Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v17/1997
25/4/1997

Efter det att större delen av denna vecka i Sarajevo varit en vecka med kraftiga snöfall och dimma har någon typ av vår nu åter beslutat sig för att göra ett krampaktigt försök. Floder och bäckar är överfyllda med det bruna smältvattnet, och en och annan har kastat ytterkläderna i tron att solen allena räcker för att skydda mot förkylning och lunginflammation.

Här pågår just en betydande debatt i tidningarna med anledning av att president Izetbegovic i måndags kallade till sig den s k kontaktgruppens ambassadörer samt mig själv och överlämnade ett brev och en s k analys som anklagade alla andra utom den grupp han själv representerar för att inte göra tillräckligt mycket för att genomföra fredsavtalet.

I lokala media är detta självfallet populärt. Men reaktionen hos de länder som har att på olika sätt hjälpa till har varit - milt sagt - mindre uppskattande. Jag såg att amerikanska UD:s talesman sade att det hela var
"unhelpful", men den formuleringen är bara en mycket mild återspegling av tonläget i det budskap som sändes tillbaka från Washington till Izetbegovic redan i onsdags.

Förvisso återstår mycket när det gäller att förverkliga de civila, politiska och ekonomiska ambitioner som fredsavtalet är ett uttryck för. Sjutton korta månader av fredsarbete kan inte göra annat än att börja att restaurera allt det som rivits sönder under nästan fyra långa år av bittert och brutalt krig.

Men det som oroar med Izetbegovics brev är att han utnyttjar sin position i presidentskapet för att utan några som helst föregående konsultationer med sina kollegor i detta fyra av en bredsida riktad till stor del mot dem. I ett känsligt skede av försöken att bygga förtroende för den maktdelning mellan landets olika grupper som är den politiska fredsprocessens kärna fyrar han av detta skott i vattenlinjen mot dessa ansträngningar.

För den mer konspirativt sinnade är det lätt att se ett sammanhang mellan detta och den pressdebatt som var för några månader sedan, när det på grund av mycket välplanterade och välplanerade s k läckor sades att man inom vissa delar av ledningen planerade att säga att Dayton var misslyckat, och att man i stället skulle inrikta sig på olika s k reservlösningar varav uppsättandet av en egen mer eller mindre muslimsk stat var en. Men även om det är lätt att se allt i detta perspektiv tror jag att det är väl konspirativt. Var och en som försöker att tänka igenom de konsekvenser en sådan utveckling skulle få inser att den måste undvikas.

För min del kommer en längre period av intensivt resande i Bosnien och regionen nu att avlösas av en period mer på den vidare internationella scenen.

Efter möten i Bryssel på måndag åker jag på tisdag till Luxemburg för mötet med EU:s utrikesministrar och den diskussion om Bosnien-situationen vi där kommer att ha. Därifrån åker jag samma kväll vidare till New York för en intensiv tisdag med möten med bl a FN:s säkerhetsråd - diskutera min senaste rapport om fredsprocessen - och med generalsekreterare Kofi Annan och hans medarbetare.

Och därifrån redan samma kväll till Washington för en serie av möten under de kommande två dagarna i Vita Huset, utrikes- och försvarsdepartementen samt på kongressen och med olika oberoende bedömare av utvecklingen i denna del av världen. Utrikesminister Albright kommer jag inte att träffa denna gång - hon lämnar i riktning Moskva när jag anländer - men i övrigt hoppas jag träffa alla de ledande beslutsfattarna i utrikes- och säkerhetsfrågor i USA.

På dagordningen står nu främst de mer långsiktiga och strategiska frågorna rörande den internationella närvaron i Bosnien och denna del av Europa. Mot slutet av maj hoppas jag att den diskussionen kommer att leda till ett möte med min styrgrupp på utrikesministernivå någonstans i Europa. Om detta pågår dialogen - att få alla kalendrar att gå ihop - just i dessa dagar.

Bosnien står inte längre lika högt upp på den internationella dagordningen som tidigare. På det stora hela taget är det ett hälsotecken. Men det är viktigt att då och då få frågorna om fredsprocessen här upp på högsta nivån i de viktigaste länderna.

Allt mer domineras den europeiska debatten av frågan om EMU - eller, om vi skall vara korrekta - om övergången till dess tredje steg.

President Chiraqs beslut att utlysa nyval till den franska nationalförsamlingen 25 maj och 1 juni - man har som bekant två valomgångar
- skall helt och hållet ses i ljuset av behovet av att skapa politiska förutsättningar för det viktiga steget in i valutaunionen. Förbundskansler Kohls personliga beslut att ställa upp för omval ännu en gång - deras val kommer i september nästa år - är också nära knutet till behovet av att föra denna stora europeiska fråga säkert i hamn. Och frågan spelar också sin roll i den brittiska valrörelse där det nu förefaller som om premiärminister Major håller på att besegras av det konservativa partiet medan Labour-partiet i stort sett sitter på åskådarplats.

För Sverige är frågan om EMU en utomordentligt viktig fråga. Jag ser i det längre perspektivet få frågor som viktigare än denna. Vårt val mellan utanförskap och medverkan kommer att ha genomgripande betydelse för Sverige under lång tid framöver.

Socialdemokraterna fortsätter att huka sig. Jag ser att statsminister Persson nu sagt att det är finansminister Åsbrink som i mitten på maj förväntas harkla ur sig någon ståndpunkt som förväntas vara socialdemokratins kommande. Men att behandla denna fråga som bara en finansministerfråga på detta sätt är att visa en brist på ledarskap som i det vidare europeiska perspektivet är alldeles unik.

Jag vågar med absolut bestämdhet säga, att det inte finns någon annan regering i något annat europeiskt land som skulle devalvera ner denna fråga till finansministernivå på det sätt som Göran Persson nu tycks vilja göra.

Regeringen är splittrad i frågan. Det finns statsråd som är klart för, och
öppet uttalar detta. Och det finns de som är klart mot, och inte sticker under stol med den saken. Det i dessa frågor tämligen svårt sargade brittiska konservativa partiet framstår vid jämförelse närmast som en skara trista konformister.

Och medan stats- och finansministrarna låter näringsliv och omvärld förstå att de personligen är helt för, låter de utvecklingen gå sig ur händerna genom att tydligt och klart ge sitt parti, sin regering och allmänhet den vägledning i en stor och viktig fråga som det är politiska ledares skyldighet att ge. De kryper i busken.

Olof Johansson har engagerat sig på nej-möten tillsammans med Gudrun Schyman och Kenth Pettersson, och grymtat om att socialdemokratiska
öppningar mot EMU kommer att ha svåra konsekvenser för samarbetet mellan centern och socialdemokraterna. Men konfronterad med detta besked från den brokiga skaran har Göran Persson förklarat att alla har "missförstått" Olof Johansson utan att någon för den sakens skull kunnat förklara vad Olof Johanssons uttalande i sak egentligen innebär.

I denna gröt är i alla fall den moderata linjen klar: vi strävar efter ett så snabbt och så starkt svenskt deltagande i valutaunionen som möjligt. Och vi kommer inte att låta vår handlingsfrihet i det avseendet inskränkas på något sätt.

Hemmadebatten har plötsligt drabbats av insikten - synnerligen senkommen i det socialdemokratiska fallet - av att sänkta skatter inte minst för vanliga inkomsttagare är en nödvändighet. Skatteministern har jämrat sig
över värnskattens verkningar, och plötsligt verkar miljarder finnas tillgängliga för det som tidigare framställdes som både omöjligt och felaktigt.

Vi moderater tackar och tar emot detta erkännande av den grundläggande riktigheten i vår grundläggande hållning i denna fråga. Skattesänkningar är en nödvändighet. Men vi har nog anledning att utfärda en viss varning för att syndarens omvändelse inte är så fullständig som den borde vara.

Och till detta kommer att det verkar ha kommit lite väl mycket av vårkänslor i den statsfinansiella debatten på sista tiden. Det talas plötsligt om att det skall levereras mångmiljardsubventioner till kommuner, att mångmiljardprogram för kärnkraftsavveckling inte är några problem alls, att många miljarder är tillgängliga för sänkta skatter och att statsbudgetöverskott med många miljarder skall byggas upp under de närmaste
åren. Ett är säkert - allt detta är inte möjligt.

Politik handlar om att prioritera, och den som kommit till insikten att skattesänkningar är av avgörande strategisk betydelse måste inse att detta kräver försiktighet och sparsamhet på praktiskt taget samtliga andra områden under de kommande åren.


Sarajevo den 25 april 1997



Carl Bildt









Tuesday 
22/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]