Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v24/1997
15/6/1997

Tillbaka till Sarajevo en sista gång efter en intensiv vecka av konsultationer om den kommande politiken och överlämnande till min efterträdare. Och dessutom goda möjligheter till mer allmänna bedömningar av den internationella utvecklingen just nu.

Måndags i Moskva för dels mer officiella samtal om Bosnien-politiken med främst utrikesminister Primakov, men också mer inofficiella sådana med förste vice premiärministern Tjubajs, som mer och mer framstår som den person som med president Jeltsins stöd nu accelererar reformpolitiken i Ryssland.

Bilköer i Moskva. Allt mer av byggkranar. Allt fler fasader som renoverats. Och den nya katedralens guldspira når nu högre mot himlen än Kreml-borgens berömda röda stjärna. Den omskrivna kriminaliteten håller nu på att sjunka undan.

Att veta hur det går i den ryska ekonomin är inte lätt. Osäkerheterna i den officiella statistiken är stora. En artikel i en av dagstidningarna talar om att upp mot 50% av den ekonomiska aktiviteten inte fångas av den mer traditionalistiskt orienterade statistiken. Den mäter sina stålton fortfarande, men förmår inte att se en spirande ny serviceekonomi.

Men problemen är gigantiska. Med Tjubajs talade jag länge om de stora systemskiften som förestår. En militärreform som skjutits på alldeles för länge, och som nu är en tvingande nödvändighet om inte förfallet skall bli alltför förfärligt. Ett sjukvårdssystem som redan passerat sammanbrottets rand, och som nu bidragit till en hälsosituation som får landets läkare att i ett upprop varna för att Ryssland bokstavligen håller på att dö i förtid.

Ingenting av detta kommer att vara enkelt. Att omvandla Ryssland är en uppgift av historiska dimensioner. Men skillnaden från mitt senaste besök i Moskva är ändå påtaglig. Presidenten har rest sig från sin sjukdom och beslutat att reformpolitiken nu skall drivas med än större kraft. Den dynamiska duon av Tjubajs och hans kollega som förste vice premiärminister Nemtsov är de kraftfkorn som skall göra det.

Det historiska avtalet med NATO har lett till att tidigare tal om att upptagandet av nya medlemmar i NATO skulle leda till skarpa ryska reaktioner och allvarliga inrikespolitiska bakslag helt försvunnit. Såväl Primakov som Tjubajs är i grunden ganska tillfreds med det som uppnåtts. Och med Ryssland nu som fullvärdig partner på världstoppmötet i Denver och framsteg på vägen mot medlemskap i världshandelsorganisationen WTO har de all anledning att vara det.

Från Moskva bar det så iväg till Bryssel. Främst till NATO - såväl dess politiska och militära delar. Också här tillfredsställelse över avtalet med Ryssland, om än med en del frågetecken inför vad den nya och omfattande samarbetsstruktur man nu satt upp egentligen kommer att innebära. Efter framgången med Ryssland är fokus nu förskjutet till frågan om vilka länder som kommer att vara med i den första omgången av nya medlemmar - och vad som kommer att komma därefter.

På den punkten kom försvarsministermötet senare i veckan att ge besked
åtminstone om den amerikanska inställningen. Efter mycket fram och tillbaka har administrationen beslutat sig för en mer begränsad första våg av nya medlemmar, innebärande Polen, Tjeckien och Ungern, vilket innebär att också Slovenien och Rumänien trots stora förhoppningar denna första gång ställs utanför.

På det årliga informella mötet med den sk Bilderberg-gruppen strax utanför Atlanta i södra USA under slutet av veckan fördes den debatten vidare med intensitet. Med deltagare som förre utrikesministern Kissinger, förre ÖB Colin Powell, säkerhetsrådgivaren Berger och en rad andra var debattintesiteten över det som hänt och skulle komma att hända högsta tänkbara.

Någon refererade från ett möte president Clinton haft i början av veckan med ett antal senatorer för att med dem diskutera det amerikanska ställningstagandet - varje ny medlem i NATO kräver godkännande av två tredjedelar av senatens medlemmar. Den mer än 90-årige senatorn Strom Thurmond hade summerat diskussionen: "Make it small, make it quick - so that we can do it again."

En mer begränsad första våg som denna leder till nödvändigheten av en andra våg lite längre fram. Och det måste från vår säkerhetspolitiska utgångspunkt, liksom för den vidare europeiska stabiliteten, vara positivt. Av olika skäl tillhör jag dem som gärna skulle se också Slovenien i denna första våg, men förutsättningarna för det är nu mer begränsade.

När denna andra våg kommer, och vilka som då kommer att vara med, blir mycket snabbt efter mötet i Madrid den stora debattfrågan. När bilden av den situationen gradvis klarnar kommer det att ha stor betydelse för situationen i norra Europa. De baltiska staternas intresse och ambition är självklar, och bör ha vårt stöd, men därtill kan i det perspektivet mycket väl infinna sig frågan om vår egen ställning. Frågorna jag får på den punkten är många - men man har respekt för att svaren ännu knappast är möjliga.

Från Bryssel bar det vidare till ett Paris som är lätt omtumlat efter den gammalsocialistiska valsegern och dess konsekvenser. Frankrike vänder moderniseringen ryggen, heter det i olika pressanalyser, och ingen verkar riktigt förstå hur den nya regeringen skall få sin ekonomiska ekvation att gå ihop med sina europeiska ambitioner.

För min del blev det främst möte med president Chirac och hans utrikesstab liksom de ledande tjänstemännen på franska utrikesdepartementet.

Så gott som utan förvarning hade president Chirac ordnat en liten ceremoni och mottagning för mig i Elysée-palatset där jag utnämndes till kommendör av hederslegionen för mina insatser i fredsarbetet i Bosnien. Ordnar har jag fått förr - som statsminister fanns det viss protokollär automatik i detta - men de känns utan tvekan som tecken på uppskattning när de ges för någonting som man faktiskt gjort.

Och från Paris bar det så direkt till Atlanta för mötet med Bilderberg-gruppen och dess breda panorama över den politiska och ekonomiska utvecklingen inte bara i Europa och Nordamerika, utan också med perspektivet på världen i övrigt. Tillsammans med vännen Richard Holbrooke och Albanien-medlaren, förre österrikiske förbundskanslern Franz Vranitzky svarade jag för en del om utvecklingen i sydöstra Europa inklusive Cypern-frågan.

Den amerikanska ekonomin går nu rasande bra. Och på samma sätt som den ryska stålstatistiken inte fångar den begynnande framväxten av en servicesektor förefaller det som om amerikansk ekonomisk statistik inte riktigt förmår att fånga betydelsen av Internet-revolutionen med allt vad den innebär. Med IT i täten är USA nu väl inne i ett mycket starkt omvandlings- och utvecklingsskede som inte kommer att undgå att påverka någon del av världen.

Jämförelserna med Europa är påtagliga. Medan vi brottas med hög arbetslöshet, skapar den amerikanska ekonomin miljontals nya jobb. Och tvärt mot vad som ofta hävdas i svensk debatt skapas det två nya jobb i IT- eller finanssektorn för varje nytt jobb som kommer i den mer lågbetalda delen av service-sektorn. Inkomstspridningen är visserligen större än i Sverige, men en ekonom visade beräkningar som sade att relativt sett fler personer i Sverige än i USA lever under den gräns som i USA definierats som gränsen för fattigdom.

För några år sedan talade jag om att vi med stor sannolikhet var på väg in i en gyllene period med stark tillväxt driven av övergången till informationssamhället och den snabba internationaliseringen. Då var det nog inte så många som lyssnade. Blickar vi ut över världen i dag tycker jag nog att det blir allt tydligare att det är just detta som håller på att ske. Och att USA nu åter går i täten.

För vår del gäller hur vårt samhälle skall kunna utvecklas i denna nya situation. Redan har socialdemokraterna ställt Sverige vid sidan av den europeiska ekonomiska och monetära unionen. Den kommer att innebära ett europeiskt valuta-område och en handelskraft som faktiskt kommer att bli större och starkare än vad USA i dag är. Den borde - om vi förmår att föra rätt politik i övergången till 2000-talet - skapa bättre förutsättningar för Europa att göra den omvandling mot informationssamhället och mot internationaliseringen som vi nu ser i andra delar av världen. Endast så kan vi få fram nya riktiga jobb, och endast så tror jag att vi på sikt kan skapa de resurser som krävs för att klara morgondagens trygghetsåtaganden i form av pensioner och sjukvårdssystem.

Innan riksdagen tog sommarlov fattade socialdemokraterna och centern beslut om miljardförstöring genom att lägga ner väl fungerande och bra kärnkraftverk. Och därefter förklarade Göran Persson i den avslutande debatten att allt var bra i Sverige och knappast kunde bli bättre. Socialdemokratin skall bli traditionalistisk. Eviga äro dess doktriner.

Och från detta var inte språnget långt till centerstämman i Haparanda. Att följa den från Atlanta och Sarajevo har sina sidor, men förstår jag det hela rätt har Olof Johansson sagt att vi moderater är ett ytterfenomen som gigantiska krafter i svensk politik - likt dem han själv leder - inte bör befatta sig med. I stället skall han viga sin politiska kraft åt att försöka se till att Göran Persson förblir statsminister även efter nästa val, eller att det i vilket fall som helst skall vara en socialdemokrat.

Jag har många gånger sagt att centerns val av väg är deras sak. Och av allt att döma har nu i alla fall Olof Johansson valt sin väg, och surrat sig vid masten på den perssonska skutan.

Det må han självfallet göra. Däremot är jag inte alldeles säker på att alla de som anser sig vara centerpartister är övertygade om att detta är den riktiga vägen. Och om de inte är det, är det viktigt att visa att de har möjligheten att just i valet 1998 ge sitt stöd både åt värderingar som traditionellt ligger centern nära och åt arbetet för ett regeringsskifte. De skall kunna rösta på folkpartiet, kristdemokraterna eller moderaterna utan att för den skull behöva upphöra att vara centerpartister i själ och hjärta.

Från Atlanta flög jag natten mellan lördag och söndag 4995 miles till Wien, och därefter med "mitt" flygplan från franska flygvapnet vidare till Sarajevo för de intensiva avslutande dagarna.

För intensiva kommer de at bli. Den serbiska sidan gör nu ett tydligt försök till utbrytning ur viktiga delar av Dayton-avtalet. Striden gäller nu parlamentsratificering av den nya gemensamma tulltaxa för Bosnien som vi mödosamt förhandlat fram. Men denna till synes tekniska fråga handlar i grunden om huruvida det skall finnas någon gemensam bosnisk stat värd namnet eller ej.

Efter avslutningsmiddag söndag kväll med Principals - cheferna för militärstyrkorna SFOR, flyktingorganisationen UNHCR, valövervakningen OSCE och FN:s mission och polisorganisation IPTF - blir det på måndag besök både i Belgrad för överläggningar med president Milosevic och i Zagreb för att säga farväl till president Tudjman. I det förra besöket kommer det att bli dramatisk substans med anledning av den situation vi nu har, och i det senare en del uppriktiga samtal.

På tisdag blir det så snabbesök först i Mostar nere i Herzegovina och därefter uppe i Brcko vid Sava-floden och gränsen till Kroatien. Jag vill personligen på plats tacka de som gjort så fina insatser där, och ge dem stöd inför det som ligger framför dem. Mostar och Brcko sammanfattar många av de utmaningar vi har att möta - vilket läsare av dessa veckobrev vid det här laget torde veta.

Och på kvällen bjuder jag och min ställföreträdare Michael Steiner på stor avskedsfest för min personal på nationalmuséet i Sarajevo. Muséet låg vid frontlinjen mitt i kriget, men en hängiven personal håller nu åter på att ställa upp dess fina och intressanta samlingar från den rika bosniska historien. Sin lilla plats i historien har muséet fått som den plats på vilken man efter kriget kunnat få de nya gemensamma organen att sammanträda.

Som en liten personlig minnesgåva från mig kommer de alla var och en att få en liten dalahäst direkt från fabriken i Nusnäs uppe i Dalarna. Och till barnen finns det dessutom uppblåsbara dalahästar som en vänlig tillverkare av dessa har gett till mig för just detta ändamål.

På onsdag morgon kommer så min efterträdare Carlos Westendorp till Sarajevo, och tillsammans möter vi först det gemensamma bosniska presidentskapet och federationens ledning i Sarajevo och därefter - helikopter fram och tillbaka - den serbiska republikens ledning i Banja Luka. Jag tackar för mig, tar farväl och lämnar över.

Och på torsdag håller jag min sista presskonferens i Sarajevo innan det lilla franska flygplanet lyfter med nosen ställd mot en svensk midsommar, mot semester och mot en annan verklighet än den som timme efter timme, dygn efter dygn, vecka efter vecka varit min under mer än två år av värnplikt för freden och för Europa.

Mitt sista veckobrev från Sarajevo kommer jag att avsluta innan jag åter är tillbaka på fädernesjorden.

Atlanta/Wien/Sarajevo 15 juni 1997



Carl Bildt









Tuesday 
22/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]