Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v10/1997
6/3/1997

Som måhända noterats genom media blev det ett veckolångt uppehåll i min verksamhet i och med att jag insjuknade mer rejält i den influensa som jag gått och dragit på ett tag. Som genom en slump inträffade detta när jag kom hem för någon dags vila, och den blev nu ca en vecka längre än vad jag hade räknat med.

Rörande för mig var att ta del av alla de välgångsönskningar jag fick motta från olika håll under dagarna på sjukhuset. Utrikesministrar från Kanada
över Sverige till Ryssland och Japan. NATO:s generalsekreterare. Många svenskar som för mig intill dess var alldeles okända.

Men allra mest tror jag att jag gladdes över hälsningarna från företrädare för alla de bosniska flyktingar som vi har i Sverige. Det kändes som ett uttryck av uppskattning över det arbete jag - efter ringa förmåga - försöker att göra för deras vackra, fascinerande men ack så sargade land.

Efter att ha lyssnat till en serie av - alldeles riktiga - förmaningstal är jag nu emellertid tillbaka i verksamheten. Viss tid tar det alltid att
återhämta krafterna, och jag kommer också att försöka att respektera detta.


Min bosniska verksamhet domineras nu åter av effekterna av skiljedomsförfarandet om Brcko - som jag beskrev bakgrunden till med viss utförlighet i mitt senaste brev. Dess inledning gick så väl man över huvud taget kunde tänka sig.

Efter presentationen i Rom på förmiddagen fredagen 14 februari for vi snabbt till Sarajevo och Pale tillsammans med ledande företrädare för de s k kontaktgruppsländerna för att inpränta hos de bägge sidorna att vi förväntade oss att det som nu sagts av skiljedomstolens ordförande fullt ut skulle respekteras.

Det handlar om att en internationell övervakning, under ledning av mitt kontor, under ett år skall söka att säkra att viktiga åtaganden om rörelsefrihet, flyktingåtervändande och lokal demokratisering kan genomföras i Brcko-området, men att skiljedomstolen senast 15 mars nästa år kan fatta ett nytt beslut om hur området slutgiltigt skall administreras. Ingen sida är därmed omedelbar vinnare, samtidigt som bägge sidor har anledning att klaga över att det icke blev något slutgiltigt ställningstagande på det sätt som faktiskt hade förutsatts.

Det går att ha olika synpunkter på det sätt på vilket denna process har skötts av skiljedomstolens ordförande och det sätt på vilket beslutet utformades. Men fakta är nu som de är, och för min del har det inneburit att vi fått lägga om åtskilligt av planering för de närmaste veckorna för att kunna klara av de nya uppgifter som plötsligt lagts på oss.

Det handlar om att upprätta ett kontor uppe i Brcko under ledning av en ställföreträdande Hög Representant. En bra person har så småningom mobiliserats ur de amerikanska gömmorna, och han kommer att mer officiellt utses på den konferens vi har i Wien i morgon fredag tillsammans med tillika bra ställföreträdare från Ryssland och Storbritannien. Det ser ut att bli ett bra team.

Onsdagen efter Brcko-helgen hade vi i Bryssel med styrgruppens länder en första diskussion om de krav detta kommer att ställa. Tidigare samma dag redogjorde jag för läget i området inför NATO-rådet. Jag tror att både styrgruppen och NATO-rådet hade en något mer bekymrad syn på tillvaron vid slutet av den dagen än vid dess början - det var i alla fall min avsikt att göra dem lite mer medvetna om de långsiktiga realiteter som råder.

Att sitta och skriva texter i eleganta advokatkontor i Washington är någonting helt annat än att därefter efter bästa förmåga försöka att förverkliga dessa i leran, ruinerna och hatet i och kring Brcko. Napoleon brukade säga att det omöjliga bara brukar ta lite längre tid, och i fallet Brcko är den tid som är avsatt för detta nu ett år.

Fredagens implementeringskonferens i Wien kommer mycket att handla om hur de olika utmaningarna skall mötas. Förutom styrgruppens länder kommer de olika bosniska parterna, utrikesministrarna från Kroatien och Jugoslavien samt en rad olika organisationer med ansvar för implementering, att vara på plats.

Till de frågor som då kommer att avgöras mer formellt hör frågan om hur polisfrågorna i Brcko skall avgöras. Här har USA varit ute och talat om ett förslag om en internationell, lätt beväpnad "highway partol force" som skulle sättas upp separat från den FN-polisoperation som vi har.

Själv har jag tillhört dem som varit mycket skeptiska till detta förslag, främst därför att det är alldeles för begränsat och går förbi många av de svåraste problemen. Vad vi behöver är inte främst lite killar som åker fram och tillbaka på de stora vägarna - det är inte där problemen ligger - utan internationella poliser som ständigt kan övervaka den lokala polisen i dess umgänge inte minst med företrädare för andra befolkningsgrupper.

Nu hoppas vi kunna få fram ca 200 sådana övervakare. Samtidigt planerar vi att beordra en reducering av den bosnienserbiska polisen till ungefär samma nivå, som en inledning till ett program för att omstrukturera den till en mer normal och anständig polisstyrka. Ingenting av detta kunde åstadkommas med det amerikanska förslaget, och kommer heller inte att bli lätt för FN-operationen, men bör vara möjligt mot bakgrund av våra tidigare erfarenheter. Och detta är en absolut förutsättningar för att fördrivna muslimer och kroater med trygghet skall kunna återvända till sina f d hem.

Samtidigt som jag - i mån av möjlighet - arbetat med Brcko har mitt kontor i Sarajevo arbetat med konsekvenserna av den situation i Mostar jag beskrivit i tidigare brev. Och det har varit än mer besvärligt i ljuset av den försämring av situationen mellan muslimer och kroater som vi ser i hela federationsområdet ljust nu. Attacker på katolska kyrkor har bidragit till den försämring av atmosfären som vi nu brottas med.

Tyvärr innebar min sjukdom att jag inte hade möjlighet att vara i Sarajevo när statsminister Göran Persson kom på besök. Vi har en strid ström av olika besökare, men detta var självfallet lite speciellt.

Det var utomordentligt att han åkte. Jag tror knappast att det går att förstå hur de utmaningar som europeisk säkerhetspolitik står inför har förändrats, och hur vi håller på att skaffa oss nya instrument för att hantera dem, om man inte på ort och ställe har försökt att se lite av det som hänt och händer här nere i Bosnien.

När vi 1993 fattade beslutet att snabbt gå in med en bataljon i de dåvarande FN-styrkorna i Bosnien var det ett viktigt säkerhetspolitiskt beslut. Deltagande i FN-operationer var svensk tradition sedan lång tid tillbaka, men här handlade det om en långt mer krävande operation, utförd i Europa och i ett sammanhang där samverkan med NATO på olika sätt var mer eller mindre en nödvändighet. Det starka deltagandet i Bosnien var också en viktig signal inför de EU-förhandlingar som då förestod om att Sverige var en aktiv bidragsgivare till den europeiska säkerheten.

Då var det ofta mycket effektivt att i dialog med företrädare för EU-länderna som var skeptiska mot Sverige på denna punkt kunna visa hur våra bidrag till fredsansträngningarna i Bosnien var vida större än de allra flesta EU-länders.

Med vårt engagemang i UNPROFOR var det naturligt att ta steget vidare när det byttes hjälm och blev IFOR i samband med att freden kom och skulle genomföras. Och därmed togs ytterligare ett viktigt säkerhetspolitiskt steg för Sveriges del. Och i dag arbetar den i dag svensk-lettiska bataljonen inom ramen för en nordisk-polsk brigad i ett amerikanskt divisionsområde som också innehåller ryska, amerikanska och turkiska brigader.

Det vi lärt av detta är att samverkan inom den ram som NATO utgör är en viktig del av seriöst europeiskt fredsarbete. Jag tror att det faktum att mycket av det motstånd mot tanken på samverkan med NATO som tidigare fanns i Sverige nu verkar försvinna kan föras tillbaka just på NATO:s roll i Bosnien och vårt bidrag till denna.

Detta hoppas jag att Göran Persson själv fick se och uppleva. Och att det kommer att ha sitt inflytande när även socialdemokraterna går vidare i den något stapplande säkerhetspolitiska förnyelseprocessen i Sverige.

Under min något ofrivilliga "hemmavecka" rasade debatten med anledning av de 102 företagarnas uttalande i en debattartikel i DN med full kraft. Och
åtskilligt i den debatten oroade mig.

För det första att så få verkade att se allvaret i den situation som Sverige befinner sig i. Alla talar lite allmänt om att det är bara företag
- nya och gamla - som kan ge nya jobb. Men få verkar inse att detta kräver ett företagsklimat som är så bra vi någonsin kan åstadkomma. Och när då 102 ledande företrädare för företagsamheten i Sverige säger att klimatet för företagande har försämrats i socialdemokratins Sverige är det självfallet en utomordentligt allvarlig varningssignal för framtiden.

Trots socialdemokratins alla löften i valrörelsen 1994 har vi inte fått någon nedgång i arbetslösheten. De har misslyckats i den centralaste av sina politiska ambitioner. Och konsekvensen av det som företagarna säger är att vi i jämförelse med andra länder har bromsat våra möjligheter till nya jobb också i framtiden.

För det andra oroades jag djupt över Göran Perssons svar på vad de hade att säga. Visserligen är det ett mönster hos honom att falla tillbaka till vänsterretorik och vänsteråtgärder när han kommer under press, men att i detta sammanhang svara på företagarnas djupa oro för Sverige med att de skall vara tysta eftersom de ända tjänar så mycket pengar är ett lågvattenmärke av Ulvskogs klass i samhällsdebatten. Om detta innebär att han faktiskt tror på denna vänsterretorik eller att han i alla fall tror att det är denna som fungerar bäst i ett trängt läge vet jag inte - och vet heller egentligen inte vilket som är värst.

På sina håll försökte man framställa företagarnas upprop som att de på något sätt tycker illa om Sverige. Det är en vanlig socialdemokratisk taktik. Och på samma sätt ser man det som någon typ av reträtt när någon säger att de tycker att Sverige är bra.

Sanningen är självfallet, att ju bättre man tycker om Sverige, desto mer bekymrad blir man om vi har en dålig regering och en dålig politik. Sverige
är helt enkelt värt en bättre politik än den som den alltmer fattiga socialdemokratin i sina krampaktiga försök förmår att åstadkomma. Det är kärleken till Sverige som leder till styrkan i kritik av dess regering.

För Göran Persson var det förgripligt att företagarna tog upp punkter som också vi moderater understrukit starkt under senare år och tid:

Att det är obegripligt att i en tid när det finns så många framtidssatsningar som behövs spenderas tiotals miljarder kr på, skrota fullt fungerande och mycket effektiva kärnkraftverk.

Att det är skadligt när skattehöjningar nu lett oss tillbaka till situationen före den s k århundradets skattereform, och att det är socialt förstörande med skatter också på låginkomsttagare som är högre än praktiskt taget varje annanstans.

Att osäkerheten om Sveriges position i det europeiska valutasamarbetet leder till en osäkerhet inte bara om Sveriges möjligheter till inflytande i det framtida Europa, utan också till frågetecken om villkoren för företagande under kommande år.

Men detta är ståndpunkter som inte är unika vare sig för oss moderater eller för de 102 företagarna. Det är ståndpunkter som förenar en allt större del av dem som bryr sig om Sveriges framtid - och det djupt in i fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Ju längre det dröjer för Göran Persson att inse detta, desto större riskerar skadan för såväl Sverige som den regering han leder att bli.

För min egen del bär det nu av från Bryssel till Wien, och därifrån under lördagen åter till Sarajevo, där jag i enlighet med doktrinen om det lugnare tempot kommer att parkera mig under den kommande veckan. Men därtill återkommer jag i kommande veckas rapport.

Bryssel den 6 mars 1997


Carl Bildt









Monday 
21/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]