Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v12/1997
21/3/1997

När jag för ett tag sedan satte mig i en taxi i Stockholm för att åka till Arlanda, frågade taxichauffören om jag skulle åka till hans hemstad. Sarajevo? Jo, det visade sig att han var född och uppvuxen i Sarajevo. Men i mitten av 1960-talet hade hans far sagt åt hela familjen att han trodde att det förr eller senare skulle bli krig i Bosnien, och att han därför ville flytta. Så tog han hela sin familj till Turkiet, och därifrån kom min chaufför för dagen senare till Sverige, gifte sig med en svenska och är nu mer svensk än bosnisk.

Då - när de skulle flytta - hade han inte riktigt förstått och definitivt inte trott på det som hans pappa sagt. Men han hade aldrig återvänt till Sarajevo.

Historien visar de spänningar som fanns, finns och under lång tid kommer att finnas i det bosniska samhället. För många levde under lång tid minnena från det andra världskrigets hemskheter mellan vissa av befolkningsgrupperna kvar, och det råder ingen tvekan om att dessa spelade sin roll för att ge kriget 1992 och framåt ett så snabbt och så barbariskt förlopp som det fick.

Minnen från krig försvinner inte i första taget. De lever kvar, och förs ofta vidare mellan generationerna. De sår ett krig river upp i ett samhälle läks nog aldrig fullständigt. Det som förstörts går aldrig fullständigt att
återskapa.

Just nu ser vi hur de politiska spänningarna i Bosnien håller på att öka. Tidigare än vad jag trodde skulle bli fallet börjar funderingar på vad som skall hända efter det att SFOR-trupperna lämnat 1998 att smyga sig in i det politiska livet. Och det är då kanske inte förvånande att de olika grupperna har en tendens att återgå till sina grundläggande strävanden när det gäller makt och inflytande i landet.

Fredsprocessen här handlar till mycket stor del om att åstadkomma maktdelning. Om att få muslimer, serber och kroater att acceptera en gemensam stat där de alla har inflytande och där de alla känner respekt för varandra. Men det är inte alldeles lätt. I grunden är det så att ingen vill bli styrd av de andra - tryggheten ligger i det egna - och den politiska aritmetiken blir därmed mycket komplicerad.

Att sätta upp politiska institutioner grundade på samverkan mellan de olika befolkningsgruppernas företrädare har varit vår huvuduppgift under hösten och vintern. Efter åtskillig möda gick det också. Och de olika organen sammanträder också mer eller mindre regelbundet - nu dessutom utan att vi behöver arrangera och förhandla om varje enstaka detalj. Men när det gäller att fylla dem med ett konkret innehåll av gemensamma problem, gemensamma lösningar och gemensamma ställningstaganden är hindren oerhört mycket större.

Detta oroar mig. De måste ta gemensamma steg i viktiga ekonomiska och sociala frågor under de närmaste månaderna om risken för splittring och konflikt nästa år skall kunna reduceras. Om inte steg tas nu till att börja att lappa ihop landet kommer den processen knappt att ha hunnit slå rot när de militära trupperna lämnar.

Och även om jag inte tror att det stora kriget kommer tillbaka - folket skulle vända sig i i avsky mot sina politiska ledare - kommer det att vara lätt att ta till våld och vapen för att uppnå olika politiska syften. Det finns en oförlöst agenda hos alla tre befolkningsgruppernas ledningar som man inte skall underskatta kraften i. Den närmaste månaden måste bringa större klarhet i olika frågor med anslutning till hur detta skall hanteras.

Medan vi strävar på med dessa frågor i Bosnien upptas - med rätta - mycket av uppmärksamheten av vad som händer i Albanien.

Parallellerna med utvecklingen i Bosnien är få. Det är egentligen lättare att finna paralleller med situationen i Somalia för ett antal år sedan - en kollapsad stat, ett överflöd av vapen, en humanitärt utomordentligt allvarlig situation. Men utvecklingen där liksom här illustrerar den mångfacetterade instabilitet som vi ser i denna del av Europa, och som kommer att föra oss till den ena krisen efter den andra.

Här har Europa och EU den avgörande utmaningen för sin strävan efter en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Det framstår som patetiskt att föra långa teoretiska diskussioner om denna om man inte samtidigt förmår att agera i situationer i Europa som alldeles tydligt kräver agerande.

Jag tillhörde dem som tidigt efterlyste ett tydligt agerande från EU:s sida i denna konflikt. Att militärt säkra hamn och flygplats för att kunna föra politiska förhandlingar och för att kunna föra in det humanitära stöd som kommer att krävas.

Utrikesministermötet i Apeldoorn i Holland under helgen kunde dock inte ena sig om åtgärder av denna art - som Italien, Frankrike, Danmark, Holland och Grekland ville se - utan i stället skickades en mission till området för att rapportera för senare beslut. Sverige tillhörde dessvärre de länder som bromsade tankarna på ett snabbt beslut om en tydligare insats.

All erfarenhet av situationer som dessa är, att ju tidigare man är tydlig, desto större möjligheter till framgång kommer man att ha. Frågan kommer nu
åter upp på EU:s utrikesministermöte i Bryssel på måndag i nästa vecka, och då får vi se vad man är beredd till.

På den europeiska agendan dominerar annars allt mer de frågor som har med relationerna till Ryssland och den kommande utvidgningen av NATO att göra. Mötet i Helsingfors mellan Jeltsin och Clinton kommer säkert inte att lösa upp de problem som finns, men det finns anledning att notera att de samtal som löpande förs mellan NATO:s generalsekreterare Solana och den ryske utrikesministern Primakov faktiskt går framåt och inger hopp om att det skall vara möjligt att komma fram till en stor överenskommelse mellan NATO och Ryssland före NATO:s utvidgningstoppmöte i Madrid i början av juli. Man ligger nära varandra vad gäller strukturer och principer för samarbetet mellan NATO och Ryssland, men återstår att lösa gör de frågor som hänger samman med ryska krav på formella begränsningar av NATO:s möjligheter och närvaro i de nya medlemsländerna.

Men samtidigt som det finns anledning att notera dessa framsteg med tillfredsställelse finns det oroande drag för svenskt vidkommande i debatten både om NATO:s och om EU:s utvidgning. Och det handlar om inställningen till de tre baltiska länderna.

I de samtal som förts är det tydligt att Moskva söker att resa tydliga spärrar mot varje tanke på att de baltiska staterna skulle knytas närmare NATO. Det har förts fram förslag om att överenskommelser skulle träffas som begränsade de baltiska staternas möjligheter i framtiden - förslag som haft en distinkt doft av Jalta över sig.

Detta får självfallet inte accepteras, och så har heller inte skett. Men blotta förekomsten av diskussioner med denna inriktning inger oro och bör leda till att varningssignaler sänds ut.

Detta gäller NATO. Men också när det gäller de baltiska staternas EU-möjligheter är uppförsbacken påtaglig. Mer eller mindre av bara farten har ryska framstötar kommit som velat begränsa de baltiska staternas möjligheter här också, även om man senare försökt att släta över.

Därtill kommer inställningen i andra europeiska länder. Såväl i Kommissionen som i viktiga medlemsländer är inställningen minst sagt ljum. Skulle det som nu ser ut att bli Kommissionens linje segra skulle de tre baltiska staterna sorteras bort från de omedelbara medlemskandidaternas skara redan i höst, och hänvisas till en milt sagt osäker framtid.

Här har Sverige - med all respekt för det vi gör i FN:s säkerhetsråd - sin särklassigt viktigaste utrikespolitiska uppgift under detta år. I nära samverkan med Finland och Danmark måste vi säkra platsen för de tre baltiska staterna i den kommande utvidgningen av EU. Och det är mitt bestämda intryck att detta för att lyckas kommer att kräva avsevärt större insatser än vad man hitintills har gjort.

Skulle detta misslyckas - och det samtidigt som de tre baltiska staterna inte kommer med i den förestående NATO-utvidgningen - kan vi komma att hamna i en mer osäker situation i Östersjö-området. Och alldeles säkert kommer det att bli långt svårare att realisera de tankar om en ekonomiskt växande och politiskt stabil Östersjö-region som såväl dagens som gårdagens svenska regering fäst sådan vikt vid.

När nu regeringen Carlssons favoritprojekt i EU-politiken - en s k sysselsättningsunion - förefaller att ha skrotats av arbetsmarknadsminister Winberg, är det denna fråga som måste sättas högst upp på stats- och utrikesministrarnas Europa-politiska dagordning.

Men ansvaret är inte bara deras. Här handlar det om att vi som nation har intressen, och då gäller det att utnyttja alla de kontakter och alla de kanaler som vi som nation tillsammans kan erbjuda. Själv kan jag garantera att jag kommer att dra mitt strå till den stacken.

I helgen valdes Lars Leijonborg till ny partiordförande i folkpartiet, och det är naturligt att det finns en viss nyfikenhet på hans start och på vad han kan komma att innebära.

Hans tal på folkpartiets landsmöte var en tydlig markering av de frågor där folkpartiet av tradition har ett starkt engagemang. Och även om det självfallet finns sådant som skiljer, visade talet på de möjligheter till samverkan i viktiga sakfrågor som finns, mellan de borgerliga partierna.

Han angrep hårt "arbetslöshetsregeringen". Och han konstaterade:

"Det hade inte behövt gå så här. Sverige hade kunnat hålla fast vid den politik som mot slutet av den borgerliga regeringspolitiken faktiskt gav nya jobb. Det var en politik för ett företagsvänligt klimat. Det är med
öppna ögon politiker i Sveriges riksdag ställt sig bakom en politik som innebär dubbelbeskattning på investeringar, orättvisa momsregler, höjda arbetsgivaravgifter och förlängd sjuklöneperiod. Att bli förvånad över att företag får problem efter en sådan bredsida visar hur totalt främmande den nuvarande regeringen - och dess stödpartier -är för företagarnas vardag och verklighet."

Och så är det förvisso.

När vi hösten 1994 lämnade över till socialdemokraterna minskade arbetslösheten månad för månad, antalet nya lediga jobb ökade hela tiden och det fanns faktiskt en realistisk möjlighet att åstadkomma den halvering av arbetslösheten som vi hade föresatt oss- ett mål som socialdemokraterna
övertagit, men sedan visat att de saknar den politiska möjligheten att klara av.

Som konkret förslag - eller snarare tanke - lanserade Lars Leijonborg i sitt tal behovet av en stor socialförsäkringsreform byggd på "raka rör" med ett tydligt samband mellan avgifter och ersättningar och organiserade i fonder som är fristående från statens budget så att människor vet att deras försäkringspengar inte plötsligt används till någonting annat.

Att diskutera en sådan ställer vi gärna upp på. I boken "Land för hoppfulla" från Per Unckels framtidsgrupp förs resonemang om behovet av att reformera hela det sociala trygghetssystemet som på samma sätt ser behovet av en stor reform av socialförsäkringssystemen.

Och här ser vi fortsättningen på en intressant utveckling.

När det gäller frågor som nya jobb, sysselsättning och arbetslöshet är det redan tydligt att det är de borgerliga partierna som har idéerna, politiken och möjligheterna. Och när det gäller den allt viktigare Europa-politiken har samma sak varit fallet sedan en betydande tid tillbaka.

Nu blir detta tydligare också på det sociala området. Den största sociala reform som gjorts i Sverige på mycket länge var pensionsöverenskommelsen som förhandlades fram under den borgerliga regeringen för att förhindra att vi alla hamnade i ATP-kollapsen. Och nu är det från borgerliga partier som tankarna på en stor socialförsäkringsreform växer fram.

Det är strängt taget svårt att finna centrala politiska områden där socialdemokraterna inte har eller håller på att förlora framtidsinitiativet. De tronar på minnet från fornstora dagar - men så mycket mer är det inte.

"Land för hoppfulla" har redan kommenterats livligt i pressen. Boken förtjänar läsning inte bara därför att den med sina inpass av författaren Lars Gustafsson är annorlunda än vad politiska skrifter brukar vara, utan främst därför att den friskt och fördomsfritt diskuterar hur många av våra problem skulle kunna lösas och framtidstron och hoppfullheten komma tillbaka.

Den är avsedd som ett diskussionsinlägg - inte som en Bibel. Och det innebär att dess olika idéer och förslag skall diskuteras, stötas och blötas innan det så småningom blir dags för mer konkreta ställningstaganden. Men att den anger huvudinriktningen för den framtidspolitik som måste föras under kommande år behöver det inte råda något tvivel om.

Och någon motsvarighet från något annat politiskt parti i Sverige finns för närvarande inte. Var framtidspolitiken för Sverige formas håller också genom detta på att bli allt tydligare.


Sarajevo den 20 mars 1997



Carl Bildt


PS. Jag ser i kalendern att det är vårdagjämning i dag - men här i Sarajevo snöade det kraftigt i går, och i dag ligger staden inbäddad i någon slags kombination av snö och slask som inte har så mycket med vår att göra.









Monday 
21/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]