Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v19/1997
9/5/1997

Det har varit en ovanligt hektisk bosnisk vecka med mängder med problem som plötsligt blossar upp, men samtidigt med tydliga tecken på att vi kanske börjar att röra oss framåt i en del av de större frågorna.

I måndags flög jag mer eller mindre direkt från Washington till Brcko för att närmare ta del av situationen där, och därefter har en del av veckan
ägnats åt att förbereda det viktiga men kontroversiella beslut om lokalvalen i Brcko som fattats och i går utannonserats av OSSE - som ansvarar för valen.

I onsdags försökte jag ta mig ner till Drvar i sydvästra Bosnien, men stoppades av att stormvindarna över bergskedjorna var så starka att min helikopter helt enkelt inte kunde ta sig fram genom dem. Men i torsdags tog jag mig dit för att se på en situation som är både hoppingivande och besvärlig.

Hoppingivande i och med att detta är ett område som är oförstört av kriget, som utrymdes av serberna som var helt dominerande, när den kroatiska offensiven kom på sensommaren 1995. Här finns många hundratals hus i by efter by som är i princip oförstörda och som familjer skulle kunna flytta tillbaka till i morgon.

Men besvärlig i och med stenhårt och militant kroatiskt motstånd mot att tillåta serber att flytta tillbaka till sina hus och sina hem. Några tusental kroatiska flyktingar från olika håll i kombination med en stor militärgarnison skall nu säkra området, som uppenbarligen ingår i de strategiska demografiska planer som Kroatien har för dessa delar.

Och detta skall vi försöka att bryta igenom med olika typer av förhandlingar. Vi får se hur det kommer att gå.

Annars noteras framsteg när det gäller beslut om de centrala lagarna och ekonomiska besluten. Efter det att ett internatsammanträde med den nya regeringen, i Dubrovnik i Kroatien under helgen, inte förde särskilt mycket framåt, visade det sig på torsdagen att "grundarbetet" där ledde till ett snabbt beslut om den nya statsbudgeten. En del återstår innan den är i hamn, men framsteget är lika betydelsefullt som det är välkommet.

I Sverige ser jag att debattens vågor åter går höga om företagsklimatet. Den socialdemokratiska partisekreteraren förordar politisk bojkott av Ericssons mobiltelefoner - häpnadsväckande omdömeslöst!

Ett beslut av Ericsson att flytta sitt huvudkontor från Sverige skulle tveklöst vara utomordentligt allvarligt, mindre för den omedelbara sysselsättningseffekten än för den signal det skulle sända om Sverige som ett framtids- och företagarland. Jag hoppas innerligt att detta inte kommer att ske.

Samtidigt går det inte att sticka huvudet i sanden inför realiteter. Ericsson har varit framgångsrika genom att ligga på den absoluta teknologiska framkanten på ett av de mest dynamiska och konkurrensutsatta områdena i världen just nu. Men med den snabba utveckling som sker i denna sektor kan ingenting tas för givet. Varje framsteg måste ständigt
återerövras, och en ledande marknadsposition på en tekniknivå kan mycket snabbt försvinna när denna tekniknivå inom månader mer eller mindre ersätts av en helt ny.

Detta kommer för Ericsson bara att vara möjligt om man är bäst på allting
år efter år. Och det är knappast möjligt om man inte har de bästa möjliga förutsättningarna för sin verksamhet - minst lika bra, och helst bättre, än de ständigt närvarande konkurrenterna på de olika marknaderna runt om i världen.

Det är ingen hemlighet att klimatet i Sverige för företagande är sämre än i många andra länder. Regeringen upprepar ständigt att vi har relativt låga bolagsskatter - det är sant - men på en rad andra områden är förutsättningarna mindre bra. Den stela arbetsrätten bromsar den dynamiska småföretagsamhet som är en del av IT-revolutionen. Dubbelbeskattning och annat gör kapitaltillförseln för växande företag svårare och höga skatter gör det svårare att omedelbart rekrytera specialister, samtidigt som regeringen riskerar att göra det direkt olönsamt att investera i en dyrbar universitetsutbildning.

Var och en för sig kanske inte detta verkar så mycket, men tillsammans innebär det en broms på Sverige som vi borde befria oss ifrån. Även om Ericsson är kvar - kostnaderna och besvären med att flytta är alltid stora
- är det talande att internationella investeringar i branscher som denna i stort sett helt går Sverige förbi, och att vi sedan i alla fall ett decennium tillbaka haft en utveckling där större svenska spjutspetsföretag lagt en allt större och större del av forskning och utveckling i andra länder.

Delvis är detta en naturlig följd av globaliseringen av ekonomin och av dessa företag, men det blir illa för landet när detta inte kompenseras av att utländska företag gentemot Sverige gör vad svenska företag gör gentemot utlandet. Vi får en långsam utarmning.

I förra veckobrevet skrev jag om "fortsättar"-linjen från den nya brittiska regeringen under Blair. Ett gott exempel är att de konservativa sänkte den högsta skattesatsen från 83 till 40% under högljudda tjut från Labour om hur orättvist detta var och om hur det bara gynnade de rika - känns det igen? - men att samma New Labour nu sagt att man inte avser att höja eller
ändra detta.

Kontrasten är slående gentemot en svensk socialdemokrati som sedan regeringsskiftet 1994 höjt skatter med ca 80 miljarder och inte minst gjort detta genom att höja inkomst- och marginalskatter. Den högsta skatt på 50% vi sökte att ha för begränsade grupper, och som socialdemokraterna inte längre kunde acceptera, är en bra bit över vad de brittiska socialdemokraterna nu tycker är bra.

Det är en absolut nödvändighet för Sveriges framtid, inte minst sysselsättningen, att vi får en radikal förbättring av företagsklimatet.

Det måste, inte minst mot denna bakgrund, ha framstått som tydligt hoppingivande för många när de ekonomiska motionerna från moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna visade en så stark samsyn i just dessa avgörande frågor.

Att vi moderater vill gå snabbare fram med sänkta skatter och motsvarande besparingar, och att det fanns skillnader i andra frågor, betyder då avsevärt mindre än den strategiska samsyn i denna alldeles avgörande framtidsfråga som nu visas av dessa tre borgerliga partier.

På detta måste det byggas vidare. Den allians för förnyelse vi strävar efter måste vara en allians för företagande. Att bibehålla ett Ericsson i Sverige är förvisso viktigt, men än viktigare är att skapa ett sådant klimat att det kan uppstå nya Ericsson - eller Andersson eller Svensson eller vad 2000-talets spjutspetsföretag i vårt land kommer att heta - när vi nu är på väg in i denna era av ekonomisk omgestaltning.

Men detta förstår inte Gamla SAP i Sverige. De 102 företagarnas artikel tidigare i år avfärdades mest med glåpord, och nu skall man tydligen försöka tysta Ericsson genom att partifunktionärer skall ha utländska mobiltelefoner i den kommande valrörelsen. Med allvarligt ansvarstagade för landet i en viktig framtidsfråga har detta föga att skaffa. Inte att undra på att Sverige styrt av Gamla SAP nu har en arbetslöshet över genomsnittet i EU. Och så kommer det dessvärre att förbli intill att de nödvändiga förändringarna fått styrka och fotfäste i Sverige under en längre tid.

I dag - den 9 maj - är Europadagen. Detta skrivs då jag fortfarande är i Sarajevo, men mot slutet av eftermiddagen hoppas jag att vara hemma för att delta i firandet av Europa-dagen i Sverige. Jag går miste om en fin konsert i Sarajevo - Sarajevos symfoniorkester spelar Beethovens nionde symfoni tillsammans med en kör från Bremen - men har i gengäld möjlighet att träffa vänner hemma.

Och dessutom har jag av Europarörelsen i Sverige blivit utnämnd till årets Europé. Jag känner mig uppriktigt hedrad. För mig är det, inte minst mot bakgrund av fredsarbetet här, alldeles avgörande att vi håller den europeiska freds- och samarbetstanken stark och levande.

Europadagen den 9 maj firas till minne av den sk Schuman-deklarationen den 9 maj 1950 om att slå samman kol- och stålindustrin i Frankrike och Tyskland. Och den deklarationen gjordes i sin tur på dagen fem år efter den tyska kaptulationen efter det tredje av de förödande krig som under det knappt gångna århundradet förts mellan Frankrike och Tyskland - det som inleddes 1870, det som tog sin början 1914 och det som utlöstes 1939.

Steget som togs 1950 framstår i sak inte som så märkvärdigt mot bakgrund av vad som åstadkommits sedan dess. Och det fanns inte så lite av gammalt planhushållningstänkande över det hela. Men det revolutionerande, och i verklig mening banbrytande, var tanken att fred mellan gamla fiender bäst kunde säkras genom samarbete. Den tanken var efter 1945 lika svår mellan Tyskland och Frankrike som den 1997 fortfarande ibland är mellan olika delar av Bosnien

Men det var denna tanke som beredde vägen inte bara för försoningen mellan de bägge fienderna, utan också för ett samarbete som under det snart halva sekel som gått sedan dess successivt breddats till allt fler länder och fördjupats till allt fler områden. Europasamarbetet har blivit en kraft inte bara för fred utan också för utvecklingen av våra samhällen i en tid av internationalisering och då det nya informationssamhället växer fram.

Därmed är Europadagen värd att fira. Vore det någon ordning på tingen i vårt land skulle det vara naturligt att Europa-dagen var helgdag. Att vi i längden kommer att hålla fast vid 1 maj som helgdag, som i vårt land mest
är en partipolitisk tradition och som i den demokratiska världen i övrigt alldeles håller på att försvinna, tror jag inte.

Europa-budskapet är viktigt. Och i ingen annan del av Europa är detta budskap i dag så viktigt som på Balkan. Fortfarande ser alltför många freden mest om en fortsättning på kriget om än med andra medel. Men förr eller senare - och jag är övertygad om att det kommer att gå snabbare än de fem åren mellan 1945 och 1950 - kommer tanken på samverkan här som en del av den bredare europeiska samverkan, att framstå som naturlig och självklar.

Europa-frågan är en nationell fråga. Den handlar i allra bredaste bemärkelse om våra förutsättningar som nation när det gäller freden, om företagen när det gäller förutsättningarna för t ex Ericsson och som individer när det gäller möjligheter till studier och arbete också i andra länder under en period.

Och frågan borde ses som nationell. När finansminister Åsbrink säger att det inte verkar finnas någon majoritet i det socialdemokratiska partiet för svenskt deltagande i EMU från början, är det en partiarbetare och inte ett statsråd som talar. Det avgörande borde vara vilken majoritet det finns i den församling som i en parlamentarisk demokrati skall vara den avgörande - i Sveriges riksdag.

Vågar och vill stats- och finansministrarna, har de med all säkerhet en klar majoritet i Sveriges Riksdag för ett tydligt och tidigt svenskt deltagande i EMU. Bara partipolitisk rädsla - för vad som händer inom det egna partiet eller för vad Olof Johansson kan hitta på - kan driva stats- och finansministrarna till ett ställningstagande som jag är säker på går mot deras egen övertygelse.

Vi får se vad som händer. Av ett parti som skall straffa företag som har
åsikter om landets företagsklimat med att bojkotta deras produkter kanske inte är så mycket att vänta. Men för Sveriges skull vore det välkommet om den majoritet som med all sannolikhet finns i riksdagen kunde få forma Sveriges politik.

Mitt besök hemma blir kort. På måndag har vi här besök av Italiens premiärminister Prodi, och mot mitten av veckan måste jag vara i Bryssel för olika sammanträden om den mer långsiktiga inriktningen av fredsansträngningarna i denna del av Europa

Sarajevo den 9 maj 1997



Carl Bildt









Tuesday 
22/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]