Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v4/1997
24/1/1997

Så erbjöd då inrikespolitiken lite dramatik denna vecka med Maria Leissners beslut att avgå som partiordförande för folkpartiet, en regeringsjustering och Göran Perssons besked i partiledardebatten i onsdags att det blir
återgång till mer traditionell socialdemokratisk bidragspolitik som blir deras försök att klara sin politiska kris. Och allt detta mot bakgrund av nya rapporter som belyser de långsiktiga och i debatten nästan helt negligerade problem som Sverige och svensk politik står inför.

Maria Leissners tid som partiordförande i folkpartiet kommer att bli något mer än två år. Det är en mycket kort tid. När det nu på olika håll görs försök till att värdera vad hon gjort eller inte gjort under denna period tror jag att alla dessa försök bortser från att mycket lite kan göras - och ty följande värderas - på en så kort period.

Det tar tid för en ny ledande politisk personlighet att etablera sig, och det i all synnerhet om det sker i den relativa skugga som oppositionstillvaron alltid är, och det tar ännu längre tid för detta att börja påverka allmänhetens värdering av personen och partiet. Maria Leissners tid är för kort för att rätt kunna värdera om hon hade kunnat bli en bra ledare för sitt parti eller om de problem med opinionsundersökningar som kanske ytterst fällde henne skulle ha blivit bestående.

Själv har jag respekterat henne för en rak linje i frågor som varit viktiga för henne och för Sverige. Hon har alltid haft en klar linje i Europa-politiken, grundad i äkta engagemang. Hon har inte bara fullföljt utan dessutom förstärkt en konsekvent linje för företagande som är viktig. Hon har ett äkta och starkt engagemang för människor inom och utom vårt land i svåra situationer. Och hon markerade en förändring i folkpartiet genom en tydligare linje i regeringsfrågan.

På kort sikt räckte tydligen ingenting av detta. Hennes parti krävde snabbare resultat än vad hon förmådde att åstadkomma - och vad som sannolikt någon hade kunnat åstadkomma. Och hon tar nu konsekvenserna av detta. Jag hoppas innerligt att den som får förtroendet att efterträda henne kommer att ges den tid som krävs för att visa resultat.

Två saker tyckte jag personligen var stötande i samband med Maria Leissners besked

För det första de ogina och ogenerösa kommentarer som såväl Göran Persson som Olof Johansson fick ur sig när de kom med sina omedelbara kommentarer. Personlig generositet i en svår situation för vad som faktiskt är en kollega hade varit naturligt.

För det andra hur ledamöter av folkpartiets valberedning i ett känsligt skede strödde omkring sig uttalanden som - avsiktligt eller oavsiktligt - gjorde hennes situation tilltagande omöjlig. Så tycker jag inte att man får bete sig när man innehar ett så känsligt och viktigt ämbete som att vara ledamot av valberedningen i ett politiskt parti.

Veckans personförändringar inkluderade också en regeringsjustering där Thage G Peterson blir ny högerhand till Göran Persson i statsrådsberedningen, Björn von Sydow får försvarspolitiken och Leif Pagrotsky blir den person som skall företräda Sverige och svenska intressen i handelssammanhang världen runt.

Rockader som dessa betyder ofta mindre än vad de framställs som, men ger dock vissa signaler. Att påstå att förnyelsekraften i statsledningen stärkts genom att Thage G Peterson flyttas till statsrådsberedningen är knappast möjligt - det är i stället ännu en markering av traditionalismens tyngd inom socialdemokratin som vi nu ser. Traditionalismens talesman skall nu ge det sargade partiet ny kraft.

Thage G Peterson har fört en försvarspolitik som jag på avgörande punkter anser vara felaktig, och som jag tror att han inte till fullo insett konsekvenserna av. Samtidigt vill jag gärna säga att han var och är en man som det i avgörande och viktiga frågor om vår säkerhet har funnits anledning att känna förtroende för.

Nu innebär Björn von Sydow som försvarsminister ett brott med en gammal tradition som inneburit att man alltid haft en person med stark förankring i det socialdemokratiska partiet som försvarsminister - Per Edvin Sköld, Sven Andersson, Anders Thunborg, Thage G Peterson - för att på detta sätt värna försvarspolitiken mot de värsta rabulistiska anstötarna. Om Björn von Sydow kan gott sägas, men någon stark förankring i de djupa leden kan han nog inte anklagas för. Hans möjligheter som försvarsminister ligger därmed mindre i förankringen av den klassiska försvarspolitik som nu gradvis håller på att överges än i den möjlighet han har att medverka i den förnyelse av säkerhetspolitiken som sakta håller på att ske, och som han med största sannolikhet inser nödvändigheten av och logiken i.

Partiledardebatten i onsdags visade tydligt hur det är traditionalismen som blir socialdemokratins tema under de närmaste åren. Perssons budskap är att det obehagliga nu är över, och att man kan återgå till det gamla vanliga med att lova höjda bidrag och fler offentliga jobb. Nu är det tydligen 10 miljarder kr till olika offentliga satsningar i kommunerna som raskt skall plockas fram och strös ut över landet.

Så här har det varit sedan snart två decennier tillbaka med socialdemokratin. Verkligheten tvingar den att göra vissa saker som den inte var förberedd på, som den inte talat om för sina väljare och som den har svårt att förena med sin politiska uppfattning. Men så fort möjlighet finns förklarar man att det obehagliga är över, och att man nu sorglöst kan
återgå till det man alltid velat att göra. Ingvar Carlsson försökte denna manöver några gånger, och Göran Persson kommer nu att göra samma sak.

Men det enda detta visar är att socialdemokratin inte förstått vad framtiden innebär. Det är inte återgång till den politik som var som är vägen till det som skall komma. Det är inte frågan om något enstaka ryck för att korrigera politiken innan allt kan återgå till 1950-talet.

Sverige behöver en stark och långsiktig politik för förnyelse, förändring och framtidstro. Och den handlar i grunden om något annat än höjda bidragsnivåer och nya bidragsmiljarder till kommunerna.

I tidigare veckobrev har jag i korthet berört OECD:s Sverige-rapport med dess bestämda besked om att det är en radikal reformpolitik som behövs om vi inte skall fortsätta att halka efter. Och denna vecka har SNS Konjunkturråd i en rapport som förefaller intressant - hela skriften har inte nått Sarajevo - gett en belysning av Sveriges långsiktiga problem som ger i grunden samma budskap.

Men intet av detta förefaller att göra intryck på regeringen. I stället förefaller den vara på väg att de facto acceptera en arbetslöshet som vi inte borde och inte behöver acceptera. På samma sätt som "arbetslöshetens stålbad" enligt Kjell-Olof Feldt blev konsekvensen av den misslyckade socialdemokratiska ekonomiska politiken under främst slutet av 1980-talet, riskerar det nu att bli en fastlåsning vid denna arbetslöshet som blir konsekvensen av socialdemokraternas oförmåga till strukturella reformer denna mandatperiod.

Oavsett om det är Industriförbundets kraftiga varning för vart vi är på väg med arbetslösheten under 1997 - "både varselstatistiken och redovisningen av lediga platser är alarmerande" - eller något mindre pessimistiska prognoser som visar sig vara riktiga handlar det om en arbetslöshet som snarare kommer att ligga över genomsnittet inom EU under de kommande åren.

Men detta är ingen nödvändighet. Det går att skapa förutsättningar för nya riktiga jobb och återfå framtidstron. I mitt nuvarande uppdrag har jag under den senaste tiden haft anledning att besöka Irland, Danmark och Holland och där också sett hur det går att skapa förutsättningar för riktiga nya jobb.

I samtliga tre fallen handlar det om att skapa förbättrade förutsättningar för företagande och samverkan över gränserna. SNS Konjunkturråd drar lärdomar från erfarenheter från andra delar av världen, men det finns minst lika många nyttiga lärdomar att dra av utvecklingen i olika delar av vårt eget Europa.

Europa-debatten i Sverige försöker jag att följa - om än med stigande förvåning,, ibland blandad med förfäran. Få länder förefaller mig i dag att ha en sån icke-europeisk debatt om den europeiska framtiden som Sverige.

I måndagens tidningar - det tar sin tid att få allt - kunde jag ta del av dels en ledare i SvD om EMU-frågan och dels en debattartikel i DN i samma
ämne av Sten Johansson.

Den senare förordade nu en "ordnad reträtt" från medlemskapet i EU om vi inte fick möjlighet att föra en politik med stora budgetunderskott i den förlegade tron att detta är ett sätt att komma tillrätta med arbetslösheten. Och den förra förbannade hela tanken på den europeiska och monetära unionen i och med att den skulle leda också till en skatteunion och därmed förhindra en "institutionell konkurrens" mellan länderna.

Trots vissa skillnader var argumentationen således densamma. Integrationen och samarbetet ses som hinder för en särväg. Med svagare länkar till omvärlden skulle vi få starkare möjligheter att göra som vi själva vill. Därför inget EU och inget EMU. Integrationsskeptiker till vänster och höger finner sakta varandra.

SvD:s ledare hade sina intressanta drag. Utgångspunkten var en artikel i brittiska Independent som hävdade att det fanns hemliga tysk-franska planer på att åstadkomma en skatteharmonisering efter EMU. Och detta var, enligt SvD, någonting som måste leda till att även EMU förkastades.

Förekomsten av dessa hemliga planer förnekades omedelbart. Artikeln var mera en spekulation än en rapport. Men för SvD var detta ointressant. Med samma glöd som jag minns EU-motståndarna i folkomröstningsdebatten hävda att även om bisarra tidningsartiklar om hemliga EU-planer på att skaffa kärnvapen hade förnekats, låg sådana planer i alla fall i utvecklingens förlängning, och var ett starkt argument för att säga nej till alltihopa, hävdade SvD nu att även om uppgifterna dementerats, låg de i alla fall i utvecklingens förlängning, och borde ty följande leda till ett nej till deltagande i det tredje steget i EMU.

Så talar de som ständigt anpassar verkligheten efter sina förutfattade meningar.

Sakfrågan - leder en monetär union till en skatteunion? - borde kunna klaras ut relativt snabbt. Om brittiska tidningar skall vara sanningsvittnen kunde SvD t ex ha läst ledaren förra fredagen i just detta
ämne i välinformerade Financial Times. "Forget the possibility that membership of EMU would drag the UK into fiscal harmonization by majority vote. Forget also the idea that there is a special relationship between EMU and tax harmonization." Så är det med den saken.

Den verkliga frågan, menar FT, är om det inte på sikt kommer att behövas större överföringar över EU-budgeten mellan olika delar av unionen när ekonomierna integreras allt mer. Och själv tillhör jag dem som redan för några år sedan skrev att jag trodde att den nuvarande andelen på ca 1,2% av BNP i de olika länderna som går till olika utgifterna på EU-nivån på sikt kommer att behöva att krypa upp mot ca 2,0%.

Med tanke på att de samlade offentliga utgifterna i Sverige ligger kring ca 60% av BNP är det en förändring som knappt kommer att vara märkbar, samtidigt som den kommer att ge väsentligt större möjligheter till effektiv europeisk politik inte minst efter utvidgningen.

Grundtemat i SvD är emellertid att det är bättre med "institutionell konkurrens" än med institutionell samverkan i Europa, och att man därför skall hålla igen med integration och samverkan. Det är en lite mer sofistikerad variant av nationalismens credo genom seklerna - vi skall minsann visa de andra att vi är bättre, och därmed kommer de förr eller senare att tvingas till att rätta sig efter oss.

Men den linjen är politiskt farlig och ekonomiskt felaktig i den nya tid vi
är på väg in i. Politiskt farlig därför att den i grunden äventyrar den fredsstabilisering som är integrationspolitikens yttersta och viktigaste syfte. Och ekonomiskt felaktig i och med att den splittrar upp Europa i ett läge där konkurrensen mellan olika delar av den snabbt förändrade globala ekonomin kräver en starkare samverkan för att ge bättre och starkare förutsättningar för de europeiska ekonomiernas och företagens utveckling.

Det är ingen tillfällighet att så gott som alla som sysslar med företagande och handel över gränserna - från Percy Barnevik i ABB över småföretagarnas företrädare till Hans Jonsson i LRF - är så tydligt för svenskt deltagande i tredje steget i den ekonomiska och monetära unionen.

Skulle Sverige ägna sig åt "institutionell konkurrens" genom att skära sig bort från samverkans möjligheter fruktar jag att vi snabbt skulle tillhöra förlorarnas skara. Jag tror att våra möjligheter att få igenom den institutionella förnyelse som Sverige så väl behöver är långt bättre om vi gör det inom samverkans ram än om vi ägnar åt oss en nationell Alleingang. Sten Johanssons artikel visar förvisso vart den politiska och ekonomiska utvecklingen snabbt skulle riskera att driva hän i en sådan situation.

Men det är inte det avgörande argumentet. Avgörande för mig förblir att en steg för steg utbyggd samverkan är den bästa garanten för fred och förbättrade utvecklingsförutsättningar i Europa i dess helhet. Frågan om denna samverkan går för långt kommer, enligt min mening, inte att infinna sig på länge.

Min vecka har ägnats åt att - med freden ständigt för ögonen - försöka att bygga institutionell samverkan i denna del av Europa.

I måndags möte i Geneve där vi tillsammans med UNHCR satte upp en grupp för att samordna flyktingåtervändande och konkreta ekonomiska
återuppbyggnadsprojekt. Tisdag min styrgrupp i Bryssel med dagslång diskussion för att samordna det internationella agerandet i viktiga frågor under de närmaste månaderna. Onsdag möte i Haag med holländske utrikesministern Van Mierlo för att gå igenom balkanagendan för EU:s ordförandeskap under detta halvår. Torsdag långt sammanträde här i Sarajevo med hela den nya gemensamma regeringen för att gå igenom en rad olika utkast till nya lagar som mitt kontor tagit fram och som vi skall försöka få beslut på under de närmaste veckorna. Och fredag upp till Banja Luka för att där ha överläggningar i en rad ärenden med den bosnienserbiska ledningen. Men mer om den bosniska utvecklingen i ett kommande brev - denna vecka blev det Sverige som fick dominera.

Sarajevo den 24 januari 1997


Carl Bildt









Monday 
21/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]