Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v13/2000
27/3/2000

Vänner,

Först och främst måste jag ursäkta för allt strul som utbröt förra veckan. Saken var den att servern som normalt har vänligheten att sända ut detta veckobrev drabbades av en rätt svårartad vårförkylning och i största allmänhet ställde till förtret.

Själv noterade jag att det brev som skulle ha sänts ut på måndagen nådde mig på lördagen. Måhända hade det sitt intresse att då läsa vad jag i förväg hade trott om det europeiska toppmöte som vid det laget redan både inletts och avslutats, men lite avslaget kändes det förvisso.

Vi hoppas att sommartidens ankomst skall ha medfört att servern har kommit över sin vårförkylning. Den som lever får se.

Det skulle ha varit veckan som dominerades av IT-frågor och av Europapolitik, och i någon utsträckning blev det också så. Men på hemmaplan i Sverige havererade regeringens planerade IT-proposition för jag vet inte vilken gång i ordningen, och internationellt gick det inte att komma ifrån att EU-toppmötet i Lissabon kom lite i skymundan för händelser på den vidare globala scenen.

President Clinton kom att ägna större delen av veckan åt ett mångfasetterat besök i världens största demokrati - Indien - och kom därmed att illustrera hur viktigt detta land med sin miljard invånare nu håller på att bli. Kontrasterna mellan fattigdom och framgång är skärande, liksom balansgången mellan utvecklingsinsatser och kärnvapenambitioner.

Något av ett tidens tecken är att Indien ses som ett av de ledande länderna när det gäller mjukvaruutveckling, att Indien står högst upp på listan över ursprungsländer för de IT-kunniga som nu får arbetstillstånd i USA och att man i den tyska debatten diskuterar möjligheten av att låta ca 30 000 tekniker från bland annat Indien komma till landet för att råda bot på den brist som finns inom den snabbt expanderande IT-sektorn.

Men ändå är det på många sätt Påvens resa i det som en gång kallades det Heliga Landet som kommit att dominera mycket av uppmärksamheten. När han i går söndag avslutade sitt besök vid först klagomuren, därefter Al-Aksah moskén och sist med mässa i Det Heliga Korsets kyrka i Jerusalem var det ett kraftfullt budskap om försoning mellan de religioner som genom historien stridit om så mycket som förmedlades ut över världen.

Men den försoningen är lättare att tala om än att faktiskt
åstadkomma. I går fylldes gatan utanför det gamla FN-palatset i Genève av 7-8 bussar från Vita Husets presskår som tillhörde följet när President Clinton damp ner här för en överläggning direkt med Syriens President Assad om möjligheterna att återuppta samtalen mellan Israel och Syrien. Det var första gången sedan 1994 de satte sig ner för en direkt förhandling.

I Hotel Intercontinental följde två förhandlingssessioner som slutade med ett konstaterande att gapet mellan de bägge sidornas positioner fortfarande är för stort för att det skall vara meningsfullt att återuppta direkta samtal. Pressbussarna och allt annat försvann i riktning flygplatsen och den flotta av väldiga flygplan som numera beledsagar en resande amerikansk president lyfte från Cointrin-flygplatsen med destination Andrews-flygplatsen utanför Washington.

Den nu åldrande president Assad sitter på en nyckel när det gäller den långsiktiga freden i området, men insisterar med stor envishet på att han vill ha tillbaka varje kvadratmeter av territorium som Syrien förlorade i sexdagarskriget 1967. Då var han Syriens försvarsminister, så han vet vad han talar om. Nu fortsätter striden om arrangemanget på snart sagt varje kvadratmeter av stranden av Genesarets sjö.

För Israel skulle fred med Syrien betyda mycket. En något cynisk amerikansk journalist anmärkte, att medan freden med Egypten för Israel öppnade upp vägen till Sahara, skulle fred med Syrien
öppna upp vägen till Europa. Det skulle vara nära till det Turkiet som Israel nu har allt bättre förbindelser med, och som ju dessutom i något tidsperspektiv är på väg mot medlemskap i den Europeiska Unionen.

Men till denna fred verkade vägen under denna lite gråa helg i Genève att vara lång. President Clinton söker en ny utrikespolitisk framgång under sitt sista år som president, och kommer med all säkerhet att fortsätta ansträngningarna. Men i det komplexa spänningsfältet mellan Israel, Libanon och Syrien är det alltid öppet för överraskningar. Israels beslut om att dra sig tillbaka från södra Libanon öppnar en i grunden ny situation i området.

Mellersta Östern kommer också att vara i fokus i dag måndag i samband med att de 11 oljeproducerande länderna i OPEC samlas i Wien för att diskutera i vilken utsträckning som de skall öka oljeproduktionen i syfte att söka att något mildra de höga oljepriserna. Dessa har ju gått från en bottennotering på ca 10 dollar per fat förra året till en toppnotering på ca 30 dollar per fat för några veckor sedan.

Också här är det USA som utvecklar diplomatisk aktivitet. Energiministern Richardsson har flängt mellan Caracas, Oslo, Riyadh och alla andra tänkbara destinationer för att försöka få oljekranarna att flöda ymnigare. Lagren i USA är lägre än vad de varit någon gång under de senaste 20 åren, och snart är det för sent att börja att fylla upp igen inför den kommande vintern. Det finns en oro för vad alltför höga oljepriser under alltför lång tid kommer att innebära för tillväxten i den globala ekonomin, och det finns dessutom en oro för vilken effekt stigande bensinpriser får i en bensinpriskänslig valrörelse i USA.

Hur det går återstår att se. Stalltipset är att det nuvarande officiella produktionstaket på 23 miljoner fat olja om dagen, som man redan lär ligga ca en miljon fat över, kommer att lyftas med en till en och halv miljon ton om dagen. Men om detta kommer att räcka för en påtaglig prissänkning i en global ekonomi där de asiatiska ekonomierna nu åter ångar på och där utvecklingen också i andra delar av världen går väl, återstår att se.

Det jag finner värt att notera när nu olje- och energifrågor verkar att vara tillbaka på den internationella politiska agendan
är hur stort det långsiktiga beroendet av Mellersta Östern har förblivit. Efter 1970- och det tidiga 1980-talets oljekriser talades mycket om att vi måste komma bort från detta stora beroende, men även om våra ekonomiers oljeberoende sedan dess minskat på ett välkommet sätt har beroendet av Mellersta Östern globalt sett snarast ökat.

Två tredjedelar av världens kända oljereserver finns där, liksom en tredjedel av de kända gasreserverna. Världens största reserver av olja finns fortfarande i Saudiarabien och världens näst största finns i Irak. Enbart Libyen har en tredjedel större oljereserver än hela Nordsjön och Nordatlanten. Lägger vi ihop de tre komplicerade länderna Irak, Iran och Libyen har dessa länder ca en fjärdedel av de i dag kända oljereserverna i världen.

Och dessa är områden där de politiska problemen under kommande år kommer att bli betydande. I samband med överläggningarna i Genève talades det mycket om den åldrande President Assad, men vidgar man perspektivet till regionen i dess helhet finner man åldrande ledare och stelnade regimer i många av dessa så strategiska länder. Vi kommer att få anledning att bekymra oss över de frågor som hänger samman med den globala energitillförseln igen under kommande år.

Men även om världen trängde sig på var detta veckan då Europa skulle se om man kunde börja på nytt. Den Europeiska Unionens toppmöte i Lissabon var föraviserat som mötet där man skulle visa att man tog den nya ekonomin och Internet på allvar, och visa vägen för de strukturella reformer som kan ge Europa ny tillväxt och nya jobb.

Så blev det till betydande del också. När man läser slutsatserna från mötet i Lissabon är de visserligen ofta allmänt hållna, men det är ingen tvekan om att de ger uttryck för en grundläggande syn som inte minst dessa regeringar skulle ha ställt sig helt oförstående till för bara några år sedan.

Det må kanske låta förmätet, men både inriktning och formuleringar för tankarna tillbaka till den reformpolitik vi försökte att föra i Sverige i början och mot mitten av 1990-talet.

Då talade vi om vikten av fasta spelregler i ekonomin, om bättre konkurrenskraft och klimat för företagande, om den stora betydelsen av Internet och de nya teknologierna, om vikten av avreglering och liberalisering, om marknadens avgörande betydelse för att bereda marken för det nya, om betydelsen av en gemensam europeisk valuta, om avreglerade och integrerade finansiella marknader och åtskilligt annat.

Och nu är det just detta språk som genomsyrar slutsatserna från mötet i Lissabon. Tony Blair talade om ”en ny inriktning, bort från 1980-talets sociala regleringar och mot innovationer, konkurrenskraft och arbete”. Och det officiella målet att under detta decennium göra den Europeiska Unionen till den mest konkurrenskraftiga och offensiva kunskapsbaserade ekonomin i världen gör också denna inriktning alldeles nödvändig.

Nu är det inte heller den fransk-tyska axel som vi under 1990-talet såg som den drivande i praktiskt taget alla frågor som
är den som för politiken vidare. Det har varit notabelt tyst på framåtsyftande initiativ från den konstellationen under senare tid. Nu förefaller det snarare att vara en brittisk-spansk axel som man börjar att se konturerna av när det gäller att forma en europeisk agenda långt mer ”marknadsvänlig” än vad vi tidigare har sett.

Hur det kommer att gå i verkligheten återstår att se. Mycket beror på styrkan i reformpolitiken i de olika länderna. I Lissabon lyckades den franska regeringen bromsa några av de mer konkreta åtagandena om avregleringar. Och den typ av storstilade bidragsökningar som utannonseras i Sverige rimmar illa med slutsatsernas skrivningar om att offentliga utgifter mer skall koncentreras på investeringar och andra insatser som gynnar den långsiktiga konkurrenskraften.

När vi i Sverige och Finland radikalt avreglerade telemarknaderna i början av 1990-talet var det inte många som såg detta som framtidsmodellen. Det talades om nyliberalism och sociala faror. I dag ses dessa åtgärder som de kanske enstaka viktigaste för den position vi sedermera uppnått i den samlade Internet-utvecklingen, och avreglering och liberalisering är nu nyckelinstrument också för den Europeiska Unionen.

Men arbetet är inte avslutat. Det finns mycket att göra när det gäller att skapa ram- och regelverket för den nya ekonomin, att avreglera de marknader där detta inte skett och att förbättra klimatet inte minst för det innovativa nyföretagandet.

Det konkreta arbetet inom EU kommer nu att föras vidare. Till toppmötet i Feira i norra Portugal i juni skall kommissionen vara klar med en konkret aktionsplan för det som kallas e-Europa. Till slutet av året kommer de första resultaten av en jämförelse mellan hur lätt eller svårt det är att starta företag i de olika länderna. Lite längre fram kommer en studie av den allt viktigare frågan om de olika pensionssystemen i Europa klarar av den
åldrande befolkningens försörjning.

Och toppmötet sade också att arbetet på att avreglera och integrera de europeiska kapitalmarknaderna skall accelereras. I det längre perspektivet kan det bli detta som blir den enstaka starkaste förändringskraften.

Jag tycker att det är slående att det nu håller på att växa fram något av en ny europeisk agenda. Den kraftansträngning som det innebar att införa den gemensamma valutan är nu i allt väsentligt avslutad - nåja, i alla fall för de allra flesta - och fokus förskjuts nu till nya frågor samtidigt som omvandlingseffekten av eurobeslutet allt tydligare påverkar ekonomierna.

I Helsingfors i december var det utvidgningen och den nya fredspolitiken som stod i centrum. En utvidgning som under de kommande decennierna kommer att göra den Europeiska Unionen till en gemenskap från Ishavet i norr till Mesopotamiens gränsland i söder. Och en Union som skaffar sig också militära instrument i fredens tjänst.

Och nu i Lissabon var det den strukturella omvandlingen från de lite slöare gamla till den långt snabbare nya ekonomierna som stod i centrum. Den nya ekonomin är gränsöverskridande än mer än den gamla, och det är logiskt och nödvändigt att det är på den europeiska och den globala nivån som den främsta kraften för att skapa dess ramverk nu ligger.

Tillsammans innebär detta, att utformningen av den europeiska politiken blir allt viktigare för den samlade också nationella utvecklingen. Och den kommer också att ställa allt större krav på politiskt ledarskap för att klara de utmaningar och problem som väntar på vägen. Kommer vi att kunna leva upp till det i Sverige?

Hemma har jag förstått att det fortsätter att tragglas med IT-propositionen. Och att det är bredbandssatsningar som nu har fångat fantasin hos de kvarvarande statsvurmarna i svensk politik.

Hur det går återstår att se. Av mediauppgfter att döma finns det en avgörande risk för att man hamnar alldeles snett och satsar skattemiljarder på saker som redan gjorts av marknaden. Och att man dessutom förletts till att tro att en kabel till varje stuga
är statens främsta bidrag till Sveriges framtid. Även en mångårig bredbandsförespråkare som undertecknad har allvarliga reservationer mot det.

Vad man inte riktigt förefaller att ha förstått är mångfalden av möjliga lösningar när det gäller att ge bredbandsförbindelser. Om vi ser på de möjligheter som satellitsystem ger så försvinner hela den gamla diskussionen om tätort och glesbygd. Det är plötsligt ingen skillnad på Kista och Karesuando.

Och den tekniken kommer snabbt. Se på det som Astra-konsortiet erbjuder redan i dag med utnyttjande av transpondrar på sina TV-satelliter - http://www.europeonline.com. Eller se vad en mer avancerad satsning på andra sidan av Atlanten anser att de kan komma att erbjuda bara några år fram i tiden - http://www.virtualgeo.com.

Jag har sagt det förr och upprepar det gärna: Sveriges huvudsatsning för framtiden skall inte vara Internet via nedgrävda kablar, utan Sveriges huvudsatsning för framtiden skall vara mobilt Internet.

I vårt östra grannland blev Vladimir Putin som väntat vald till president. Nu kommer det snart att ges lite tydligare besked om hans politiska inriktning. En ny premiärminister och en ny regering skall utses, och personbesättningen där kommer att noga skärskådas. Inte minst gäller detta ministerierna med ansvar för att föra de ekonomiska reformerna vidare.

Det var inte bara presidentval. I sju regioner i Ryssland valde man också guvernörer, och i samtliga fall blev det omval. I Murmansk-regionen omvaldes sittande guvernören med 85,9% av de avgivna rösterna. Om denna höga siffra skall ses som ett uttryck för massivt och genuint folkligt stöd eller för någonting annat
är jag inte en tillräckligt god kännare av de lokala förehållandena för att avgöra, men jag har mina misstankar om att detta kanske inte är den enda förklaringen.

För min egen del har jag nu lämnat Genève efter en del arbete där under förmiddagen och är nu i London. Under ledning av FN:s biträdande generalsekreterare Louise Frechette och mig själv har vi ett koordineringsmöte med de internationella organisationer som är operativt verksamma i olika fredsinsatser nere på Balkan. Och jag stannar där också under morgondagen bland annat för samtal med den brittiske forskningsministern om europeiska rymdfrågor. Mer om detta senare.

Därefter bär det för min del tillbaka till Stockholm för att bland annat medverka på Investordagen på onsdag och för en del andra möten med anknytning framför allt till den nya Internet-ekonomin. Men sedan är det snabbt tillbaka till fredsarbetet med Balkan och att förbereda en strategiöverläggning med generalsekreterare Kofi Annan i samband med att han kommer
över till Europa i början på den kommande veckan.

London den 27 mars 2000



Carl Bildt

PS. Kommunikén från EU-toppmötet i Lissabon finns på http://www.bildt.net och rekommenderas faktiskt till läsning. Och för den som är intresserad av Investordagen har de faktiskt en egen hemsida på http://www.investordagen.com

I dag måndag har moderaterna haft presskonferens med Per Westerberg och Per Bill om vad en bra IT-proposition skall innehålla. Du kan se deras förslag på http://www.moderat.se









Tuesday 
22/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]