Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v7/1997
13/2/1997

Det har inte krävt någon större talang att förutspå att februari skulle bli en kritisk och besvärlig månad för fredsprocessen i Bosnien. När de gemensamma institutionerna skulle gå från de första stapplande stegen till mer konkreta frågeställningar, samtidigt som skiljedomen om staden Brcko skulle avgöras, var det inte svårt att se att vi skulle gå in i ett skede där det under en tid snarare skulle handla om att begränsa skadeverkningarna än att ta nya steg framåt.

I måndags eftermiddag öppnade kroatisk polis och mer eller mindre civila poliser eld mot en grupp muslimer som i staden Mostars västra - och
övervägande kroatiska - del skulle be vid sina anhörigas och sina stupade soldaters gravar. En person dödades och mer än tjugo skadades mer eller mindre allvarligt. Det var den allvarligaste incidenten - ordet känns svagt när människoliv gått till spillo - sedan fredsavtalet i Dayton.

Det var i februari 1994 som det blodiga kriget mellan muslimer och kroater i främst centrala Bosnien stoppades genom det s k Washington-avtalet. Och med detta drogs det också upp ambitiösa fördrag om upprättandet av en federation mellan dessa två befolkningsgrupper i Bosnien.

Federationen är en hörnpelare i den fredsstruktur som gradvis tagit form under de senaste åren, men det har inte varit lätt att få den att fungera. Mitt bibliotek över avtal och kommunikéer som undertecknats, oftast under amerikanskt ledarskap, om vad som skulle ske för att gå vidare mot en fungerande federation börjar vid det här laget att bli ganska så omfattande. Gradvis blir det allt tydligare att federationens ursprungliga mål knappast kommer att förverkligas, utan att det snarare går mot en form av konfederation mellan dessa två befolkningsgrupper med möjligheter - får man hoppas - för dem att också leva tillsammans i vissa områden.

Mostar är skärningspunkten för de olika ambitionerna. Kroaterna vill här ha sin egen stad - de menar att muslimerna nu i praktiken har Sarajevo, och att serberna har Banja Luka - samtidigt som muslimerna vill ha en multietnisk och enad stad där alla kan delta fullt ut i styret av dess olika delar. Och den EU-administration som styrde staden från sommaren 1994 fram till och med förra året har, trots omfattande ekonomiska insatser, inte förmått att överbrygga motsättningarna.

Attacken i Mostar riktades direkt mot federationen som sådan. Grupper i västra Mostar vet att sabotage av federationen är deras sätt att behålla sin makt. Och de har lätt att spela på den häxbrygd av rädsla, fördomar och förebråelser som så lätt tänder gnistor i detta land.

För min del var detta veckan då skiljedomsbeslutet om Brcko liksom dess successiva genomförande skulle förberedas. Ett i sig mycket omfattande arbete. Men attacken i Mostar kastade snabbt det mesta över ända, och vi fick - som så många gånger förr - snabbt ägna åt oss akut krishantering för att förhindra att en alarmerande situation blev än värre. Telefonledningarna till Mostar klipptes, vårt kontor omringades av välbeväpnade män, skottlossning hördes vid flera av broarna över staden, media på bägge sidor förmedlade fundamentalt oförenliga versioner av vad som egentligen hade hänt och i Sarajevo skruvades retoriken snabbt upp.

Utegångsförbud. Försök att få de spanska SFOR-trupperna på platsen att uppträda med lite större fasthet när klara överträdelser av bestämmelserna noterades. Omedelbar överenskommelse om utredning av FN-polisen IPTF i samverkan - medverkan visade sig inte möjlig - med de bägge polisstyrkorna i staden. Politiska kontakter för att förmå respektive ledningar att lugna retoriken, stoppa propagandakriget och agera i gemensamt intresse.

När detta skrivs på torsdag förmiddag talar rapporterna till mig om ett dovt lugn i Mostar. I går lyckades mitt kontor förhandla fram en
överenskommelse som åtminstone på pappret tar itu med de olika problemen. Men även under de bästa av omständigheter kommer bakslaget att få konsekvenser för ansträngningarna att bygga vidare på federationen. Och de hårda linjens män bland serberna som anser att fredsavtalets tal om samlevnad i en gemensam stat bara är en illusion har fått nytt vatten på sin kvarn.

Om Mostar och utvecklingen där kan komma att bli avgörande för federationens framtid, är det den lilla staden Brcko vid Sava-floden längst uppe i norr som kommer att påverka fredsprocessen i dess helhet. Vi är på väg in i ett svårt skede.

När Bosnien bröt samman i april 1992, och kriget började, syftade de serbiska ansträngningarna till att så snabbt som möjligt binda samman serbiskdominerade områden längs gränsen till Serbien och Montenegro i öster med liknande områden i landets västra delar med centrum i Banja Luka. En snabb, brutal och uppenbarligen väl förberedd kampanj syftade till icke bara att få militär kontroll, utan också att etniskt rensa dessa områden.

Avgörande för dessa ambitioner var säkrandet av en korridor genom det s k Posavina-området, med den lilla muslimskdominerade staden Brcko som centrum, längs Sava-floden i norr. Utan kontroll här skulle det inte vara möjligt att etablera ett sammanhängande serbiskt område i Bosnien, och det skulle heller inte vara möjligt att säkra förbindelserna mellan Serbien och de då fortfarande serbiskdominerade stora delarna av Kroatien i Krajina och Västslavonien. Brcko blev ett strategiskt nav för hela konflikten i det sönderfallande Jugoslavien.

Brutaliteten i erövringen av Brcko följde tyvärr mönstret från andra orter. Olika uppgifter talar om 3.000 eller 7.000 människor som dödades under mer eller mindre brutala former. Serberna har inte bestridit detta, men svarat med andra uppgifter om hur muslimer attackerade och brände serbiska byar i de kringliggande landsbygdsområdena.

Efter erövringen fortsatte kontrollen av Brcko och den smala korridoren att vara omstridd genom hela kriget. Den muslimska sidan satte in stora resurser för att här klippa av de serbiska ambitionerna. Och för serberna var det ett strategiskt livsintresse att bibehålla kontrollen.

Den lilla stadens kärna med dess förstörda rådhus från den
österrikisk-ungerska tiden, dess socialistiskt förfallna rådhus och dess tomma plats efter den rivna moskén ger i dag intryck av förfall och desperation. Och när man rör sig från den lilla kärnan ner mot den forna konfrontationslinjen och nuvarande delningslinjen möter man ett landskap så förstört att det för mig första gången gav bilden av hur världen skulle kunna se ut efter ett kärnvapenkrig. Då stod jag i ett landskap av totalt förstörda hus så långt ögat nådde utan andra livstecken än den ensamma kringströvande hunden.

Brcko har varit stötestenen i varje fredsplan under hela denna konflikt. Och så blev det också i Dayton. En bredare serbisk korridor hade varit en del av det amerikanska fredsinitiativet, och var en del av varje karta i Dayton intill dess, men under de sista dygnen vägrade president Izetbegovic kategoriskt att underteckna ett avtal som innebar fortsatt serbisk kontroll. Dayton-förhandlingarna hade redan brutit samman när Izetbegovic och Milosevic tidigt på morgon gjorde en egen överenskommelse om ett juridiskt skiljedomsförfarande.

Alla vi som varit med lämnade Dayton med en stark känsla av obehag inför vad Brcko skulle kunna ställa till med på ett senare stadium. Och det har sedan dess varit gränsande till omöjligt att få parterna att rationellt tala om hur frågan skulle kunna föras framåt. Den amerikanska skiljedomare och hans serbiska och muslimska kollegor som alla tillsattes i somras har knappast kommit på talefot med varandra.

Nu förestår avgörandet.

Under gårdagen - onsdag - var jag på snabbesök ett antal timmar i Washington för att gå igenom den situation vi står inför med bl a utrikesminister Albright och presidentens säkerhetsrådgivare Berger, men dessutom med alla dem som i Vita Huset, State Departement, Pentagon och Treausure på snart sagt daglig basis följer utvecklingen i Bosnien och i området.

När detta skrivs torsdag morgon har jag landat i Paris och åter lyft därifrån för att vara tillbaka i Sarajevo vid lunchtid. Efter en serie genomgångar där av vad som komma skall bär det i morgon bitti tidigt av till Rom där vi har presskonferens i Farnesina - italienska UD - kl 11.30 varefter vi, denna gång i amerikanskt plan, med företrädare för kontaktgruppsländerna snabbt besöker Sarajevo för samtal med den ena sidan och sannolikt Pale för samtal med den andra. Frågan är alltför kontroversiell för att det skall vara möjligt att ha presskonferensen i själva Bosnien, och Rom råkar vara närmaste större huvudstad knappt en timme med flyg från Sarajevo.

Och på lördag - om nu inte allt förändrats tills dess - planerar jag att vara uppe i själva Brcko-området för att informera, lugna och kunna hantera eventuella besvärliga situationer.

Den europeiska debatten just nu domineras allt mer och mer av frågan om starten för det tredje steget av EMU. Att det kommer att ske råder det knappast längre någon tvekan om. På sina håll finns det de som tror att det kan komma att bli en viss förskjutning i tidtabellen - vilket jag dock i skrivande stund håller för mindre sannolikt - och just nu är debattens nav frågan om hur medelhavsländerna Spanien och Italien skall fogas in i det nya europeiska mönstret.

Vid diskussionerna i Davos framkom en mycket stark tysk underström av skepsis gentemot möjligheterna att skapa tillräcklig trovärdighet för en valuta där också Italien är med från första början. Och denna strömning i debatten ledde under dagarna efter Davos till en viss osäkerhet kring den italienska liran och en nervositet i relationerna mellan Bonn och Rom.

Om det således i Tyskland finns en viss skepsis angående möjligheterna att ta med främst Italien från första stund, är önskan i Paris stark att finna en lösning som inte gör den gemensamma valutan till ett projekt främst för länderna kring Rhen, som f d presidenten Giscard d'Estaing nyligen formulerade saken. Och i detta spänningsfält mellan olika synpunkter förefaller det sannolikt att man på det sätt som är EU:s kommer att arbeta sig fram till en kompromiss som ger principiellt klartecken till dessa länder men som kanske skjuter på det faktiska steget tills trovärdighet skapas och tills en del frågetecken rätats ut.

I ett inslag i Dagens Eko som jag fångar upp - om negativismen hos socialdemokratiska riksdagsledamöter - hör jag att man i s k regeringskretsar räknar med att det finns en stark önskan att få också Sverige med. Men den önskan är nog dessvärre mer önsketänkande. Vi är välkomna att vara med - och i och med att vi undertecknat fördragen och gett vår formella anslutning till strävan efter en gemensam valuta utgår man från att vi vill - om vi vill konstra eller vänta kommer man knappast att rubbas av detta, utan helt sonika ställa krav på randstatsdisciplin på vår politik, och sedan lugnt gå vidare med sitt eget arbete.

Riksbankens remissvar i fredags förra veckan på EMU-utredningens betänkande var ett lika klart som tydligt ställningstagande för att Sverige borde vara med i EMU redan från början. Och även om Riksbanken säkert kan anklagas för mycket, så kan den knappast anklagas för att inte veta vad den talar om i frågor som denna. Dess ställningstagande är det enskilda tyngsta ställningstagande i denna fråga vid sidan av regeringens och riksdagens.

Värt att notera var att Riksbanken varnade för en politik där vi säger att vi inte vill just nu, men att vi kanske kommer att vilja senare. En sådan linje kommer att skapa osäkerhet samtidigt som den leder till betydande merkostnader eftersom vi snabbt kommer att få en övergång till euron i stora delar av ekonomin, medan andra kommer att släpa efter, med en kostsam tudelning av ekonomin under ett antal år som ofrånkomligt resultat.

Det är ingen tvekan om att den gemensamma valutan kommer att göra det tydligare att vi måste gå snabbare fram med olika strukturreformer, inte minst på arbetsmarknaden. Själv är jag övertygad om att detta kommer att leda till att det blir mindre svårt att få igenom den nödvändiga förändringen och förnyelsen. Att tro att det skulle vara lättare utanför är en illusion, och att säga att det i alla fall inte kommer att gå och att vi därför för evigt skall vara ett land som bekräftar vårt misslyckande med en successivt devalverad valuta - och därmed en successivt devalverad välfärd
- är uttryck för djupaste framtidspessimism om Sverige.

Också på denna punkt, liksom i avvisandet av de konstigheter om någon slags automatisk skatteunion som storheter som Göran Persson och SvD:s ledarsida
ägnat sig åt, är Riksbankens remissvar tydligt och klart.

För var och en som är intresserad av frågeställningarna kring EMU är remissvaret obligatorisk läsning. Jag skall be att det läggs upp på BBS Moderat liksom på vår moderata Web-sida så att det snabbt och enkelt kan
"tankas ner" för närmare studier.

Till samma slutsatser som Riksbanken har nu i stort sett alla företrädare för det enskilda näringslivet i Sverige kommit. Industriförbundets studie om Industrin och EMU betonar speciellt vikten för småföretagen. Och LRF:s ställningstagande har jag nämnt tidigare.

Också i den politiska debatten ser vi nu tydligare den skiljelinje mellan bromsare och förnyare som mer eller mindre utpräglad finns i alla partier. Karl-Erik Olsson, f d vice centerledare, beskrev i sitt tydliga ställningstagande för EMU väl hur denna skiljelinje finns också inom hans parti. Och debattinlägg av Vidar Andersson och Björn von Sydow har visat att inte ens i dessa nedläggningstider är förnyelsen alldeles död i den socialdemokratiska apparaten.

EMU-frågan är en avgörande framtidsfråga för Sverige. Randstat eller medlem. Och valet kommer att påverka både ekonomi och politik.

I Storbritannien finns nu en viss oro därför att stora utländska investerare - främst de japanska, som betytt mycket under det senaste decenniet - signalerat att ett Storbritannien utanför EMU inte längre kommer att vara deras naturliga europeiska bas. Och man ser tydligt hur en ekonomi som den irländska utvecklas mycket snabbt genom en kombination av fasthet i den europeiska förankringen och ett mycket tydligt företags- och investeringsvänligt klimat. När Irland kom med i EU i början av 1970-talet var landet bland unionens fattigare. Den senaste statistiken visar att det nu ligger tydligt över genomsnittet och att man bl a har passerat Sverige.

Politik gör skillnad. Det visar dessvärre exemplet Sverige. Och det visar - men med framgången som resultat - exemplet Irland.

I Sverige noterar jag hur socialdemokraterna och centern nu försöker lansera en lika djärv som radikal ny teori för ekonomisk utveckling. Förenklat kan den beskrivas som rivnings- och skrotningsteorin. Man tar någonting, river ner det, och bygger sedan någonting nytt. Rivningen ger nya jobb. Att bygga någonting annat ger nya jobb. Allt förutsätts att ge nya jobb.

Denna teori skall nu testas på 40% av elproduktionen i Sydsverige. Men om man är övertygad om att den är riktig har jag svårt att förstå att man skall inrikta sig på bara detta. Är det då inte lika bra att ta allt på en gång? Och skulle man inte kunna fortsätta också på andra områden? Varför inte riva nybyggda hus? Skrota nybyggda fabriker? Montera ner fungerande fabriker? Rivnings- och skrotningsteorin borde vara gränslös.

Självfallet är detta alldeles huvudlöst. Att det över huvud taget kan föras fram är anmärkningsvärt. Och ibland går det längre än vad man trodde var möjligt. Den socialdemokratiske riksdagsmannen Lennart Nilsson säger i DN att "det är ju som i krig. Det som raseras skall byggas upp igen. Det ger jobb."

Lennart Nilsson har inte varit i Bosnien. Han verkar inte ha varit någonstans alls. Att framställa krig som någonting som ger jobb är än mer hårresande än hans indirekta jämförelse av effekterna av regeringens kärnkraftsavveckling med effekterna av krig.

I någon tidning noterade jag att Olof Johansson sagt att jag inte förstått det hela. Det är säkert ett alldeles riktigt konstaterande. Problemet är bara att jag är långt ifrån ensam. I själva verket förefaller det som om denna oförståelse sträcker sig också till åtskilliga av dem som står bakom rivningspolitiken.

Frågor om kostnader viftas bort med att det är svårt att veta. Men kostnader är inte utan intresse i ett samhälle där vi måste prioritera. Och kostnaderna är långt ifrån obetydliga.

Om jag tar de försiktigaste av de uppskattningar av kostnaden för skrotningen av de två reaktorerna som jag sett så kostar det miljard efter miljard efter miljard efter miljard efter miljard efter miljard efter miljard efter miljard efter miljard efter miljard efter miljard efter miljard efter miljard efter miljard efter miljard efter miljard efter miljard efter miljard efter miljard efter miljard.

Detta är med alla rimliga mått mätt mycket pengar - som skulle kunna användas på långt nyttigare sätt för Sverige än att skrota moderna kärnkraftverk och ersätta dem med "några droppar olja", för att använda Anders Sundströms så charmigt precisa beteckning på ett antal miljoner ton av denna nedsmutsande vara.

I mitt förra veckobrev filosoferade jag om hur vi i stället skulle kunna ha en stor satsning på att ta Sverige in i kunskaps- och informationssamhället. Datorer. Skolor. Universitet. Forskning. Framtid. Och i kombination med ett nytt företagarklimat skulle det kunna lyfta Sverige in i framtiden. Det är inte rivningsjobb som skall vara Sveriges framtid.

Washington/Paris/Sarajevo 13 februari 1997


Carl Bildt









Monday 
21/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]