Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v14/1997
4/4/1997

Opinionsundersökningar är inte någonting som jag i allmänhet ägnar mig åt att kommentera. Alltför mycket av den politiska journalistiken och det politiska kommenterandet ägnas åt att söka förklaringar till det statistiska fladder som ofta är det enda som opinionsundersökningar visar. Och till den förflackning av den politiska dialogen som det ideliga tolkandet av detta fladder leder till finns det normalt ingen anledning att bidraga.

Utvecklingen av opinionen, som den speglas i dessa undersökningar, sedan i höstas är dock avsevärt mer än statistiskt fladder. Vi har sett en kraftig nedgång för socialdemokraterna i alla mätningar, och en kraftig uppgång för oss moderater i alla mätningar. I ett antal undersökningar har moderaterna framstått som Sveriges största politiska parti.

I ett längre perspektiv är utvecklingen vare sig mer eller mindre än sensationell. Den som för några år sedan hade vågat att tala om att det kunde komma opinionssiffror som dessa hade säkert avfärdats som lätt galen. En socialdemokratisk siffra på 34% hade ansetts som utomordentligt dålig och en moderat siffra på 27% som utomordentligt bra - att det skulle kunna bli 34% för moderaterna och 27% för socialdemokraterna i någon undersökning någonsin var otänkbart.

Och att vi skulle få se undersökningar som inte bara hävdade att moderaterna var större än socialdemokraterna, utan att vi också var större
än socialdemokraterna och centerpartiet tillsammans, var det alldeles säkert ingen som trodde eller tänkte.

Att det först och främst handlar om ett förtroenderas för socialdemokraterna är ställt utom all tvekan. Det är ett ras som inleddes under Ingvar Carlsson och som, efter en kort uppbromsning, fortsatt under Göran Persson. Och även om utvecklingen säkert accelererats av energiuppgörelsen handlar det om ett långt mer grundläggande problem än så.


Socialdemokraterna är inte längre i takt med tiden och i takt med de krav som utvecklingen ställer. Och därmed har man kommit att bli ett parti som säger ett och tvingas att göra ett annat, som saknar förmåga till politiska initiativ och som ser såväl framtiden som förändringen snarast som en fiende.

Utvecklingen har pågått sedan länge. Vi ser den sedan slutet av 1980-talet. I regeringsställning uppenbaras socialdemokraternas politiska fattigdom och oförmåga, och de drabbas alltid av kraftiga opinionsfall. I oppositionsställning eller i valrörelser söker man att klara sig genom
återfall i vänsterpopulism, men även om det kortsiktigt ger en del poäng, bidrager det bara till att förstärka den långsiktiga politiska kris som nu tär allt mer och mer på socialdemokraterna.

1994 lovade de att pressa ner den öppna arbetslösheten till under 5 % på ett år. Och de lovade att klara statsfinanserna med mindre besparingar än de som vi talade om och utan några egentliga skattehöjningar alls.

Och vi vet vad det blivit av detta. En arbetslöshet som är högre nu än då. En statsbudgetsanering som starkt underlättats av fallande internationella räntor men som främst byggts på massiva skattehöjningar. Ett företagarklimat som försämrats så kraftigt att landets ledande företagare går till öppen protest. En skattereform som urholkats och förvridits så långt att de flesta heltidsarbetande nu betalar höginkomsttagarskatter. Ett samhälle där bidragsberoendet ökar i stället för att minska, och allt färre förefaller att kunna leva på sin egen lön.

Och någon framtidsvision har man sannerligen inte - om nu inte den beordrade marschen in i vedsamhället perverst skall betecknas som en sådan, men det är säkert en vision som en tydlig majoritet av det svenska folket betackar sig för.

På sina håll ser jag att man säger, att de höga moderatsiffrorna i dessa undersökningar inte främst är ett uttryck för tilltro till den moderata politiken utan ett missnöje med socialdemokraterna. Något ligger det alldeles säkert i detta, men alltför långt tål det resonemanget inte att föras.

Den moderata politiken är mer känd än förmodligen något annat partis politik genom att vi drivit den mer klarhet och konsekvens i oppositions- liksom regeringsställning under lång tid. Att ge stöd till moderaterna är inte att uttala stöd till någonting som man inte i sina grunddrag vet vad det är. Med den typen av resonemang går det att förklara det hastigt uppväxande stöd vi då och då kan se för nya partiföreteelser - minns Ny Demokrati för ett antal år sedan - men knappast fullt ut det som undersökningarna nu har registrerat.

Undersökningar visar tydligt en snabbt stigande insikt om att vänsterpolitiken misslyckats, och att lösningar snarare måste sökas längs de linjer vi moderater företräder. Det är vi som politiskt är bärare av de förhoppningar om en bättre framtid som finns hos allt fler i dagens Sverige.

Detta är starkt förpliktande. Vi har all anledning att vara ödmjuka inför det ansvar som detta innebär. Vi skall vara klara i våra linjer och våra principer, men samtidigt ödmjuka inför utmaningarna och öppna för de olika
åsikter som kan finnas på denna grund. Vi måste vara lyhörda samtidigt som vi aldrig får sticka under stol med våra övertygelser och våra åsikter.

Framtidsmanifestet i "Land för hoppfulla" visar tydligt både hur det är hos oss som initiativet och de nya idéerna för framtiden finns och den öppenhet som måste finnas i vårt politiska sökande efter än bättre idéer och än bättre lösningar.

Hur opinionen kommer att utvecklas framöver vet vi ingenting om.

Opinionsundersökningar säger praktiskt taget ingenting om hur ett val längre fram i tiden kommer att gå - och heller inte så särdeles mycket om hur ett val skulle ha gått om det hade ägt rum vid tidpunkten för undersökningen. Säkert kommer socialdemokraterna att återhämta stöd, och säkert kommer våra siffror att förlora luft när avgörandet närmar sig, men som återspegling av politiska trender sedan lång tid tillbaka är de i alla fall av starkt intresse.

För regeringen återstår nu att invänta framläggandet av vårpropositionen den 15 april. Och den skall av allt att döma lösa det mesta. Jag såg att Göran Persson sagt att det politiska läget efter den kommer att vara helt annorlunda än vad det är i dag. Och det grundas alldeles säkert på tron att miljardregn avsett att åstadkomma offentliga jobb skall rädda socialdemokraternas trovärdighet - samtidigt som centern ju måste ha sitt på ett eller annat sätt.

Vi får väl se. Vi har sett uppblåsta förväntningar inför socialdemokratiska ekonomiska propositioner förr under denna mandatperiod. Minns
"tillväxtpropositionen" hösten 1994 eller försöken att få ihop någon politik för nya jobb för snart ett år sedan! Misslyckandena har hitintills varit legio.

För min del har påskhelgen inneburit några semesterdagar i Israel som sedan följts av besök i Turkiet dels för politiska överläggningar i Ankara och dels för sammanträde med min styrgrupp i Istanbul. När detta skrivs sitter jag i flygplan över ett molnigt sydösteuropa på väg från Istanbul till Sarajevo.

I Mellersta Östern haltar nu fredsprocessen betänkligt. Jag besökte, för att bilda mig en egen uppfattning, området Har Homa vid Jerusalem där de israeliska byggnadsarbetarna nu är det som utlöst den akuta krisen liksom Hebron med dess tydliga motsättningar mellan den palestinska befolkningen och det allt större inslaget av israeliska bosättningar.

Det är ingen tvekan om att den israeliska bosättningspolitiken målmedvetet söker inte bara att säkra överhögheten och dominansen över Jerusalem - med Har Homa som en nyckel för detta - utan också att försvåra eller omöjliggöra meningsfullt palestinskt självstyre i den ena eller den andra formen i de områden som är deras. De stora bosättningar som byggts och fortfarande expanderas skapar en situation där de politiska svårigheterna kommer att bli allt större.

Våld och anklagelser har nu ersatt den dialog som är enda vägen framåt. Att Israel reagerar starkt mot terrordåd, och upprörs över att Arafat förefaller att ha gett gult ljus till en del av den våldsanvändning vi sett, är naturligt och rätt. Det israeliska kravet på en tydligare palestinsk linje - i ord och i handling - mot varje form av våldsanvändning
är ett krav som måste ha vårt och den övriga omvärldens stöd.

Men samtidigt måste Israel se det legitima i de palestinska kraven. Det är inte rätt att bygga stora och i grunden strategiska judiska bosättningar på land som i folkrättslig bemärkelse är ockuperat. De krav på nya bostäder som finns för nya immigranter till Israel måste kunna mötas på sätt som inte kommer i konflikt såväl med folkrätten som med andan i den fredsprocess till vilket det inte finns något realistiskt alternativ för någon av parterna.

Från dagarna i Israel , med Jerusalem Post som mitt fönster mot världen, bar det av till Ankara, där Turkish Daily News på ett något mer tillfredsställande sätt övertog denna uppgift. Och där följde en dag med täta överläggningar med presidenten, premiärministern, utrikesministern, oppositionsledaren, kabinettssekreteraren, generalstabschefen och andra.
Ämnen var dels utvecklingen på Balkan men i ändå högre grad den långsiktiga utvecklingen av relationerna mellan EU och Turkiet.

Att man strävar efter medlemskap i EU råder det ingen som helst tvekan om - man ser ett sådant som det närmast nödvändiga värnet om den västförankring som kan förhindra den gradvisa islamisering av Turkiet som det annars finns tydliga risker för.

Att flyga från Istanbul till Sarajevo har sina sidor. Nu är det inte luftrummet kring Bosnien som längre är det största problemet, utan det runt Albanien. Vi får flyga söderut mot Tessaloniki, över norra Grekland mot Korfu, svänga upp över Otranto-sundet mellan Brindisi och Albanien och därefter mot Dubrovnik och in över Bosnien för sedvanlig inflygning över Mostar mot Sarajevo.

För Albanien förbereds nu den av Italien ledda insatsstyrkan. Efter några veckor blev det en utveckling i den riktning som jag sade var en nödvändighet.

Den svenska regeringen hamnade här alldeles fel när den kraftigt motsatte sig en insats som denna, och därmed bidrog till att EU inte heller denna gång kunde komma med ett tidigt och tydligt initiativ i en europeisk krissituation. Nu blev det efter fördröjning en insatsstyrka i alla fall,
även om det nu kommer att ske under ESK:s ansvar, och med någon form av svenskt deltagande efter det att regeringen tydligen fått krypa till korset i frågan.

Bra var det inte. Och det också i ett vidare perspektiv. När vi med argument om säkerhet och stabilitet vill att våra kollegor i alla delar av EU skall stödja vår politik i Östersjö-området, och inte minst vad gäller de baltiska staternas strävanden, ser det illa ut när vi med argument om försiktighet och återhållsamhet inte vill ställa upp utan t o m närmast blockerar snabba beslut om nödvändiga insatser för stabilitet och säkerhet i andra delar av Europa. Jag tror att vi med detta agerande försämrade våra möjligheter att inom EU få stöd för politik som är viktig för oss.

Lite mer förutseende, och kanske ett element av samråd mellan regeringen och oppositionen före avgörandet i ett utrikesärende som förvisso var av större vikt, hade kanske kunnat förhindra detta.

På avstånd följer jag den brittiska valrörelsen. Efter 18 år av konservativt styre, och med ett parti som splittrat sig så djupt i Europa-frågan att det förlorat en stor del av sin trovärdighet som politisk kraft, är premiärminister John Majors kamp närmast heroisk. Han kan peka på mycket goda resultat i den ekonomiska politiken - här råder det ingen tvekan om att den konservativa perioden har inneburit vad som kan komma att framstå som början på en brittisk ekonomisk renässans - och notera att det politiska initiativet i de flesta frågor fortfarande tydligt ligger hos dem, men sannolikheten för att detta skall hjälpa är inte stor.

För fem år sedan slog John Major Labour på målsnöret genom att Labour var för kaxigt och för gammalmodigt vänsterinriktat i sin politik, inte minst genom att man öppnade för skattehöjningar.

Det som Labour-ledaren Tony Blair sedan dess gjort är att erkänna att vänsterpolitik inte fungerar och inte är attraktiv, och lagt om kurs från lätt vänster till någonting som accepterar det allra mesta av det som den konservativa perioden inneburit och som aktar sig noga för att antyda att man kommer att föra en politik som avviker från denna.

Under lång tid - även om det var mer förr - har vi moderater anklagats för att på vissa punkter vilja föra en politik likt den som de konservativa fört i Storbritannien. Det är onekligen en bumerang för de socialdemokrater som kommit med dessa anklagelser att huvuddragen i denna politik numera omfattats även av de brittiska socialdemokraterna.

Och skillnaden mellan socialdemokrati här och där är tydlig redan vi första anblicken. Om svensk gammalmodig socialdemokrati 1994 byggde upp sin valrörelse på löften om "återställare" bygger brittiska New Labour upp sin valrörelse 1997 snarare på löften om "fortsättare".

Till viss del rör det sig säkert om politisk kosmetik för att dölja den vänstersurdeg som fortfarande dväljs i partiet - men det visar i alla fall tydligt vilken politisk väg man uppfattar som vinnande och realistisk.

Att splittringen i Europa-frågan starkt skadat de konservativa är uppenbart. Och det är en djup tragedi för det parti som under Edward Heath förde in Storbritannien i dåvarande EG och gav landet en ny och viktig politisk roll i den efterkoloniala eran. Men sedan dess har nationalistiska krafter i partiet blivit allt tydligare - utan att på något sätt vara i majoritet - och de ständiga strider detta utlöst har gjort att partiets trovärdighet som politisk kraft urholkats allt mer och mer.

Ett parti utan trovärdig Europa-politik kan aldrig bli ett trovärdigt framtidsalternativ. Och de som inom de brittiska konservativa lägret ägnat sig åt kortsiktig nationalistisk populism - för vilken det alltid i varje läge och i varje land finns ett gediget utrymme - har tillfogat sitt parti mycket svår skada.

Matchen är dock ännu inte avgjord, och det kommer säkert att finnas anledning att återkomma i ärendet.

Framför mig ligger nu en längre period med Sarajevo som bas. I början av nästa vecka hoppas jag att allt skall vara klart för att mer formellt inleda den internationella övervakningsperioden i Brcko. Och mycket arbete kommer att krävas för att fullborda arbetet med de grundläggande ekonomiska och strukturella lagarna och besluten för Bosnien. I allt större utsträckning upptas min tid också med att bidraga till den inre internationella debatten om vad som skall hända 1998 i Bosnien och om hur en vidare politik för denna del av Europa skall formuleras.


Istanbul/Sarajevo den 3-4 april 1997



Carl Bildt









Monday 
21/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]