Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v18/1997
4/5/1997

Efter tre dagar av intensiva samtal på FN i New York och här i Washington med olika beslutsfattare och analytiker har det givits plats för en liten paus i programmet innan det söndag eftermiddag bär av tillbaka till regionen. Så direkt det går från Washington till Brcko och dess konflikter uppe i norra Bosnien.

Det har varit dagar med bra samtal. Bosnien får inte längre de braskande rubrikerna, men de problem som måste hanteras är fortfarande betydande, och i olika huvudstäder pågår nu en process av tänkande och planerande för framtiden till vilken det är betydelsefullt att kunna ge bidrag av olika slag.

Mitt offentliga bidrag till den processen var det anförande jag höll i torsdags på National Press Club här i Washington, och som gav en del av de strategiska perspektiv som är nödvändiga på Bosnien-politiken och på regionen. De som till äventyrs hört mina föredragningar för NATO-rådet eller EU:s utrikesministrar under de senaste veckorna kommer att känna igen betydande delar av tankegångarna. Och för den som är intresserad av dessa frågor finns anförandet i dess helhet tillgängligt både på www.moderat.se och www.ohr.int liksom på BBS-Moderat.

Torsdagen var valdag i Storbritannien. Och utgången blev ungefär som jag skrivit om i några av de senaste veckobreven: John Major besegrades av det konservativa partiet medan Labour - New Labour! - kunde skörda de stora politiska vinsterna av detta.

Självfallet fanns det efter 18 år av konservativt styre en önskan om maktväxling. Ingen demokrati mår bra av att en politisk gruppering blir alltför fixerad vid eller identifierad med den politiska makten. Men det avgörande skälet till valresultatet var ändå inte detta, utan kombinationen av det konservativa partiets inre trätor och de betydande förändringar i Labour-partiet som Tony Blair genomfört under senare år.

Striden inom de konservativa kom att handla om Europa-politiken, och det var den striden som först fällde Margaret Thatcher och som nu bidragit till
även John Majors fall. När först den förra, och sedan i någon utsträckning också den senare, började att falla efter för mer nationalistiska tongångar ledde detta dels till att de utpräglade anti-européerna fick luft under vingarna och dels till att det blev svårare att tala om den europeiska integrationens nödvändighet också för Storbritannien. Även om de utpräglade anti-européerna aldrig var mer än en liten minoritet, ledde den tunna majoriteten i underhuset för regeringen sedan 1992, ändå till att en stor del av debatten kom att föras på deras villkor.

Om valet visat något i politiskt avseende, så visade det att anti-europeiska strömningar inte leder till politiska framgångar. Att det finns en kritisk underströmning i hela den brittiska EU-debatten - lika mycket inom de bägge stora partierna - är ett faktum som man inte skall bortse från, men den omedelbara slutsatsen av valet är i alla fall att försöken att spela på dessa stämningar inte gav någon utdelning. I denna del finns det anledning att se med viss tillförsikt på framtiden.

Det som försummades i den brittiska Europa-debatten var att se samarbetsfrågorna i det bredare europeiska perspektivet - nödvändigheten att säkra freden och att förbättra Europas konkurrenskraft i världen. I stället kom debatten att bli ett evigt klankande på än det ena och än det andra, ackompanjerat av ett tjatande om att man inte tänkte acceptera en
"europeisk superstat". Att en sådan näppeligen står på dagordningen spelade ingen roll när man försökte fånga vindar med denna retorik.

Jag hoppas innerligt att vi under de kommande åren kommer att få se en tillnyktring av debatten inom det brittiska konservativa partiet i dessa frågor. Även om Labour-majoriteten i underhuset är högst komfortabel, finns i också i underhuset starkt europa-fientliga strömningar, och frestelsen kommer säkert att finnas att utnyttja dessa för att ställa till problem för Blair. Det vore olyckligt för Storbritannien och olyckligt för det konservativa partiets möjligheter att komma tillbaka vid kommande val om så skulle ske.

Om den ena lärdomen av det brittiska valresultatet var att det inte var möjligt att vinna röster på att vara kritisk mot EU, var den andra viktiga lärdomen behovet av förnyelsepolitik.

Efter 18 år av regeringsinnehav framstod de konservativa inte längre som bärare av framtidens idéer, och det samtidigt som Tony Blair förvandlat Labour från ett parti med återställar-retorik riktad mot den konservativa revolutionens hela politiska innehåll, till ett parti med en fortsättar-retorik som gjorde denna revolutions sakliga innehåll till sin egen politik. Labour kunde besegra det konservativa partiet efter det att detta partis idéer hade besegrat Labours.

Att tala om vänstervind över Europa - om nu någon skulle göra det med anledning av detta valresultat - är näppeligen korrekt. Snarare om en anti-vänster vind genom åtminstone delar av den europeiska socialdemokratin. Och det är ett nog så intressant fenomen.

Så detta är den andra lärdomen av det som hände i Storbritannien - att förnyelsepolitik kommer att bli allt viktigare och viktigare under kommande
år.

Av detta ser vi nu inte så mycket i Sverige. Traditionalismen förefaller att sitta djupt i den svenska socialdemokratin.

Första maj-talens mest intressanta budskap verkar ha varit Mona Sahlins klara förord för att Sverige skall tillhöra det första ledet i arbetet för den europeiska valutaunionen. Att det kom efter Metall-kongressens klara ställningstagande i samma riktning gjorde inte saken sämre. Men sorgligt var att notera att Göran Persson inte förefaller att ha nämnt denna fråga med ett enda ord i sitt anförande.

Där var det i stället tal om "vändpunkt". Få begrepp är så missbrukade och så misskrediterade i socialdemokratiskt politiskt språkbruk som detta. Ingvar Carlsson brukade som statsminister ständigt se "vändpunkter", och vid varje hägring av detta slag förkunnades slutet på alla umbäranden och början på en sagolik tid av nya bidrag och nya utgifter och nya skatter.

Och jag har förstått att det dessutom förekom väldiga attacker på "högern" i årets första maj-tal. Liksom kyrkan en gång behövde djävulen för att
övertyga om förkunnelsens betydelse behöver de gamla socialisterna "högern" för att rättfärdiga sig själva inför sina allt mer tvivlande s k massor. Själv är jag väl i detta spel utsedd till att vara Ärkedjävulen som skall utmålas som ett hot mot allt och alla.

Förvisso ser den internationella ekonomiska utvecklingen nu bra ut. Här i Washington har jag också besökt internationella valutafonden IMF för att diskutera deras senaste bedömningar av den frågan. Och självklart
återverkar detta också på Sverige på ett bra sätt.

Men någon återgång till traditionalism finns det inte utrymme för. Snart sagt varje besök i USA innebär att jag slås av hur den amerikanska ekonomin, som nu går bättre än varje annan ekonomi i den utvecklade världen, rejält håller på att gå in i ett skede där informationsteknologin och den revolution den innebär håller på att ta täten. Internet genomsyrar snart varje del av det amerikanska samhället och den amerikanska ekonomin, och ändå står vi med all säkerhet bara i början av utvecklingen.

Och utvecklingen är global. I dagarna har flygjätten Boeing för 100 miljoner dollar köpt in sig med en tiondel i Teledisc, ett företag med bl a Microsofts Bill Gates som grundare och med avsikt att med början år 2001 skjuta upp ca 300 småsatelliter för att med dessa som bas skapa ett rymdbaserat system för Internet-kommunikation mellan datorer från och till varje tänkbar punkt på jordklotet. Den kinesiska regimen må göra vad den vill, men inga murar i världen kommer i längden att kunna stå emot den informationsrevolution som detta innebär.

Kontrasten mellan denna hisnande teknologiska utveckling och de politiska, ekonomiska och sociala perspektiv den öppnar upp och min andra dagliga verklighet med hårda etniska och kulturella konflikter i det bosniska krigets efterdyningar kunde knappast vara större. En värld av nya möjligheter och gamla utmaningar, där många gamla begrepp ställts på huvudet, och där rörligheten och öppenheten håller på att öka dramatiskt.

Min kommande vecka blir - efter den gångna veckans möten med EU:s utrikesministrar, FN:s säkerhetsråd och besök här i Washington - en vecka nere i Bosnien.

I Brcko på måndag handlar det om att se hur vi kan möta de försök som nu sker från bägge sidor att med icke acceptabla medel - stenkastning mot bussar lika väl som hot om bojkott av val - påverka det sätt som vi sköter vårt övervakningsuppdrag där.

På tisdag och onsdag blir det arbete med de ekonomisk-politiska strukturfrågorna efter sammanträden under de närmaste dagarna som leds av mitt kontor, och på torsdag och fredag blir det sammanträde med det all-bosniska parlamentet kring dessa frågor samtidigt som vi får besök av Tysklands utrikesminister Klaus Kinkel och företrädare för de olika tyska delstaterna, för att diskutera möjligheterna för flyktingar att återvända.

Washington den 4 maj 1997



Carl Bildt









Tuesday 
22/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]