöjligt att genomföra inom de utgiftsramar som finns? Gjorde man det, var man oärlig mot väljarna. Gjorde man det inte, var man statsfinansiellt släpphänt och oansvarig.

Medan denna politiska osäkerhet fortsätter, bildas borgerliga styren runt om i landet där valvinden blåste tillräckligt mycket åt vårt håll. Även om dessa alltid innebär ett givande och tagande mellan partierna, visar de en tydlig politisk inriktning enligt de riktlinjer vi talade om i valrörelsen. Vi byter inte politik.

I Stockholms stad sänks nu skatten samtidigt som det sker en tydlig satsning på skolan. Antalet stadsdelsnämnder skärs ned, arvoden minskas, fastigheter säljs och företag privatiseras. Och då skapas utrymme för både sänkt skatt och bättre skola.

I Stockholms läns landsting innebär den borgerliga majoritetens program en liknande inriktning. Åter sänkt skatt - så skedde också 1992 efter maktskiftet då - samtidigt som 700 miljoner kronor mer satsas på sjukvården genom bland annat en påtagligt rationaliserad sjukvårdsadministration med frihet för de olika sjukhusen att själva fatta beslut.

I Skåneregionen blir det också skifte med en ny sjukvårdspolitik som resultat. Och i Rättvik, som var i fokus i valrörelsen på grund av dess extremt höga taxor i äldreomsorgen, införs nu ett tak för dessa. Exemplen kan mångfaldigas.

Det är detta som människor vill ha. Lägre skatt. Bättre skola. Kortare vårdköer. Och kommunalpolitiken är utan tvekan ett moderat och borgerligt styrkebälte när det gäller att visa att detta i många fall också är möjligt.

I lördags var jag på snabbt besök i Bonn för att vara med om CDU:s kongress när Helmut Kohl efter 25 år avgick som partiordförande och efterträddes av Wolfgang Schäuble. Det var ett blad i den moderna europeiska historien som vändes.

Inte utan skäl har EU:s stats- och regeringschefer beslutat att Helmut Kohl vid toppmötet i Wien i december kommer att bli den andra europeiska hedersmedborgaren i historien efter Jean Monnet.

CDU gjorde ett påtagligt dåligt val. Sett över Tyskland i dess helhet förlorade man cirka sex procentenheter. I landets östra delar var förlusterna avsevärt större.

Men det som socialdemokraterna gick fram på var knappast krav på en annorlunda politik. Dess mest tydliga slogan sade att allt skulle inte bli annorlunda, men mycket skulle bli bättre. De ville göra det möjligt för den medelklass som sett CDU som trygghet och stabilitet att nu också rösta socialdemokratiskt. Och man lyckades.

Säkert kommer också CDU att få sin eftervalsdebatt. Men det man möter i dag
är ett anmärkningsvärt samlat parti. En god förlorare som tar på sig oppositionsrollens demokratiska utmaning och som står inför uppgiften att bygga upp ett nytt förtroende i takt med att det rödgröna regeringsalternativet successivt förlorar sin kraft och lyster.

Snart står också val för dörren. Redan i februari är det delstatsval i Hessen. Därefter följer inte mindre än åtta andra viktiga val runt om i Tyskland under 1999. Höstens val i den nya regeringsstaden Berlin kommer säkert att ha sin speciella dramatik.

Kohl talade i sitt avskedstal om de historiska utmaningar man klarat av. Om hur man stod upp mot sovjetiska anspråk. Höll samman NATO. Åstadkom Tysklands enhet - ”inte som 1870 mot våra grannar, utan nu 1990 med deras stöd och välvilja.” Beredde vägen för ett starkare EU. Byggde broar till det nya Ryssland. Sökte försoning med Israel och Polen. Fattade beslut om och beredde vägen för den gemensamma europeiska valutan.

”När Bonn-republikens historia kommer att skrivas - den Bonn-republik som dominerades av CDU - kommer det att vara den lyckligaste perioden i den moderna tyska historien.”

Men det är historia - stor sådan. Nu är perspektiven annorlunda. Nu är det i mångt och mycket det inre reformperspektivet som tränger sig på. Wolfgang Schäuble talade i mer än en timma om de inrikes reformuppgifterna. Och förbundskanslern Schröder sänder samma budskap.

Man ser konturerna av en kamp där mer traditionella socialdemokrater - de kallas ofta strukturkonservativa - inte vill reformera strukturer men i stället satsa på gammal expansiv politik medan förnyare just vill satsa på förnyelse och utbudspolitik. Och man slås av tecknen på att de Gröna kanske
är på väg att bli mer av förnyare i detta ords positiva betydelse än de vid sin strukturkonservatism bundna socialdemokraterna.

Säkert blir det mer av eftervalsdebatt också i Tyskland i de olika politiska lägren. Och alldeles säkert blir det mycket av den varan i USA efter mellanårsvalen till representanthuset och en rad guvernörsposter. Valdeltagandet var extremt lågt - strax över 36 procent i landet i dess helhet - men det är något av en ödets ironi att det nu blev representanthusets republikanske talman Newt Gingrich som kom att fällas av Lewinsky-affären.

Tveklöst var valet ett bakslag för delar av republikanerna. Förändringsmandatet från 1994 har inte förvaltats, utan ersatts av en skandaljakt som tydligt gått över huvudet på många människor. Det har blivit för abstrakt, för moraliserande, för teoretiskt.

Fram på den republikanska scenen träder nu en ny generation Bush i form av den återvalde guvernören i Texas och den nyvalde guvernören i Florida. Deras ”compassionate conservatism” är ett tydligt framgångsrikt försök att förena förändringsagendan med en mer jordnära politik som ger människor trygghet och förankring. Där finns ett element av pragmatism som har sina kritiker, men som uppenbarligen också har en betydande politisk potential.

I Minnesota valdes exboxaren Ventura till ny guvernör med ett valdeltagande på cirka 56 procent, mot bägge de etablerade partierna och efter en annorlunda valrörelse.

Mycket kommer säkert att skrivas om detta. Låt mig bara säga, att därmed bryts en stolt tradition som med bara enstaka undantag gett denna delstat under dess historia guvernörer med skandinavisk bakgrund. Jag minns väl från ett besök för några år sedan hur den nu avgående guvernören Carlsons gamla mamma fortfarande var bättre på den variant av svenska som kallas gotländska än på den variant av engelska som kallas amerikanska.

När detta veckobrev sänds ut är jag redan på väg till Nordiska Rådets session i Oslo för de diskussioner som kommer att äga rum där. Det är förvisso lätt att säga att det nordiska samarbetet har svårt att finna sin substans i tider när det europeiska och det globala dominerar.

Men det är att underskatta det stora värdet av den informella dialog och den informella samhörighet som detta samarbete vidareutvecklar. Inte minst Nordiska Rådets sessioner och dess generaldebatter har stor betydelse för detta.

Hur det blir med detta i Oslo återstår att se. Av någon anledning har riksdagens talman valt just den dag som Nordiska Rådet skall ha sin årliga generaldebatt för den minnesstund som riksdagen - med all rätt! - skall ha efter katastrofbranden i Göteborg. Jag har därför sett till att det blir möjligt att flyga fram och tillbaka från Oslo till Stockholm denna dag, dock med konsekvensen att svenska partiledare tyvärr inte kan delta i årets nordiska generaldebatt.

Ämnen att diskutera finns förvisso.

Ett stats- och finansministermöte på söndagen har försökt att diskutera den påfallande nordiska splittringen i valutapolitiken, och den saken kommer säkert att komma upp igen i rådets generaldebatt på tisdagen. Det är och förblir en allvarlig tankeställare att Norden i den viktiga valutapolitiken i dag står mer splittrat än någonsin tidigare. Mellan Sveriges icke-politik och Finlands kommande införande av den gemensamma valutan finns ett Danmark som nu gått med i det yttre valutasamarbetet och ett Norge som strävar efter en fastare kurs för sin krona. Inget annat nordiskt och inget annat EU-land har en så skakig och osäker valuta som Sverige. Detta kommer att leda till spänningar och störningar i förhållandet till andra länder, också de nordiska.

I dag måndag träffas de nordiska och de baltiska statsministrarna för att diskutera utvidgningsprocesserna av såväl EU som NATO. Kommissionens yttrande i förra veckan innebar ju ett erkännande av att reformpolitiken i Lettland med största sannolikhet kommer att göra det möjligt för landet att under 1999 ansluta sig till de länder som redan nu för förhandlingar, och också vad gäller Litauen noterades framsteg.

Alla dessa diskussioner kommer att föras mot bakgrund av inrikespolitiken i de olika nordiska länderna. I värdlandet Norge slits lilla senterpartiet nu av de motsättningar om europasamarbetets hantering som komplicerar också regeringens arbete. Och inför budgetförhandlingarna i stortinget framstår mittenregeringen Bondeviks överlevandemöjligheter som allt osäkrare.

På onsdag är det den 11 november. För oss svenskar betyder detta datum ingenting alls. Men över stora delar av Europa är detta dagen då det
äntligen blev vapenstillestånd efter det första världskriget.

Inte minst gäller detta Frankrike. Där var och är La Grande Guerre det stora och fruktansvärda kriget. I andra världskriget förlorade Frankrike 185 000 soldater, men i det fruktansvärda skyttegravs- och ställningskriget som pågick mellan augusti 1914 och november 1918 förlorade Frankrike inte mindre än 1,4 miljoner soldater. Det franska samhällets förluster under dessa år står i en särklass i den moderna historien.

Därför är detta också en stor minnesdag. I år är det 80 år sedan signalen om eld upphör gavs. Fortfarande finns enstaka i livet som var med då. Snart
är så inte längre fallet. Runt om i Frankrike kommer det på onsdag att vara cirka 18 000 lokala minnesceremonier och 700-800 större sådana.

President Chirac har sonderat om inte nye förbundskanslern Schröder hade möjlighet att komma, men denne hade inte tid. Fortfarande finns bilden av hur Helmut Kohl och Francois Mitterand står hand i hand på slagfältet vid Verdun.

Det var 1984, och den bildens kraft kommer att överleva dem bägge. Nu har Gerhard Schröder inte tid. Ett dåligt eller ett gott tecken? Ett tecken på att historiens läxa håller på att glömmas, eller att vi passerat den punkt då vi inte längre behöver påminnas om den?

Jag hoppas och tror på det senare. Jag åker själv till Oslo utan att vara förbittrad över unionsupplösningen, och jag har i allt väsentligt beslutat att inte låta relationerna till Danmark påverkas av ansvaret för Stockholms blodbad. Men alltför lätt glömmer vi att försoning mellan länder är en process som tar tid, kräver smärta och egentligen endast kan klaras inom en bredare nordisk eller europeisk ram för samarbete och integration.

I slutet av veckan reser jag vidare. Till Hong Kong för bland annat ett anförande på svenska handelskammaren där och till Taiwan för möten med våra samarbetspartier inom International Democrat Union. Där är jag ordförande,
även om jag tyvärr inte hunnit lägga ned den tid på uppdraget som jag borde gjort, och där står nu de politiska och ekonomiska erfarenheterna av den asiatiska krisen på dagordningen.

Det är viktigt och nyttigt. Men tyvärr kolliderar det med ungdomsförbundets stämma, där stridbare men skicklige Thomas Idergard kommer att lämna över till sin efterträdare. Jag hoppas och tror att debatterna kommer att vara både livliga och inspirerande. Per Unckel kommer på söndag, mot bakgrund av vår framtidsskrift ”Land för hoppfulla”, att ge sitt bidrag.

Det är hos oss som framtidsdebatten förs.

Stockholm den 9 november 1998


Carl Bildt









Monday 
21/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]