Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v11/2000
13/3/2000

Vänner,

Det blev en imponerande valseger för José Maria Aznars borgerliga reformregering i Spanien i går. Partido Popular gick fram starkt och uppnådde mot förväntningarna en egen majoritet i parlamentet Cortes, medan socialisterna i PSOE fick finna sig i att förlora röster, med avgång för partiledaren som en av konsekvenserna.

Bakom framgången för Partido Popular ligger till stor del regeringens framgång med den ekonomiska politiken.

En tydlig liberaliserings- och skattesänkningslinje har lett till en snabb tillväxt av nya jobb i den spanska ekonomin. Antalet nya jobb som tillkommit i Spanien under de senaste åren motsvarar faktiskt vad som åstadkommits i resten av den Europeiska Unionen tillsammans.

Det imponerar.

Dagarna som ligger bakom oss har varit betydelsefulla för Europa också i andra avseenden. Jag tänker då i första hand på de grekiska och danska ställningstagandena angående den gemensamma eurovalutan.

Dessa bägge länders steg framåt har jag skrivit regelbundet om i dessa veckobrev. I förra veckan kom så Greklands officiella ansökan om att få komma med i euron, och ingen väntar sig annat
än att denna kommer att få grönt ljus, med fullt deltagande from det kommande året.

Och dagen efter meddelade den danska socialdemokratiska regeringen att väntans tid är över och att frågan nu kommer att avgöras i en folkomröstning den 28 september i år. Om den resulterar i ett positivt ställningstagande - och alla opinionsundersökningar just nu tyder på det - kommer då Danmark att kunna komma med fullt ut året efter Grekland.

Därmed förefaller det sannolikt, att de elva länder som startade euron i och med ingången av förra året kommer att få sällskap av ytterligare två när de gemensamma sedlarna och mynten introduceras i början av år 2002. Och det får nu anses vara klart att bara Sverige och Storbritannien kommer att stå utanför när detta viktiga steg tas.

Den socialdemokratiska extrakongressen i Sverige innebar inga besked om när det regerande partiet anser att tiden är mogen för ett beslut. Jag har länge argumenterat för att det vore logiskt med en folkomröstning i Sverige i september i år, och det faktum att Danmark nu beslutat sig för en folkomröstning vid den tidpunkten borde göra skälen för Sverige att gå fram då om möjligt ännu starkare.

Skälen till denna tidpunkt är flera.

Dels är det en självklar fördel att ha ett avgörande inför det svenska ordförandeskapet i EU under första halvåret 2001. Och dels är det en än mer självklar fördel att vara med när mynt och sedlar kommer, och då är det helt enkelt inte möjligt med ett senare ställningstagande.

Men hur det går med detta återstår att se.

Sunt vore nu med en politisk diskussion som handlar om när den folkomröstning som socialdemokraterna nu mer entydigt bundit sig för kan äga rum. Och rimligt för oss alla som ser vikten i detta ställningstagande för Sverige borde vara att den sker så snabbt som det är praktiskt möjligt.

Samtidigt finns det skäl att granska hur de tekniska förberedelserna går. I förra veckan publicerade den brittiska regeringen sin andra rapport om arbetet med förberedelserna i Storbritannien, och där talades om att det krävs en tid på ca 40 månader från det att man fattar beslut om folkomröstning tills dess att skiftet av mynt och sedlar är möjligt. Det ter sig inte sannolikt att den nödvändiga tiden i Sverige skulle vara radikalt mycket kortare.

Om den spanska regeringen således klarade sig mycket väl genom helgens val, innebar veckan som gick slutet på det två och ett halvt år långa experimentet med en mittenregering i Norge. Efter ett nederlag i stortinget i den gamla stridsfrågan om gaskraftverk avgick regeringen Bondevik, och den kommer nu att efterträdas av en socialdemokratisk minoritetsregering med uppgift att försöka styra landet under de ca ett och ett halvt år som återstår till nästa val.

Det var alltid högst osannolikt att en svag mittenregering skulle kunna överleva en hel mandatperiod. Och när det gäller frågan om gaskraftverk visste man sedan lång tid tillbaka att man skulle gå mot ett nederlag om man försökte att blockera den linje som har en tydlig majoritet i stortinget.

Frågan är inte okomplicerad. Det handlar om Norges elförsörjning
- och det handlar om global miljöpolitik.

För att kunna klara rimlig elförsörjning i framtiden står Norge inför valet att antingen bygga gaseldade kondenskraftverk med utnyttjande av de fyndigheter av naturgas man har i Nordsjön och Atlanten eller att importera motsvarande mängder el andra länder.

I det s k Kyoto-protokollet från 1997 har Norge åtagit sig att minska utsläppen av koldioxid med 23%, och detta kan mycket väl bli svårt att klara i en situation där ju gaskraftverk leder till
ökade utsläpp. Men mot detta skall dock vägas att om den el man importerar är producerad av t ex kolkraftverk i Danmark, vilket förefaller att vara ett av alternativen, så innebär detta en utsläppsökning där som är ca dubbelt så stor som ett gaskraftverk ger upphov till.

Nu tillträder således en socialdemokratisk minoritetsregering som skall försöka att klara sig med en tydlig icke-socialistisk majoritet i stortinget. Från IT-branschen hörs oro för att detta kan komma att leda till en mer restriktiv politik om beskattningen av personaloptioner. Vi får se vad det kan komma att innebära i övrigt.

I mångt och mycket inleds nu valrörelsen inför hösten 2001. Och frågan kommer att bli om det går att bygga sådana nya allianser att någon form av mer stabil borgerlig regering grundad på en borgerlig majoritet då kommer att vara möjlig. Det handlar mycket om hur mittenpartierna kan hantera sin bitterhet efter ett experiment som til syvende og sidst dock blev ett misslyckande.

Det var energifrågorna som fällde avgörandet i Norge. Och dessa håller på nytt på att göra sig påminda på den internationella dagordningen. Det senaste året har sett priserna på råolja tredubblas som en konsekvens både av en starkare global efterfrågan och vissa produktionsinskränkningar från OPEC-länderna. Det finns en oro både i amerikansk och europeisk debatt för effekterna av oljepriser som under en längre tid riskerar att ligga på högre nivåer än vad man tidigare trott.

Mot slutet av månaden kommer OPEC-länderna att mötas i Wien för att diskutera sin produktionspolitik. Men även om man då häver de begränsningar man har finns det allt fler som pekar på att efterfrågan på olja nu är högre än vad det förefaller att gå att producera.

Det handlar dock inte om att det finns någon risk för att vi går tillbaka till 1970- och 1980-talens förödande oljekriser. Sedan dess har mycket hänt. Vi är på väg från olje- till informationsekonomin i land efter land. För en viss ökning av den ekonomiska tillväxten krävs det i dag i de utvecklade länderna bara hälften så mycket olja som var fallet för några decennier sedan.

Detta är bra - och måste föras vidare. Vi kommer för överskådlig tid att vara beroende av olja för de förbränningsmotorer som ännu
är oöverträffade när det gäller olika typer av fordon. Men utöver detta borde de allt starkare rön som pekar på växthuseffekten som ett både reellt och allvarligt globalt problem leda till att vi söker efter andra energikällor. Att i ett globalt sammanhang som detta förtidsavveckla fungerande kärnkraft framstår som direkt dumdristigt.

Höga oljepriser må bekymra USA och EU, men det är ingen tvekan om att de bidrar rätt tydligt till den påtagliga förbättring av den ryska ekonomin som vi nu ser. Sedan den finansiella kraschen i augusti 1998 har Ryssland under 1999 haft en ekonomisk tillväxt på ett par procent, och nu ser de flesta bedömare fram mot än bättre siffror för detta år.

Jag var på ett alldeles för snabbt besök i Moskva i början på förra veckan. Det handlade om överläggningar med utrikesminister Ivanov om utvecklingen på Balkan, men gav också möjligheter att känna atmosfären i den ryska politiken inför det viktiga om än inte så spännande presidentvalet den 26 mars.

Alla spekulerar om vem Vladimir Putin egentligen är. Och det jag kan bidra med i den frågan är inte mycket. Han var inblandad i olika förhandlingar med olika svenska intressen i S:t Petersburg i början av 1990-talet, och utmärkte sig väl inte direkt för tydlighet och transparens. Han förefaller att vara en man med siktet inställt på maktens möjligheter.

Nu talar han ofta om att återupprätta en stark stat i Ryssland, och rider därmed på en våg som vill se mer av rysk statlig styrka såväl i fall som Tjetjenien som när det gäller utvecklingen i landet i övrigt. Det behöver inte vara fel, men jag möter också de som säger att det mycket snabbt kan bli fel om det blir en politik som förlitar sig allt mer på de maktens instrument som Putin lärt sig hantera under sin karriär i säkerhets- och underrättelsetjänsterna.

Konflikten i Tjetjenien kommer att fortsätta att plåga Ryssland under lång tid. Huvudstaden Groznyj är nu så förstörd att någon
återuppbyggnad inte torde vara möjlig. Och det finns inte mycket pengar för återuppbyggnad över huvud taget. Dubbelt så mycket har anslagits för att bygga fyra nya militärbaser i Tjetjenien som för någon form av civil återuppbyggnad.

Oroligheterna kommer att fortsätta. Just nu strävar de ryska trupperna efter så många avgöranden som möjligt innan lövsprickningen kommer och det därmed blir lättare för de tjetjenska soldaterna att röra sig ostört i bergsområdena.

Men det är svårt. Jag ser bilder i Moskva-tidningarna av begravningsceremonin i ett av de gamla klostren i Zagorsk för poliser som dödats i bakhåll på väg genom ett påstått säkert område till Groznyj. Och sakta sipprar historien ut om hur det 6:e kompaniet vid det 104:e luftlandsättningsregementet i den 76:e luftlandsättningsdivisionen i Pskov blivit i det närmaste utrotat i en flera dygn lång strid med tjetjenska soldater vid mynningen till den s k Argyn-dalgången.

Divisionen i Pskov är en av de kvarvarande väl fungerande enheterna i det ryska försvaret. Den ligger precis på andra sidan gränsen av Estland, och hade ursprungligen sina huvuduppgifter i det nordeuropeiska området, även om den satts in i det ena krisområdet efter det andra. Och den är inte ensam om att komma från Nordvästra Europa till striderna i Kaukasus. I tidningarna i Moskva ser jag hur också chefen för Norra Marinens kustförsvarsstyrkor dött av hjärtslag under tjänstgöring i Tjetjenien.

Det finns inga tecken på att svårigheterna i Tjetjenien påverkar stödet för Putin inför presidentvalet. På något sätt verkar det som om den allmänna opinionen utgår från att det är en närmats permanent uppgift att föra strider mot olika rebellrörelser i norra Kaukasus. Och de grymheter som de ofta fundamentalistiskt orerande tjetjenska soldaterna gjort sig skyldiga till gör det svårt för den ryska opinion att se de legitima krav som skulle kunna finnas från tjetjensk sida.

Det handlar om ett folk som genom historien drabbats hårt av ryskt och sovjetiskt välde - och som nu delvis förefaller att ha fallit ner i fundamentalistisk kamp för det som de uppfattar som sin överlevnad.

Att Tjetjenien står högt upp på agendan för samtal mellan Ryssland och omvärlden är en självklarhet, men lika självklart är att agendan måste vara bredare än så.

Mitt besök handlade om vikten av att etablera en ny konstruktiv dialog om Balkan, och jag hyser visst hopp om att steg i den riktningen kommer att kunna tas under de närmaste veckorna. Jag reste direkt från Moskva till Paris och London, och vet att premiärminister Blair tog upp just dessa frågor när han i helgen var i S:t Petersburg och såg en nypremiär på Tolstojs Krig och Fred tillsammans med Putin.

Och dialogen kommer att fortsätta. Det förefaller sannolikt att president Clinton kommer att dyka upp i Ryssland under våren, och därefter träffas ju de s k G8-ländernas ledare till sedvanligt toppmöte i juni, denna gång på den japanska ögruppen Okinawa.

Ingen tror på allvar att någonting kan hota Putin inför valet. Det finns inga seriösa motkandidater längre, och Putin själv har förklarat att han inte tänker ägna sig åt debatter och klassisk valrörelse, utan i stället skall försöka att framstå som den som regerar landet.

Men det är efter presidentvalet som det viktiga börjar. Då skall en ny regering se dagens ljus. Och då blir det viktigt inte minst hur den ekonomiska politiken läggs upp. Ryssland behöver radikala reformer av skattesystem och äganderätt för att kunna utvecklas på ett rimligt sätt.

Och fler val blir det i Ryssland i år. Inte mindre än 50 av de 88 provinsguvernörerna i det stora landet skall väljas. Och är det ett av dessa val som kanske är av speciell betydelse så är det valet i S:t Petersburg den 14 maj, där en den gamla ordningens man kommer att ställas mot en kvinna med viss reformförankring och med den nya Moskva-ledningens stöd.

Samtidigt som förändringen i Ryssland fortsätter, rullar förnyelsen av Europa allt snabbare.

När nyheten kom i veckan om att Tysklands två största banker Deutsche Bank och Dresdener Bank - avser att gå samman och till mycket stor del göra sig av med sin klassiska kontorsverksamhet inledde Wall Street Journal sin nyhetsartikel med att skriva, att
”in the end not even Fortress Germany could withstand the forces of the Internet.” Fusionen om ca 38 miljarder euro syftar till att skapa en jätte på Internet för finansiella tjänster. Mätt med sina tillgångar blir den sammanslagna banken världens största.

Lite orättvis är den kommentaren. Redan övertagandet av Mannesmann, liksom de skatteförändringar som aviserats, visar att det håller på att hända något i den ekonomi som är en tredjedel av Eurolands samlade ekonomi. Den sittande rödgröna regeringen mumlar och bromsar - men förefaller tydligt svagare än de krafter som nu driver förändringen.

Internet-frågor kommer att bli stora på det europeiska toppmötet i Lissabon den 23-25 mars. I Storbritannien har Tony Blair gått till strid för att få billigare taxor för Internet, och förra veckan såg en formlig lavin av prissänkningar från olika nya och gamla operatörer. Den tid man genomsnittligt är uppkopplad i Storbritannien är 17 minuter vilket skall jämföras med 60 minuter i USA, och förklaringen ligger i det eländiga europeiska systemet med teletaxor som tickar minuter.

Jag vet att den frågan kommer upp i Lissabon, och jag hoppas att vi kommer att få se framsteg. Bredbandsdebatten i all ära - och jag är den siste att klaga på att vi har för mycket av den varan
- men denna fråga är för de allra flesta långt viktigare under den närmaste tiden.

Striden mot teletaxorna är den verkliga framtidsbataljen just nu
- om vi verkligen vill föra in våra samhällen i Internet-eran.

Storsatsningarna avlöser varandra i denna tid. Men det finns anledning att påminna om att allt inte lyckas. I dagarna kommer med stor sannolikhet jättesatsningen på ett system med inte mindre än 66 satelliter i låga banor runt jorden för att bygga det globala mobiltelefonsystemet Iridium att gå i graven.

Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många som satt i Sahara, i Amazonas eller på Nordpolen och väntade på en mindre telefon. De 66 satelliterna förvandlas till konkursbon i rymden.

Teknologin låg helt enkelt efter sin tid.

Men även om detta system nu går i graven, kommer det nya. ICO-systemet syftar att ha ett system med 22 satelliter för avancerad datakommunikation i drift år 2002, men drabbades i går av att en raketuppskjutning i Stilla Havet misslyckades. Och Teledesic planerar inte mindre än 288 satelliter för att kunna ge bredband direkt från rymden när som helst och var som helst inom loppet av några år.

Det finns all anledning att blicka framåt - men det finns också all anledning att blicka bakåt.

Den 11 mars, i lördags, var det ett decennium sedan Litauen förklarade sig självständigt och därmed direkt utmanade Sovjetunionen och ifrågasatte dess framtid. Bara en vecka innan hade självständighetsrörelsen Sajudis under Vytautas Landsbergis vunnit det första fri valet i Litauen, och man ville nu snabbt förklara landets självständighet innan sovjetledaren Gorbatjov hade möjlighet att införa undantagstillstånd och slå tillbaka.

Detta var dramatiska månader skapade av djärva män och kvinnor. Landsbergis med sin moraliska kraft blev en Vaclav Havel för de baltiska länderna. Och den kraft han kanaliserade utmanade direkt den Gorbatjov som gjorde sitt bästa för att bevara det gamla sovjetiska imperiet. Det skulle komma till sovjetiska kuppförsök med Gorbatjov i Litauen och mot Gorbatjov i Moskva innan självständigheten för de baltiska länderna åter kunde bli ett faktum.

I dag förhandlar Litauen om att bli medlem i den Europeiska Unionen. För ett decennium sedan ansåg den dåvarande svenska regeringen att det var farligt för neutraliteten att diskutera den saken ens för Sveriges del. Historien har förvisso accelererat.

Nu sitter jag efter två veckors intensivt resande i ett Genève som badar i sol och njuter av vår. Och här kommer jag - med en utflykt till Bryssel - att förbli under veckan. Arbete skall förberedas.

I USA kommer primärvalet att rulla vidare med Texas och Florida som de viktiga i morgon. Men allt avgjordes i grunden förra tisdagen, och mitt garderade stalltips om George W Bush mot Al Gore visade sig hålla.

I Sverige vet jag inte om det blir fortsatta förvillelser om undervattenskränkningar, och de som är intresserade av mina kommentarer till denna önskerepris hänvisas till min hemsida http://www.bildt.net .

Regeringen har ju sagt att den skall ta reda på halten i de oklarheter som presenterades, även om det knappast finns skäl att tro att de kommer att ha särskilt bråttom med det.

På Taiwan går man nästa helg till viktigt presidentval, och till den saken finns det all anledning att återkomma.

Från Sverige hör jag att socialdemokraterna på sin kongress utlovat mycket bidrag och lite bredband till alla. Håhå, jaja.

Genève den 13 mars 2000



Carl Bildt

PS. Förra veckan blev det fel adress till företaget HiQ. Förargligt, eftersom jag sitter i dess styrelse. http://www.hiq.se skall det vara.

Den som är intresserad av mer om läget i Norge rekommenderas Höyres hemsida http://www.hoyre.no . Inte minst då den längre kommentaren av generalsekreterare Eirik Moen. DS.








Monday 
21/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]