Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v20/1997
15/5/1997

Våren var någonting vi hoppade över här i Sarajevo. Efter månader av kyla och snö och allmänt elände har sommaren nu brutit in över oss. Grönskan klättrar snabbare och snabbare upp längs bergsidorna i dalarna, och jag ser snart sagt varje dag hur snögränsen på de omgivande bergen går högre och högre upp.

Tiden splittras mellan arbetet här med olika frågor och arbetet med den mer internationella delen av Bosnien-uppdraget. Det förra har i allmänhet prioritet, men även det senare måste skötas, och just nu är vi dessutom inne i en period där politiken ses över och justeras i en rad av de viktigare huvudstäderna. Och det sker samtidigt som man befinner sig på upploppet till andra viktiga ställningstaganden.

I går skedde det väntade slutgenombrottet i förhandlingarna mellan Ryssland och NATO, och det förefaller nu som om vi kommer att få se undertecknandet av detta historiska dokument i Paris den 27 maj med medverkan av såväl President Jeltsin som President Clinton.

Och det kommer att bli av stor långsiktig betydelse. För Sverige är värt att notera att Ryssland kommer att ha en avsevärt närmare relation till NATO - militärt såväl som politiskt - än vad vi i Sverige ens vågar att diskutera öppet. Det förefaller mig minst sagt egenartat att vi - för många av förment hänsyn till Ryssland - inte vågar ha en relation till NATO ens lika långt gående som den som Ryssland har.

För våra egna säkerhetspolitiska relationer är därför detta avtal av stor betydelse. Det finns anledning att noga överväga och diskutera de steg som vi kommer att ha skäl att ta på grund av det. Att vi skulle bli den nation i Europa som har den mest minimalistiska inställningen till medverkan i samarbetet inom NATO:s ram är icke förenligt med våra egna nationella säkerhetsintressen i den nya situation som nu håller på att uppstå.

Innan det blir dags för undertecknade i Paris blir det dock extra europeiskt toppmöte den 23 maj för att ta tag i en del av frågorna kring EU:s regeringskonferens, och för att se vilka positioner den nya brittiska regeringen kommer att inta. Preliminära indikationer - och jag kommer att veta mer efter möten med bl a de nya utrikes- och försvarsministrarna i London på fredag - är att förändringen dessvärre förmodligen blir mindre än vad man hade kunnat önska.

Efter mötet i Paris blir det en närmast kontinuerlig serie av möten av vikt.

Samma dag -om än på intet sätt i samma kategori - skall jag till Haag för att inför det holländska utrikespolitiska institutet ge min syn på behovet av en gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik med utgångspunkt från mina erfarenheter från Bosnien.

Och dagen därpå kommer President Clinton till Haag för att hålla ett större anförande med anledning av 50-årsminnet av Marshall-hjälpen, som f ö också kommer att bli föremål för diverse ceremonier och anföranden i Washington och Boston under början av juni.

Och dagen därpå - den 29 maj - är det så NATO:s ministermöte i Sintra i Portugal, med utvidgningsfrågan inför toppmötet i Madrid i juli allra högst på dagordningen, men med en diskussion också om Bosnien som jag skall bidraga till på eftermiddagen.

Och dagen därpå - den 30 maj - blir det mer eller mindre parallellt första mötet med nya European Atlantic Partnership Council - i vilket även Sverige ingår - och min Steering Board på utrikesministernivå för att ta ställning till en rad viktiga frågor om fortsättningen på fredsarbetet i Bosnien. Jag hoppas att det då kommer att vara möjligt att så gott som samtliga utrikesministrar är där - även om pågående valrörelser i Frankrike och Kanada nog tyvärr innebär problem för ett par av dem.

Efter kort helg är det därefter dags för EU:s utrikesministermöte i Bryssel den 2 juni, till vilket jag också inbjudits, och vilket då kommer att bli mitt sista framträdande i den församlingen i denna egenskap. Det var den holländske utrikesministern och ordföranden som på det senaste mötet speciellt ville att jag skulle komma.

För min del handlar det nu om att förbereda och förankra vad som skall komma ut ur dessa olika möten vad Bosnien och fredsprocessen anbelangar. Och därför befinner jag mig nu torsdag i Bryssel för att sedan fredag fortsätta till London och sedan tillbaka till Bosnien - närmare bestämt Banja Luka - på lördagen.

Bosnien är bara en liten del av hela detta stora arbete med de framväxande europeiska samarbets- och säkerhetsstrukturerna, men det är Bosnien mer än något annat som visat på både nödvändigheten av dessa och de möjligheter som ligger både i ett utvidgat och förstärkt EU, ett radikalt förnyat NATO, en ny strategisk relation till Ryssland och en öppnare dialog över Atlanten i alla dessa frågor. På mitt lilla sätt har jag haft och har fortfarande förmånen att dra mitt lilla strå till denna stack.

Av stor betydelse är - alldeles självklart - frågan om EMU. Från Sverige når mig nu bulletiner om att stats- och finansministrarna i privata socialdemokratiska sammanhang gjort klart att de är klart negativa till svenskt deltagande, samtidigt som jag vet att samma personer i privata sammanhang med företrädare för näringslivet bländat dessa genom att säga att de hyser den precis motsatta uppfattningen. Denna Janus-politik - om uppgifterna nu är riktiga - är bara möjlig när man totalt abdikerat sitt offentliga ansvar att ge politisk ledning och framtidsvision i en viktig fråga.

Snart sagt varje annat EU-land har i dag en mer livaktig debatt om dessa frågor än vad Sverige har. Om kvaliteten kan ett och annat stundtals säga, men i Sverige saknas ofta både kvantitet och kvalitet, och huvudansvaret för detta fortsätter att falla på en socialdemokrati som inte verkar vilja förstå eller föra ut vad det europeiska samarbetet betyder.

Alldeles ensamma är de dock inte. Centern skall nu ha någon form av
"kontrakt" med väljarna om en folkomröstning om EMU. De tycks ha glömt bort att vi faktiskt redan haft en sådan. Det avtal om medlemskap i EU som vi hade folkomröstning om hösten 1994 var ett avtal också om Sveriges fulla deltagande - inga undantag, inga reservationer - i EMU-strävandena.

Och för ett parti som annars säger att folkomröstningsresultat är eviga förefaller det lite konstigt att helt glömma bort en folkomröstning som hölls för bara tre år sedan.

Labour-segern i brittiska valet har - med rätta - utlöst åtskilligt av politisk debatt i olika länder, och en viss återspegling av detta ser vi också i Sverige.

Valsiffrorna finns nu tillgängliga. Det visar sig att Labour i detta val fick färre röster i absoluta tal än Conservatives fick i förra valet 1992. Att valet 1992 resulterade i en majoritet i underhuset på bara 18 mandat medan det årets val gav en enastående majoritet på 174 mandat förklaras av att valdeltagandet sjönk genom att ca två miljoner konservativa väljare stannade hemma i olust inför partiets splittring i centrala frågor.

Utan att vilja förringa Blairs insats visar dock siffrorna tydligt att det var mer av en konservativ förlust än vad det var Labours vinst.

Labour uppnådde sitt resultat med kombinationen av sin "fortsättar"-linje efter Thatcher- och Major-årens av dem ofta hårt kritiserade politik och tröttheten över ett parti som grälade och kivades internt i framför allt Europa-frågan. Och detta har lett till en debatt om huruvida andra socialdemokratiska partier i Europa kan göra samma sak.

Trenden i europeisk politik går fortfarande, som The Economist konstaterade i ett försök att analysera läget, åt höger. Framför allt är det vänstern som rör sig åt höger i sina olika attityder och ställningstaganden. Frågan gäller ofta om det är en förändring mest på ytan eller en förändring också på djupet. Och svaret på den frågan måste med nödvändighet bli olika i de olika länderna.

Det som Labour gjorde kan knappast göras i Tyskland eller Frankrike av den enkla anledningen att regeringarna i dessa länder inte gjort det som de konservativa i Storbritannien hade möjlighet att göra i form av reformer under 18 år. Stora delar av förändrings- och förnyelseagendan återstår i dessa länder, och en politisk strategi som går ut på att acceptera vad som redan gjorts blir därmed i grunden otillräcklig.

I Sverige är bilden också tydlig. I sin genomgång av socialdemokratiska partier skriver The Economist, att "The Swedes, on the other hand, are doing rather badly, with their ruling left-wingers refusing to move to the right. The once acclaimed Swedish model of welfare-cushioned capitalism now looks horribly sick - but the current government, actually being tugged further left by its reliance on a greenish party, is proving ill-equipped to cure it." Jo, så är det förvisso.

Debatten om skattesänkningar och företagsklimat illustrerar detta väl. Stats- och näringsministrarna beskriver företagsklimatet i termer som får Hong Kong att framstå som överreglerat och överbeskattat - och det samtidigt som vi håller på att dräneras på framtidsinvesteringar. Samtliga internationella bedömningar talar ett entydigt språk om vikten av förnyelse och förändring och de enskilda företagarna har konkret upplevt alla
återställar-politikens försämringar.

En i dagarna publicerad analys av var de bästa förutsättningarna för investeringar under de kommande fem åren kommer att finnas är optimistisk för Europa - av de tio bästa länderna återfinns sju i Europa - men lyckas inte få med Sverige i denna tio-i-topp. Där finner vi i stället Holland som nummer ett, Storbritannien som nummer två, Danmark som nummer sex och Tyskland som nummer sju och Schweiz som nummer nio.

Det är både nedslående och inspirerande. Det visar att bra politik kan ge bra resultat. Länder som Holland, Irland, Storbritannien och Danmark har bedrivit rejäl förnyelsepolitik under de senaste decennierna, och de börjar nu tydligt att se resultaten. Det finns ingen anledning varför vi inte skulle kunna göra samma sak. Med politiken som undantag är våra förutsättningar i många avseenden väl så bra eller bättre.

Och bedömningarna av vad som måste göras är entydiga. Detta gäller också de bedömningar som nu tas fram inom EU. Den senaste rapporten från kommissionen till finansministrarna, som dessa senare anslutit sig till, noterar att budgetunderskottet fortsätter att falla, men tillägger i stränga termer, att "Budgetary adjustment should concentrate on curbing the growth of expenditure, especially social transfers, and on reducing, as far as possible, taxation on households and firms so as to improve incentives to economic activity and work."

För Erik Åsbrink - och senare Göran Persson - måste det kännas lite konstigt att skriva under på en ekonomisk rekommendation som varje bedömare av svensk politisk debatt omedelbart skulle associera med moderaterna och praktiskt taget ingen med socialdemokraterna.

Men sådan är nu verkligheten. Det som behöver göras i Sverige under kommande år är att driva en politik enligt ungefär de riktlinjer vi och de andra borgerliga partierna företräder. Socialdemokraterna kan anpassa sig - men kampen om färdriktningen för framtidspolitik har de förlorat lika tydligt i Sverige som i det övriga Europa.

Bryssel den 15 maj 1995



Carl Bildt









Tuesday 
22/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]