Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v51/1998
14/12/1998

Syster/Broder,

Fredagen den 11 december blev den svarta dag som avslutade den svarta vecka när bilden av vart Sveriges ekonomi är på väg definitivt förändrades.

Målet om att till år 2000 få ner den öppna arbetslösheten till 4% har varit socialdemokraternas enstaka viktigaste mål under de senaste åren. De har själva satt upp målet, själva gjort det till det avgörande politiska löftet, försvarat det själva, och tvingades nu själva medge att det inte längre finns förutsättningar för att det skall klaras.

Jag har länge tillhört dem som sagt att dagens politik aldrig kommer att klara detta mål. Men lika envist som jag hävdat detta har socialdemokraternas ledande företrädare hävdat motsatsen.

Under valrörelsen var det lättsinnet som gällde i alla ekonomiska bedömningar. Så sent som dagen före valet skrev statsministern, att ”en tillväxt på över tre procent de kommande åren är sannolik.” Då hade åtskilligt av såväl den nationella som den internationella debatten under betydande tid handlat om de påtagliga riskerna för en väsentligt svagare utveckling.

Och detta lättsinne har sedan bibehållits under hösten. I regeringsförklaringen den 6 oktober sades, att ”en tillväxttakt på närmare 3 procent är möjlig de närmaste åren”, och i budgetpropositionen den 13 oktober vidhölls en prognos på tre procent för såväl detta år som det kommande.

Inte ens när finansutskottet justerade sitt betänkande den 19 november eller när detta debatterades i riksdagens kammare den 2 december var det frågan om mer än marginella justeringar.

Men nio dygn senare rasade allt. I ett plötsligt pressmeddelande från finansdepartementet fredagen den 11 december justeras tillväxtprognoserna ner dramatiskt. Och insmuget på sidan tre i det tekniskt hållna pressmeddelandet står att läsa, att ”den
öppna arbetslösheten faller till 4,7% år 2001 mätt som
årsgenomsnitt.”

I pressmeddelandets text stod faktiskt inte ett enda litet ljud om vilken bedömning man gjorde av den öppna arbetslösheten år 2000. Med alla till buds stående medel försökte man att smyga fram kapitulationen och misslyckandet.

I tabellerna framgick dock att man nu räknar med en öppen arbetslösheten år 2000 på 5,3%. Det är inte ens en närmiss på målet!

Att man smög fram detta pressmeddelande dagen efter Nobelfesten och samtidigt som Europatoppmötet i Wien inleddes var alldeles säkert ingen tillfällighet. Man ville med alla till buds stående medel förhindra att halandet av flaggen och övergivandet av löftet ledde till någon större uppmärksamhet. Men uppmärksammat blev det.

Från regeringens sida förklarade såväl stats- som finansministern att målet låg fast men skulle ta lite lägre tid att uppnå. Men därmed utmanade man det löjliga. Ett mål bundet vid en tidpunkt kan inte rimligen ta längre tid att uppnå om man inte förmår tiden att gå långsammare.

Den svarta fredagen kom som crescendo på den svarta vecka där våra tre ledande storföretag Ericsson, Volvo och Astra aviserade personalnedskärningar på sammanlagt runt 20.000 personer, och där onsdagens besked om samgåendet mellan Astra och brittiska Zeneca i Europas största företagsfusion innebar att ytterligare ett viktigt huvudkontor flyttar ut från Sverige.

Allt detta noterades med föga mer än en axelryckning av regeringen. Fusionen mellan Astra och Zeneca med dess flyttning av huvudkontoret välkomnades. Och i TV i fredags sade näringsminister Rosengren i debatt med mig att ”regeringen har läget under kontroll”. Pyttsan. Allt tyder på att de närmast totalt förlorat kontrollen över såväl utvecklingen som sig själv.

Ericsson och Astra är inte vilka företag som helst. I vårt storföretagsberoende land är detta de två företag som haft den i särklass starkaste utvecklingen under det senaste decenniet. När det ena av dem flyttar ut högkvartersdelar och det andra fusionerar med påföljande flytt av hela huvudkontoret, handlar det om delar av en process som håller på att dränera Sverige på viktiga framtidsmöjligheter.

Att globalt inriktade företag har stora delar av sin verksamhet utanför Sverige är bara naturligt. Men vi har alltid med viss stolthet sagt att Sverige är landet där globalt orienterade och globalt framgångsrika företag inte bara har sitt ursprung utan också sin ledning. Men de senaste årens flyttvåg håller i grunden på att förändra den bilden.

Våra två stora och viktiga läkemedelsföretag Astra och Pharmacia kommer nu att ha gått in i internationella fusioner som fört deras ledningar till USA och Storbritannien. Av statsägda Nordbanken och skogsjätten Stora har det blivit svensk-finska fusioner som i bägge fallen valt att lägga det juridiska sätet i Finland.

Sverige dräneras. Företagsfusioner leder nu regelmässigt till att juridiskt säte och nyckelfunktioner försvinner ur landet. Och den som tror att vår framtid kan ligga i att bara vara produktionsort har nog anledning att ta en förnyad och allvarlig blick på hur varselsituationen inom industrin i dag ser ut.

Det är anmärkningsvärt att regeringen knappt ens reagerar och inte visar minsta tecken på att vilja regera. I sin egen passivitet driver regeringen planlöst.

Det första mötet mellan partierna om skattepolitiken i onsdags den 9 december följde detta mönster. Jag har förstått att det var en närmast surrealistisk tillställning där det socialdemokratiska partiet var det enda som inte vågade ha någon uppfattning, och där det enda resultatet blev att man beslutade att man skulle vänta till den 27 januari - mer än en och en halv månad - till nästa sammanträde. Ingen brådska. Ingen vilja. Ingen politik.

Jag har begärt att regeringen redovisar såväl sin bedömning som sina politiska slutsatser innan riksdagen nu i veckan åtskiljs - riksdagen återsamlas inte förrän den 19 januari.

Hur det blir med en sådan redovisning återstår att se. Det som regeringen hävdat i september, oktober och november har nu dementerats. Att det därefter skulle gå december, januari, februari, mars och halva april innan denna regering förmår att samla sig till en politik är inte acceptabelt.

Jag är inte ensam i den bedömningen. I lördags kunde man i Aftonbladet läsa en ledare som konstaterade, att ”det har varit en förlorad höst för regeringen” och anklagar denna för
”förvånande passivitet” inte minst i den ekonomiska politiken.

”Redan före valet kom varningarna men finansministern höll fast. Nu är det sent omsider dags för regeringen att backa från prognoserna i den budget som ännu inte hunnit bli behandlad i riksdagen. Osäkerheten breder ut sig. Och den förstärks av bristen på ledarskap, konkreta åtgärder och nystart från regeringens sida.”

Aftonbladet är inte ensamt. Arbetarebladet i Gävle talar kritiskt om ”den stiltje som under hösten dominerat regeringsarbetet”, och Arbetet i Malmö skriver om hur ”den översvallande optimismen från valrörelsen nu verkar vara som bortblåst.”

Jo, så är det förvisso. Det har varit en förlorad höst för regeringen.

Och en höst när Sverige allt tydligare fortsätter att tappa mark. Bara dagar innan stora delar av det övriga Europa tar steget in i den gemensamma valutan sitter vi här med en skvalpig och svag valuta, högre räntor än omvärlden och ett allt tydligare mörker
över det näringsliv som i det längre perspektivet är välfärdens enda säkra bas.

Finansminister Åsbrink meddelade i fredags att han inte kunde åka på EU-toppmötet eftersom hans arbetsbelastning var för stor. Det lät ihåligt som förklaring till frånvaro när det var just frågor som berör finansministern som diskuterades. Sedan kröp det fram i kvällspressen att skälet till frånvaron var att han skulle
”inreda en tom lägenhet.”

Om detta hade varit en metafor för att han nu avsåg att ge landet en ekonomisk politik värd namnet hade det varit OK. Men jag fruktar att så inte var fallet. En finansminister som låter de privata flyttbestyren gå före att företräda Sverige på avgörande möten verkar vara på väg att förlora greppet.

Otåligheten över en regering som verkar att förlora greppet finns på många håll. Under de närmaste dagarna kommer det att stå klart om de s k tillväxtsamtalen mellan arbetsmarknadens parter kommer att gå i mål eller inte. Torsdagen har nämnts som en bortre gräns. Att de drivs av en frustration över regeringens oförmåga gör ingen någon större hemlighet av.

På torsdag finns det också skäl att vänta att regeringen ger besked om hur de skall reda upp den försvarsröra som man försatt sig i. Då måste det komma ett s k regleringsbrev som ger besked om konsekvenserna av de ytterligare neddragningar som nu närmast panikmässigt tvingats fram.

Skådespelet är sorgligt i alla sina delar. Överbefälhavaren och den samlade militärledningen har gått ut med ett brev till försvarsmaktens samtliga anställda som nog får betecknas som alldeles unikt både vad gäller utformning och innehåll.

I det sägs, att ”det faktiska läget är att tidigare beslutad ekonomi reduceras med cirka 9300 miljoner kronor under åren fram till och med 2001”, och att ”militärledningen anser att ambitionsnivån i det framtida försvaret är en fråga av sådan vikt för Sveriges trygghet att den borde beslutas efter en öppen och seriös debatt och inte som nu genom budgettekniska förändringar.”

I detta finns det all anledning att instämma. Hanteringen av försvarspolitiken har i grunden inte bara varit oskicklig utan också oärlig. Före valet talades om att försvarsbeslutet låg fast och intet behövde rubbas. Under hösten dikterades så nya rödgröna villkor och den allt mer ledsne försvarsministern får fäkta allt mer desperat mitt i ruinerna av det som en gång var en politik.

Jag känner en stark medkänsla med alla dem i eller med anslutning till försvaret som gjort viktiga insatser inte minst för att ställa om vårt försvar till en ny europeisk verklighet, men som nu finner sig utsatta för denna ovärdiga och ohederliga behandling.

Man kan ha olika uppfattningar både om försvarsanslagens storlek och försvarsambitionernas inriktning. Och förändring är nödvändig. Men det finns inget försvar för den kaosartade hantering som en viktig del av vårt samhälle nu utsätts för.

I fredags inledde EU-ledarna sitt toppmöte i Wien med en ceremoni där Helmut Kohl utnämndes till den andre hedersmedborgaren i Europas historia för sina insatser för samarbetet. Och Kohl svarade med en kort tal där han uppmanade de samlade stats- och regeringscheferna att aldrig släppa visionen om ett fredens och samarbetets Europa. Att alltid förmå att skilja mellan det som är viktigt och det som inte är det.

Det var efter detta som de nya EU-ledarna satte sig ner för en längre gyttjebrottning kring frågan om när det sedan sju år fattade beslutet om att avskaffa taxfree-försäljning mellan EU-länderna skulle genomföras.

Efter mötet sade Göran Persson att det nu, med alla dessa socialdemokratiska regeringar, var en helt annan stämning på EU-mötena. Kanske det. Men om Wien-mötet, med dess koncentration på taxfree-frågan och dess ovilja att föra utvidgningsprocessen framåt, är ett utslag för detta så bådar det inte gott för Europa. Men borde lyssnat mer på Kohls långsiktighet än på lobbyisternas kortsiktighet.

Taxfree inom en gemensam marknad är och förblir en anomali. Och det beslut som fattats - om att med en övergångsperiod på sju år avskaffa det - är därför i grunden alldeles riktigt.

Att det är kortsiktigt populärt är en annan sak. Göran Persson säger att det är ett trevligt inslag i resandet att kunna köpa taxfree. Förvisso. Det skulle vara ett trevligt inslag i livet i största allmänhet med taxfree.

Nu återstår att se hur det går. Timmarna av tumult kring denna fråga slutade i ett beslut som kan komma att innebära vad som helst. finansministrarna och Kommissionen skall se på saken till mars.

Då får nog Åsbrink ha möblerat färdigt för att åka på sammanträde och företräda någon typ av åsikt. Att han, liksom finansministrarna i övrigt liksom kommissionen, tycker tvärt om mot statsministern är väl känt.

Och i Danmark har hans kollega Marianne Jelved gjort klart att hon avser att avgå om den danska regeringen går med på några uppskov. Eftersom hon dessutom är partiledare för koalitionspartiet Radikale Venstre är det ett förhållande som det inte alldeles går att bortse från.

För både Europa och Sverige hade det varit bättre om timmarna i Wien i större utsträckning hade kunnat användas till att pressa utvidgningsprocessen framåt eller till att börja att bereda marken för de budgetförändringar inom EU som nu måste lösas till slutet av mars för att kunna vara klart beslutade före det nuvarande Europaparlamentets mandattid går ut.

Lettland fick inte det klartecken som det hade funnits anledning att hoppas på. Och det är illa. Kommissionens rekommendation om förhandlingsstart under 1999, under förutsättning att framgångarna med reformarbetet fortsatte, suddas nu bort ur toppmötets slutsatser.

Det går inte att komma ifrån intrycket att den svenska regeringen slagit till rejäl reträtt. För ett år sedan basunerade man efter toppmötet i Luxemburg ut att man uppnått en gemensam förhandlingsstart för de tre baltiska länderna. Det var inte sant, men innebar dock en politisk förpliktelse för fortsättningen. Att man ett år senare accepterar att toppmötet inte ens ställer sig bakom kommissionens positiva skrivningar om Lettland förtjänar stark kritik.

Statsministern säger att det fanns skepsis och inte gick att gå längre. Men är det så det går till i det nya socialdemokratiska EU? Att den viktiga utvidgningen prioriteras ned? Att den svenska regeringen inte vågar att ta strid för svenska intressen? De utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna fördes knappast framåt av mötet i Wien. Men det är värt att notera, att Wien-mötet uttryckligen välkomnade den brittisk-franska St Malo-deklarationen om europeiskt försvarssamarbete, uttalade att
”in order for the European Union to be in a position to play its full role on the international stage, the Common Foreign and Security Policy must be backed by credible operational capabilities”, och sade att hur man skall gå vidare i detta avseende kommer att diskuteras vid nästa ordinarie toppmöte i Köln i början av juni.

Det mötet blir viktigt. Förhoppningsvis kommer de viktiga budgetfrågorna i den s k Agenda 2000 då att vara lösta. Tanken är ju att det skall ske vid ett extra toppmöte i slutet av mars för att Europaparlamentet skall kunna behandla dem före valet av ett nytt parlament i juni.

Men i Köln kommer man inte bara att utse ny kommissionsordförande för den kommande femårsperioden utan också ta ställning till de nya strukturer som den nya betoningen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kräver. Och Wien-mötet säger dessutom, att man då skall ta ställning till hur den delvis uppskjutna reformagendan från Amsterdam-förhandlingarna skall föras vidare i syfte inte minst att förbereda unionen för den kommande utvidgningen.

Efter Köln och det tyska ordförandeskapet kommer så det finska under andra halvåret. Ett extra toppmöte i Tammerfors kommer att ha samarbetet för brottsbekämpning i fokus, medan toppmötet i Helsingfors om ett år kommer att ta tag i den ekonomiska reformpolitiken, ansträngningarna att harmonisera vissa skatter och den allmänna inriktningen av det europeiska samarbetet på tröskeln till det 21:a århundradet. I Wien gavs också klartecken till det av Finland drivna arbetet med det europeiska samarbetets nordliga dimension.

Fredsprocessen i Mellersta Östern står och väger, och President Clintons nu pågående besök är inte främst av inrikespolitisk betydelse för honom, utan också av stor betydelse inför det år då den formella Oslo-processen tar slut och fredsarbetet går in i onavigerade vatten.

Och i Kosovo hopar sig svårigheterna. Helgens rapporter talar om minst fem dödade i olika konfrontationer. Den s k kontaktgruppen sammanträdde i Paris i torsdags och diskuterade hur det skulle vara möjligt att sätta press på parterna. Inga direktförhandlingar har ännu ägt rum, och de senaste veckorna förefaller avståndet mellan de bägge sidorna snarare att ha ökat.

Det kommer snart att krävas något nytt för att inte processen skall stagnera helt med en närmast programmerad urladdning efter vintern. Konflikten i Kosovo vilar bara - och hämtar under den vilan möjligen dessutom extra kraft.

I Madrid sammanträder tisdag och onsdag denna vecka den s k Peace Implementation Council för att diskutera fortsättningen på fredsarbetet i Bosnien. I en ny deklaration kommer man att sätta upp nya ambitiösa mål för det kommande året. Jag hoppas att man
är medveten om risken för att konflikten mellan deklarationer och verklighet blir för stor.

Den gångna veckans mediahändelse var väl annars Nobelfesten i de olika manifestationer som den något oväntat kom att få. Företrädare för riksdagens partier var inte längre välkomna på prisutdelning och andra evenemang, inklusive den något uppskrivna festen.

Jag saknade inte festen. Sådant kan åstadkommas minst lika bra i andra konstellationer. Men jag måste medge att jag saknade den möjlighet till kontakt mellan politik och forskningens yttersta framkant som dessa evenemang i viss liten utsträckning faktiskt ger. Att kunna lyssna till genomgången av vad priserna innebär. Att kunna prata med några av världens ledande forskare.

Jag tror att Nobelstiftelsen fått långt mer än bordsplaceringarna om bakfoten när man inte ser det värde som ligger i just kontakten mellan politik och forskning. Jag vet från tidigare år hur också pristagare satt stort värde på denna. Och jag kunde under helgen följa deras spännande debatt i ett specialprogram gjort av BBC i Stockholm under dessa dagar.

Forskningen formar framtiden. Jag tror att det inför kommande år
- med bortseende från Nobelstiftelsens fester - finns anledning att diskutera vad som skulle kunna göras för att utnyttja den möjlighet som dessa priser ger till att fördjupa den ofta bristande kontakten mellan vetenskap och politik.

Kanske kunde riksdagen ta ett initiativ att bjuda in pristagarna för att ge dem en möjlighet att i en lite populärare form än de vetenskapliga föreläsningarnas ge sin syn på vad framtiden kan komma att innebära. Och kanske skulle det t o m vara möjligt att ta ett sådant initiativ i samarbete med t ex Europaparlamentet.

Vi måste sätta Sverige på kartan. Inte främst som festernas, men som framtidsmedvetandets och forskningens land i Europa. Efter den svarta veckan och den svarta fredagen borde det vara än viktigare.

Stockholm den 14 december 1998



Carl Bildt


PS. Jag borde ha återkommit redan i förra veckans brev med valresultaten från Taiwan. De blev en betydande framgång för våra vänner i KMT. I Taipei valdes Ma Ying-jeou till ny borgmästare i det sannolikt enstaka viktigaste framtidsvalet. Och på ön i dess helhet stärkte KMT sina ställningar. Demokrati fungerar i Kina - och våra vänner vinner valen.









Monday 
21/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]