Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v50/1998
8/12/1998

Syster/Broder,


Euroland är redan här. Så stod det i tidningarna runt om i Europa i fredags efter det att centralbankerna i de 11 kommande euroländerna samordnat hade sänkt räntorna. En gemensam monetär politik i större delen av Europa blev plötsligt verklighet.

Och det svenska utanförskapet demonstrerades. Jag var i Helsingfors när det hela skedde, och där var det svårt att inte notera, att medan reporäntan i hela Euroland med undantag för Italien gick ner till 3,0 procent låg Sverige kvar på betydligt högre 3,6 procent.

Priset för utanförskapet är inte bara en skvalpig valuta. Det är också en högre ränta. Och det är dessutom minskad politisk tyngd och minskat politiskt inflytande.

Euroländernas sänkning var en del i det som var väntat, i den meningen att det ju skall etableras en gemensam räntenivå i dessa länder när den gemensamma valutan införs. Men det kom snabbare, tydligare och på en lägre nivå än vad de flesta föreföll att ha räknat med. Den nya Europeiska Centralbanken visade sin ställning.

Jag var - som sagt - i Helsingfors för samtal med bl a finansministern och chefen för Finlands Bank, passande nog.

Den 21 mars är det val i Finland. Och opinionsundersökningarna tyder på att det blir ett mycket spännande val. Skall man tro den senaste omgången sådana kommer socialdemokraterna att förlora rejält från sin nivå 28,5% i förra valet, våra vänner i samlingspartiet vinna påtagligt från sin nivå 19,8% och centern att likaledes vinna påtagligt från sin nivå 17,9%.

Just nu ligger dessa tre i Finland dominerande partier nära varandra i undersökningarna. Av särskild betydelse blir vilket av dem som blir störst, eftersom det partiet enligt tradition får initiativet i regeringsfrågan.

I dag regeras Finland av en bred koalition där socialdemokraterna med statsministern och samlingspartiet med finansministern utgör kärnan. Och det har i allt väsentligt fungerat bra. Beslutet att Finland redan från början skall vara en del av Euroland har visat sig vara ett populärt beslut, och centerns krypskytte mot det har snarast lett till att partiet tappat mark.

Också Finland påverkas i viss utsträckning av avmattningen i omvärlden, även om tillväxten ligger på väsentligt högre nivåer än i Sverige. Jag läser i Hufvudstadsbladet om hur skinnaffärerna med Ryssland nu går allt knackigare. Blåräv är ett av flera tecken på detta. Vid auktionen förra året såldes 210.000 skinn till ett pris av 356 mark per styck, men på auktionen i år var det bara 110.000 skinn som bjöds ut, priset stannade på 237 mark och det var faktiskt bara 60% av skinnen som blev sålda. Ryssland är världens största marknad för pälsprodukter, och Finland en viktig exportör. Blårävsnoteringen visar det allt mer prekära tillståndet i den ryska ekonomin.

Föregående vecka blev - som väntat - det stora försvarstumultets vecka. Miljöpartiet dikterade försvarsramarna, försvarsministern förolämpades på alla ledder, misstroendet mellan regering och försvarsmakt fördjupades och regeringens anseende fick sig ännu en törn.

Av speciell betydelse är det faktum att det som inträffade innebar att en tidigare överenskommelse med centern sveptes åt sidan utan vidare. Försvarsöverenskommelsen 1996 ingicks mellan socialdemokraterna och centern, och förutsatte bl a att de budgetoperationer som genomfördes i syfte att då stärka upp statsbudgeten skulle kompenseras på ett sätt som för försvaret var verksamhetsneutralt.

Men i årets budgetproposition togs detta bort, och försvarsekonomin hamnade i ett fritt fall som regeringen och dess rödgröna partners har det fulla ansvaret för. Centern är mycket tydlig i sitt omdöme att detta innebär ett svek mot den överenskommelse de hade.

Från regeringens sida har man försökt att tona ner betydelsen av det hela. Statsministern var mycket angelägen att se till att vi satt kvar i försvarsberedningen, vilket aldrig varit ifrågasatt. Och försvarsministern inbjöd omedelbart till nya samtal om vad som skulle hända med försvaret.

Men där går gränsen. Vi sätter oss inte i samtal vid sidan av försvarsberedningen innan regeringen gett besked om hur de nu skall reda ut denna röra. De vill säkert att vi skall vara med och ta ansvar för konsekvenserna av den politik som försvarsfienderna i miljöpartiet dikterat
åt dem. Den saken får de dock göra själva.

Hur frågan kommer att utvecklas återstår att se. Vi har inte sett slutet - bara början. Finansministern öser nu ovett över Överbefälhavaren på ett sätt som är tämligen enastående. Och det förefaller som om försvarsministern redan har avgått. Det är ett ovärdigt skådespel som skadar alla inblandade.

Denna vecka förskjuts politikens fokus till skattefrågan. De länge aviserade skatteöverläggningarna kommer igång på onsdag, men om dessa överläggningar kommer att visa annat än att socialdemokraterna inte riktigt vet vad de vill
återstår att utreda. Men förr eller senare måste de nog bestämma sig för vad de vill åstadkomma. Och försvarstumultets dilemma kommer då att återkomma.

Om den kommande tillväxtpropositionen skall innehålla sänkta skatter, vilket den måste för att bli någonting mera än en verbal volt, måste dessa rimligen godkännas av miljöpartiet och vänstern, eftersom de annars kan utnyttja sitt budgetveto över regeringen. Men så länge regeringen böjer sig för detta veto kommer det inte att bli mycket av vare sig skattesänkningar eller tillväxtpolitik.

Sänkt skatt blir det i alla fall i Stockholm. I måndags klubbade nya fullmäktige beslutet att sänka skatten med 40 öre fr o m nästa år. Till detta kommer en skattesänkning i Stockholms läns landsting med lika mycket. För en vanlig barnfamilj innebär detta ett ökat ekonomiskt utrymme på ca 3.000 kr om året.

Det är inte oväsentligt. Och det visar dessutom att det går att sänka skatten om bara viljan finns.

Det kräver dock att man har förmågan att hålla i de offentliga utgifterna. Och det är inte utan att man blir oroad när den nyinrättade regionen Västra Götaland nu tillsätter en politisk styrelse som består av sjutton (17) heltidsanställda regionråd.

Jag fruktar att detta kommer att leda till att de farhågor vi haft om konsekvenserna av dessa nya byråkratiska regioner kommer att infrias. Vi får en byråkratisk mellannivå mellan kommuner och stat som kommer att konsumera pengar, producera byråkrati och skapa spänningar. Det ligger någonting lätt bisarrt i att en regionstyrelse i en nyinrättad region skall ha nästan lika många heltidsanställda politiker som Europakommissionen i Bryssel eller Sveriges regering i Stockholm.

Regionaliseringen av Sverige - om det nu skulle bli en sådan - kommer om den bedrivs på detta sätt att leda till en ytterligare byråkratisering av landet. Och det behöver vi inte.

När detta skrivs sitter jag i London. Jag har ett ganska tätt program av inte minst TV-framträdanden och anföranden under de närmaste dagarna. I centrum står frågan om Europa lärt sig någonting av de bosniska erfarenheterna när det gäller att utforma en fredspolitik för framtiden.

I söndags var jag med i BBC:s TV-program ”Breakfast with Frost” tillsammans med bl a utrikesminister Robin Cook. Och i måndags kväll fortsatte det i TV med programmet ”Europe Direct” som sänds såväl nationellt som i BBC World Television. I dag håller jag anförande vid Royal Institute for International Affairs innan det är dags för mer TV i kväll.

Frågan om erfarenheterna från Bosnien och den kommande europeiska fredspolitiken är höggradigt aktuell. I fredags kom Tony Blair och Jacques Chirac vid sitt toppmöte i St Malo överens om både ett fördjupat bilateralt försvarssamarbete och om att gemensamt driva frågan om att tydligare få in försvarspolitiken i EU-samarbetet.

Jag anser att detta är en nödvändighet för framtiden. Just nu pågår en omfattande omstrukturering av den europeiska försvarsindustrin. Men därtill kommer den tydliga nödvändigheten av att kunna ge en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik ett militärt stöd i kritiska lägen.

Också för Sverige borde detta vara välkommet. Vi kan genom EU få en starkare roll i den framväxande europeiska säkerhetspolitiken. Vi kan ett tag mildra de negativa effekterna vad gäller inflytande som följer av vårt utanförskap. När utrikesministrarna Lind från Sverige och Halonen från Finland publicerade sig i ärendet i helgen var deras anslag också positivt - om än lätt återhållet när det gäller vad detta faktiskt kommer att leda till.

Här i Storbritannien har veckan dominerats av en egenartad diskussion om en möjlig skatteharmonisering inom EU i framtiden, med alla från regeringen till oppositionen tydligt mot, eftersom man fruktar att detta skall leda till att landets förmånliga skattesituation i Europa skulle komma att eroderas. De ohyggligaste visioner av Tysklands röde finansminister Lafontaine som den stora och centraliserade skattehöjaren i Europa har målats upp i media.

Sannolikheten för att detta kommer att inträffa är intill ytterlighet liten. Få länder torde vara beredda att släppa ifrån sig skattepolitiken. Vi kommer att se en viss harmonisering av regler på de områden där detta krävs för att se till att den inre marknaden fungerar bra, men jag har inte hört en enda röst i den europeiska debatten som talar om majoritetsbeslut om harmoniserade inkomst- eller företagsskatter.

Den brittiske finansministern Gordon Brown säger i söndagens tidningar att det kommer att bli avsevärt mer av skattekonkurrens än av skatteharmonisering i Europa under kommande år och decennier. Och det är alldeles säkert korrekt. I ett Europa med mer av skattekonkurrens kommer britterna att bibehålla eller förstärka sina fördelar - medan ett högskatteland som Sverige kommer att få tydligare och tydligare svårigheter att hävda sig.

Ur ett europeiskt perspektiv innebär denna vecka mycket av uppmarschen till det europeiska toppmötet i Wien på fredag och lördag. Ett möte som avslutar det österrikiska EU-ordförandeskapet.

Vad som kommer att komma ut ur mötet återstår att se. Viktigt blir att se om det finns möjligheter att börja att göra framsteg i riktning mot att lösa ut de viktiga budgetfrågor som enligt planerna skall lösas vid ett extra toppmöte under tyskt ordförandeskap i slutet av mars. Och för vår del är det också viktigt att det ges grönt ljus för det fortsatta arbetet med den s k nordliga dimensionen av samarbetet och att man går vidare med utvidgningsförhandlingarna först med Estland och därefter under det kommande
året förhoppningsvis med Lettland och Litauen.

Det globala informationssamhället börjar nu allt tydligare att utmana gamla politiska strukturer.

I Shanghai i Kina har en affärsman åtalats för att ha överlåtit 30.000 e-mailadresser till dem som utanför Kinas gränser arbetar för demokrati och frihet, och som hela tiden sänder information via Internet förbi censur och spärrar. Visserligen har de kinesiska myndigheterna försökt att etablera viss kontroll över Internetkontakterna med omvärlden - det talas om ett försök till en digital kinesisk mur - men det förefaller som om de duktiga demokratigrupperna blir allt skickligare på att ta sig förbi denna.

Detta veckobrev har också digitala adresser i Kina på sin sändlista. Det finns inga murar som stoppar dessa brev...

London den 8 december 1998


Carl Bildt









Monday 
21/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]