Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v15/1997
10/4/1997

Sakta börjar det att komma någonting som liknar vår också i Sarajevo. När jag vaknade i måndags var det dock till ett närmast julkortsliknande landskap med decimetertjockt snölager och tunga flingor som föll mot marken. I de bosniska bergen är vintern tämligen seglivad, och när det dessutom blivit stopp på gasleveranserna för uppvärmning från Ryssland p g a att man inte lyckats att ena sig om vem som skall betala räkningen är det inte utan att det är lite kylslaget.

Men i dag lyser solen över ond och god. Och förhoppningsvis kommer också det politiska klimatet i de olika frågor som vi ägnar oss åt att börja att mildras med vårens ankomst.

Men det skall medges att mönstret brukar vara tvärt om. Under krigsåren var detta tiden för att börja att genomföra de offensiva operationer som snön förhindrade under vintern och som inte lämpade sig för sommarens hetta. Och under förra året var det när våren kom som vi fick olika typer av organiserade massaktioner för att möjliggöra människors återvändande till sina byar, med de reaktioner detta ibland ledde till. Det var också under våren som det mödosamma och tunga arbetet med att gräva upp massgravarna, och med att börja identifiera dem däri för att kunna ge anhöriga besked, började på allvar.

Och så kommer det säkert att bli också denna vår. Men samtidigt driver vi på arbetet med att få de gemensamma institutionerna att ta sig framåt i den agenda av lagar och ekonomiska reformförslag som vi har satt.

Presidentskapsmötet i tisdags producerade något överraskande vad man beskriver som en överenskommelse i den kontroversiella frågan om gemensam centralbank och valuta, men detaljerna i den överenskommelsen kommer att ställa till åtskilliga problem. Vi kommer med all sannolikhet att få operera med tyska mark (DM) som övergångsvaluta i landet under ganska så lång tid innan Bosanska Mark (BM) börjar att existera också för gemene man i form av sedlar och mynt.

En ironi i det hela är att vi kan hamna i en situation där DM kommer att användas längre i Bosnien än i Tyskland, eftersom den ju i Tyskland snart kommer att börja att ersättas av euron. Och då kommer säkert frågan att uppstå om det inte är lika bra att låta Bosnien operera med euron som faktisk valuta. Blir Bosnien före Sverige med att använda den gemensamma europeiska valutan?

I måndags var jag på snabbesök i Strasbourg för att rapportera inför Europaparlamentets utrikesutskott om utvecklingen i Bosnien och området i stort. Det blev en lång och bra frågestund som speglade åtskilliga av de problem som vi i dag har, men som samtidigt visade att fredsarbetet trots allt går framåt. Europaparlamentets formella makt beskrivs ofta som begränsad. Men det är att underskatta vad parlamentet betyder. Dess formella makt över EU:s budget innebär en högst reell maktställning - det har var och en som sökt att operera med EU-medel, t ex för återuppbyggnaden här, fått erfara - men dess informella maktställning är av större betydelse. Inte minst är kommissionen av olika skäl beroende av det stöd som man kan få i parlamentet i olika frågor, och därmed uppstår ett reellt inflytande. Till detta kommer parlamentets roll som forum för den viktiga debatten om den europeiska framtiden.

Det var trevligt att se också de svenska ansiktena i den europeiska parlamentariska församlingen. Staffan Burenstam Linder är vår gruppledare, och sitter dessutom i det viktiga utrikesutskottet. Det är ingen tvekan om att han har tyngd i det han säger och gör.

Annars var det från svensk sida Per Gahrton som utmärkte sig i frågestunden genom att fråga om jag också tänkte "blanda mig i" den svenska politiken. Under viss munterhet från parlamentarikerna i övrigt medgav jag att jag hade bestämda avsikter på den punkten. Om detta gladde eller bekymrade Gahrton framgick inte riktigt.

Sarajevo domineras nu av förberedelserna för påvens besök under helgen. Och onekligen är det av historisk betydelse. På lördag kl 17.00 beräknas påvens plan landa på Sarajevos flygplats, och på söndag kommer besökets kröning med stor mässa på den jättelika Kosevo-stadion mitt i Sarajevo. Det är svårt att veta hur många som kommer att komma, men en uppskattning på 50.000 personer är säkert inte fel.

Alldeles utan problem är detta inte. Antalet katoliker/kroater i Sarajevo har successivt sjunkit, och de anser sig dessutom, inte utan rätt, att vara föremål för viss ogästvänlighet i staden. När påven valt att komma till Sarajevo i stället för till de katolska kärnområdena i t ex Herzegovina kring Mostar är detta en markering för en multietnisk framtidsmöjlighet som inte enbart är uppskattad.

Säkerhetsproblem måste hanteras. Inte minst handlar det då om katoliker både från Herzegovina i söder, från de kroatiska fickorna i centrala Bosnien och från själva Kroatien i norr som säkert måste kunna ta sig genom både serbiska och kroatiska områden. Jag är dock optimist och tror inte att vi kommer att drabbas av mer än den enstaka mindre incidenten.

Intressant är relationerna mellan de olika samfunden. Påven kommer att träffa företrädare för såväl de muslimska församlingarna som för den ortodoxa kyrkan. Vi har lagt ner möda på att se till att de mötena får hög profil och tillmäts stor betydelse. Det är viktigare att påvens besök blir en signal till försoning mellan kyrkorna än en signal till stöd för bara en av dem.

Mest spända är relationerna inom kristenheten. Rivaliteten mellan Vatikanen och fransiskanerorden i Bosnien går tillbaka till medeltiden, och är fortfarande högst påtaglig. Och splittringen mellan Rom och Bysans - mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan - lever fortfarande stark. Något möte med den serbiske patriarken Pavle kommer det inte att bli, men väl med den ortodoxe metropoliten Nikolaj som är att se som den främste av företrädarna för den serbisk-ortodoxa kyrkan i Bosnien.

Bulletinerna hemifrån domineras i dessa dagar av olika spekulationer om vad den av regeringen som alldeles epokgörande betecknade vårbudgeten nu på tisdag skall komma att innehålla.

Intressantare är egentligen att diskutera vad den borde innehålla. Och det som skulle behövas - bättre sent än aldrig! - är klara och tydliga signaler om en ny politik för nya och riktiga jobb.

Det enstaka viktigaste besked regeringen skulle kunna ge på tisdag vore att den strävar efter svenskt deltagande i den europeiska valutaunionen redan från början. Det skulle omedelbart ge en förtroendeeffekt som skulle skapa radikalt bättre förutsättningar för nya och riktiga jobb.

Om till detta lades en förståelse för de synpunkter och önskemål som tidigare framfördes av de 102 företagarna i deras upprop om ett bättre företagarklimat i Sverige skulle effekten när det gäller nya riktiga jobb kunna bli avsevärd.

Det är det som borde sägas och göras på tisdag. Sannolikheten för att Göran Persson och Olof Johansson träffat en för Sverige så bra uppgörelse är dock tyvärr försvinnande liten.

I stället förefaller inriktningen nu vara att avveckla arbete i stället för att avveckla arbetslöshet. Den traditionella arbetslinjen ersätts av en avvecklingslinje. Och visst kan detta var ett sätt att med sifferfiffel förbättra statistiken och därmed åtminstone börja att röra sig mot målet att halvera den öppna arbetslösheten till sekelskiftet. Men med riktig politik för riktiga jobb har det mycket lite att skaffa.

Under de borgerliga regeringsåren sökte vi olika vägar att begränsa förtidspensioneringen. Skälet var att systemet var statsfinansiellt mycket kostsamt, och att vi långsiktigt tyckte att det fanns anledning till optimism angående möjligheterna till riktiga jobb till alla. Den erfarenhet som äldre representerar skall heller inte underskattas.

Nu är det tydligen tvärt om. Till dryga kostnader för skattebetalarna - det
är vi som skall betala dessa nya pensioner! - skall arbetsplatser avvecklas eller på ett eller annat sätt överföras till ungdomar. Av detta kommer inte en enda ny riktig arbetsplats - snarare blir det färre på sikt genom de extra skatter som förr eller senare kommer att krävas för att klara de
ökade pensionskostnaderna.

Och till detta skall tydligen läggas en s k Kalmar-modell för att med a-kassemedel hålla personer kvar i olika former av offentlig verksamhet. Inte heller av detta kommer ett enda nytt jobb som står på egna ben.

Nya jobb hoppas man i stället skall komma av de nya miljardsatsningar på kommuner och landsting som nu av allt att döma skall ske i linje med Perssons löfte om att det nu är dags för "traditionell socialdemokratisk" politik. Och traditionellt blir det förvisso - nya offentliga utgifter som förr eller senare kräver ökade skatter, och därmed ett mindre och mindre utrymme för de nya riktiga jobb i en expanderande företagsamhet som är den enda väg som verkligen och varaktigt leder framåt.

Detta är det som går att utläsa ur de olika informationer som läckt ut till media under de senaste dagarna. Jag skulle bli glad om uppgifterna är felaktiga och min beskrivning av den politik man avser att föra därmed är orättvis. Jag ber att få återkomma nästa vecka.

Säkert är att regeringen kommer att berömma sig av att ha sanerat statsfinanserna. Och förvisso har den utvecklingen gått snabbare och bättre
än vad så gott som alla prognosmakare trodde. Men innan regeringen förhäver sig för mycket skall påpekas de dramatiska effekterna av det internationellt sjunkande ränteläget, skattehöjningar med ca 80 miljarder kr och engångsoperationer som enbart förra året gav en budgetförstärkning på ca 90 miljarder kr. De verkliga utgiftsbegränsningarna har varit avsevärt mindre imponerande än vad de flesta föreställer sig.

I lördags intervjuades Kjell-Olof Feldts i Ekots serie av lördagsintervjuer. Förutom en argumentation för svenskt deltagande i valutaunionen som är identisk med min egen, talade han om behovet av klara signaler om ett bättre företagandeklimat för att verkligen klara sysselsättningen på sikt. Och han sade också, att "vi kommer att fortsätta att leva farligt så länge som vi har offentliga utgifter som är 60-65 procent av nationalinkomsten och ett skattetryck som ligger på 55 procent."


Så är det förvisso. Och slutsatsen av detta borde vara att vi behöver en politik som minskar offentliga utgifter och skapar förutsättningar för att minska skattetrycket.

Arbetslösheten är inte ödesbestämd.

Jag ser i nyheterna från den brittiska valrörelsen att arbetslösheten i Storbritannien nu sjunkit 16 månader i rad och nu kommit ner till siffran 6.2% och snabbt är på väg till 6.0%. Ingen av de stora ekonomierna i Europa har i dag så goda siffror, och det innebär att premiärminister John Major sedan senaste valet minskat den öppna arbetslösheten med en tredjedel.

Och - som jag påpekade förra veckan - den socialdemokratiska oppositionen vinner nu politiska lagrar icke på att lova "återställare" utan på att garantera "fortsättare" av den konservativa politiken. Under veckan som gått har Labour-ledaren Blair lovat fortsatta privatiseringar, hårt kritiserat fackföreningsrörelsen och svurit gång på gång att man inte tänker att höja några inkomstskatter.

Min kommande vecka blir den sedvanliga blandningen. I dag torsdag är det resa fram och tillbaka till Banja Luka för samtal främst med den bosnienserbiske presidenten Plavsic. I morgon fredag bär det av upp till Brcko för det officiella öppnandet av vårt nya kontor där och inledningen av den övervakningsfas av utvecklingen i området som kommer att pågå i cirka ett år. Lördag blir det mottagning av påven och söndag den stora mässan innan det bär av till Bryssel för en middag. Måndag, möjligen efter tidig frukost med NATO:s generalsekreterare, tillbaka till Sarajevo för lunch och överläggningar med USA:s biträdande utrikesminister John Kornblum som är här för avskedsresa innan han blir ny ambassadör i Bonn om någon månad. Tisdag är det förutom fortsatta överläggningar med amerikanskt deltagande om främst centralbanksfrågorna dessutom besök av och
överläggningar med FN:s flyktingkommissarie Sadako Ogata om de slutsatser vi gemensamt skall presentera vid ett större möte i Geneve veckan därpå. Onsdag kan man hoppas att det är lite lugnare, men torsdag dimper så hela NATO-rådet med generalsekreterare, överbefälhavare, ambassadörer och andra ner och vill ha föredragningar om hur den bosniska situationen kommer att utvecklas in i 1998. Förhoppningsvis kommer det dessutom att bli lite tid för arbete också...

Till Sverige hoppas jag att komma lördagen den 19:e. Mona Sahlin har, i sin egenskap av ordförande i kommittén för förberedelser av Europaåret mot rasism, inbjudit mig att tala vid invigningen.

Och få frågor är viktigare för vår gemensamma europeiska framtid. Skulle vi börja att dela in individer i olika etniska fack skulle vi begränsa våra framtidschanser och minska våra fredsmöjligheter i Europa i dess helhet. Bosnien har visat de etniska motsättningarnas förbannelse, och jag brukar ofta peka på att det vi lärt - eller inte lärt - av det som hänt och händer i Bosnien har betydelse för framtiden också i våra förorter och samhällen. Europa går mot en öppen och mångkulturell framtid - däri ligger dess stora möjlighet - men det kräver att vi kan hantera de spänningar som alltid ligger i en sådan utveckling.

Sarajevo den 10 april 1997


Carl Bildt









Tuesday 
22/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]