Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v1/1997
8/1/1997

När jag för ett antal år sedan började att skriva veckobrev över Internet med mina korta reflektioner över utvecklingen sågs detta som ett revolutionerande steg. Internet var långt ifrån det begrepp på allas läppar det blivit sedan dess, och tanken på snabb och direkt kommunikation med hjälp av modernaste teknologi inte uppenbar för de flesta.

Sedan dess har mycket förändrats. Veckobrevs-idén blev en succé som fick
åtskilliga efterföljare i en rad olika länder. I Danmark har t ex oppositionsledaren och Venstre-ordföranden Uffe Elleman-Jensen tagit över den. Men samtidigt blev mitt arbetstryck med uppdraget i Bosnien så stort att det helt inte fanns tidsmässiga möjligheter för mig att fortsätta.

Med ett nytt år följer nya föresatser. Och till dem hör i mitt fall att
återuppta traditionen med veckobrev. Jag kan inte lova att det blir varje vecka, men livstecken med regelbundna mellanrum och med regelbundna reflektioner kan i alla fall utlovas. Inte minst i en situation när så många nu skaffat sig möjligheter att utnyttja Internet finns det all anledning att i alla avseenden utnyttja de möjligheter detta innebär.

Möjligheter till kontakt med mig via Internet är många. Du som får detta brev står på den "gamla" distributionslistan. Samtidigt finns det många som
ännu inte känner till veckobrevet. Finner Du som tillhör "de gamla" att idén är värd att sprida hoppas jag att Du gör det. Det enda som behövs är ett meddelande till [email protected] så kommer veckobreven därefter automatiskt.

Och andra möjligheter till information finns också. Moderaternas Web-sida www.moderat.se innehåller åtskilligt. Är Du mer intresserad också av utvecklingen i Bosnien har vi en egen Web-sida under adressen www.ohr.int som försöker att ge snabb information om allt det som görs av Office of the High Representative.

Själv har jag haft möjlighet att tillbringa jul- och nyårshelgerna hemma i Sverige. Underligt som det låter är detta den längsta sammanhängande ledighet som jag haft på åtskilliga år. Men även under helgens dagar har kraven på aktivitet av olika slag varit många. Utvecklingen i Serbien, liksom det fortsatta arbetet med olika frågor i Bosnien, har krävt så gott som dagliga kontakter åt olika håll.

När jag skriver detta onsdag eftermiddag sitter jag i ett litet flygplan på väg från Sarajevo till Bryssel efter några dagar av arbete i Sarajevo.

Ännu en jul har klarats av. Med detta menar jag den ortodoxa julen, som firats av serber under de senaste dagarna. På förmiddagen i dag var jag på annandagsmässa i den fina lilla ortodoxa kyrkan i Sarajevo - stadens äldsta religiösa byggnad - som leddes av metropoliten Nikolaj, vad vi skulle kalla den ortodoxe ärkebiskopen i Bosnien.

Körerna ljöd under de sekelgamla valven, och metropoliten talade om svårigheterna under de gångna åren, men om hur freden nu steg för steg blir fastare.

För ett år sedan, när jag precis hade börjat min nya verksamhet i Sarajevo, fick jag via diskreta kanaler ett brev från metropoliten med frågan om jag kunde hjälpa honom att komma till Sarajevo för att fira mässa i sin egen kyrka i sin egen stad. Frågan var inte alldeles enkel. För många som levt under regnet av serbiska granater under åren som gått var metropoliten en del av det onda som hade riktats mot dem. Och förvisso hade han i sina kyrkor under kriget välsignat såväl de bosnienserbiska soldaterna som deras politiska och militära ledare.

Ändå var det viktigt att han kunde komma tillbaka. Och efter åtskilliga svåra förhandlingar blev det också möjligt. Men det skedde i pansarbil och under mycket stark militär bevakning i hela den del av Sarajevo som metropoliten under bara några timmar besökte. Ändå var besöket symboliskt av mycket stor betydelse.

Nu, ett år senare, var mycket annorlunda. Han kom i vanlig bil och utan någon som helst eskort eller säkerhet från sitt residens i Sokolac på den bosnienserbiska sidan. I eller kring kyrkan fanns inte en enda soldat. Och till jul- och nyårsmottagningen i det lilla huset vid sidan om kom efteråt inte bara Reiz el-Ulemaa - överhuvudet för de muslimska församlingarna i Bosnien - utan också den muslimske presidenten Izetbegovic. Kardinalen för den katolska kyrkan var för dagen inte där, och inte heller överhuvudet för den franciskanska kyrkan, som är mycket stark i centrala Bosnien, men de var å andra sidan med under de svårare omständigheterna för ett år sedan.

Denna ortodoxa annandag visar hur utvecklingen i Bosnien sakta går framåt. Jag brukar understryka både att det sker sakta och att det rör sig framåt. 1996 har inneburit att vi klarat av de avgörande uppgifter som vi skisserade i början av året, med upprättandet av de gemensamma institutionerna mot slutet av året som den i särklass mest krävande. Varje steg har tagits med möda och efter stora ansträngningar, och ibland har arbetet varit mer än lovligt frustrerande, men nu kan i alla fall konstateras att stegen togs.

För lite mer än ett år sedan var det fortfarande krig i Bosnien. I dag finns det ett gemensamt presidentråd, ett gemensamt ministerråd, en gemensam författningsdomstol och en gemensam centralbank. Det är lätt att peka på att dessa ännu så länge är tomma skal utan innehåll, men så mycket mer hade det varit orealistiskt att räkna med på detta stadium, och med ett skal så börjar det långsamma arbetet att fylla de gemensamma institutionerna med ett konkret innehåll i form av gemensam politik.

Fredsprocessen är dock inte självbärande. Skulle det internationella engagemanget upphöra skulle fredsprocessen snabbt stanna av, och risken för att utvecklingen skulle rutscha baklänges är uppenbar för var och en med kontakt med den bosniska verkligheten.

Höstmånaderna var mot denna bakgrund extra arbetsbelastade för mig, eftersom det parallellt med arbetet med att sätta upp de gemensamma institutionerna i själva Bosnien handlade om att få överenskommelser om den fortsatta internationella närvaron - civilt såväl som militärt - i landet under den s k konsolideringsperiod som nu kommer att sträcka sig fram till de kommande valen i september 1998. Och ansträngningarna under denna period syftar till att åstadkomma en fredsprocess som av egen kraft kan stå på egna ben. Om det kommer att lyckas eller ej är det ännu för tidigt att ha en alldeles bestämd åsikt om. Än så länge går det långsamt framåt - men risken för plötsliga bakslag skall förvisso inte försummas.

Till de budskap jag kontinuerligt predikat under det gångna året hör att vi måste se Bosnien i dess regionala sammanhang, och att inte minst de europeiska länderna i EU måste utforma en regional strategi för ekonomisk integration och politisk demokratisering om vi inte skall riskera den ena konflikten efter det andra i denna del av Europa. Och det har jag gjort inte minst mot bakgrund av den kris i Serbien som förr eller senare skulle komma, och som vi nu har sett början på.

Serbien har blivit "Europas sjuke man" - det uttryck som en gång användes om det av serberna så föraktade ottomanska imperiet. Med en formidabel kombination av politiska, ekonomiska och nationella problem - resultatet av en förödande kombination av socialism och sanktioner - är kravet på förändringar i Serbien större än vad det är sannolikt att man kommer att kunna klara av under ordnade former.

Vi har ett mycket starkt intresse av en fredlig reformering av Serbien, och därmed av en integration av Serbien med den övriga regionen och det övriga Europa. Utan en sådan fredlig reformering finns det en akut risk för att den allt djupare serbiska krisen kommer att få en allt starkare destabiliserande inverkan på regionen i dess helhet. Här ligger den kanske största av utmaningar för konstruktiv europeisk fredspolitik under det år som just inletts.

För Sverige var 1996 knappast något märkesår. Vi fick en ny statsminister, men vi fick inte mycket till politik, utan mycket upplöstes i reträtter, osäkerheter och uppskov.

Allra allvarligast tycker jag detta är när det gäller pensionsuppgörelsen. Under fyrpartiregeringen satte vi arbetet på en pensionsreform mycket högt upp på dagordningen, och gjorde tidigt klart att vi såg det som nödvändigt att en sådan baserades på en uppgörelse mellan regeringspartierna och socialdemokraterna. Osäkerheten kring framtidens pensioner hade vi en moralisk skyldighet att försöka att komma bort från.

Efter åtskilliga svårigheter och en fördröjning på mer än ett år i förhållande till våra ursprungliga planer blev det i alla fall i början av 1994 möjligt att sluta den stora pensionsuppgörelsen. Och det blev möjligt genom att vi i den nationella enighetens intresse tog större hänsyn till synpunkter från den dåvarande socialdemokratiska ledningen än vad vi ansåg vara sakligt befogat.

Den var och är en kompromiss. Moderater och socialdemokrater startade från delvis olika utgångspunkter, men fann varandra i nationens och pensionstrygghetens intresse. Inte varje del av den kompromissen var som vi hade önskat, men sådant ligger nu en gång för alla i kompromissens natur.

När socialdemokraterna strax före jul meddelade att de efter en serie av fördröjningar, tveksamheter och rådslag inte längre kunde acceptera viktiga delar av pensionsuppgörelsen var det ett lika stort som tragiskt politiskt steg. Ett internt sammanbrott inom socialdemokratin hotar nu plötsligt den största politiska uppgörelse som slutits i Sverige på mycket länge.

En stor uppgörelse i en stor framtidsfråga av stor betydelse för det stora flertalet svenskar hotas av den inre upplösningen inom socialdemokratin.

Konsekvenserna kan bli mycket allvarliga. Risken finns för att allt bara rämnar och vi förlorar kanske ett decennium när det gäller att få ett pensionssystem som människor faktiskt kan lita på. Jag förstår uppriktigt inte hur socialdemokrater kan tala om politisk stabilitet eller om ansvarstagande för välfärden när man på detta sätt hotar att riva upp den största uppgörelsen i den största välfärdsfrågan.

Hur det kommer att gå återstår att se. Det är kallat till partiledaröverläggningar - denna gång också med vänster- och miljöpartierna
- den 15 januari. Följer detta det sorgliga mönstret från energiöverläggningar och arbetslöshetsförsäkring är det risk för att följetongen blir lång och plågsam.

Om man undantar statsministerskiftet och det inre sammanbrottet i pensionsfrågan inom socialdemokratin är det svårt att se att det hände så mycket i svensk politik under 1996. Visionslösheten i regeringspolitiken är allt mer slående.

Återställarpolitiken fortsatte inom utbildnings- och forskningspolitiken, men i andra frågor var det mest rundgång av reträtter och reformer. Höjda skatter och en snabb ekonomisk återhämtning gav en snabbare konsolidering av statsfinanserna än väntat, men bakåtpolitiken när det gäller tillväxt- och strukturreformer medförde att antalet nya riktiga jobb blev långt färre
än vad de med all sannolikhet hade blivit om fyrpartiregeringens politik hade kunnat fullföljas.

Den OECD-rapport om Sveriges ekonomi som nu publicerats har också just detta budskap. Statsfinansernas konsolidering har gått snabbt - om än till större delen på fel sätt - medan arbetet med struktur- och tillväxtreformer kommit kraftfullt efter. Och utan dessa kommer Sverige att fortsätta att släpa efter med lägre tillväxt och högre arbetslöshet än vad vi borde ha. Jag ser i OECD:s Economic Outlook strax före jul att vår tillväxt under de närmaste åren nu åter tydligt ligger under tillväxten i EU-länderna som helhet.

Och detta är illa. Om mindre än tre år har vi tagit steget in i 2000-talet. Och våra perspektiv ändras ständigt av den hisnande snabba utvecklingen av vetenskap, teknik och ekonomi runt om i världen. Det finns ingen naturlag som säger att Sverige måste halka efter - det är bara vår egen oförmåga som vi har att skylla det faktum att framtiden verkar ljusare för andra än för oss.

Kring detta kommer säkert åtskilligt av samhällsdebatten under 1997 att röra sig. Åtminstone hoppas jag det. Vi behöver en ny framtidstro och en ny framtidsoptimism i Sverige - men kan knappast få det så länge vi ligger kvar i det defensiva hackandet kring det som var och i oförmågan att ta de kliv som kommer att krävas.

När det lilla flygplanet landar i Bryssel är det för att förbereda en konferens som under torsdagen och fredagen skall informera experter från olika länder om de planer de nya gemensamma myndigheterna för Bosnien har för återuppbyggnadsarbetet under främst 1997. Det är en förberedelse för den större givarkonferens som vi - Världsbanken, EU-kommissionen och mitt kontor - nu planerar till de första dagarna i mars.

Själv utnyttjar jag - förutom att öppna mötet torsdag förmiddag - tiden också till överläggningar med NATO:s överbefälhavare general Joulwan i Mons i södra Belgien på torsdag eftermiddag, middag i London på kvällen kring vissa viktiga frågor som måste gå mot sin lösning, möte med NATO:s generalsekreterare Solana på fredagen efter återkomst till Bryssel och sedan ett snabbt möte med den s k kontaktgruppen lördag förmiddag innan jag
åker till Zurich för middag med USA:s biträdande försvarsminister Slocombe om samma problem jag kommer att diskutera I London.

På söndag morgon bör det så tidigt av tillbaka till Sarajevo - hoppas att inte dimman stänger flygplatsen! - för ett heldagsseminarium vi ordnat med de ledande företrädarna för landets tre olika regeringar om den absolut nödvändiga ekonomiska reformpolitiken. Ämnen är bekanta: behovet av rimliga skatter på företag och nya jobb, avregleringar av en alltför byråkratiserad ekonomi, så snabb privatisering av företag och en rad andra offentliga tillgångar som möjligt, upprättandet av en balanserad statsbudget, en så fri handel som möjligt, en klar rättsordning. Vi har ledande experter från IMF, Världsbanken, EU-kommissionen och det amerikanska finansdepartementet på plats.

Måndag blir annorlunda. Jag hoppas kunna ta mig upp till Stockholm - hoppas
åter att dimman inte skall lägga sig över dalgången där flygplatsen ligger
- för att under några tunga timmar vara med om att ta farväl av Prins Bertil. Han var en hedersman i detta ords allra mest genuina bemärkelse, och även om ålders- och erfarenhetsskillnaden mellan oss var mycket stor hade vi under de senaste åren många lika långa som varma samtal om samhällsproblem som både bekymrade och engagerade honom.

Men på måndagskvällen hoppas jag att åter vara tillbaka i Sarajevo för att fortsätta mitt arbete här.

Sarajevo/ Bryssel den 8 januari 1997.

Carl Bildt








Tuesday 
20/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]