Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v48/1998
28/11/1998

Syster/Broder,

Sent i fredags kväll sköts Galina Starovojtova ihjäl i en trappuppgång i St Petersburg. Jag träffade henne för första gången för ungefär ett decennium sedan. Hon tillhörde de tidigaste och de tydligaste när det gällde att försöka att bygga ett demokratiskt Ryssland. Och när jag blev statsminister i oktober 1991 - då fanns Sovjetunionen fortfarande - var hon en av de allra första som besökte mig för att mer informellt etablera relationerna till det nya Ryssland som då höll på att förberedas. Hon återkom senare i sin egenskap av president Jeltsins speciella representant i olika nationalitetsfrågor.

Sedan dess har hon fortsatt att vara en viktig person i den ryska demokratiska reformrörelsen, och tillhört den allians av reformpolitiker kring partiet Rysslands Val som vi hållit nära kontakt med och försökt att ge vårt stöd på olika sätt.

Det finns inga klara besked om bakgrunden till mordet. Men många verkar utgå från att det hade politiska motiv. Och det kommer inte att kunna undvika att påverka utvecklingen i Ryssland i dess helhet.

Situationen i Ryssland fortsätter att försämras. Premiärminister Primakov har nu tvingats att medge att den ryska staten inte kommer att kunna
återbetala sina lån. Och någon trovärdig ekonomisk politik som kan stödjas med bl a nödvändiga utländska krediter finns fortfarande inte. I delar av landet ser livsmedelssituationen allt mer besvärlig ut.

Galina Starovojtova kommer alldeles säkert att gå till historien som en förgrundsgestalt i den stora ryska omvandlingen. Jag hoppas att mordet på henne nu kan bli en stark signal till reformkrafterna att gå samman och mobilisera ett kraftfullt stöd för fortsatta reformer. Här hemma är det med stigande förvåning som jag följer regeringen Perssons göranden och låtanden.

Allt mer påminner den om en hönsgård där det pratas om än ditt och än datt, där det springs runt och fladdras förbi, men där det inte finns någon linje, och där ingenting av substans klaras av.

Allvarligast är detta när det gäller ekonomin och jobben där det nu kommer allt tydligare varningssignaler om utvecklingen. I förra veckan var det inte minst Verkstadsindustrierna som talade om ett påtagligt förändrat läge för deras del. Och även den mindre pessimistiska prognosen från Handelsbanken sade att det inte finns några förutsättningar för regeringen att med nuvarande politik klara vare sig 4%-målet år 2000 eller det mer ambitiösa sysselsättningsmålet till år 2004 som man satt upp.

I dag måndag har så AMS presenterat sin reviderade prognos för utvecklingen på arbetsmarknaden. Man talar nu om en “betydligt lägre” ökningstakt i sysselsättningen än i sin senaste prognos i våras och tror inte att det blir mer än ca 30.000 nya jobb under nästa år.

Det kommer då att innebära en öppen arbetslöshet 1999 på 6,3%, vilket tydligt illustrerar hur det kommer att gå med socialdemokraternas högtidliga mål om högst 4% öppen arbetslöshet året därpå.

I sin prognos anser Handelsbanken att det skulle krävas ca 60.000 nya jobb om året för att det skall finnas någon möjlighet att nå det sysselsättningsmål för 2004 som nu satts upp. Trots en påtagligt positiv prognos vad gäller den inhemska efterfrågan kommer således AMS inte upp i mer än ca hälften av vad som skulle krävas för att klara detta. I valrörelsen sade Göran Persson ständigt, att jobben nu växer så att det knakar. Är det något som knakar nu, så är det regeringens politik och dess möjligheter att klara det jobblyft Sverige så väl behöver.

Inför detta står den rödgröna alliansen av allt att döma handlingsförlamad. En och annan debattminister i tillväxtdepartementet sticker ut huvudet med någon tanke, för att omedelbart bli nedskjuten, först av statsrådskollegor i den egna regeringen, och därefter av de rödgröna kompanjoner som påpekar att de skall vara med och fatta besluten. I avsaknaden av rödgrön politik har vi presenterat riktlinjer från jobballiansens sida. Våra 32 sidor långa gemensamma riktlinjer för den ekonomiska politiken presenterades i fredags av våra företrädare i riksdagens finansutskott.

Det innebär att jobballiansens partier i dag har ett tydligare och trovärdigare alternativ när det gäller tillväxt och jobb än vad den rödgröna sidan ens är i närheten av. Och det är ett ofta förbisett faktum att jobballiansen har ett starkare stöd i riksdagen än vad den efter valet försvagade socialdemokratin har.

Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd och alla meningsskillnader mellan jobballiansens tre partier bortblåsta. Icke så. Fortfarande har de
övriga partierna påtagligt svårt att komma med trovärdig finansiering av skattesänkningar som skulle få effekt på tillväxt och jobb. Och det har en tendens att bli lite stapplande när det gäller de viktiga och nödvändiga strukturreformerna.

Men allt här i världen är relativt. Och trots sina spänningar ligger jobballiansens partier påtagligt närmare varandra än vad den rödgröna rörans partier gör. Vi är i rätt härad vad gäller politik - de irrar fortfarande omkring i terrängen utan att riktigt veta var de befinner sig.

Röran i regeringen är påtaglig.

Under veckan som gick har socialminister Engqvist fortsatt att attackeras av såväl biträdande socialministern Klingvall som partisekreterare Thalén för sitt mummel om omprövning av välfärdspolitiken, samtidigt som jordbruksminister Winberg gått till tydlig attack mot biträdande näringsminister Sahlin om hushållstjänster. Och dessutom har det utbrutit vad som förefaller att vara en dispyt mellan bankdirektör Sundström och statsminister Persson om hur det egentligen gått till mellan grabbarna under de senaste månaderna.

Allt medan man kan läsa i tidningarna att den f d socialministern Margot Wallström nu överger inte bara socialdemokraterna utan också Värmland och planerar att flytta till Sri Lanka. Mer sol där än i Karlstad får man förmoda.

Vi har dessutom under de senaste dagarna konfronterats med regeringens röra när det gäller sammanbrottet för försvarspolitiken.

Som jag skrivit tidigare i dessa brev, har sammanbrottet lett till samtal också mellan socialdemokrater och moderater, tillsammans med de andra borgerliga partierna, om vad som skulle kunna göras. Dessa samtal har förts med stöd av statsministern och med entusiasm av försvarsministern.

Men den absoluta förutsättningen för att det skall vara möjligt att hantera de mer långsiktiga problemen är att det går att klara också de kortsiktiga. Och där är det ingen tvekan om att regeringen med kraftigt och plötsligt
ändrade förutsättningar i budgetpropositionen fört försvaret från smygande kris till annalkande katastrof. I våra samtal har det dock resonerats om en lösning som med försvarsministerns välsignelse skulle komma fram i riksdagens försvarsutskott i samband med behandlingen av budgetpropositionen. Den avslutas nu på torsdag.

Denna lösning skulle innebära att skulder som försvaret, som ett led i ett tidigare arrangemang, har till andra delar av staten skulle lyftas av. Därmed skulle det faktiska ekonomiska utrymmet för försvaret öka när det gäller att förhindra att de akuta problemen förvärras.

Men det var lätt att se att detta skulle komma att leda till problem. Jag har skrivit om det tidigare. Och i fredags ryckte så Birger Schlaug ut och förklarade att varje överenskommelse av detta slag skulle innebära att miljöpartiet inte längre skulle vara med om budgeten. Och mindre än ett dygn senare gick finansminister Åsbrink ut och instämde offentligt med Schlaug på ett sätt som innebar att han helt drog undan mattan för sin statsrådskollega i försvarsdepartementet.

Vi har nu gjort klart, att vi knappast ser det som meningsfullt att föra fortsatta samtal med ett försvarsdepartement som saknar förankring i sin egen regering, eller med en regering över vars politik miljö- och vänsterpartisterna de facto har vetorätt. Vad detta kommer att resultera i återstår att se. Ytterst är det statsministern som måste avgöra om säkerhets- och försvarspolitiken skall styras av den rödgröna röran eller ges en förankring på bredden av riksdagen.

Men det är orealistiskt att tro att försvarsbudgetpolitik skall föras med miljöpartiet, försvarspolitik i övrigt med moderater och säkerhetspolitik av allt att döma inte alls. Detta är viktiga frågor för Sverige. Vårt europeiska anseende är i dag inte det bästa. En artikel i Financial Times i veckan om Sverige och euron var - milt uttryckt - inte särdeles smickrande. Och ett land som inte vågar ha någon euro-politik samtidigt som dess säkerhets- och försvarspolitik är i förfall är inte ett land som står starkt i Europa och i världen.

I helgen visade en opinionsmätning från Temo att det under de senaste månaderna skett en påtaglig opinionsförskjutning vad gäller euron, och att det i dag är något fler som är för att Sverige skall vara med än som är mot.

Resultatet förvånar mig inte. Detta var den opinion jag kände under valrörelsen. Då såg vi dessutom tydligt kontrasten mellan vår skvalpvaluta och den stabilitet som euroländerna hade. Och jag tror också att det nu går upp för allt fler att Sverige riskerar att få sämre ekonomiska möjligheter om vi står utanför.

Det blir nu allt viktigare och viktigare att Sverige får en eurostrategi. Att vi får en uppfattning om när vi skall fatta beslutet och när inträdet kommer att vara möjligt. Jag har förstått att detta också är en viktig fråga i de s k tillväxtsamtalen mellan arbetsmarknadens organisationer som efter grönt ljus från LO i veckan nu kommer att gå vidare.

Det rör på sig i omvärlden i frågan. Den brittiska regeringen skall i början av 1999 komma med en mer tekniskt inriktad genomförandestrategi för växlingen till euron. I Danmark har statsminister Nyrup Rasmussen öppnat dörren för en folkomröstning 2001. Och jag tycker att det finns en del tecken för att 2001 också kan bli tidpunkten för det brittiska ställningstagandet. 2001 blir dessutom året då Grekland med nuvarande förutsättningar kommer att ha en möjlighet att ansluta sig.

Det finns starka skäl att fatta beslut så att det i alla fall finns en teoretisk möjlighet att vara med när mynt och sedlar byts ut i början av 2002.

Detta gäller också Sverige. Som det nu ser ut kan vi mycket väl hamna i en situation där samtliga andra länder i den Europeiska Unionen är med när mynt och sedlar införs 2002, men där Sverige på grund av den allmänna hönsgården inom socialdemokratin inte är det. Det vore plågsamt för oss som nation.

På sina håll inser man detta. Jag ser att Mona Sahlin bidragit till den allmänna förvirringen om regeringens politik genom att ha pressträff i Bryssel och tala om en extra socialdemokratisk partikongress i frågan t ex
år 2000. Det var säkert hennes egen fundering, men visar dock hur trycket på ett ställningstagande ökar och ökar och ökar. En betydande del av den gångna veckan tillbringade jag på Taiwan. Jag skrev förra veckan en del om hur dess demokratiska utveckling har givit dem bättre förutsättningar och möjligheter, och hur landet också klarat sig genom den asiatiska krisen bättre än andra - inte minst genom sin företagarekultur och sin öppna ekonomi.

Jag hade möjlighet att mitt i de olika IDU-mötena se lite också på den IT-industri som byggts upp på Taiwan. Och det är svårt att undvika att bli imponerad.

Taiwan är i dag världsledande på laptopdatorer, och dominerar också när det gäller viktig utrustning som t ex scanners. Det sades mig att 40% av landets export i dag är IT på ett eller annat sätt, även om jag misstänker att man då gett begreppet en lite vidare definition än vad vi skulle göra. För några veckobrev sedan redovisade jag den 100-i-topp lista över världens IT-företag som Business Week publicerat. På den listan fanns vår svenska stolthet Ericsson med på plats 58.

Men Taiwan hävdar sig bättre. Austek Computer kom på plats 18, Hon Hai Precision på plats 25, Compal Electronics på plats 27 och Compeq Manufacturing på plats 27. Med fyra företag med på denna lista låg man i detta avseende på samma nivå som Japan, och före varje annat europeiskt land
än Storbritannien. Måttet är självfallet grovt på många sätt - men ändå talande.

Nyckeln till framgången är flera. Stora satsningar på kvalificerad utbildning - inte minst av tekniker - är en viktig del. I början av 1990-talet var en av fyra personer som doktorerade i IT-relaterade ämnen vid amerikanska universitet från Taiwan. Men samhälls- och företagandeklimatet
är också avgörande.

Far Eastern Economic Review gjorde nyligen en jämförelse mellan Singapore och Taiwan när det gällde ekonomisk utveckling. Det förra landet har ju en mer auktoritär och planeringsinriktad inställning till saker och ting. Och slutsatsen var tydlig:
”Perhaps the most important factor is this: Taiwan’s exuberant and emerging democracy now encourages free expression of ideas, however out-of-step with other’s they might be, an environment under which entrepreneurship thrives. By contrast, Singaporeans grow up to follow the government’s lead, not to strike out on their own.”

Att Sverige har möjligheter för framtiden visades på den jättelika COMDEX-mässan i Las Vegas - världens största IT-mässa - där i den ytterligt hårda konkurrensen en produkt från ett svenskt företag fick utmärkelsen för bästa Internet-produkt. Det var Linköpingsföretaget Idonex som med sin server Roxen nu definitivt klättrade upp på den internationella IT-branschens stjärnhimmel.

Jag gratulerar. Jag har ofta använt Idonex som ett exempel på den typ av företag som Sverige behöver skapa bättre förutsättningar för. Och företaget har förvisso haft sin beskärda del av svårigheter med klumpiga svenska regleringar.

I lördags var det tre år sedan fredsavtalet om Bosnien blev klart i Dayton i USA. Samma dag läste jag hur min efterträdare som Hög Representant nu begärt en budget för sin verksamhet Office of the High Representative (OHR) nästa
år på 33 miljoner ecu, d v s mer än en kvarts miljard kronor.

Det känns svindlande. Det jag började med som bokstavligen ingenting alls håller nu på att växa ut till en påtagligt stor internationell organisation. Men min inställning är kluven. Jag var inriktad på att snarare inleda en gradvis utfasning av min egen organisation i takt med att landets egna organ fick och kunde ta ett allt större ansvar och i takt med att andra mer reguljära internationella organisationer fick större möjligheter att genomföra en del av det son är mandatet för den Höge Representanten. Då hade jag uppfattningen att OHR skulle avvecklas ungefär nu. Nu har utvecklingen i stället blivit den motsatta.

Det ligger en paradox i att resurserna för OHR var ytterligt små när uppgifterna var som störst, och sedan dess växt och växt samtidigt som fredsprocessen borde ha lett till att de blivit mindre. Men det som inträffat är att omvärldens ambitioner ökat, samtidigt som detta också lett till att de inhemska organens vilja och förmåga i någon utsträckning minskat.

Kostnaderna för den fortsatta fredsoperationen i Bosnien är betydande. Exakta siffror är svåra, men det handlar om 8-9 miljarder dollar om året, d v s 70-80 miljarder svenska kronor, varav de militära kostnaderna svarar för den alldeles dominerande delen. Dessa siffror kan vara bra att ha klara för sig när vi nu ser hur läget kring Kosovo blir allt mer besvärligt.

Trots att den första massiva snön nu fallit, finns det tydliga tecken på att säkerhetsläget håller på att försämras, med en serie av överfall och dödsoffer i slutet av förra veckan som en möjlig inledning till ett nytt allvarligt skede.

Inte minst handlar det om att UCK-gerillan etablerat sin egen kontroll över olika områden. Och denna innebär både attacker mot serbiska poliser och arresteringar av företrädare för andra albanska politiska inriktningar. Det finns tecken på att Milosevic nu förstärker närvaron av specialpolis i provinsen för att kunna slå tillbaka.

Detta var i stor utsträckning väntat. Likaså har jag svårt att vara förvånad
över att den politiska interimsöverenskommelse som avtalet mellan Holbrooke och Milosevic av den 13 oktober förutskickade till den 2 november skulle komma att försvåras och försenas. Att bedöma förhandlingsspelet utifrån är inte alltid lätt. Men det förefaller mig som om situationen komplicerats avsevärt under den senaste veckan. När den serbiska sidan under helgen publicerade sitt förslag innebar detta att man på avgörande punkter avvisade det senaste internationella försöket till kompromiss. Trots att detta rört sig närmare de albanska ståndpunkterna har dessa inte heller velat acceptera arrangemanget. I denna situation famlar dessutom den internationella närvaro som OSSE skall svara för. Jag tror att vi inom sex månader är på väg in i en situation där det ena steget efter det andra kan komma att göra betydligt mycket mer robusta insatser nödvändiga. Men jag har samtidigt svårt att se hur sådana skulle vara möjliga med de politiska restriktioner som finns i olika länder.

Veckan som nu inletts kommer säkert att bjuda på nya överraskningar från regeringen. Jag noterar att Mona Sahlin kommer att hålla en rad anföranden. Hon utmanar medvetet och skickligt.

På onsdag kommer beslut att fattas om den nya självständigheten för Riksbanken, och under veckan nominerar partierna dessutom sina representanter till Riksbanksfullmäktige. Dess ordförande hitintills har varit Kjell-Olof Feldt, som fört vidare en tradition av integritet och kompetens som varit betydelsefull både nationellt och internationellt. Det blir spännande att se om han för det kommer att fortsätta att tolereras eller om han kommer att bestraffas genom att berövas sin position.

Och på torsdag bör vi tydligare se hur regeringen väljer samarbetsväg i försvarspolitiken.

Stockholm den 23 november 1998

Carl Bildt









Monday 
21/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]