Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v52/1998
21/12/1998

Syster/Broder,

Att fälla den första bomben är alltid enkelt, men att veta vad som skall göras när den sista har fallit är alltid betydligt svårare. Ungefär så formulerade jag mig i min första reaktion på det amerikanska och brittiska beslutet att i onsdags natt inleda flyganfall mot Irak.

Nu har den sista bomben fallit för denna gång. Och lika klara som uttalandena från Washington och London var för några dagar sedan, lika otydliga förefaller de att vara i dag.

Efter fyra nätter med 650 flygföretag och 415 kryssningsrobotar mot lite mindre än 100 olika mål runt om i Irak skriver Washington Post i dag att det råder ”considerably less clarity” om vad strategin nu går ut på.

Jag tillhörde de som var skeptiska när USA och Storbritannien så snabbt gick till så omfattande anfall på grundval av en inte alltför tydlig rapport från UNSCOM-inspektörerna. Det finns förvisso situationer då det kan vara nödvändigt att gå förbi en väntad blockering i FN:s säkerhetsråd för att möta ett hot som är uppenbart och omedelbart. Men det var inte alldeles lätt att se att det brev från generalsekreterare Kofi Annan till säkerhetsrådet, där han talade om en ”mixed picture” i de olika FN-rapporterna, uppfyllde de krav som måste ställas på en sådan situation.

Det är ställt utom tvivel att Irak tidigare hade ett mycket omfattande program för att utveckla och producera inte bara kemiska och bakteriologiska stridsmedel, utan också kärnvapen. Bakgrunden till denna satsning tror jag till allra största delen står att finna i konflikten med det långt större Iran. Under det nästan decennielånga kriget mellan Iran och Irak kom såväl massförstörelsevapen som ballistiska robotar för stadsterror till flitig användning från bägge sidor.

I Gulfkriget 1991 - när Saddam Hussein invaderade Kuwait, och därefter drevs tillbaka av FN-koalitionen - kom dessa vapen dock inte att användas. Och det blev en viktig uppgift att därefter se till att de spårades upp och förstördes.

Det förefaller att råda enighet om att detta nu till den alldeles
överväldigande delen faktiskt skett. Medan de omfattande flygbombningarna under Gulfkriget egentligen inte lyckades
åstadkomma så mycket i detta avseende - utvärderingarna i efterhand har gett en helt annan bild än den som då sattes, inte minst av media - har FN-inspektörerna åstadkommit långt mera. I ett tidigare skede av årets olika konflikter med Irak påpekade man också i Washington just hur inspektionerna på plats är långt effektivare än vad som kan åstadkommas på annat sätt.

Min bild är att FN-inspektionerna successivt pressade tillbaka regimen i Bagdad. Förvisso har det inte varit någon rätlinjig process av korrekt samarbete. Det har varit en ständig katt-och-råtta lek, men som över tiden allt tydligare kommit att utfalla till FN-systemets fördel.

Det är svårt att bedöma i vilken utsträckning regimen i Bagdad fortfarande har massförstörelsevapen. Den allmänna bedömningen förefaller att vara att så sannolikt endast kan vara fallet i utomordentligt begränsad omfattning. Jag tror dock att det är ett rimligt antagande att förekomsten av kemiska och bakteriologiska vapen i Iran leder regimen i Irak till att göra sitt yttersta för att kanske bibehålla en viss reservkapacitet för framtiden.

Att med flygbombningar eliminera det som möjligen kan finnas kvar av begränsad reservkapacitet gränsar till det omöjliga. Det skulle kräva extremt goda underrättelser eller extremt god tur.

Det för framtiden avgörande är, enligt min mening, att genom kontinuerlig övervakning se till att det inte åter växer upp ett betydande program för produktion av massförstörelsevapen. Och här har jag svårt att se att det på ett tillförlitligt sätt skulle kunna ske utan att man förlitar sig på ett relativt omfattande system av inspektioner på marken.

Att klara inspektionerna från luften eller rymden har sina betydande begränsningar. Och det har vi sett demonstrerat tidigare i år.

När Indien detonerade en kärnladdning hade de fysiskt sett relativt omfattande förberedelserna gjorts på ett sätt som fullständigt lurat de omfattande spaningssystem som finns på satelliter. Washington togs helt på sängen.

Och när USA också tidigare i år slog till med kryssningsrobotar mot en läkemedelsfabrik i Khartoum, eftersom denna ansågs ha varit inblandad i fabrikation av kemiska stridsmedel, visade sig underrättelseunderlagen så småningom ha varit felaktiga. Att reagera mot terrorattackerna mot de amerikanska ambassaderna i Dar-es-Salam och Nairobi var rätt, och jag stödde offentligt insatsen, men i just detta fall är det nog nödvändigt att i efterhand konstatera att målvalet var utan grund.

När USA och Storbritannien valde den väg de valde måste de ha varit medvetna om att detta med all sannolikhet innebar slutet på FN-inspektionerna i den på många sätt framgångsrika form de ditintills haft. Med tanke på att de nu inte talar om annat än att mer eller mindre kraftigt ha nedsatt - ”degraded” - regimens kapacitet vad gäller massförstörelsevapen är det uppenbart att det behövs ett nytt fungerande system för framtiden.

Om UNSCOM genom det som inträffat får svårt att komma tillbaka, och vi inte vill bygga säkerheten i detta område på kontinuerligt
återkommande flygangrepp från USA:s och Storbritanniens sida med de destabiliserande effekter i regionen i övrigt detta kan leda till, måste det komma ett nytt system som klarar den uppgift som måste klaras.

När jag lyssnat på president Clinton och premiärminister Blair efter det att angreppen upphört har jag inte uppfattat någon sådan politik. Det är hotet om fortsatta anfall som dominerar. Men jag är alldeles övertygad om att deras egna experter med bekymrad min kommer att hävda att den linjen inte kommer att klara uppgiften. Och det är inte svårt att redan nu se början till en mer bekymrad debatt i både Washington och London.

Det hävdas ofta att det bästa vore att Saddam Hussein försvann. Förvisso. Men även om en betydande del av anfallet förefaller att ha riktats mot infrastrukturen i hans makt- och kontrollsystem finns det ingen möjlighet att förutse när en intern omvälvning i landet kan komma. Det historiska mönstret är att externt tryck i allmänhet minskar sannolikheten för inre omvälvning.

Politiken under åren sedan Gulf-krigets slut har varit en kombination av ekonomiska sanktioner och militära angrepp. Men det är uppenbart att det finns svagheter med en sådan politik om den skall fungera som långsiktig strategi.

Ekonomiska sanktioner av denna typ avsätter ytterligt sällan regimer, men förstör så gott som alltid samhällen. Och vilket långsiktigt intresse vi skulle ha av att förstöra ett relativt väl utvecklat arabiskt samhälle i det historiska tvåflodslandet mellan Persien och Medelhavsländerna är inte alldeles klart.

Zbigniew Brzezinski var säkerhetsrådgivare i Vita Huset förr, och
är nu ledande strategisk tänkare fristående från administrationen. Han säger i dag, att ”our policy is either strike them or starve them, and neither accomplishes our objectives”. Hitintills har han dessvärre fått rätt.

Dilemmat för politiken är betydande. Nu satsas också, efter beslut i den amerikanska kongressen, betydande summor på att stödja de olika irakiska oppositionsgrupperingar som finns runt om i världen - med en påtaglig tyngdpunkt i London. Det kan vara riktigt, även om det rymmer risker för att dessa kommer att ses som agenter för utländska intressen, och även om en politik av detta slag med nödvändighet blir långsiktig.

Från Paris har hörts krav på att få igång en diskussion om en mer långsiktigt stabil politik i förhållande till Irak. I det är det inte svårt att hålla med, liksom att hoppas att EU skall ha förmågan att ge ett sammanhängande bidrag till den diskussionen. Jag tror att det då är nödvändigt att inte bara se i till den grymme despoten Saddam Hussein utan till den långsiktiga strategiska utvecklingen i regionen i dess helhet.

Vid årsskiftet lämnar Sverige sin plats i FN:s säkerhetsråd. Vilken roll vi haft möjlighet att spela under de två år vi suttit där kan diskuteras, men vi har i alla fall haft en insider-position när det gällt att följa utvecklingen i ett antal stora och betydelsefulla frågor. Nu återgår vi till en outsider-position även när det gäller FN:s säkerhetsråd. Och det gör det än viktigare att vårda de andra positioner vi faktiskt har.

Främst bland dessa är EU. Att NATO spelar en allt mer betydelsefull roll i europeiska säkerhetsfrågor är tydligt, men
även där är Sverige en outsider. Så mycket viktigare då att vi ger vårt stöd till ansträngningarna att stärka EU:s roll inom utrikes- och säkerhetspolitiken.

Det kommer att behövas. Den allt mer bekymmersamma situationen i och kring Kosovo som jag beskrev i mitt förra veckobrev har under den gångna veckan spetsats till ytterligare. Under helgen som gått hölls dels en militärt organiserad hedersbegravning av de albanska soldater som fallit i en gränsdrabbning med den serbiska armén i början av veckan, och dels ett emotionellt serbiskt protestmöte med anledning av de etniska och politiska mord på serbiska ungdomar och borgmästare som ägt rum under veckan. Stämningen blir allt hårdare.

Jag tror inte att den nuvarande omfattningen av det internationella engagemanget kommer att hålla mycket längre om en upptrappning av konflikten skall förhindras. Ett snabbt beslut om en NATO-insats i norra Albanien för att i alla fall stabilisera gränsen, men också för att öka de militära handlingsmöjligheterna längre fram, tror jag är nödvändig.

Men än så länge möts en sådan insats med bestämt motstånd främst i USA. Lika villig som man då och då är att använda kryssningsrobotar, lika ovillig är man ofta att bidraga med soldater på marken i besvärliga lägen.

I fredags åkte så riksdagens ledamöter hem för att stöpa ljus, doppa i grytan och göra just ingenting. Och vi fick i kammaren en lika kort som ovanlig debatt kring den ”förlorade höst” som nu ligger bakom oss.

Förra fredagen reviderade regeringen själv ner den ekonomiska tillväxten för 1999 med en fjärdedel och reviderade upp den öppna arbetslösheten för 2000 med en tredjedel. Det omtalade målet om 4
% öppen arbetslöshet år 2000 övergavs.

Och i torsdags kom så Ekonomistyrningsverket - det som tidigare hette Riksrevisionsverket - med sin budgetprognos.

Sedan 1994 har såväl det faktiska som det underliggande underskottet i de statliga affärerna - budgetunderskottet - minskat. Och skrytvalsen kring detta har som bekant varit den ena av de två pelarna i de senaste årens socialdemokratiska agitation
- den andra har varit 4%-målet.

Men nu säger Ekonomistyrningsverket för det första att det inte blir något överskott 1998, och för det andra att utvecklingen nu håller på att vända, och att vi 1999 har att räkna med att dagens politik ger såväl ett ökat faktiskt som ett ökat underliggande underskott i statsbudgeten.

Trendbrottet är allvarligt. Ser vi tillbaka över de senaste decennierna har Sverige haft långt lättare att åstadkomma underskott än balans och överskott i statsfinanserna. När finanserna mödosamt klamrat sig upp till eller över nollstrecket har det oftast inte dröjt så länge innan en ny djupdykning inletts.

Denna gång kommer statsfinanserna, enligt Ekonomistyrningsverket, inte ens upp till nollstrecket innan det vänder neråt igen. Och den bild som tecknas stämmer tyvärr väl med den som angetts i bl a dessa veckobrev under det senaste året. Beslut efter beslut har under de senaste två åren - efter två år av faktiska besparingar
- fattats om ökade statliga utgifter, och när inkomsterna inte längre utvecklas lika positivt, kommer detta med naturnödvändighet att slå igenom i en försämring av statens affärer.

I fredags fann sig Lars Tobisson nödsakad att i riksdagen ta till orda i samband med att den beslutade statsbudgeten skulle fastställas för att peka på hur denna nu bygger på lösan sand och att det nu kommit revidering efter revidering som tyder på en annan utveckling. Svaret från socialdemokraternas Jan Bergqvist blev att det inte kommer att bli på detta sättet, eftersom
åtgärder kommer att vidtas.

Jaha. Men då är det väl lämpligt att regeringen redovisar just dessa åtgärder för såväl allmänhet som riksdag. Och det var ju just en sådan redovisning som vi hade begärt. Men nu förefaller det som om regeringen efter en förlorad höst valt att gå i ide
över vintern och avvakta snösmältningen i april innan man är beredd att ge ljud ifrån sig.

Kanske hade man hoppats att de s k tillväxtsamtalen mellan arbetsmarknadens partner skulle ge ett resultat som befriade regeringen från den mödosamma bördan av att behöva ta egna initiativ. Och även jag hade fäst vissa förhoppningar vid dessa.

Men därav blev intet. Redan innan saken hade tagits upp LO:s styrelse valde man att hoppa av. Det är svårt att se något annat skäl till avhoppet än rädslan för att man i den splittrade egna organisationen - Kenth Pettersson och Handels hade redan reserverat sig mot samtalen - inte skulle kunna klara av att få stöd för samtalens resultat. I valrörelseanda skyllde man på att det skulle bli för mycket av skattesänkningar för höginkomsttagare.

Därmed klarnar viktiga skiljelinjer. Det är tydligt att det mellan TCO, SAF och SACO nu finns en betydande samsyn på viktiga områden. Här finns en tillväxtallians som på många sätt är spegelbilden av politikens jobballians. Medan det på den andra planhalvan förvisso finns åtskilliga som inser vad som måste göras, men en alltför stor splittring i de olika frågorna och ett alltför svagt ledarskap för att kunna förändra detta.

Hur detta kommer att utvecklas vidare återstår att se. LO borde ha ett betydande intresse av en överenskommelse om vissa av dessa frågor. Och regeringen har rådigt ingripit genom att Mona Sahlin i vanlig ordning kallat samtalspartnerna till så kallade samtal. Denna gång efter helgerna. Det ter sig dock efter LO:s avhopp och interna sammanbrott svårt att tro att det skulle vara möjligt att denna väg nå det genombrott för tillväxtpolitik som Sverige nu så innerligt väl behöver.

Livstecknen från regeringen är få och små när det gäller de viktiga framtidsfrågorna.

Ett regleringsbrev om försvaret blev det inte i torsdags p g a det ständigt pågående tumultet inom regeringen i ärendet, men ett innehållslöst sådant väntas nu i morgon.

Något tillväxtprogram bortom de allmänna debattartiklarna har vi inte heller sett, bortsett från att näringsdepartementet i morgon tisdag kommer att presentera ett antal av de av småföretagaredelegationens förslag som borde ha genomförts för ett år sedan.

Och därtill kommer att man tvingas att före årsskiftet till EU redovisa ett s k konvergensprogram om vår ekonomiska politik. Men detta blir ett program helt utan politik när det gäller hur konvergens skall uppnås när det gäller valutans stabilitet.

På andra områden har man också officiellt gått i ide. Den tidigare så viktiga förtida avvecklingen av Barsebäck har nu lagts i långbänk. Jag välkomnar det - men varför inte ta steget fullt ut? Om ”skolavårdomsorg” - som var valrörelsens trollformel
- har ingenting alls hörts de senaste månaderna. Den s k maxtaxan förefaller att ha gått en död i stillhet till mötes.

För regeringen och dess rödgröna röra har hösten förvisso varit förlorad. Den förefaller inte att veta var den är, och än mindre vart den skulle vilja vara på väg.

Därmed inte sagt att allt är gott och väl på oppositionens kant. Att månaderna efter ett val ägnas åt eftervalsdebatt är naturligt och nödvändigt - och så har varit fallet även nu - men förr eller senare blir det viktigt att tydligare börja att blicka framåt och ange alternativet för framtiden.

Vårt eget moderata val har analyserats påfallande ytligt i media. Men den djupare analysen är betydligt intressantare. Och den bör sättas in i ett längre och bredare sammanhang.

Vårt relativt sätt bästa val när det gällde framgångar gjorde vi
Övertorneå och Överkalix, medan vi gjorde vårt relativt sett klart sämsta val i Vaggeryd och Sävsjö. Framgångar i det röda bidrags-Sverige, och tillbakagång i det borgerliga bygde-Sverige.

Men huvudbilden är ett valresultat som påtagligt förstärker oss som det gryende informations- och kunskapssamhällets dominerande parti, samtidigt som det visar att vi har allt tydligare svagheter i de delar eller grupper av Sverige där man kanske känner stor oro inför att hamna vid sidan av utvecklingen. I det spridda industri-Sverige klarar vi oss dåligt eller knaggligt, medan vi i bygder och grupper som förskjutit perspektivet framåt mycket väl kan vara på väg att ersätta socialdemokraterna som det enstaka största partiet.

I detta ligger både möjligheter och problem. Det är tydligt att vi måste vara ett parti som förmår att ge ett svar på de frågor som också de grupper och regioner som i detta val mött oss med viss misstro ställer. Men detta får inte ske på ett sätt som ifrågasätter eller försvagar den styrka som vi alldeles uppenbart har i tillväxts- och framtids-Sveriges grupper och regioner.

Och det borde vara möjligt. I årets val gjorde vi inte bara i tillväxtregionen i östra Mellansverige vårt bästa val i modern tid. Vi gjorde vårt bästa val någonsin också i valkretsar som Blekinge, Gotland och Jämtland. Det visar att det bör vara möjligt att med rätt politik klara av och överbrygga den spänning mellan plus- och minussidor som är så tydlig i årets moderata valresultat. Vi bör kunna bli ett bredare och öppnare parti - och därmed ett parti som än tydligare blir den främsta bäraren av framtidens idéer.

Det kommer dock inte att räcka med oss. Jag tror att vi måste bygga vidare på de allianser jag talat om tidigare mellan de partier som i huvudfrågorna under de närmaste åren vill vandra samma väg som vi. Jag hoppas kunna återkomma till dessa frågor inom kort. Det finns redan nu början till en intressant debatt om hur en allians för förnyelse skall kunna byggas vidare.

Men först och främst är det nu julen som står för dörren. Jag hoppas på vit snö, hårda paket och lugn vila.

Men ett veckobrev inför nyårshelgen blir det nog trots allt. Världen tar inte paus. Och då gör inte veckobreven det heller.

God Jul!


Stockholm den 21 december


Carl Bildt


PS. De liberala och demokratiska krafterna klarade sig mycket bra i lokalvalet i S:t Petersburg i helgen. Betydelsefullt för framtiden. Vi gratulerar!









Monday 
21/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]