|
|
 |
Carl Bildts veckobrev v53/1998
28/12/1998
Syster/Broder,
God fortsättning - och så småningom också ett Gott Nytt År.
Veckobreven har detta år nått en ny nivå. För ett och ett halvt
år sedan var det färre än 5.000 som prenumererade på dem. Det var rekordnivå för Sverige - och möjligen t o m för Europa - bara det. Men sedan dess har det växt och växt, och i dag är det fler
än 23.000 som varje vecka - denna vecka 23.493 - som vill ha dessa personliga politiska brev från mig.
Jag tror att detta speglar inte bara en ny teknologis möjligheter, utan också ett delvis nytt politiskt klimat. Allt fler människor vill själva kunna bilda sig en mening. Inte partipaket och inte mediafördomar. Utan information och bedömningar, direkt och personligt.
Mitt veckobrev är i dag större än många tidningar. Större inte bara än Östran nere i Kalmar som jag så ofta citerar för dess socialdemokratiska fräschör i dessa tider då det är en bristvara. Betydligt större än Finanstidningen. Större än Affärsvärlden med dess ibland lite halsbrytande politiska bedömningar.
Bättre? Nej, inte nödvändigtvis. Men annorlunda. Mer direkt. Och ett försök att skapa nya former för politisk kommunikation och
åsiktsbildning i det framväxande nya kunskaps- och informationssamhället.
I dag måndag återstår tre dagar av den gamla europeiska era då valutor och ekonomier var splittrade. På nyårsafton fattas de avgörande besluten för det historiska steget till en gemensam valuta från Medelhavet till Polcirkeln. På nyårsdagen har elva europeiska länder infört den gemensamma valutan och inlett
övergångsfasen till dess fulla införande.
Nyårsafton blir tät när det gäller beslut och steg mot midnattsklockslagets historiska steg.
Klockan 11 äger ett sammanträde rum per videolänk mellan samtliga de 15 centralbankscheferna inom Europeiska Unionen. Här fattas det slutgiltiga beslutet om vilka marknadskurser som skall användas vid övergången. Och på grundval av dessa beräknar Europakommissionen de slutgiltiga eurokurserna.
Och klockan 12.30 räknar man med att Europakommissionen kommer att offentliggöra dessa förslag till slutgiltiga eurokurser. Det
är mycket sannolikt att det blir kommissionspresidenten Santer självt som gör tillkännagivandet.
Omedelbart därpå sammanträder det s k ECOFIN-rådet med EU:s samtliga finansministrar för att fatta det formella beslutet om dessa kurser. Avgörandet träffas självklart av de 11 länder som
är med från början. Bara de får rösta. Men även Sveriges finansminister är inbjudan.
Kommer Erik Åsbrink att åka? Han hoppade över Europatoppmötet i Wien för att han skulle inreda en tom lägenhet, enligt vad statsministern sötsurt lät meddela. Hoppar han över även detta? Att vara svensk regeringsföreträdare vid det mötet är kanske inte så nöjsamt - men Åsbrink får ligga som han varit med att bädda.
Sammanträdet beräknas komma att ta ca en timma. Därefter utbryter nya presskonferenser. Och klockan 18 räknar man med att beslutet kommer att kunna publiceras samtidigt på elva språk i EU:s officiella bulletin, vilket är en förutsättning för att det skall kunna träda i kraft vid midnatt.
Och midnatt är i Euroland lite olika saker. I Finland infaller midnatt och euro-införandet en timma före huvuddelen av de övriga länderna, och i Irland blir det en timma senare. Efter två timmar
är euron ett faktum - från Portugal i söder till Finland i norr, från Irland i väster till Österrike i öster.
Betydelsen av detta steg kan knappast underskattas. I dessa veckobrev har få frågor återkommit så ofta som denna. Det handlar inte bara om att skapa nya ekonomiska möjligheter, utan det handlar också om ett steg som politiskt skapar en djupare samhörighet mellan de deltagande europeiska länderna.
Jag ser att Svenska Dagbladet på sin ledarsida vrider sig fram och tillbaka, säger att det hela är ett “högriskprojekt“ men att det nu trots allt är bättre att det lyckas. Och jag noterar att
Östran i dag talar om “en resa in i det okända“.
Visst. Att vara med och bygga en ny framtid är alltid försett med sina risker, och framtiden har nu en gång för alla det obehagliga eller lockande med sig att den innebär en resa in i det okända.
Men den som aldrig vågar något nytt, och alltid ser riskerna som större än möjligheterna, kommer aldrig att lyckas med någonting alls. Inte ett enda av de steg som tagits när det gäller den europeiska samverkan har varit riskfritt, enkelt eller självklart. Alla har krävt politisk vision och politiskt ledarskap. I dag uppfattas de alla som självklara -men så var det ytterst sällan när de först togs.
Jag har svårt att se att det inte skulle finnas betydande långsiktiga integrationsfördelar i ett system med större valutaområden. Vi minskar ekonomisk osäkerhet över gränserna. Vi
ökar den ekonomiska transparensen över gränserna. Vi bidrar till större stabilitet över världen.
Men alldeles självklart leder euron till att politiken ställs inför nya uppgifter. Jag är alldeles övertygad om att uppgiften att strukturellt reformera de europeiska ekonomierna nu tydligare
än tidigare kommer att sättas på euroländernas dagordning. Och jag fruktar att de kvarvarande utanförländerna ännu ett tag kommer att försöka att smita undan dessa krav. Den nationella illusionen riskerar att leva längre i utanförländerna.
Upptakten till euroinförandet har gått långt lugnare och långt bättre än vad de allra flesta hade föreställt sig. Bara för ett
år sedan var det konventionell vishet dels att antalet deltagande länder från början skulle vara färre, och dels att det kunde bli ett stormigt år fram mot det att de nationella valutorna avskaffades på nyårsafton.
Men i stället har vi under det senaste halvårets tydligare internationella finansiella osäkerhet sett hur euroländerna framträtt som ankare av stabilitet i en instabil värld. Och vi har sett hur räntorna successivt har sänkts ner mot allt lägre nivåer. Dagen före julafton fulländades samordningsprocessen i euroland när också Italien tog steget ner mot den samordnade euroräntan på 3.0 procent.
Vi står utanför. Vår krona är svagare än vad någon hade trott att den skulle vara. Och våra räntor är högre än Italiens, Finlands eller Irlands. Utanförskapets pris är tydligt.
Det är ingen tvekan om att det skett en svängning i den svenska debatten under detta år.
Jag har på varje politiskt och annat möte jag varit på detta år tagit upp frågan, förklarat hur viktig den är och bildat opinion för ett snabbt svenskt införande av euron. Och euron har allt tydligare kommit att bli också en symbol för önskan om en förnyelse och modernisering av Sverige.
Euron är en framtids- och ungdomsfråga. Där traditionalism ställs mot förnyelse. Tillbakablickande nationalism mot mer framåtblickande integration.
Socialdemokraterna har hitintills ingen politik alls i denna fråga. Jo, andra socialdemokratiska partier har det. Det svenska socialdemokratiska partiet är ett unikum i hela Europa i sin ovilja och oförmåga att ha en åsikt i denna fråga.
Men man märker hur det börjar att rämna.
Under höstens flitiga debatterande mellan statsråd har också europositiva opinion blivit tydligare. Anna Lindh har talat om euron som ett “fredsprojekt“. Erik Åsbrink har sagt att det vore bra om vi visste vad vi ville före det svenska EU-ordförandeskapet första halvåret 2001. Mona Sahlin har gjort tydligt att hon vill ha ett tidigt ställningstagande för ett svenskt deltagande och talat om hösten år 2000 som möjlig tidpunkt.
Jag har efterlyst vad jag kallat en stabilitets- och europakt för att också lägga fast en tidtabell för det svenska ställningstagandet. Jag menar att det för varje månad som går blir allt mindre acceptabelt att det inte ens pågår en dialog kring dessa frågor mellan regering och opposition.
Men regeringen har inte velat lyssna på det örat. Det ter sig i grunden bisarrt när man nu till Europakommissionen lämnar in ett s k konvergensprogram för perioden 1999 - 2001 som parlamentariskt grundar sig på två partier - miljöpartiet och centerpartiet - som faktiskt inte vill se någon konvergens, och att man i det sammanhanget också beklagar att inte också vänsterpartiet vill vara med.
Ett konvergensprogram med trovärdighet borde självfallet grundas på de partier som faktiskt strävar efter en konvergens mellan Sverige och det övriga EU.
Vi måste snart få till stånd samtal om en realistisk tidtabell för ett svenskt ställningstagande till euron. Regeringen har ytterligare någon tid på sig att ta initiativ till samtal kring dessa frågor. Att man bör sträva efter bredast möjliga
överenskommelse borde vara en självklarhet. Det skulle i sig medverka till stabilitet.
Men fortsätter man att förhala frågan kommer jag att se det som nödvändigt att ta initiativ till överläggningar i riksdagen mellan dess partier om hur en tidtabell under de närmaste åren kan gestalta sig. Socialdemokraterna har inte vetorätt över Sveriges politiska utveckling.
Alternativen är flera. Att det i riksdagen finns en politisk majoritet för ett ställningstagande genom allmänt val eller folkomröstning är ett faktum. Vi vet att det kommer att bli folkomröstningar i frågan i såväl Danmark som Storbritannien.
Jag har tidigare sagt att ett ställningstagande skulle kunna ske i anslutning till det allmänna valet till Europaparlamentet den 13 juni 1999. Eurofrågan blir so oder so en av de största och viktigaste frågorna i detta val. Skall vi välja representanter som vill att Sverige skall vara med, eller representanter som vill att Sverige skall fortsätta att stå utanför?
Men för varje månad som går blir det tydligare att tiden för förberedelser för ett ställningstagande i juni kommer att bli för kort. Vi måste börja att diskutera andra alternativ.
Det bästa hade varit att Sverige hade varit med om eurostarten nu. Men den möjligheten har blockerats.
Att komma med till nästa årsskifte är inte realistiskt. Då har vi dessutom att hantera millennieproblemet i olika datorsystem. Bägge utmaningarna samtidigt kommer knappast att kunna klaras.
Årsskiftet 2001 skulle möjligen med en sammanpressad tidtabell vara möjligt. Men vi ligger så mycket efter med praktiska förberedelser att det finns anledning att sätta ett frågetecken också för den möjligheten.
Jag tycker därmed att en utgångspunkt för partisamtal bör vara att Sverige, om vi så väljer, skall kunna få bli med i euron från och med inledningen av 2002 när de nationella mynten och sedlarna ersätts av nya eurosedlar och mynt med både euro- och nationella symboler.
Skulle vi missa också detta, skulle vi riskera den definitiva jumboplatsen i Europa. Finland skulle bli först - medan Sverige skulle riskera att bli sist.
För att detta skall vara möjligt krävs ett ja vid det europeiska toppmötet i juni 2001 i Göteborg under delvis svenskt ordförandeskap. Jag säger delvis, därför att i alla frågor med anknytning till euron och den ekonomiska utvecklingen i Europa blir det inte Sverige som kommer att hålla i ordförandeklubban. Vid detta möte är det sannolikt att beslut kommer att fattas också om minst Greklands anslutning.
Ett sådant beslut om Sverige grundar sig då på en bedömning av om siffrorna för vår ekonomiska utveckling under året innan - 2000 - visar huruvida vi klarar de s k konvergenskraven.
I dag klarar Sverige inte dessa konvergenskrav fullt ut. Det är kravet på en stabil valuta som vi missar - och missat grovt. På ett eller annat sätt är jag övertygad om att euroländerna kommer att kräva att vi visar en vilja till valutastabilitet som en förutsättning för att få komma med.
Här kommer snabbt att infinna sig den påtagligt komplicerade frågeställningen om till vilken valutakurs som Sverige skulle gå in i euron. Att man kommer att tillåta svensk anslutning till dagens svaga kronkurs får nog bedömas som gränsande till uteslutet. Men då måste dels frågan om lämplig kurs och dels frågan om hur kronan skall föras dit och stabiliseras vid denna tas upp till diskussion.
Detta kan komma att bli ett besvärligt stabiliseringspolitiskt problem. Delvis är det detta jag syftar på när jag säger, att euroländerna nu kommer att sätta strukturpolitiken i centrum, medan utanförskapsländerna kommer att fortsätta att brottas med stabiliseringspolitiken.
Men det är inte bara detta som måste klaras ut. Sverige släpar nu påtagligt efter när det gäller den rent tekniska omställningen till en ny valuta. Riksskatteverket påstår att de kräver mer än två år från beslut till det att man klarat av att ställa om alla blanketter och system. Bankföreningen talar om mer än ett år. Riksbanken tror på cirka ett år av tekniska förberedelser för egen del. När det gäller de nya mynten 2002 handlar det om en mängd motsvarande ca 100 fullastade långtradare.
Detta innebär att det måste ges klartecken till en påtaglig acceleration av den tekniska omställningen allra senast under hösten 1999. Redan under början av året finns det all anledning att vi i riksdagen tar initiativ till en samlad genomlysning av förberedelserna och begär fram såväl separata som samlade tidsplaner från olika myndigheter.
Från motståndarnas sida kommer det att heta, att en acceleration av de tekniska förberedelserna är att föregripa beslutet. Men det
är felaktigt, eftersom förberedelser alltid kan avbrytas. Är inte förberedelser gjorda kan däremot ett anslutningsbeslut inte förverkligas inom rimlig tid.
Före det formella ställningstagandet måste finnas utrymme både för information och debatt. Det som regeringen hitintills medgivit vad gäller offentlig information är patetiskt otillräckligt. Det gränsar till det demokratiskt oanständiga att inte ens tillåta Europakommissionen att i ett av EU:s medlemsländer informera om ett framtidsprojekt som vi fördragsmässigt faktiskt är en del av.
Men också de politiska partierna måste vara beredda att ta tydligare ställning. Mest akut är det självfallet när det gäller socialdemokraterna, som i dag har en icke-politik. Men också kristdemokraterna måste faktiskt bestämma sig. För övriga finns det en klar och tydlig linje, i de flesta fallen tydligt förankrad i partidemokratins varierande former.
Hur socialdemokraterna kommer att ordna upp detta är det rimligt att överlåta åt dem. Att sammankalla en extra partikongress borde inte kräva år av förberedelser. Med ett ställningstagande t ex i september 2000 borde det vara möjligt för alla partier att fatta de beslut som krävs senast under försommaren det året.
September 2000 är på många sätt en tilltalande tidpunkt. Det kan då bli en folkomröstning, men det kan självfallet också bli ett riksdagsval av skäl som inte främst har med euron, utan med den tilltagande rödgröna handfallenheten, att göra.
Ett ställningstagande i september 2000 skulle göra det möjligt att ha en svensk ståndpunkt klar inför det svenska EU-ordförandeskapet första halvåret 2001 och undvika att detta blev en lång svensk förödmjukelse. Det skulle finnas nästan ett och ett halvt år att säkra att Sverige fullt ut skulle kunna komma med i samband med att sedlar och mynt införs 1 januari 2002.
Att vänta till en senare tidpunkt innebär att svårigheterna ökar. Det kan möjligen hävdas, att utanförskapets påtagliga demonstration under det svenska ordförandeskapet skulle göra det lättare att omedelbart därefter vinna en folkomröstning, t ex i september 2001.
Men det är att taktisera för mycket. Och det leder till avsevärda svårigheter inte bara för ordförandeskapet utan också för möjligheterna att klara den rent tekniska omställningen. Det är också svårt att se att slutgiltiga ställningstaganden från partiers sida skall ske mitt under ordförandeskapet med alla de påfrestningar detta för med sig.
Att spekulera i hur andra länder kommer att ställa sig har också sin betydelse. Av de 15 EU-länderna är det i dag bara Sverige, Storbritannien, Danmark och Grekland som står utanför.
Grekland är fullt och fast inriktat på att komma med så snabbt som möjligt. Man har - i likhet med Danmark - redan gått mer i växelkursmekanismen ERM2. När jag säger att jag tror på ett formellt beslut av EU i ärendet 2001 är det en tidtabell något långsammare än den som den grekiska regeringen officiellt har.
Danmark klarar i dag samtliga konvergenskriterier, och den danska kronan är fast knuten till euron. Här finns dock en politisk förpliktelse till en folkomröstning. I dag är den danska inrikespolitiska scenen något turbulent med en mycket akut socialdemokratisk kris, men det finns en bred och tyst förståelse mellan de ledande partierna i eurofrågan. Den allmänna opinionen har också blivit allt mer positiv. 2001 är med största sannolikhet den senast möjliga tidpunkten för en dansk folkomröstning.
Storbritannien är ett speciellt fall i flera avseenden. Här finns mer påtagliga problem i och med att den brittiska konjunkturen inte ligger i linje med den övriga europeiska på det sätt som t ex den svenska och den danska gör. Detta innebär att infasningen i en gemensam penningpolitik är ett betydande problem, och till det kommer en variant av de problem som Sverige kommer att ha med att klara kravet på valutastabilitet och att nå anslutning till en rimlig och rättvis kurs.
Labourregeringen i London är tydligare i sina ambitioner i dag än tidigare. De tekniska förberedelserna drivs framåt med stor målmedvetenhet. Men samtidigt finns det hos New Labour en politisk vindkänslighet som gör varje prognos osäker. Nyligen avgångne industriministern Mandelson tillhörde liksom finansministern Brown de som drev på för ett ställningstagande omedelbart efter regeringsskiftet, men nu ligger frågan lite mer osäkert till. Mycket kan komma att avgöras av hur de kommande månadernas bataljer kring budgetöverenskommelser och skatteharmonisering utfaller. Men lyssnar man runt i London så är det även här 2001 som nämns som det senaste avgörande året.
Lägger man samman dessa olika bitar av det europeiska puzzlet finner man, att det är sannolikt att samtliga andra EU-länder före nästa ordinarie svenska riksdagsval i september 2002 kommer att ha tagit ställning till steget in i euron. Och då blir det en allt mer omöjlig linje att Sverige gör ingenting alls utan tillåter de såväl ekonomiska som politiska kostnaderna för utanförskapet att växa. Euron är denna mandatperiods enstaka viktigaste politiska fråga - och förtjänar allra senast från nyårsafton att betraktas som sådan.
Jag tror att kombinationen av euron och Internet kommer att innebära en ekonomisk, social och politisk revolution i Europa under det kommande decenniet. Internetekonomin kommer att ta ett stort steg framåt med euron.
Under de senaste veckorna har genombrottet för den elektroniska handeln varit “the talk of the town“ på andra sidan av Atlanten. Man talar om en ökning med 300-400% sedan förra året. Och det har varit Internetaktier som under årets slut har lyft New York-börsen mot nya och något oväntade höjder.
Europa kommer efter. Men med Internet och euron blir det möjligt att omedelbart jämföra alla priser, löner, skatter och övriga kostnader i ett ekonomiskt område som faktiskt är en bra bit större än vad USA är. För konsumenter innebär det fantastiska nya möjligheter - för producenter en tuffare värld där det snabbare kommer att sorteras vinnare och förlorare när den ekonomiska omvandlingen skjuter fart.
Men till detta kommer jag att återkomma när vi gått in i
århundradets sista år. Under det år som nu går till ända har mikroprocessorkapaciteten enligt Moores lag nästan fördubblats medan den globala Internetanvändningen mer än tredubblats.
Stockholm den 28 december 1998
Carl Bildt
PS. Ur Östran i dag stjäl jag fräckt följande historia, som enligt tidningen cirkulerar i Finland angående euron och Sverige:
- Jo, när euron blir betalningsmedel 2002 tänker vi fara över till Stockholm, köpa varm korv och betala med en stor eurosedel. Vi tänker begära växel tillbaka i euro. Den svenska kronan är för riskabel.
|
|
Bildt Blog Comments
In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.
You find it at http://bildt.blogspot.com.
At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.
At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.
And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.
[email protected]
|
|
