Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v23/1997
9/6/1997

En ursäkt är på sin plats med anledning av att detta veckobrev - egentligen förra veckans - blivit försenat.

Normal verksamhet i Bosnien, olika former av avrapporteringar och avtackningar samt dessutom allt överlämnande till min efterträdare gör att tiden varit mer intecknad än vanligt.

Övergångsperioder har alltid sina problem. Efter framgången med Sintra-mötet och den kraftfulla politiska deklarationen därifrån var det att vänta att man från det ena eller det andra hållet skulle försöka att utnyttja övergångsperiodens osäkerhet till att ändra sina positioner.

Och detta ser vi nu från den serbiska sidan. Plötsligt har man meddelat att man vill vänta med parlamentsgodkännandet av de nya utrikeshandelslagar vi mödosamt förhandlat fram och fått övergripande godkännande av. Först måste man, hävdas det, kontrollera de förpliktelser man har mot Belgrad, och därefter måste det till godkännande av det egna parlamentet. Först därefter skulle ett godkännande i det gemensamma parlamentet kunna ske.

Med de tidsgränser man sätter skulle detta då inträffa efter den planerade internationella givarkonferensen i Bryssel 24-25 juni.

Men avsikten går inte att dölja. Man vill ha givarkonferensen, och man vill därefter ha möjlighet att krypa ur sina åtaganden. Och därmed skulle en centralpunkt i det vi uppnått under de senaste månaderna riskera att haverera ganska snart efter skiftet på min post.

Kring detta utvecklar vi nu aktivitet. Jag hade överläggningar med den bosnienserbiske presidenten Plavsic i Banja Luka i fredags. Under helgen har jag sänt budskap till president Milosevic i Belgrad med starka varningar. Och i dag - måndag - samordnar vi det fortsatta agerandet med den s k kontaktgruppens ambassadörer i Sarajevo. Givarkonferensens öde kommer därefter att avgöras under veckan.

Allt illustrerar hur alldeles avgörande den roll som vi spelar är för den fortsatta fredsprocessen i Bosnien. Utan en ständig och stark internationell närvaro och aktivitet - politisk baserad på militär - är det svårt att tänka sig att fredsprocessen ännu så länge skulle kunna föras vidare i landet självt. Såren efter kriget är fortfarande för djupa.

Om Sintra-mötet medförde att Bosnien flimrade förbi på den stora internationella dagordningen igen - vilket var en viktig signal! - så är det nu helt andra frågor som dominerar inte minst den europeiska debatten.

Labour-segern i Storbritannien - med Tony Blairs fortsättar-budskap vad gäller politiken - innebar ingen större förändring i de politiska förutsättningarna. Det skulle t o m kunna sägas vara en förbättring dels i och med att London nu åter talar med trovärdighet i de europeiska rådslagen, och dels i och med att det nu knappast längre går att brännmärka budskap om flexibilitet på arbetsmarknaden som farlig högerpolitik som vänsterregeringar aldrig skulle kunna ta i med tång.

Med den socialistiska segern i Frankrike förhåller det sig annorlunda. Om Blair är en moderniserare, är Jospin en traditionalist, och hans valrörelse fördes också med ett återställar-budskap som skulle gjort svenska socialdemokrater glada till mods. Problemet är bara att denna politik, som innebär att moderniseringen av Frankrike nu allvarligt bromsas, knappast kommer att gå att förena med den starka bekännelse till europeiskt samarbete också på det monetära området som de franska socialisterna står för.

De har vänt förr. Efter sin valseger 1981 började de att föra tydlig vänsterpolitik, vilket ledde fram till en ganska snabb kollaps och en kraftfull politisk omläggning åt höger som sedan kom att leda socialistpartiet till ett kraftigt förtroendefall och spektakulär valförlust. På ett eller annat sätt kommer vi sannolikt att få se en upprepning av detta, men problemet är nu att tidtabellen för införandet av den gemensamma valutan knappast kommer att ge Frankrike utrymme för vänstersvängar av detta slag.

Mer jobb kommer det hur som helst inte att ge. Mer av socialism, skatter och statsstyrning ger mer av arbetslöshet.

Parallellerna med den svenska socialdemokratin finns. Också de har en tendens att i val falla tillbaka i traditionalism och vänsterpopulism. Också de har i regeringsställning - Ingvar Carlsson efter 1988 och såväl han som Göran Persson efter 1994 - fått erfara att den politiken inte fungerar. Även de bromsar moderniseringen av sitt land och sätter därmed också frågetecken för dess möjligheter i det nya Europa och det nya informationssamhället.

Socialistledar-mötet i Malmö visade tydligt skillnaderna mellan moderniseraren Blair och traditionalisten Jospin. Och Göran Persson visade var han känner sin samhörighet genom att inleda sitt anförande med hälsningen "Comrades!". Även i socialistkretsar börjar det ordet få en väl unken klang för att kunna användas i större sammanhang.

I tisdags i förra veckan kom så det socialdemokratiska beskedet om att man inte vågar fatta beslut om att Sverige skall sträva efter medlemskap i den gemensamma valutan från starten. Tidningarna spekulerade i om det var ett mjukare eller ett hårdare nej än vad man trott, men det viktiga var att det var ett rejält nej, och att det formats och förts ut på ett sätt som gör det svårt att se att Sverige någonsin vågar ta steget så länge dess statsminister heter Göran Persson.

Han gömmer sig bakom opinionen så till den milda grad att han inte ens vågar att tillhöra den själv. Ännu har han inte sagt om han tycker att valutaunionen är bra eller dålig för Europa och om deltagande i den vore bra eller dåligt för Sverige. Skulle en av dessa intervjuare som gör de opinionsundersökningar som nu tydligen skall avgöra det mesta slumpmässigt, råka fråga Göran Persson skulle han råka i svårt bryderi. Ja? Nej? Vet ej?

Så kan ett land icke ledas. Den som inte vågar lite motvind kommer heller aldrig att klara medvind. Och i stora och komplicerade frågor som dessa krävs ett ledarskap som har en vilja och en vision.

Valutaunionen är ett stort och långt ifrån enkelt projekt. Just nu är vi, efter det franska valet, inne i ett skede där många tvivlar på att det kommer att kunna komma igång i tid, och många tror att dess inledning kommer att bli besvärlig. Det senare skall alls inte uteslutas i ett läge där ett större antal länder än vad vi tidigare utgått från kommer att vara med.

Men finns inte viljan och visionen där, kommer ingenting någonsin att kunna förverkligas. Skulle vi försöka att bygga fred i Bosnien baserat på opinionsundersökningar skulle kriget komma som ett brev på posten. Skulle vi försöka att bygga morgondagens välfärdssystem på motståndet mot varje förändring skulle systemförfallet bli ofrånkomligt.

Den perssonska linjen innebär att Sverige förlorar i ekonomiska möjligheter och i politiskt inflytande just när vi tar det viktiga steget in i 2000-talet. Och inflytandeförlusten kommer att bli påtaglig. Göran Persson må säga att han "känner" nya ledare i Europa, men den avgörande frågan är om de kommer att ha anledning att lyssna på en man som redan mält sig ur.

Och svaret är - för Sverige - tyvärr uppenbart. I senaste numret av The Economist spekuleras i hur den ekonomiska politiken i Europa kan komma att utvecklas med valutaunionen. Och man frågar om länder som Storbritannien, Danmark och Sverige kan ha synpunkter. Men slutsatsen är brutal: "they are
(in the strict sense) non-starters, and their view will cut no ice at all." Perssons röst riskerar att tystna bortom Malmö.

Peter Sutherland, ansedd irländare som varit det mesta inklusive chef för GATT och medlem av Europakommissionen, skrädde inte heller orden i en intervju nyligen i Veckans Affärer när han tillfrågades om regeringens EU-politik.

"Jag beklagar den passiva och negativa synen på EU. De styrande visar en fatal brist på ledarskap i EU-frågan, det är ingenting annat än tveksamhet, en ren ovilja att spela en roll i utvecklingen av Europa."

Sverige har en viktig europeisk roll, och det är därför det är beklagligt när vi marginaliserar oss själva. När det gäller de nya säkerhetsstrukturerna har vi ett historiskt arv, och diskussionen gäller hur snabbt vi kan och kommer att vara med i det nya. Men när det gäller nu det ekonomiska och monetära samarbetet är det faktiskt så att vi backar från tidigare politik, ambitioner och åtaganden.

I Visby under helgen hade vi det fjärde årliga svensk-tysk-baltiska seminariet om säkerhetsfrågor i vår del av världen, arrangerat av Jarl Hjalmarson Stiftelsen i samarbete med Konrad Adenauer Stiftung. Utrikesministrarna från Estland och Litauen liksom Europa-ministern från Lettland och Tysklands försvarsminister hörde - som vanligt - till deltagarna i de informella diskussioner som visat sitt stora värde under tidigare år. Att NATO-utvidgningen och den kommande EU-utvidgningen stod i centrum är ingen hemlighet. Och det fanns en klar önskan från de baltiska staternas sida om en starkare svensk röst och en starkare svensk ledarroll i dessa frågor.

För min egen del bär det nu av till Moskva, varifrån detta brev sänds i dag måndag, för diskussioner om främst Balkan men alldeles säkert också vidare frågor. Först med utrikesminister Primakov, sedan med förste vice premiärminister Tjubais och sedan under kvällen på avskedsmiddag med det ryska utrikesministeriets ledning på en gästvilla vackert belägen utanför Moskva.

Från Moskva bär det på tisdag av till Bryssel för besök både hos NATO:s generalsekreterare Solana i NATO-högkvarteret där och hos den militäre befälhavaren general Joulwan i det militära högkvarteret i Mons.

Och från Bryssel blir det tidigt onsdag avfärd till Paris för
överläggningar med President Chirac - möjligen också den nye utrikesministern - om den kommande politiken och för tack för allt det stöd Frankrike gett mig. På Chiracs dagordning i Elysée-palatset på onsdag står dessutom viktiga överläggningar med Blair inför Europa-toppmötet i Amsterdam.

Från Paris åker jag torsdag på det årliga mötet med den sk Bilderberg-gruppen, som denna gång äger rum i Atlanta i USA. Det ger en möjlighet till en diskussion med lite vidare horisont än vad dagsprogrammet annars oftast ger möjlighet till.

Och från Atlanta är jag tillbaka i Sarajevo på söndag förmiddag för mina avslutande dagar där inför hemkomsten till Arlanda på torsdag eftermiddag nästa vecka - dagen före midsommarafton.

Stockholm/Moskva den 9 juni 1997


Carl Bildt









Tuesday 
22/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]