Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v22/1997
31/5/1997

På hemväg från Lissabon till ett kort uppehåll i Stockholm innan det bär vidare på måndag finns det anledning att blicka tillbaka på en händelserik och viktig vecka.

Viktigast - från den vidare utgångspunkten - var utan tvekan undertecknandet av avtalet mellan NATO och Ryssland i Paris i tisdags. Vikten av det kan knappast underskattas.

NATO grundades 1948 för att bjuda ett bålverk mot en möjlig sovjetisk expansionspolitik i Europa. Stalinismen hade lagt sin hand av totalitärt styre över det ena centraleuropeiska landet efter det andra, samtidigt som det var uppenbart att de trogna kommunistpartierna i vissa västeuropeiska länder utnyttjades som femtekolonner för att försvaga eller möjligen t o m ta över. I Berlin utmanades de västliga intressena direkt, och det var kuppen i Prag i februari 1948 liksom blockaden av tillfartsvägarna till västsektorerna av Berlin som ledde till att den atlantiska alliansen kom till.

Men när det sovjetiska väldet föll samman, och Sovjetunionen självt upplöstes och avskaffades i december 1991, inleddes en ny era. Då var det många som frågade om det egentligen fanns något behov av att bibehålla NATO
över huvud taget. Det som varit alliansens huvuduppgift och raison d'être hade ju plötsligt fallit bort.

Utvecklingen sedan dess visade dock, att vi alls icke stod, som det var populärt att säga vid den tiden, vid historiens slut, utan i stället i en situation där gamla historiska frågeställningar på nytt gjorde sig påminda. Utvecklingen i det sönderfallande Jugoslavien kom att bli det tydligaste tecknet på detta.

Och i denna situation fanns det plötsligt behov av nya säkerhetsarrangemang. NATO snubblade in i en situation där efterfrågan på dess tjänster plötsligt kom att öka. Efter att under ett halvt sekel av kallt krig inte ha bedrivit några militära operationer över huvud taget - bara planerat, förberett och övat - hamnade man plötsligt i en situation där den ena operationen kom att avlösa den andra.

Det blev i Bosnien - alls icke kring Berlin - som NATO för första gången i sin historia kom att använda vapenmakt på allvar.

Och det blev med erfarenheterna från Bosnien som utgångspunkt som den nya säkerhetsordningen i Europa började att formas.

Den samverkan som etablerats i Bosnien har betytt mycket för att lägga grunden till en närmare relation mellan Ryssland och NATO. Såväl politiskt som militärt är Ryssland en viktig del av den samlade fredsoperationen där, och det är inte att ta miste på att de ryska militärer som deltagit i denna samverkan återkommer med en förändrad bild av NATO och med en önskan att denna samverkan skall kunna fördjupas och breddas.

Och det är nu detta som sker. Den ryska skepsisen mot en utvidgning av NATO består, men än viktigare är det tydliga ryska intresset för en fördjupad samverkan i så gott som samtliga säkerhetspolitiska frågor med NATO. Och med fördraget i Paris öppnas så dörren för detta.

Ett omfattande samordningsmaskineri mellan NATO och Ryssland sätts nu upp. Det gemensamma rådet kommer att mötas minst en gång i månaden, eller när någon anser att det är påkallat. Toppmöten kommer att hållas regelbundet. En speciell rysk ambassad vid NATO inrättas, samtidigt som NATO med all sannolikhet öppnar upp någon motsvarighet i Moskva. På den militära sidan etableras ett nätverk av förbindelsestaber och förbindelseofficerare mellan militära högkvarter på ömse sidor och på olika nivåer. Som en konsekvens av operationen i Bosnien sitter redan sedan snart två år tillbaka en hög rysk general med sin stab i samma korridor i NATO:s militära högkvarter i Mons i Belgien, som NATO:s amerikanska militära överbefälhavare.

För Europa är detta i allt väsentligt bra, men det finns ingen anledning att dölja att det finns vissa frågetecken. I amerikansk debatt har Henry Kissinger rest frågan om inte detta arrangemang innebär allvarliga bindningar för NATO:s politiska och militära handlingsfrihet i kriser och konflikter som också inkluderar Ryssland. Och hos oss finns det anledning att fråga vad detta innebär för mindre europeiska nationer som på ett eller annat sätt står utanför detta allt tätare system av samverkan.

För Sverige handlar det om inflytande. Vi ser nu stora delar av den avgörande all-europeiska säkerhetsdialogen flytta in till NATO och samverkansrådet mellan NATO och Ryssland. Korta möten varje halvår med Euro-Atlantic Partnership Council - nyetablerat i Sintra i går - förändrar föga av detta.

Sintra illustrerade detta. Jag gjorde min föredragning om utvecklingen i Bosnien och framtida utmaningar där, inklusive behovet av militära insatser
även efter nästa sommar, inför NATO:s ministerråd, och på detta följde en flera timmar lång diskussion i ärendet. Från denna var då ett land som Sverige, som bidrager med soldater och andra insatser, exkluderat.

Och när det kom till det korta sammanträdet med EAPC diskuterades dessa frågor bara mycket summariskt. Sverige stod i realiteten utanför.

Jag har sagt tidigare att detta kräver en rejäl uppgradering av våra förbindelser med NATO. Har Ryssland en ambassad vid NATO finns det knappast några skäl alls varför inte Sverige skulle kunna ha det. Och till detta kommer att vi har anledning att med utnyttjande av de möjligheter som kan finnas också söka militära anknytningspunkter till detta samarbete. Fredspolitik formad av NATO och Ryssland i förening har vi all anledning att ge stöd och medverka i.

Det frågetecken som kan finnas rör de risker som möjligen skulle kunna finnas för amerikansk-ryska uppgörelser över huvudet på Europa och på bekostnad av framför allt mindre europeiska staters intressen. Just nu inställer sig den frågan inte minst när det gäller de baltiska länderna.

President Jeltsin har sagt, att en andra utvidgning av NATO till att omfatta också de baltiska staterna inte kommer att accepteras och kommer att möta motåtgärder. Och i samtal med mig har höga ryska företrädare sagt att de har en "understanding" med USA och med NATO att en sådan utvidgning inte kommer att äga rum och de facto skulle innebära ett brott mot avtalet, någonting som med emfas förnekats av höga amerikanska företrädare jag talat med i saken.

Sanningen kan ligga någonstans däremellan. Ryska företrädare har gjort klart att detta är deras uppfattning, och mest mötts av västligt mummel som visserligen hållit dörren öppen men som givit Moskva det bestämda intrycket att en utvidgning till de baltiska staterna definitivt inte ingår i det man tänker sig framöver.

Om detta är fallet, är det ingen tvekan om att det är farligt. Indirekt etableras en uppdelning i mer eller mindre självständiga stater i Europa. Och indirekt ser vi hur en i och för sig god utveckling i sina marginaler kan leda till nya säkerhetsproblem.

Här spelar Sverige en viktig, kanske t o m avgörande roll. Inom EU har vi en möjlighet att driva frågan om de baltiska staternas medlemskap, och så vitt möjligt inom NATO bör vi kunna driva frågan om de säkerhetsintressen som finns i det baltiska området. Som det i dag är finns det ett intryck av att den svenska rösten i dessa frågor inte är lika stark som den borde vara och inte lika stark som den tidigare var.

Och då talar jag inte bara om den borgerliga perioden utan också om inledning av den perssonska statsministerperioden. Glöden verkar att ha falnat i dessa frågor - och det är farligt.

I Sintra utanför Lissabon har jag torsdag och fredag deltagit först i NATO:s ministerråd på utrikesministernivå och därefter lett ministermötet med styrgruppen för fredsinsatserna i Bosnien. Och på bägge dessa möten avtackats som Hög Representant i Bosnien i samband med att Carlos Westendorp utsetts att fr o m den 20 juni överta mina funktioner.

Att naturligen vara en del av NATO:s utrikesministerråd när de diskuterar dessa viktiga fredsinsatser är något av en symbol för hur mycket förändrats. Det var inte många år sedan det hade föranlett bannbullor av grövsta slag från neutralitetstänkandets överstepräster om en svensk riksdagsledamot ens närmade sig någon institution som hade med NATO att göra. Att då föreställa sig att en svensk skulle inleda diskussionerna i dess ministerråd när det handlade om den enskilt viktigaste operation som alliansen någonsin företagit sig hade varit att gå långt utöver gränsen för det otänkbara.

Hade man varit mottaglig för smicker hade jag haft en prövande tid i Sintra. På såväl NATO-mötet som på mitt styrgruppsmöte avtackades jag av den ena utrikesministern efter den andra i fraser som föreföll att gå över den diplomatiska rutinens väntade krav. Med glimten i ögat sade man att man hoppades att jag skulle komma tillbaka på det ena sättet eller det andra.

Sintra-mötet om Bosnien blev bra. Inte bara därför att det utsåg min efterträdare, utan också därför att den deklaration som antogs blev den enligt min mening bästa hitintills i fredsprocessen. Två rundor av preliminära texter lade grunden för en slutförhandling i Lissabon som kunde klaras av, efter diverse bilaterala förhandlingar med de viktigaste länderna, på lite mer än två timmar. Det var nytt rekord i smidighet i processen samtidigt som det var nytt rekord i konkretion i krav och den politiska inriktningen.

Det jag därmed lämnar över till min efterträdare mot slutet av månaden är ett avslutat skede och en färdplan för det kommande.

I Sintra fick vi det bosniska presidentskapet att underteckna de sista av dokumenten i de ekonomiska delarna av det s k Quick Start Package som varit hörnstenen i vårt "statsbyggnadsarbete" sedan i vintras. Därmed öppnar vi nu upp för ett snabbt avtal med IMF och en givarkonferens den 24 juni som också, hoppas jag, kommer att ställa nya krav på det ekonomiska reformarbetet.

Helgbesöket i Sverige blir kort, innan det på måndag bär vidare till EU:s utrikesministermöte i Luxemburg, då också tillsammans med min efterträdare Carlos Westendorp. Och därefter på tisdag kväll åter till Sarajevo för slutarbetet, överlämandet och en del framtidsplanering.

På flygplanet läser jag IMF:s bedömning av den svenska ekonomin. Och det är bra för kvaliteten i debatten om den ekonomiska politiken att regeringen nu tagit steget att redovisa dessa bedömningar offentligt. Vi borde gjort det också under de borgerliga regeringsåren.

Och det är en intressant och balanserad bedömning IMF gör. Man noterar framgången med att få ner budgetunderskottet, och man gratulerar till penningpolitiken och inte minst till den viktiga fempartiöverenskommelsen om att stärka Riksbankens oberoende ställning.

Men vad gäller budgetunderskottet konstaterar man, enligt min mening alldeles riktigt, att vi fortfarande har kvar en situation där statsfinanserna är extremt känsliga för svängningar i den allmänna ekonomiska konjunkturen. Det går rejält nedåt i nedförsbacken , och rejält uppför i uppförsbacken, och på detta sätt riskerar det att förbli intill dess att skatter och offentliga utgifter kommit ner på rimligare nivåer och känsligheten i statsfinanserna minskat.

Och på denna avgörande punkt är IMF starkt kritisk. Man noterar, precis som vi gjort, att regeringen nu riskerar att slå över i lättsinne och spendera pengar som kanske inte alls finns, och som so oder so bättre kunde användas till sänkta skatter och ett bättre företagandeklimat.

"Also notwithstanding the planned lowering of expenditure relative to GDP over the medium term, Sweden's very high public expenditure, and tax burden, relative to GDP cannot but discourage the growth and creation of employment opportunities in the private sector. Thus, the prospects for growth and employment would have been enhanced by using the additional resources identified in the Spring Budget Bill to lower taxes - notably, given concerns over unemployment, employers' social security contributions and income taxes so as to reduce the tax wedge/.../ -rather than introducing new expenditure programs."

Och man noterar den närmast totala avsaknaden av reformer när det gäller arbetsmarknaden, med konsekvenser både i form av att vi plötsligt får löneökningar klart högre än i våra viktiga konkurrentländer och att arbetslösheten biter sig fast på mycket höga nivåer.

"Sweden appears to be moving rapidly towards the kind of persistent high unemployment that has characterized European labor markets in the last two decades." IMF talar om arbetslösheten som det stora misslyckandet.

Likheten mellan den analys som IMF gör, liksom de rekommendationer man kommer med, och den gemensamma ekonomiska politik med 18 punkter för en bättre fungerande ekonomi som skisseras i den gemensamma reservationen av moderater, folkpartister och kristdemokrater i riksdagens finansutskott är påtaglig.

Det finns både en påfallande både ovilja och oförmåga hos den socialdemokratiska regeringen att ta sig an den förnyelse- och strukturpolitik som kommer att behövas. Återställarpolitiken i inledningen av mandatperioden var i detta avseende förödande. Och som det hitintills ser ut är fempartiöverenskommelsen om riksbanken den enda positiva strukturreform värd namnet som Sverige sett under denna mandatperiod.

Mest notabelt är detta, som IMF påpekar, när det gäller arbetsmarknaden. Och här befinner sig svensk socialdemokrati alldeles definitivt på bakkanten i Europa. Det var uppenbart att de tyckte att det var närmast pinsamt när nye brittiske premiärministern Tony Blair på det extra EU-toppmötet talade om behovet av en mer "flexibel arbetsmarknad."

Utrikesminister Lena Hjelm-Wallén fick rycka ut och säga, att "begreppet flexibel arbetsmarknad har en politisk mening i Sverige som gör det känsligt." Med detta menas, i klartext, att det är en politik som regeringen är mot och de borgerliga partierna är för. Därmed är det
"känsligt". Förvisso.

Förstår man signalerna rätt kommer den återstående perioden fram till valet 1998 att kännetecknas av "traditionell socialdemokratisk politik", d v s exakt den politik som IMF i sin bedömning så tydligt varnar för.

Även om formuleringen är försiktig är det uppenbart att IMF skulle se ett tidigt svenskt medlemskap i EMU som viktigt för att ge stabilitet och stöd till vår politik under kommande år.

På denna punkt har vi nu fått nya uppskov med besked. Det talas om att det
är på tisdag som socialdemokrater får säga någonting.

Hela förfarandet är märkligt. Göran Persson talar hela tiden om opinionen, och säger att det är den som är avgörande. Men det är att ställa hela den representativa demokratin på huvudet när ledande politiker ser som sin uppgift inte att ge opinionen vägledning i viktiga frågor, utan att i stället själv invänta opinionsinstitutets darrande vindmätningar innan man vet hur man skall vända sin kappa.

Så kan i längden ett land inte styras!

Och samtidigt som socialdemokraterna brottas med sin opinion, noterar jag att centern brottas vidare med sin identitet. Man har nu - om jag förstått det hela rätt, vilket ingalunda är säkert - stapplat sig fram till ståndpunkten att man är ett icke-socialistiskt parti som inte utesluter att stödja en socialistisk regering.

Sedan återstår bara konststycket att förklara varför icke-socialistiska väljare skall lägga sin röst på någonting som mycket väl kan ge en socialistisk regering.

Det är inte utan att jag emotser fortsättningen med viss spänning. Stay tuned, som de amerikanska TV-kommentatorerna skulle säga. Vi har inte sett slutet på denna saga ännu.

Min kommande vecka blir - efter slutrapport till EU:s utrikesministrar i Luxemburg på måndag och koordinering med min efterträdare i Bryssel på tisdag - fortsatt arbete nere i Bosnien. Och sedan kommande helg till Visby för det årliga seminarium som redan blivit en uppmärksammad tradition när det gäller tankeutbytet om säkerhets- och samarbetsfrågor i
Östersjö-området.

Från fredsarbetet i en del av Europa till samarbetssträvandena i en annan.

På flygplan Lissabon/Bryssel/Stockholm den 31 maj 1997



Carl Bildt


PS. Världen förändras - men det finns bromsare överallt. Jag ser att den vietnamesiska regeringen nu utfärdat nya regler för att kontrollera inte bara tillgången till Internet utan även vilka som får sända information via systemet. Socialism och frihet fortsätter att vara som eld och vatten.









Tuesday 
22/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]