Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v47/1998
18/11/1998

Syster/Broder,

Att detta veckobrev är ett dygn försenat har sin grund i en kombination av hektiskt schema och komplicerade tidsskillnader. Dessa rader skickar jag från Taipei på Taiwan.

En föregående vecka som för min del började med Nordiska Rådet i Oslo med dess diskussioner om inte minst eurofrågan, har sedan dess också fört mig bort till Ostasien med dess fascinerande kombination av problem och möjligheter.

Men först Norden och Norge. Samarbetet med de länder som är våra grannar är trots allt viktigast. Ändå är det tydligt att det förlorat i vikt och betydelse.

I början av 1990-talet var vi några stycken som i ett skede där det europeiska samarbetet tydligt accelererade också ville förstärka det nordiska. Tyngdpunkten låg på regeringarna, och med inspiration från EU införde vi roterande s k aktiva ordförandeskap där olika regeringar tog ansvaret för att formulera ett program och sedan föra samarbetet framåt.

I Oslo var det tydligare än tidigare att detta till stor del runnit ut i sanden. Vid sessionen i Helsingfors för ett år sedan hann Göran Persson knappt avsluta uppläsningen av det som skulle vara programmet för det svenska ordförandeskapet innan han störtade hem till Stockholm. Oslo lämnade han praktiskt taget innan sessionen startat och innan det efterföljande isländska ordförandeskapet - i form av statsminister David Oddsson - ens hade äntrat talarstolen.

Engagemanget för det nordiska samarbetet verkar ligga på mycket låg nivå. Och det är beklagligt. Fokus i de viktigare sakfrågorna ligger förvisso i EU. Men det gör det snarare än viktigare med den typ av informellt samråd som samhörigheten i Norden ger möjlighet till.

Till president för Nordiska Rådet under det kommande året valdes Gun Hellsvik. Jag hoppas och tror att hon kommer att ha möjlighet att ge den del av samarbetet som hon har möjlighet att ha inflytande över mer av kraft och inspiration. Med sin bakgrund som justitieminister och nuvarande position som ordförande i riksdagens justitieutskott har hon en god inblick i det nordiska lagstiftningssamarbete som under decennierna betytt mycket för att föra våra länder närmare samman.

Korridorerna i Stortinget vimlade under dessa dagar inte bara av nordiska parlamentariker och ministrar. Här vimlade också de klungor som följer det allt skarpare norska regeringsdramat. Ett drama som kommer att gå mot en kulmen under de allra närmaste dagarna.

Mittenregeringens svårigheter har blivit allt tydligare. Inte minst är det senterpartiets interna svårigheter med de ställningstaganden som regeringsansvaret kräver framförallt en stram ekonomisk politik och en konstruktiv samarbetspolitik med EU som skapar allt starkare spänningar. Det är allt färre som i dag betraktar den norska regeringen som en borgerlig regering.

Att bilda en genuint borgerlig, norsk regering finns det inte förutsättningar för idag, och det trots att det råder icke-socialistisk majoritet i stortinget. Motsättningarna, inte minst i de frågor jag nämnde,
är för stora med en tydlig ytterkantsposition från senterpartiets sida. När det således finns en risk för att den norska versionen av mittens rike kapsejsar, blir alternativet med allra största sannolikhet en minoritetsregering under arbeiderpartiet.

Att ta sig från Oslo till Stockholm visade sig vara en något svårare operation än vad man kunde tro. Den nya storflygplatsen Gardermoen är en imponerande stilren och vacker skapelse, men förefaller ännu ej att i nämnvärd grad vara inriktad på att låta flygplan anlända och starta i tid. Ett antal timmar sittande och väntande i ett flygplan på Gardermoen inbjuder till reflektioner om det mänskliga samhällets förmåga till ordning och reda.

Hemma i Stockholm var det med ödmjukhet som jag mottog rapporten från den analysgrupp om Estonia-katastrofen som Peter Örn lett på ett så förtjänstfullt sätt.

Jag läste rapporten från pärm till pärm i ett sträck. Där återfinns också vad jag hade att säga i riksdagen den 15 december 1994:

”Jag har, liksom många i denna kammare här i dag, under en lång tid av politisk verksamhet haft att hantera och ta ställning till många och även svåra frågor. Det ligger i det politiska ansvarstagandets natur. Men ingen har nog berört eller plågat mig så mycket som denna om allt ändå hade gjorts för att förhindra en katastrof, om alla som kunde räddas verkligen kom att räddas, om allt det som möjligen kunde göras verkligen gjorts för att lindra den sorg och saknad som i grunden aldrig går att lindra.”

Jag var avgående statsminister natten när katastrofen inträffade, därmed med det fulla ansvaret för att se till att allt som kunde göras under de dygn jag fortfarande hade ansvaret också blev gjort.

Jag skall inte här kommentera rapporten eller dess slutsatser. Det är klokt att vi reflekterar över dess resonemang och rekommendationer. Det beslut som regeringen har att fatta i början av det kommande året blir tungt, alldeles oavsett vilken innebörd det har.

På en punkt har jag dock anledning att komma med ett milt tillrättaläggande. Kommissionen skriver att det inte förekom samråd mellan den avgående och den tillträdande statsministern om de uttalanden som gjordes.

Jo, Ingvar Carlsson och jag talades vid också om detta under den tunga dagen efter den tunga natten, vilket jag också berättat för kommissionen. Jag ville då avråda honom från att binda sig vid en bärgning av fartyget, eftersom jag inte trodde att en sådan skulle bli möjlig, och förordade i stället de formuleringar om stora ansträngningar för att bärga de omkomna som kommissionen redovisar att jag använde.

Men detta är nu historia. För många av de efterlevande är det viktigaste vad som skall hända nu. Jag hoppas och tror att Mona Sahlin har möjlighet att hantera den frågan med större inlevelse än vad hennes företrädare på posten dessvärre klarade av.

Regeringen har förvisso gott om bekymmer. Med torsdagens utnämning av Lars Engqvist har vi lyckats att ha fyra socialministrar på mindre än två månader Margot Wallström som inte ville vara med längre, Anders Sundström som inte heller ville vara med längre, Maj-Inger Klingwall som möjligen ville men inte fick och så Lars Engqvist som blev så illa tvungen oavsett om han ville eller inte.

Hur det kommer att gå med detta återstår att se. Det tog mindre än ett dygn innan den biträdande socialministern förklarade att hon inte alls var enig med socialministern. Kombinationen av de påtagliga svårigheterna med att
över huvud taget få fram en socialminister - och den uppenbara förvirringen om vad politiken när det gäller de stora välfärdssystemen skall inriktas på
- är ett tydligt tecken på att det stora partiet har förlorat fotfästet i den fråga som historiskt sett har varit deras kanske allra största.

Och andra frågor är inte mindre svåra att hantera. I fredags kom rapporten från Överbefälhavaren om konsekvenserna för försvaret av de nya förändrade förutsättningarna för dess ekonomi som den successiva socialdemokratiska vanskötseln av försvarspolitiken lett till. Det handlar om en dramatisk urholkning av varje form av rationell försvarsambition.

Från regeringens sida har man sagt att man är angelägen om samtal, samråd och prövning av möjligheten till överenskommelse med också oss i dessa frågor. Jag har välkomnat det. Kan vi åstadkomma någonting som ger säkerhets- och försvarspolitiken stadga över tiden och styrka i dess riktning vore detta självfallet bra för Sverige.

Om detta kommer att vara möjligt eller ej återstår att se. Seriösa resonemang om hur dessa frågor kan lösas kan självfallet inte föras utan konsekvenser också för statsbudgeten. Och då återstår att se hur regeringen klarar av en ekvation där budgeten i dess helhet skall hanteras med den rödgröna basen medan en del av den, som inte minst genom utgiftstaken, påverkar också andra delar av budgeten skall diskuteras och beslutas i en helt annan konstellation.

Det osäkra rödgröna regerandets svagheter riskerar att illustreras med ny skärpa. Men min förhoppning är att det skall vara möjligt att bryta vanskötseln av försvarspolitiken. Om socialdemokratin verkligen är redo för och kapabel till det återstår dock att se. Tiden är kort - och problemen
är mycket stora.

Det var länge sedan jag var i Ostasien. Sverige och Europa har varit mina arbetsfält under senare år. Men innan dess försökte jag med viss regelbundenhet att på ort och ställe följa den imponerande dynamiken i denna del av världen.

Men i fredags landade jag i ett annorlunda Hong Kong för sammanträde med utrikeskommittén i vår internationella samarbetsorganisation International Democrat Union (IDU). Det röda Kinas flagga vajade över den fantastiska nya flygplatsen - tillsammans med sina tillfartsvägar världens största infrastrukturinvestering under senare år. Jag åker in mot staden förbi världens största containerterminal, där 44.000 containrar lastas och lossas varje dag. Jag tror att den största terminalen i Europa ligger kring 9.000 per dag.

Den asiatiska krisen präglar i dag den globala ekonomin. I Hong Kong är butikerna inte lika fulla av turister, och skyltfönstren talar om nedsatta priser. Det finns plötsligt ett arbetslöshetsproblem i det som nu kallas den Speciella Administrativa Regionen inom ramen för den kinesiska folkrepubliken.

Men politiskt har Hong Kong klarat sig bättre än vad jag fruktade. När jag
äter lunch med Emily Lau - Hong Kong-politikens färgstarkaste och tydligaste oppositionsröst mot allt det som Beijing står för - ger hon också en bild där bekymren förvisso finns, men där det faktiska läget vad gäller politiska rättigheter dock inte markant vridits till det sämre. Och i tidningarna är öppenheten vare sig mindre eller större än under Chris Pattens nu lätt legendomspunna år som ”the Last Governor.”

Ekonomer ger olika bilder av hur läget är i de olika länderna. Är botten nådd eller inte? Jo, kanske, säger vissa. Nej, inte riktigt, säger andra. Men desto tydligare träder bilden fram av orsakerna till kriserna och av de vägar som måste beträdas för att reformera de olika politiska och ekonomiska systemen.

Ju mer av rättsstat med ett öppet politiskt och ekonomiskt system som de olika länderna haft, ju bättre har de klarat sig genom krisen. Men ju mer av enpartidominans, brister i demokrati, centralstyrning och svågerekonomi som funnits, desto allvarligare har konsekvenserna blivit. Så slutsatsen blir entydig - tydligare rättsstat, öppnare demokrati, klarare marknadsekonomi.

På sina håll försöker man med politisk och ekonomisk återreglering. I Malaysia har premiärminister Mahatir återinfört valutareglering samtidigt som han satt sin vice premiärminister och sannolike arvtagare Anwar Ibrahim i fängelse.

Men det kommer bara att bära utför. Jag känner Anwar som en av det nya Asiens mest öppna och inspirerande politiska ledare. Jag vågar mig på gissningen att Malaysia kommer att avskaffa både valutareglering och Mahatir, och att framtiden tillhör Anwar och det som han står för.

Men jag hoppas innerligt att det kan ske utan det våld vi nu ser på Jakartas gator. För ett halvt år sedan dödades ca 1.400 människor när stadens kineskvarter attackerades och brändes. Nu ser vi på nytt hur politiska motsättningar leder till att människor dödas.

Taiwan har klarat sig bättre än alla andra under detta år. Tillväxten och tillväxtprognoserna ligger fortfarande på 5-6%. Med alla sina speciella drag är Taiwan dock ett område där demokratin och öppenheten är tydlig och imponerande, där rättsordningen ridit spärr mot subventioner och svågerpolitik, och där ekonomin, 95% av landets ca 900.000 företag små och medelstora visar, både utvecklings- och motståndskraft.

Här i Taipei sammanträder under måndagen och tisdagen IDU:s exekutivkommitté för att diskutera aktuella globala politiska frågor men också för att vi skall lära oss mer om utvecklingen också i denna del av den kinesiska världen.

På vårt program står sammanträffanden med den samlade politiska ledningen på Taiwan. Men självfallet träffar vi också oberoende bedömare och debattörer för att få en så bred bild av utvecklingen som möjligt.

Vårt internationella samarbete är inte uppbyggt som någon gigantisk byråkratisk organisation. I Europa fungerar European Democrat Union (EDU) som den bredare familj som också har medlemmar i länderna utanför EU, och i Stilla Havs-området finns Asia Pacific Democrat Union (APDU). Och förenande dem och andra finns IDU.

Vår exekutivkommitté sammanträder ca två gånger om året förra gången i Moskva i början av året. Med möten med utrikeskommittén samt självfallet EDU, mer regelbundet däremellan.

Det är ett informellt och starkt nätverk som förenar de partier som aldrig tummat på bekännelsen till demokratin, det öppna samhället och den fria ekonomin. Och det är också ett nätverk som varit exceptionellt framgångsrikt under de ca 15 år som det existerat i sin nuvarande form.

Medan den socialistiska internationalen kört fast i revolutionära drömmar och tvetalan när det gäller inställningen till socialistiska diktaturer, har vi kunnat se hur våra idéer vunnit terräng. När vi vid det första partiledarmöte som jag var med om i egenskap av partiledare stod vid muren i Berlin och sade att den måste bort, blev vi i vederbörlig ordning avhånade i socialdemokratisk press. När vi började att tala om demokrati i Ryssland var det ingen som tog oss på allvar, och vi är fortfarande den enda internationella politiska organisationen med tydlig förankring i reformkrafterna i Ryssland. Och den öppna marknadsekonomi vi alltid talat om har nu blivit närmast allmängods över världen.

Det är av samma skäl som vi just nu är på Taiwan. Vi är vänner av Kina, och vi är vänner av demokrati i Kina.

Det på Taiwan styrande partiet Kuomintang knackade länge på vår dörr. Men det var först när demokratiseringen av Taiwan, som KMT drev fram, blev fast och tydlig som den öppnades. Under dagarna här har det berättats om hur vår inställning då spelade en viktig roll för att KMT skulle fatta de avgörande beslut som ledde till demokratiseringen av Taiwan.

Nu vill vi ge denna kinesiska demokrati vårt stöd. Det är viktigt för dess möjligheter att utvecklas. Men det är inte minst viktigt som en signal till Kina i dess helhet.

Den uteblivna demokratiseringen av Kina förblir en av 1990-talets stora besvikelser. Skotten på Tiananmen i juni 1989 satte stopp för det som såg ut att bli början på en demokratisering. Och även om det nu förekommer halvfria val på bynivå i Kina och den kinesiska kommunistledningen är beredd att diskutera också tidigare förbjudna frågor, som t ex mänskliga rättigheter och Tibet, förblir landet en diktatur i detta ords alla bemärkelser.

Den kinesiska kommunistledningen har sedan 1978 successivt liberaliserat landets ekonomi på ett sätt som säkert fått många ideologer att sova mycket dåligt om natten. Och där marknadsekonomi ersatt kommandoekonomi har resultaten ofta varit spektakulära.

Men framgången har sina begränsningar. Halva industrin är fortfarande statsägd och brottas med gigantiska förluster. Och dessa grävs ner i ett banksystem som därmed blir allt mer ihåligt och i en statsbudget som därmed inte får råd med mer avgörande insatser t ex på det sociala området. Det blir en haltande ekonomi.

Utvecklingen runt om i Ostasien under detta dramatiska år har på nytt visat att ett samhälle inte kan vara till hälften fritt och till hälften ofritt. Finns det inte en fungerande rättsordning när det gäller politiska rättigheter så kommer det inte heller att kunna finnas en sådan när det gäller ekonomiska möjligheter. Och utan en sådan är riskerna för att ekonomin går fel, begränsas eller drabbas av återkommande kriser högst påtaglig.

Exemplet Malaysia är viktigt. Premiärminister Mahatir har talat om en
”asiatisk” eller ”tredje” väg. Men den leder nu till valutareglering och politiska fångar. Och den politiska ofriheten kommer alldeles självklart att vara förödande för de ekonomiska möjligheterna.

Samma sak gäller Kina. Utan ett fungerande politiskt system också för maktväxling och en fast rättsordning riskerar den ekonomiska framgången förr eller senare att stanna upp. Men i den ekonomiska framgången ligger självfallet också fröet till de politiska förändringar som måste komma.

I det stora Kina bor ca 1.400 miljoner människor. Men det är inte oväsentligt om 6 miljoner kineser i Hong Kong kan uppleva en fast rättsordning och viss demokrati, och att 22 miljoner kineser på Taiwan har möjlighet att fullt ut förverkliga sina politiska rättigheter och sina ekonomiska möjligheter.

Förr eller senare kommer demokratin också till Kina. Kanske kan de insatser IDU och dess partier då gjort för att ge stöd till demokratin även här ha visat sig vara av betydelse.

Men snart styr kosan alldeles självklart tillbaka till Sverige. Viktiga möten och avgöranden väntar. Mer om detta nästa vecka.

Taipei den 18 november 1998

Carl Bildt









Monday 
21/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]