Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v5/1997
31/1/1997

Kvällssolen sänker sig ner över den dalmatinska kusten när jag sitter i flygplanet på väg från Sarajevo till Rom sent torsdag eftermiddag. En hektisk vecka i Bosnien går nu över i först ett möte med den s k kontaktgruppen i Rom under fredagen och sedan från kvällen deltagande i World Economic Forum i Davos i Schweiz innan det åter bär av till Sarajevo på måndag.

Vi är på väg in i ett mer besvärligt skede i fredsprocessen. De gemensamma institutionerna - främst ministerrådet med dess två ordföranden - skall börja att ta sig an politikens sakfrågor, och det samtidigt som vi är på väg in i avgörandet av den besvärliga dispyten om Brcko i norra delarna av Bosnien. Vi går mot konfrontation och samarbete - och det samtidigt.

Stora delar av veckan hitintills har kommit att upptas av ansträngningarna att förhindra att en mer besvärlig situation utvecklas kring den lilla byn Gajevi uppe i norra Bosnien. Det var i detta område som det kom till en konfrontation med ett dödsoffer i slutet av november, vilket ledde till att vi i samarbete med IFOR vidtog mycket kraftiga åtgärder, i detta fall riktade mot den muslimska sidan.

Nu är det muslimer som enligt de procedurer vi nogsamt etablerat fått tillstånd att komma tillbaka till Gajevi i den s k separationszonens serbiska del. Men alldeles uppenbart finns det de som inte vill acceptera detta. I torsdags i förra veckan placerades åtminstone en landmina ut i området samtidigt som en bro sprängdes, och i söndags kördes busslaster av huliganer till området. Huliganerna anföll brutalt med stora tillhyggen några personer som höll på att bygga upp ett hus, körde i väg dem och förstörde vad som kunde förstöras av konstruktionen.

Genom en kombination av förutseende och tur hade vi kameror på platsen. Dels soldater på marken och dels en amerikansk attackhelikopter som på betydande avstånd med sitt siktessystem kunde filma skeendet. Och därmed hade vi ett mycket tydligt underlag för agerande.

Med detta som grund har chefen för SFOR-styrkorna, chefen för de internationella polisstyrkorna och jag själv haft överläggningar med den bosnienserbiska presidenten Plavsic i Banja Luka såväl under måndagen som under onsdagen. Och detta tar sin tid. Överläggningar varar ofta i timmar. Fram och tillbaka. Och med det väder som utmärker denna årstid i de bosniska bergen
är det alltid lika osäkert om helikoptrarna skall lyckas ta sig fram genom dalarna, över passen eller upp över molnen för att sedan navigera sig ner till rätt plats.

En kort sammanfattning av dessa timmar av överläggningar är dock att vi träffat en överenskommelse med den bosnienserbiska presidenten om hur situationen skall hanteras, men att det är uppenbart att hennes kontroll
över utvecklingen lämnar en del övrigt att önska, och att än mörkare krafter nu spelar sitt eget farliga spel.

Hur detta kommer att utvecklas återstår att se. Provokationer och problem
är långt ifrån uteslutna - vår beredskap är hög. Jag har sagt till
åtskilliga att jag tror att vi har att se fram mot en del dramatik. Inte minst i den allt mer spända relationen mellan de olika delarna av den bosnienserbiska ledningen.

Också på denna sida om separationslinjen lämnar utvecklingen en del övrigt att önska. Mitt kontor sitter nu i dagliga överläggningar för att försöka att överbrygga de hårda motsättningarna mellan muslimer och kroater om hur Sarajevo-regionen skall styras. Det handlar om de förras krav på total kontroll och de senares krav på ett inflytande klart större än vad deras nu kraftigt reducerade andel av befolkningen skulle ge dem. Våra tidigare försök att få serber att vara en del av detta Sarajevo - drömmen om att
återupprätta ett genuint multi-etniskt Sarajevo - har sedan ett bra tag tillbaka dessvärre fått överges.

Från Sarajevo till Davos kan steget förefalla långt. Där är temat för årets konferens den snabba marschen mot det globala nätverkssamhället - här kan man ibland tycka att vi fortfarande sitter kvar i närmast medeltida reaktionsmönster. Jag får tillfälle att återknyta till en del av mina gamla bekantskaper när det gäller den internationella IT-utvecklingen.

Men i övrigt har Davos sitt värde för mig främst för möjligheten till
överläggningar i bosniska frågor med olika personer. Ett hektiskt program
är inbokat med möten med bl a den nye generalsekreteraren i FN Kofi Annan - som jag arbetat nära tillsammans med under hela min Bosnien-tid - , Världsbankens chef James Wolfensohn, NATO:s generalsekreterare Javier Solana, EU-kommissionens ordförande Jacques Santer och biträdande chefen för IMF Stanley Fischer. Alla dessa organisationer har betydelsefulla uppgifter i det samlade fredsarbetet i regionen.

Hemifrån nås jag av den ena bulletinen märkligare än den andra. Statsministern säger i en intervju i Aftonbladet på torsdagen att 1996 var
"ett förlorat år, ett bakslag" i det viktiga arbetet med att skapa förutsättningar för nya riktiga jobb, samtidigt som han medger att det i regeringen är "kluvet och splittrat" i den viktiga frågan om Sveriges politik i förhållande till den kommande ekonomiska och monetära unionen.

Och i bägge hänseendena finns det tyvärr anledning att hålla med honom. Sverige borde dock inte ha råd med några "förlorade år" när det gäller politikens allra viktigaste uppgifter. Och dessvärre är ju de enda signaler som kommit från regeringen hitintills under detta år efter "det förlorade" att man förbereder en mer traditionalistisk politik än den som redan nu lett till "ett bakslag".

Statsrådet Carl Thams debattartikel i DN mot den ekonomiska och monetära unionen är ett häpnadsväckande aktstycke. EU:s ambitioner på detta viktiga område beskrivs på ett sätt som omedelbart fick finansminister Åsbrink att meddela att han "inte ställer upp på hans (Thams) beskrivning av valutaunionen."

Redan tidigare visste vi att det inom regeringen fanns olika uppfattningar om Sveriges deltagande i den ekonomiska och monetära unionens tredje steg. Men till detta läggs nu att det tydligen finns vitt skilda uppfattningar om vad denna faktiskt är. Carl Tham tycks se EMU som ett sätt att begränsa demokratin och öka arbetslösheten, medan andra ser den som ett sätt att förbättra förutsättningarna för ekonomisk utveckling och att skapa bättre möjligheter för europeisk samverkan.

Den thamska Europa-synen är förvriden och felaktig. Man undrar hur han kan tro, att regering efter regering i Europa under år efter år skulle sträva efter att förverkliga en begränsning av demokratin och en ökning av arbetslösheten. Europas regeringar och parlament består av partier och personer med samma drömmar och ideal som i vårt land, och tanken att de alla skulle gå in för att skapa någonting som skulle stämma med den thamska beskrivningen saknar varje verklighetsförankring.

I Italien - för att nu ta ett för stunden näraliggande exempel - ser jag att premiärminister Prodi säger att säkrandet av Italiens deltagande också i den gemensamma valutan är den viktigaste politiska uppgiften i hans politiska liv. Och den vänsterregering han leder gör självfallet inte detta för att begränsa demokratin och öka arbetslösheten. Blotta tanken faller på sin egen orimlighet.

Till detta kommer - och det glöms ofta bort - att ambitionen att förverkliga också det tredje steget i den ekonomiska och monetära unionen
är en ambition som också vårt land anslutit sig till. När vi tog steget in i EU anslöt vi oss såväl till Romfördraget som till den s k Enhetsakten som Maastricht-fördraget, och i inget sammanhang under någon del av den förhandling vi i partipolitisk enighet förde eller under den process som följde för att godkänna det träffade avtalet, sade vi att vi inte anslöt oss till de paragrafer i dessa avtal som gäller också den ekonomiska och monetära unionen.

Själv var det för mig viktigt att i varje framträdande i Europa-frågan också redovisa detta. Jag anförde alltid EMU som ett starkt skäl varför Sverige skulle bli medlem, eftersom denna kommer att ge Europa bättre möjligheter i en allt hårdare global konkurrens, och eftersom svenskt deltagande i denna skulle ge vårt land större stabilitet i den ekonomiska utvecklingen och större möjligheter till inflytande. Och den bedömningen gör jag med än större styrka i dag.

Visst finns det regeringar i Europa där det finns nyanser i den uttalande synen på EMU. Den brittiska regeringen är det mest uppenbara exemplet. Men ingen annan regering i Europa uppvisar i dag den djupa splittring till och med i synen på vad EMU egentligen är som den svenska regeringen gör. Om den tror att detta är ett sätt att skaffa sig respekt och inflytande i det europeiska samarbetet, eller att ge vägledning och vision i vår inhemska debatt, tror den i bägge fallen dessvärre fel.

Till denna förvirring i en avgörande fråga för de kommande åren kommer så den makalösa röra som Thage G Peterson lyckats att ställa till med. Denna annars oftast noggranne och balanserade man har tyvärr en fallenhet för lika plötsliga som fullständiga fallissemang i en situation där han befinner sig lite ute på det sluttande planet. Och i detta fall förefaller han närmast att ha överträffat sig själv.

Hade det varit statsministerns avsikt att ha honom kvar som fösvarsminister hade det blivit en nödvändighet att i den ena eller andra formen göra klart att detta icke hade varit möjligt.

Han har fallit ut såväl mot sitt eget departement som mot de myndigheter han har ansvar för - och detta i en situation när alla kan se att kejsaren
är naken, och att det är schabbel i regeringens egen hantering som är affärens hela ursprung och väsen. Misstroendeinstrumentet i riksdagen hade i detta fall varit långt mer lämpat att använda än vad det var efter statsministerns mindre väl övervägda uttalande under sin resa i Kina.

Nu kommer Thage G Peterson inte att förbli försvarsminister. Frågan hanteras därmed bäst inom ramen för riksdagens konstitutionsutskott. Sällan har detta utskott haft att handlägga en fråga som förefaller så uppenbar som denna. Det är inte utan att man känner lite av deltagande för de socialdemokratiska utskottsledamöter som kommer att sättas att försvara det som helt enkelt inte låter sig försvaras.

Tidningsrubrikerna från tumulten hemifrån når mig via Web-sidorna på Internet. "Åsbrink avfärdar Tham". "Persson tar avstånd från Peterson". Den ena mot den andre. Den andra mot den tredje. "Kluvet och splittrat", för att nu använda statsministerns egen uppgivna suck i intervjun i torsdagens Aftonblad. Ibland undrar jag i mitt stilla sinne hur det kommer att gå att få utrymme för framtidsdialog i detta ständiga muller av motsättningar i regering och rörelse.

Lars Leijonborg kommer nu, av allt att döma, att ta över som folkpartiledare. Att kombinera rollen som nybliven småbarnsfar med partiordförandeskapet när man just är på väg in i ett valår är inte lätt - tro mig, jag vet. Han kommer att behöva stöd och förståelse för den situation som detta innebär. Men samtidigt har han politisk rutin och erfarenhet nog för att klara av situationen.

Han kommer att mötas av omedelbara förväntningar om att lyfta folkpartiets siffror i opinionsmätningarna. Jag tror att han är klok nog att stå mot trycket, och jag hoppas att hans parti lärt att otålighet aldrig är vägen till politisk framgång. Att få förtroende handlar om konsekvens och klarhet
över tiden när det gäller de grundläggande frågorna och de grundläggande värderingarna. Lars Leijonborg har goda förutsättningar att klara den uppgiften.

Jag avslutar detta veckobrev efter det att överläggningarna i Rom - med Brcko-frågan, utvecklingen i Serbien, de kommande kritiska valen i östra Slavonien i Kroatien, en allt besvärligare kris i Albanien och en fortsättning på den diskreta dialog vi nu för om hur krigsförbrytarfrågan lite mer konkret skall hanteras på dagordningen - avslutats och jag tagit mig till Davos uppe i de schweiziska alperna för helgens överläggningar.

Här finns - jag tror det är för första gången på mycket länge - inte en enda företrädare för Sveriges regering. Det förefaller som om de är upptagna med annat.

Sarajevo/Rom/Davos den 30-31 januari 1997


Carl Bildt









Monday 
21/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]